söndag 28 december 2008

ASTEROIDEN 10558 KARLSTAD


Man beräknar att det finns mellan 1,1 och 1,9 miljoner asteroider, med en diameter över 1 km, i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Man har upptäckt nästan 450 000 av dessa, som till att börja med har fått en tillfällig beteckning (t.ex. 1989 AC). Nästan 203 000 har fått sina banor tillräckligt väl undersökta så att de har tilldelats ett permanent, officiellt nummer (t.ex. 4282). Mindre än 15 000 har hittills blivit namngivna.

Den belgiske astronomen Eric Walter Elst upptäckte den 15 september 1993 en asteroid som han gav namnet Karlstad (ursprunglig beteckning: 1993 RB7). Antagligen valde han det namnet som en följd av att han tidigare hade upptäckt, och namngivit, asteroiden Fröding.

Upptäckten gjordes vid European Southern Observatory i Chile, på berget La Silla, i södra delen av Atacamaöknen, 600 kilometer norr om Santiago de Chile.

Karlstad har en omloppstid runt solen på 1311 dagar (3,59 år). Dess avstånd till solen, när den är som närmast, är 2,041 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Se omloppsbanan.



Karlstad är centralort i Karlstads kommun och är också residensstad i Värmlands län och stiftsstad i Karlstads stift. Staden ligger i Klarälvens deltaområde och består därför av älvfåror, restsjöar och öar. Den största ön kallas Tingvalla och här fanns en handels- och tingsplats redan under medeltiden. År 1584 grundade hertig Karl (som sen blev kung Karl IX) staden Karlstad.



I staden finns Sveriges längsta stenbro, den så kallade Östra bron, som var färdigbyggd 1797. Liksom många andra städer har Karlstad eldhärjats vid flera tillfällen. Fyra gånger har den nästan utplånats och senast var år 1865. Av äldre byggnader, som klarade den branden, återstår i dag kvarteret Almen från 1700-talet, Biskopsgården från 1786, Domkyrkan från 1730.



Gamla gymnasiet (Gymnasium Adolpho Fredericianum) på Lagberget, som byggdes mellan 1753 och 1759, klarade sig också. På dess tak finns en åttkantig tornbyggnad som användes som observatorium. Gymnasiets arkitekt hette Carl Hårleman. Han var också upphovsman till Stockholms Gamla Observatorium, på Observatoriekullen på Drottninggatan 120, och han hade också ritat ändringarna till det astronomiska observatoriet på Svartbäcksgatan i Uppsala. I Gymnasium Adolpho Fredericianum ägnade sig lektorerna Fryxell och Piscator åt astronomiska observationer. Man lånade instrument från Vetenskapsakademien, men man tillverkade också
egna kvadranter i trä. Fortfarande finns den största av dem kvar i tornrummet. Byggnaden är numera förklarad som byggnadsminnesmärke. Mer att läsa här.
Se även foto på månen över observatoriet och Venus över observatoriet.

Källor:
Nationalencyklopedin
Artikel i Värmlands folkblad 1998-10-27
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959
JPL Small-Body Database
http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
European Southern Observatorys hemsida
www.eso.org/
Observatoriemuseets öppnar igen: https://www.nyteknik.se/samhalle/observatoriemuseet-oppnar-for-skolor-6901209

fredag 26 december 2008

ASTEROIDEN 10122 FRÖDING


Som ni tidigare har sett på den här hemsidan så finns det asteroider med svensk anknytning. Däribland återfinns också den värmländske poeten Gustaf Fröding, som fick ge namn åt asteroid nummer 10122 (alternativ beteckning 1993 BC5).

Den upptäcktes den 27 januari 1993 av den belgiske astronomen Eric Walter Elst vid Caussols-observatoriet i sydöstra Frankrike. Observatoriet ligger på 1100 meters höjd ovanför byn Caussols på Plateau de Calern i Alpes-Maritimes.

Fröding har en omloppstid runt solen på drygt 2106 dagar, eller 5,77 år. När den är närmast solen är avståndet 2,7 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Fröding tillbringar sin tid i det stora asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter. Se illustration på omloppsbanan.

Eric Walter Elst föddes 1936 och han har upptäckt 3490 asteroider (t.o.m. juli 2006). En av hans mest berömda upptäckter är den märkliga asteroiden/kometen 7968 Elst-Pizarro som han observerade på fotografier, tagna av Guido Pizarro den 14 juli 1996. Han fick själv en asteroid uppkallad efter sig: 3936 Elst (som upptäcktes av C. J. van Houten den 16 oktober 1977).



Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters gård utanför Karlstad och dog den 8 februari 1911 i villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Han arbetade en tid som journalist på
Karlstads-Tidningen, men hösten 1888 kunde han ägna sig helt och hållet åt sitt författarskap, tack vare ett arv. Han debuterade med poesisamlingen Guitarr och dragharmonika år 1891. Där hittar man en av hans mest kända dikter: Det var dans bort i vägen, som tonsattes 1899 av Helfrid Lambert. 1971 spelade Sven-Ingvars in en version av den på lp-skivan Sven-Ingvars i Frödingland. En stor del av sitt liv kämpade Gustaf Fröding mot sin alkoholism och sina svåra psykiska störningar.

Följande strof ur dikten Midvintersfest har astronomisk anknytning:

när kalla stjärnor över snöfält blänka
och månen sorgblek över isar skrider
jag vet ej varför, men jag måste tänka
på flydda sekler, på förgångna tider.


Se även artikeln Fröding och Bielas komet.

Källor:
Nationalencyklopedin
JPL Small-Body Database
http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Gustaf Fröding - samlade dikter, 1984

Wikipedia


lördag 6 december 2008

SUNDSTJÄRN




Den turkosa tjärnen
På Brattforsheden, cirka 40 kilometer nordost om Karlstad, mellan Molkom och Filipstad, finns fyra naturreservat. Ett av dessa kallas Kittelfältet och ligger öster om sjön Alstern (latitud 59,6545 grader nord och longitud 13,9366 grader öst). Det består av drygt 25 dödisgropar inom ett område mindre än 1 kvadratkilometer (se Lämpenshålan för mer information om hur dödisgropar bildas). Storleken på groparna växlar från något tiotal meter breda och några meter djupa till flera hundra meter breda och mer än 25 meter djupa. De djupaste groparna når ner under grundvattennivån och därför har små tjärnar bildats i bottnarna. En av dessa heter Sundstjärn och har en ovanlig färg på vattnet. Det är turkosfärgat och det beror på att vattnet innehåller en blågrön alg.



Den 11 400 hektar stora Brattforsheden avsattes 1984 till naturvårdsområde. Anledningen är att det är ett av Sveriges främsta exempel på randdeltan vid högsta kustlinjen. Inom området finns intressanta geologiska formationer som till exempel rullstensåsar, raviner, dyner, meandrande vattendrag och de redan omnämnda dödisgroparna. Vegetationen består framförallt av hedtallskog med en undervegetation av bärris, ljung och lavar. På Brattforsheden lever den utrotningshotade sandödlan. I motsats till den vanliga skogsödlan, som föder levande ungar, lägger sandödlan ägg och är därför helt beroende av klimatet för sin äggkläckning.



En vandringsled, den så kallade Brattforsleden, går genom Kittelfältet. Till att börja med passerar den norr om de så kallade Alsterstjärnarna och på en udde mellan tjärnarna når man fram till ett vindskydd. Strax före detta vindskydd kan man vika av på en fristående vandringsled med namnet ”Rundslinga dödisgropar 1,2 km”. På så vis tar man sig genom de centrala delarna av Kittelfältet och passerar även Sundstjärn.

De övriga naturreservaten på Brattforsheden är Lungälvens raviner, Geijersdalsmossen och Brandfältet (ett stort skogsområde sydväst om Brattfors som brann sommaren 1992).

Fler bilder

Källor:
Brattforsheden – istiden i närbild, Lars Furuholm, Richard Heijkenskjöld, Barbro Mellander, 1994
Naturvårdsområden i Värmlands län: Brattforsheden, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996
Naturreservat i Värmlands län, nr 35: Kittelfältet, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996

söndag 16 november 2008

ASTEROIDEN 11061 LAGERLÖF


Liksom Astrid Lindgren har Selma Lagerlöf fått en asteroid uppkallad efter sig. Den upptäcktes den 10 september 1991 av den tyske astronomen Freimut Börngen vid Karl-Schwarzschild-observatoriet i Tautenburg, Tyskland.

Lagerlöf har en omloppstid runt solen på drygt 1691 dagar (4,63 år). När den är som närmast solen, befinner den sig på ett avstånd av 2,5 astronomiska enheter (1 astronomisk enhet är lika med avståndet mellan jorden och solen, vilket är cirka 149,6 miljoner kilometer).

Freimut Börngen föddes den 17 oktober 1930 och studerade galaxer vid observatoriet i Tautenburg (tidigare Östtyskland). Han var också intresserad av asteroider, men eftersom forskning om små himlakroppar inte ansågs vara tillräckligt prestigefyllt i Östtyskland, så fick han leta efter dessa himlakroppar vid sidan av sitt ordinarie arbete. Fram till juli 2006 har han upptäckt 519 asteroider. Under den östtyska tiden döpte han dem till politiskt neutrala namn. Efter Tysklands enande har han t.ex. använt namn på personer ur den tyska
motståndsrörelsen under nazitiden. Själv fick han asteroiden 3859 uppkallad efter sig (upptäckt av E. Bowell den 4 mars 1987 vid Lowell-observatoriet i USA).

Selma Lagerlöf har även en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature
http://planetarynames.wr.usgs.gov/
JPL Small-Body Database
http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Wikipedia

SELMA LAGERLÖF PÅ VENUS



Lagerlöfkratern (USGS Astrogeology)

År 1985 godkände Internationella astronomiska unionen förslaget att döpa en krater på planeten Venus efter författaren Selma Lagerlöf.

Kratern Lagerlöf ligger på norra hemisfären, på latitud 81,2° och longitud 285,2°, väster om den lavafyllda bassängen Ishtar Terra och söder om slätten Snegurochka Planitia. Kraterns diameter är 56 kilometer och i dess mitt finns en 17 kilometer vid bergformation, med flera toppar. Kratervallen, som är drygt 6 kilometer bred, bildar en komplett cirkel. Kraterns botten reflekterar mycket lite ljus och ser därför mörk ut. Meteoriten, som skapade kratern, antas ha färdats åt nordväst.

Fler bakgrundsfakta om Venus

Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på Mårbacka i Östra Ämtervik, Värmland, och dog den 16 mars 1940. År 1909 fick hon Nobels litteraturpris och var från 1914 Svenska Akademiens första kvinnliga ledamot. Hennes debutbok var Gösta Berlings saga, som handlar om den avsatte prästen Gösta Berling och hans äventyr tillsammans med kavaljererna vid sjön Löven (verklighetens Fryken). En bok som fortfarande utkommer i nya upplagor, på olika språk, är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Lagerlöf är också en asteroid.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov/
National Space Science Data Center
http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets
http://www.nineplanets.org/
Wikipedia

ASTRID LINDGREN PÅ VENUS



Lindgren Patera (USGS Astrogeology)

I boken Ögon känsliga för stjärnor berättar astronomen Marie Rådbo om hur hon fick en krater på planeten Venus uppkallad efter barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Med några få undantag har de olika formationerna på Venus fått namn efter kvinnor. I de flesta fall gäller det olika gudinnor ur historien, men även betydande kvinnor, som verkligen har levat, finns representerade. Vi hittar bland annat Edith Piaf, Kleopatra, Boadicea (Boudicca), Greta Garbo, Nefertiti och Florence Nightingale. Det finns ett enda formellt krav: personen måste ha varit död i minst tre år. Marie Rådbo fick därför vänta till 2006 innan hon kunde skicka in sitt förslag till Internationella astronomiska unionen. Förslaget godkändes och en krater av typen ”patera” blev döpt till Lindgren Patera (patera betecknar grunda kratrar med uddiga kanter, som på en kammussla). Den 110 kilometer stora kratern ligger söder om sänkan Kawelu Planitia och väster om Asteria Regio, på Venus norra hemisfär, på latitud 28,1° nord och longitud 241,4°.
Eftersom det inte finns någon datumgräns på Venus, så räknas inte longituden 0 till 180 grader, öst eller väst, utan den graderas enbart österut, hela varvet runt, från 0 till 360 grader. Nollmeridianen går genom Alpha Regio.


Planeten Venus (NASA/JPL-Caltech)

Venus är den andra planeten i vårt solsystem, från solen räknat, med ett avstånd från solen på drygt 108 miljoner kilometer. Avståndet mellan jorden och Venus är cirka 41,5 miljoner kilometer. Planeten är uppkallad efter romarnas kärleksgudinna. Paradoxalt nog associerades Venus med krigföring hos bland annat mayafolken, och hos en del indianstammar i sydvästra USA. Tidigt i historien trodde man att Venus egentligen var två olika himlakroppar. När Venus syntes på morgonen (Morgonstjärnan) kallades den Fosforos (från grekiskans Phosphoros, ”ljusbringare”) och när den syntes på kvällen (Aftonstjärnan) kallades den Hesperos (från
grekiskan, ”kvällslig”).

Venus är till vissa delar en systerplanet till jorden. Den är bara lite mindre än vår planet (95 % av jordens diameter och 80 % av jordens massa) och de två planeternas kemiska sammansättning är likartad. Innan de första rymdsonderna nådde fram till planeten trodde man att det, under de täta molnen, fanns en jordlik yta och kanske olika livsformer. En del forskare tänkte sig att klimatet var fuktigt, med ymniga regn och varma oceaner. Svante Arrhenius, som fick Nobelpriset i kemi 1903, antog att Venus bestod av träsk och sumpmarker. I sina mest sällsamma fantasier föreställde sig en del personer att ”skönhetens” planet var befolkad av ”en ädel och kunnig ras som i lycka och glädje framlevde ett ideellt liv”. På 1600-talet ställde jesuiten Athanasius Kircher frågan om vattnet på den här världen möjligtvis var lämplig att döpa med och om dess vin var användbart i nattvarden. I slutet av 1700-talet skrev den franske författaren Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre att Venus var ett tropiskt paradis befolkat av människoliknande varelser som ”ägnade all sin tid åt kärlek”. I novellen Det långa regnet (The Long Rain), från början av 1950-talet, beskriver science fiction-författaren Ray Bradbury hur besättningen från ett kraschat rymdskepp kämpar sig fram på det eviga regnets planet. Deras enda räddning är att försöka hitta fram till en av de s.k. solkupolerna, där en fritt svävande glob fungerar som en artificiell sol. En efter en dukar männen under av det konstanta störtregnet: ”Det var ett häftigt regn, ett evigt regn, ett pressande och ångande regn; det var ett duggregn, en störtskur, en fontän, det piskade i ögonen, det svallade om fotlederna; det var ett regn som dränkte alla regn och minnet av regn. Det föll kilovis och tonvis, det hackade på djungeln och klippte träden som saxar och rakade gräset och borrade tunnlar i jorden och smälte ner buskarna. Det krympte männens händer till rynkiga aphänder, det föll som ett regn av massivt glas och det upphörde aldrig” (översättning Torsten Blomkvist).

Men det skulle visa sig att klimatet på Venus var av en helt annan karaktär.


Magellansonden (NASA/JPL-Caltech)

Den första rymdsond som nådde fram till Venus var den amerikanska Mariner 2 år 1962. Den första farkost, som lyckades landa på planetens yta, var den sovjetiska Venera 7. Den 15 december 1970 tog den mark och blev det första människobyggda föremål, som sände signaler från ytan av en annan planet. Under 23 minuter lyckades sonden sända svaga signaler tillbaka till jorden. Den 10 augusti 1990 nådde den amerikanska Magellan-sonden fram till Venus och gick in i omloppsbana. Med hjälp av radar upprättade Magellan, under sina fyra år vid planeten, en detaljerad karta över planetytan. NASA skickade slutligen in sonden i en lägre bana över
planeten och den trängde slutligen ner i den täta atmosfären. Den 11 oktober 1994 förlorade man radiokontakten och Magellan brann förmodligen upp i Venus atmosfär den 13 eller 14 oktober 1994.


Venus yta (NASA/JPL-Caltech)

De olika rymdsonderna avslöjade att Venus kanske var den minst livsvänliga platsen i hela solsystemet. Det finns inga hav och inget regn på ”kärlekens” planet. Det atmosfäriska trycket på ytan är lika med det tryck som finns på nästan 1 kilometers djup i jordens oceaner. Av den anledningen har de rymdsonder, som hittills har landat på Venus, slutat fungera efter bara några timmar. Atmosfären består till största delen av koldioxid och de övre delarna av molnen innehåller svavelsyra. De tjocka molnen har satt igång en galopperande växthuseffekt, som har lett till temperaturer på 470 grader Celsius. Vid den temperaturen kan man smälta bly. Det finns två stora högländer på Venus: Ishtar Terra, på norra halvklotet, som är en lavafylld bassäng större än USA, och Aphrodite Terra vid ekvatorn, ett område stort som halva Afrika. Det finns inga små kratrar på Venus och det kan bero på att små meteorer (meteoroider) brinner upp i den täta atmosfären, innan de lyckas nå ytan.

Astrid Lindgren är en av världens mest kända författare och hon föddes den 14 november 1907 i Vimmerby i Småland. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, och de andra barnboksfigurerna, har översatts till 88 språk och har sålts i 145 miljoner exemplar. Venus är inte Astrid Lindgrens enda astronomiska koppling. År 1996 fick hon, av Ryska vetenskapsakademien, asteroiden 3204 uppkallad efter sig, vilket hon kommenterade så här: ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren.” Asteroiden upptäcktes av den ryske
astronomen Nikolaj Stepanovitj Chernykh den 1 september 1978.

Marie Rådbo (http://marie.radbo.org/) arbetar sen 1973 som astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har skrivit många populärvetenskapliga böcker om astronomi och flera av dem är skrivna för barn och skolungdom. År 2003 tilldelades Rådbo utmärkelsen ”Årets folkbildare”, av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, för sitt ”engagerade arbete med
att sprida kunskap om naturvetenskapens arbetssätt och resultat”.

Även Selma Lagerlöf har en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Ögon känsliga för stjärnor, Marie Rådbo, 2008
Kosmos (originaltitel: What´s out There), Mary K. Baumann m.fl., 2005
Den illustrerade mannen (originaltitel: The Illustrated Man), Ray Bradbury, 1986 (originalutgivningsår: 1951). Innehåller novellen The Long Rain
Stjärnorna, N. V. E. Nordenmark, 1926
Sky & Telescope nr 10-1999
Sky & Telescope nr 7-1997
Gazetteer of Planetary Nomenclature
http://planetarynames.wr.usgs.gov
National Space Science Data Center
http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org
Wikipedia

söndag 2 november 2008

MURKVADRANTEN


Uranographia 1801

Murkvadranten var en stjärnbild som låg mellan Herkules högra fot, Björnvaktarens (Boötes) vänstra hand och Draken (Draco). Dess latinska namn är Quadrans Muralis.

Stjärnbilden skapades 1795 av den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande (1732-1807) till minne av det instrument som han, och hans brorson Michel Le Français de Lalande, använde på Collège de France, i Paris, när de under tolv års tid kartlade 50 000 stjärnors positioner för katalogen Histoire céleste française. Observationerna täckte cirka 70 procent av himlavalvet. När Michel gifte sig med Jeanne-Marie Harlay, satte Joseph Jérôme henne i arbete med stjärnkatalogens matematiska beräkningar. Det påstås att han inte tillät någon i sin närhet att vara sysslolös. 1801 publicerades den första, och enda volymen av katalogen.

Stjärnbilden förekom för första gången 1795 i Jean Fortins uppdaterade utgåva av Atlas Céleste de Flamsteed (ursprungligen utgiven 1776) och kallades där Le Mural. Jean Fortin konstruerade himmelsglober och stjärnkartor åt det franska hovet.

Den tyskfödde astronomen Christian Friedrich Goldbach (1763-1811), som undervisade i astronomi i Moskva, gav år 1799 ut en stjärnatlas, kallad Neuster Himmels-Atlas zum Gebrauche für Schul- und Akademischen Unterricht, och där fanns vår stjärnbild med under namnet Mauerquadrant.

Johann Elert Bode publicerade den först i sin Stereographischer Entwurf des Gestirnten Himmels under namnet Mauer Quadrant, och sen i sin Uranographia år 1801 under det latinska namnet Quadrans Muralis.

Den brittiske fysikern och egyptologen Thomas Young kallade den Mural Quadrant. Young var professor vid Royal Institution i London och arbetade bland annat med att försöka lösa hieroglyfernas gåta, och var konkurrent till fransmannen Jean-François Champollion (som ju slutligen blev den som lyckades dechiffrera skriften 1822). År 1807 publicerade Young en bok med titeln A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts. I detta verk medföljde två himmelssfärer med beteckningen Joseph Skelton sculp., och där fanns Murkvadranten avbildad.

Urania’s Mirror stjärnbildskort nr 10 med bl.a. Quadrans Muralis

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
I boken Urania´s Mirror or A View of the Heavens, och dess medföljande stjärnbildskort, från 1825, finns Quadrans Muralis avbildad på kort nummer 10. Själva boken var skriven av Jehoshaphat Aspin, men vem som hade ritat stjärnbildskorten har varit en gåta eftersom det i boken står att de var ”designed by a lady”. Bibliotekarien på Royal Astronomical Society, i London, Peter Hingley, menar att han har funnit dokument som visar att kortens konstruktör är en man: Richard Rouse Bloxam, kyrkoherde i Rugby, med astronomiska intressen.

Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.



En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.



Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.
En av dem var Alexander S. Hershell. 1864 gav han "Stjärnfallen i januari" deras moderna namn då han noterade att deras radiant låg nära stjärnan c Quadrantis Muralis.
På en modern stjärnkarta är radianten placerad i hörnet mellan stjärnbilderna Björnvaktaren (Boötes), Herkules och Draken (Draco). Meteorsvärmen kallas också Bootiderna efter Boötes.

Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:
Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och “a lady”, 1825
Journal of the British Astronomical Association, nr 104-1994
Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6-1953
The Astronomical Journal, nr 127-2004

lördag 18 oktober 2008

STJÄRNLJUS TÄNDE VÄRLDSUTSTÄLLNING




Förväntansfulla hade utställningsbesökarna samlats utanför paviljongen ”Hall of Science” för att få vara med om invigningen av 1933 års världsutställning, ”Century of Progress”, i Chicago. Huvudrollen i föreställningen besattes av stjärnan Arkturus, i stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren).

Man hade räknat ut att eftersom Arkturus befann sig på 40 ljusårs avstånd från jorden, så hade ljuset, som nu nådde fram till jorden, startat samtidigt som den förra världsutställningen, Columbian Exposition, pågick i Chicago, år 1893. Man bestämde att belysningen på 1933 års utställning skulle tändas med hjälp av stjärnljus, som alltså hade börjat sin resa under den tidigare utställningen. Visserligen vet vi nu att Arkturus ligger på ett avstånd av enbart 37 ljusår från oss, så egentligen var det ljuset, som hade lämnat Arkturus år 1896, som invigde utställningen, men själva grundidén är ju tänkvärd ändå.

Den 27 maj 1933 samlades Arkturus stjärnljus in av teleskopet på Yerkesobservatoriet i Williams Bay i Wisconsin. Teleskopet tillhör University of Chicago och ligger cirka 130 kilometer nordväst om Chicago. Det togs i bruk år 1897 och är fortfarande världens största refraktor-teleskop (de teleskop som är större är av reflektor-typ). Ljuset fokuserades på en fotocell, som absorberade ljuset och förvandlade det till en elektrisk ström. Detta var en ny och fascinerande teknik år 1933. När tillräckligt ljus hade strömmat in genom teleskopet, slöts en strömkrets klockan 21.15 lokal tid, och en stor strålkastare på taket på Hall of Science slogs på. På utställningsområdet låg det nyuppförda Adler Planetarium och i dag finns denna primitiva fotocell bevarad i planetariets museum.


© Guide, Project Pluto

Arkturus (Alfa Bootis, stjärnan Alfa i Björnvaktarens stjärnbild), som är en brandgul jättestjärna av spektralklass K1, är den ljusaste stjärnan på norra stjärnhimlen och den fjärde ljusaste på hela himlavalvet. Den har magnitud -0,04 och har en yttemperatur på 4290 grader Kelvin. Dess diameter är 26 gånger solens. Stjärnan är fattig på tyngre grundämnen och har en stor andel av isotopen kol-13, som är ganska sällsynt på jorden. Arkturus är en av de äldsta stjärnor man kan se med blotta ögat. En del forskare menar att Arkturus kommer från en liten galax som krockade, och smälte samman med Vintergatan för mellan 5 och 8 miljarder år sedan. Arkturus, Björnvaktaren, följer Ursa Major, Stora björnen, runt norra himmelspolen. Arkturus är för övrigt Jämtlands landskapstjärna.



Världsutställningen Century of Progress 1933 hade sina paviljonger på Lake Michigans strand, mellan 12:e och 39:e gatan, på en yta av 1,7 kvadratkilometer i Burnham Park. Utställningens tema var civilisationens framsteg under det sekel som Chicago hade haft stadsrättigheter. Byggnaderna var utformade i art déco-design och var målade i många olika färger. Man ville skapa en ”regnbågsstad” (Rainbow City), som kontrast till den ”vita staden” (White City) på 1893 års utställning. Amerikanska biltillverkare visade upp sina ”drömbilar”. Bland annat introducerade Cadillac sin V-16 limousine. Den 26 oktober 1933 kom det tyska luftskeppet Graf Zeppelin på besök och cirklade över området i ett par timmar. För många Chicagobor blev det en ovälkommen påminnelse om Adolf Hitlers makttillträde samma år. Utställningen var tänkt att pågå till den 12 november 1933, men den blev en sådan succé att den öppnades igen den 26 maj 1934 och pågick till den 31 oktober 1934. Man räknade in nästan 49 miljoner besökare under den tid som utställningen pågick.



Världsutställningen, som gick av stapeln den 1 maj 1893, kallades The World´s Columbian Exposition, och hölls för att fira 400-årsminnet av Christofer Columbus ankomst till Amerika
(invigningsceremonin hölls redan den 21 oktober 1892, men utställningen öppnades inte för allmänheten förrän 1 maj 1893). Man ville också visa omvärlden att Chicago hade rest sig ur askan efter den stora branden år 1871. Utställningen var placerad i Jackson Park, och täckte mer än 2,4 kvadratkilometer, och bestod av 200 nya byggnader i klassisk arkitektur. Där fanns även laguner och kanaler. En del av utställningsområdet kallades ”The White City” och där var byggnaderna gjorda av vit stuckatur. I jämförelse med husen i övriga Chicago verkade byggnaderna i den vita staden vara upplysta. Två av utställningens byggnader står kvar på sina ursprungliga platser: Palace of Fine Arts och World´s Congress Auxiliary Building. Den norska paviljongen flyttades till ett museum, som kallas Little Norway, i Blue Mounds, Wisconsin. Över 27 miljoner besökare räknades in under de sex månader som utställningen var öppen.

Astronomen Chris Lintott föreslår en modern variant på idén att låta ljuset från en himlakropp öppna ett stort evenemang. År 2012 kommer nästa sommarolympiad att gå av stapeln i London. Förra gången det hände skrev man år 1948. Lintott föreslår att man till exempel använder ljuset från stjärnan HD 189733, som ligger på 64 ljusårs avstånd, till att öppna olympiaden. Runt den stjärnan kretsar en Jupiterliknande planet, i vars atmosfär man har upptäckt vatten.

Slutligen är det intressant att notera hur den här historiska händelsen har förvanskats på senare tid. I, den annars välrenommerade författaren, Isaac Asimovs bok Mer fantastiska fakta (originaltitel Book of Facts) från 1983 (originalutgivningsår 1980) kan man läsa att ”den 2 oktober 1933 använde man Galileos 350 år gamla teleskop för att låta månljuset tända all belysning på Century of Progress Exposition i Chicago”. Här hade Stiftelse-trilogins skapare (eller hans researchpersonal?) fått det hela lite om bakfoten.




Källor:
The Hundred Greatest Stars, James Kaler, 2002
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Men, Monsters and the Modern Universe, George Lovi och Wil Tirion, 1989

Wikipedia

söndag 12 oktober 2008

KUMMELÖN




Kummelön ligger på en halvö, i södra delen av Ölmeviken, cirka 18 kilometer väster om Kristinehamn i Värmland. Ölmeviken är en stor, grund vik i norra delen av Vänern. Latitud 59,323 grader nord och longitud 13,976 grader öst.

Sen 1970 är Kummelön delvis avsatt som naturreservat. ”Ändamålet med reservatet är att bevara och vidmakthålla områdets levande kulturlandskap i form av glest trädbevuxen hagmark”, lyder den officiella programförklaringen.

Enligt boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, av Erland Rosell, har säkerligen Kummelön sitt namn efter ett grav- eller sjömärkeskummel.

På halvön finns ett rikt växt- och djurliv. Naturen är omväxlande, med alltifrån stränder och fuktiga sänkor, till torra, steniga backar. Området utmärker sig speciellt för sina hagar, med gamla ekar och lindar. Den rika tillgången på växter beror till stor del på förekomsten av hyperit. Det är en mörk och hård bergart, som höjer markens näringsinnehåll. På våren blommar mängder av vitsippor och blåsippor, men här växer också till exempel blodnäva, nattviol, besksöta och strandveronika. Här förekommer också riktigt ovanliga växter, som till exempel slån, nässelsnärja och oxbär. I naturreservatet kan man också hitta den sällsynta svampen trollhand. I de gamla ekarna bygger flera fågelarter sina bon. Man kan träffa på skogsduva, kaja, kattuggla, entita och nötväcka, men även gröngöling, mindre hackspett, grönsångare och härmsångare häckar här.

Från norra delen av Kummelön, vid raststugan, har man en bra utsikt över Ölmeviken. Den anses vara en av Värmlands bästa fågellokaler. I vassdungarna kan man få syn på brun kärrhök, sothöna och skäggdopping. I luften ovanför Kummelön svävar flera olika rovfågelsarter, till exempel fiskgjuse, ormvråk och sparvhök.

Är man intresserad av fjärilar kan man passa på att söka efter några av vårt lands största fjärilar, som till exempel makaonfjäril, apollofjäril, amiral och sorgmantel.

Peter Olausson berättar i sin bok Vägar till värmländsk historia att sägenfloran kring de kungligheter, som har besökt Värmland, har blivit tämligen rik. Bland annat ska drottning Kristina ha företagit vilda jakter ute vid Kummelön.

Fram till slutet av 1800-talet samlades folket vid Kummelön, helgen efter midsommar, för att fira ”kummelösöndagen”. Det sägs ha varit en av de viktigaste högtiderna i östra Värmland. I nutid har Sällskapet för naturskydd i Kristinehamn fortsatt traditionen med kummelösöndag, och den infaller första söndagen i juli varje år.




Om du klickar på länken Fler bilder så kommer du till mitt fotoalbum. Samtliga bilder är tagna på Kummelön den 3 november 2007.

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 7, Länsstyrelsen Värmland
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Sällskapet för naturskydds hemsida
http://kristinehamn.naturskyddsforeningen.se/

lördag 4 oktober 2008

KUNG RANES HÖG




På kyrkogården vid Flistads kyrka, i Västergötland, ligger storhögen ”Kung Ranes hög”. Den har fornlämningsnummer 12:1 i Flistads socken. Latitud 58,5581 grader nord och longitud 13,9591 grader öst (WGS84). Flistad ingår numera i Götlunda församling.



Högen har en diameter på 25 meter och dess höjd är 5 meter. Toppen är flack, och 5 meter vid, och på den finns en stubbe. Högens norra och östra delar är något ojämna. Kung Ranes hög anlades förmodligen under järnåldern.



De äldsta delarna av Flistads stenkyrka är från slutet av 1100-talet, eller början av 1200-talet, och är bevarade som murpartier i västra delen av det nuvarande långhuset. Det var inte ovanligt att de första kristna kyrkorna placerades i närheten av hedniska gravhögar och kultplatser. Det var ett taktiskt drag, av den nya religionens företrädare, att uppföra sin främsta statussymbol, kyrkan, vid storhögarna, eftersom det var där som samhällets viktigaste personer levde.

Inte långt från Kung Ranes hög ligger Sveriges näst största skeppssättning, Askebergaskeppet. Det kallas också för "Ranes stenar". Vem kan denne Rane ha varit? Enligt en lokal tradition ska han ha varit en kung, som härskade i Vadsboområdet, och blev begravd i Flistadhögen. Rane var också ett gammalt namn på Oden.

Från Kung Ranes hög sträcker sig ett svårt skadat gravfält mot sydväst, och ett par kilometer söder om Flistad ligger två oskadade gravfält. Det nordligaste, av de två sistnämnda gravfälten, innehåller ett 70-tal fornlämningar av olika gravtyper, bland annat kvadratiska rösen, runda stensättningar, ett tiotal domarringar och en treudd. Den stora variationen av gravformer tyder på att detta gravfält är anlagt i början av järnåldern, eller redan under bronsåldern. Det södra gravfältet består inte av ett så varierat gravtypssortiment. Förutom en tresidig stensättning, så hittar man ett 60-tal runda stensättningar. Allt tyder på att området har varit betydelsefullt och att många människor har bott här.

Bilderna är uppdaterade 16 november 2009

Fler bilder

Källor:
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Riksantikvarieämbetets fornsök
Wikipedia

tisdag 30 september 2008

ASKEBERGA SKEPPSSÄTTNING




På en smal, låg ås, söder om ån Tidan, seglar Askebergaskeppet över den västgötska lerslätten.

Det äldsta namnet på skeppssättningen sägs ha varit Asgudsbäck, men platsen är mest känd under namnen ”Ranes stenar” och ”Ranstena domarring”. I Vänerområdet var Rane under en tid ett namn för Oden, så man skulle alltså också kunna kalla skeppssättningen för Odens stenar. Ranes stenar ligger söder om Askeberga, vid Ranstena, drygt 1 km sydväst om Vads kyrka i Västergötland. Latitud 58,5753 grader nord och longitud 13,9843 grader öst (WGS84). Fornlämningsnummer 10:1 i Vad socken.



Ranes stenar är Sveriges näst största skeppssättning (efter Ales stenar i Skåne). Dess längd är 55 meter och största bredd är 18 meter. Skeppet är uppbyggt av 24 parvis placerade stenblock, som är 2–3 meter höga. Varje stenbumling anses ha en vikt av 20–30 ton. Skeppet saknar stävstenar. Åtskilliga mantimmar har krävts för att bygga skeppssättningen. Man beräknar att det har behövts ett hundratal personer för att dra ett av stenblocken. Skeppssättningen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men man tror att den är från folkvandringstiden (400–500 e.Kr.).
I grannsocknen Flistad (ingår nu i Götlunda församling) finns storhögen ”Kung Ranes hög”, och med två så stora gravar, belägna så nära varandra, kan man anta att det har funnits en storhövding i det här området under järnåldern.



I sin bok Heliga marker berättar Lotte Mjöberg att skeppssättningen länge användes som tingsplats. Till exempel så lyckades en biskop på 1190-talet övertyga bönderna om att de skulle betala tionden till kyrkan. ”Det fick han dom på vid tinget, först då ting hades och hölls vid Askubæk” kan man läsa i en biskopslängd.



Bilderna uppdaterades 17 november 2009

Fler bilder

Källor:
Heliga marker, Lotte Mjöberg, 1997
Nordisk vikingaguide, Statens Historiska Museum, 1995
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Med arkeologen Sverige runt, Forum, 1987
Västergötlands museums hemsida
http://www.vastergotlandsmuseum.se/
Riksantikvarieämbetets fornsök


söndag 28 september 2008

AKISFLODEN RUNT NEPTUNUS



Voyager 2, foto: NASA

Den 25 augusti 1989 nådde den amerikanska rymdsonden Voyager 2 fram till Neptunus, efter en färd på tolv år genom vårt solsystem. Voyager 2 skickades upp den 20 augusti 1977 och var den första, och hittills enda, rymdsond som har utforskat Neptunus.


foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Planeten Neptunus upptäcktes av Johann Gottfried Galle och Heinrich Louis d´Arrest den 23 september 1846, nära den plats på himlavalvet som hade beräknats av John Couch Adams och Urban Jean Joseph Le Verrier.

Liksom de andra gasplaneterna omges Neptunus av ringar. Innan Voyager besökte Neptunus hade man från jorden bara observerat ljussvaga bågar, som inte formade kompletta ringar. Rymdsonden kunde dock visa att det verkligen rörde sig om hela ringar, som bestod av ljusa klumpar. Man har gett ringarna namn. Längst ut finns Adams, därefter kommer en ring utan namn, sen hittar vi ringen Leverrier och till sist Galle. Det är ringen utan namn som är huvudperson i den här artikeln. Jag har nämligen ett förslag till namn och jag ska beskriva hur jag har kommit fram till det.


Neptunusringar
foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Ringen utan namn delar bana med den lilla månen Galatea. I den grekiska mytologin var Galatea en vacker havsnymf, som hade förälskat sig i den unge Akis, en av Faunus söner. Galateas känslor var besvarade, men Akis hade en livsfarlig konkurrent. Den jättelike, och vildsinte, cyklopen Polyfemos hade, med sitt enda öga, kastat längtansfulla blickar på Galatea. (Polyfemos var den cyklop, som Odysseus, och hans manskap, senare skulle bli fångar hos, och slutligen lyckas fly från, genom att förblinda hans enda öga med en glödgad påle). Polyfemos hade blivit så hopplöst förälskad i Galatea att det ibland hände att främmande fartyg kunde lägga till vid hans strand utan att han brydde sig om det. Han satt ofta uppe på en bergshöjd och spelade på sin herdeflöjt, för att locka till sig havsnymfen. Hon var dock alltid Akis trogen. En dag fick Polyfemos syn på Galatea och Akis, när de vilade bredvid varandra på stranden. Uppfylld av svartsjuka rusade Polyfemos ner från berget. Galatea flydde ner i havet, men Akis blev dödad av det klippblock, som Polyfemos slet upp och kastade mot honom. Akis röda blod flöt fram under klippblocket. Galatea förvandlade då sin älskade Akis i den floden. Det röda blodet övergick efterhand till ett kristallklart vatten och upp ur det steg Akis med vassomkransat huvud. Han hade omskapats från en dödlig människa till en flodgud.

Så, ringen runt Neptunus, som delar bana med Galatea, kan symbolisera floden i vilken Akis förvandlades, och ”floden” är uppbyggd av många klippblock. Därför är mitt förslag att den icke namngivna ringen döps till Akisfloden (eller bara Akis).

Källor:
NASA
Photojournal Jet Propulsion Laboratory
Sky & Telescope nr 9-1996
Grekiska myter och sagor, Claes Lindskog, 1966 (originalutgivning 1926)

söndag 21 september 2008

RUNSTENEN VID HOVLANDA




Nära vägkorset vid Västra Hovlanda på Hammarö, i Värmland, står en av landskapets fyra runstenar. Den blev påkörd av en lastbil 1958, och flyttades därför en liten bit, och är nu placerad cirka fyra meter sydöst om vägen. Latitud 59,3163 grader nord och longitud 13,5326 grader öst (WGS84). Enligt en lokal tradition ska stenen förr ha legat ute på åkern, cirka 200 m sydväst om det ställe där den nu är placerad. Stenen har fornlämningsnummer 1 i Hammarö socken.

Stenen är ristad med yngre runor och forskarna har, med hjälp av runornas utseende, daterat runstenen till omkring år 1025, vilket ligger vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Stenen är i dag fragmentarisk och det är bara en del av den ursprungliga texten som är bevarad. Den kvarvarande delen består av röd granit och är 86 centimeter hög. Vid basen är den 48 centimeter bred och smalnar sedan av mot toppen till endast 12 centimeter. Den har en tjocklek på 15 centimeter. Ristningsytan är vänd mot landsvägen.

År 1683 skickades en ”ransakning” in till Antikvitetsarkivet, och i den finns den äldsta uppgiften om stenen vid Hovlanda. Under rubriken ”Carlstadh Tingelagh och Hammaröö S:n” kan man läsa: ”Wedh W: Hoflanda finss Een steen medh Runske Bokstäfuer På, men ingen weeth någott Att Berätta om den Samma”. Ett par decennier senare gav prosten Erland Hofsten (1651-1717) något fylligare uppgifter i sin Beskrifning öfwer Wermeland. Han skriver bland annat ”wid Hoflanda gård en sten är med Runebokstäfwer, men så illa medfaren, at man knapt kan kiänna sielfwa stafwarna, och fast man någorlunda kunnat them uptäckna, som the här utritade stå, hafwer man likwäl ännu, intet funnit någon mening ther wid.” Vidare berättar han att eftersom runstenen har blivit funnen vid gården med namnet Hovlanda, så har det här, enligt sägnen, bott en kungason, och det är efter dennes hov, som gården fått sitt namn, och kanske har också stenen ristats till minne av honom.

År 1728 tecknade regementsfältskären Daniel Noréen av stenen. Då fanns fortfarande en av de delar kvar, som i dag är försvunna. Tack vare den teckningen har en något större andel av texten kunnat tolkas, än om man bara hade haft tillgång till den sten, som nu står på åkerrenen i Västra Hovlanda. Man har vid ett flertal tillfällen gjort försök att hitta de försvunna delarna, men utan resultat. Sommaren 1867 besökte den nyblivne antikvitetsintendenten N. G. Djurklou Hovlandastenen. I boken Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi berättar han bland annat att stenen skulle ha använts i en smedjehärd, men att smeden aldrig hade fått någon ro, utan hade förföljts av ”hvarjehanda nattliga syner” till dess att han hade ställt tillbaka stenen.

Men vad berättar då själva runstenen? Ja, texten ska läsas nerifrån och uppåt och lyder: ”Biaurn risi stin thin aftr Isigur su”. Man har tolkat detta som ”Björn reste denna sten
efter Esger sin…”. Kanske var Esger son till Björn.



Fler bilder

Hovlanda runsten finns även på Värmländska fornminnen

Källor:
Informationsskylt på platsen
Värmlands runinskrifter, Sven B. F. Jansson, 1978
Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867 (nytryck utgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening, 1956)
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök

lördag 20 september 2008

GREBY GRAVFÄLT





Skotska krigare ska här ligga begravda

Artikeln uppdaterad 20 januari 2013

Ligger det någon sanning bakom legenden som säger att det ska ligga stupade skotska krigare i högarna vid Greby?

Greby gravfält ligger drygt en halv kilometer nordost om Grebbestad, i Tanums socken, och är Bohusläns största gravfält. Det har fornlämningsnummer 734 i Tanums socken. Latitud 58,7004 grader nord, longitud 11,2606 grader öst (WGS84). Greby har givit namn åt orten Grebbestad. ”Gre” kommer av det fornnordiska ordet ”grjot” och det betyder ”stenig mark”.















Enligt Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök har det en utsträckning på ”300 x 210 meter i nordöstlig-sydvästlig riktning, bestående av 68 högar, 54 långhögar, 47 runda stensättningar, 12 ovala stensättningar och 38 resta stenar, varav 28 resta på högar och stensättningar. Högarna är mellan 4 och 14 meter i diameter och har en höjd av 0,4 till 1,25 meter. Långhögarna är 7 till 25 meter långa och 4 till 7 meter breda. Större delen av fornlämningarna är övervuxna med gräs och ljung.”
Det är de resta stenarna som framförallt drar till sig uppmärksamheten. De är ända upp till 4,5 meter höga. I gravfältets norra del finns en grupp med fyra resta hällar som väcker förundran. Man känner inte till deras betydelse.

På gravfältets moränmark växer det gräs, ljung och enstaka enar. I södra delen finns det björk, tall och ek. I mitten av augusti, varje år, slår man gräset och forslar bort det från området. Detta gör man för att gräset inte ska göda marken. I mager jord trivs nämligen arter som tillhör den gamla ängsfloran. Det ger i sin tur ett bra livsrum för fjärilar, som till exempel ljungblåvingar och guldvingar.

År 1873 undersöktes elva av gravhögarna av arkeologen Oscar Montelius. Han kom fram till att gravarna var från järnåldern, närmare bestämt från 400- och 500-talen e. Kr. Högarna bestod överst av sand och jord och därunder träffade han på ett lager av stora stenar. Längst ner i botten fann han kol, som förmodligen var rester efter likbål. I varje hög fanns en urna med den avlidnes brända ben, och där fanns även enkla gravgåvor i form av till exempel glaspärlor och kammar av ben.
Man grävde också fram ett dekorerat keramikkärl, som var försett med ett öra. Liknande kärl har man också hittat i Skottland. Skulle det kunna tyda på att skottar var begravda här? I en av högarna hittade man en lerkruka, i vars botten en vit glasbit var infattad. Fynd, med liknande design, har man hittat på ett par andra platser i Sverige, men även i Norge, Tyskland och England. Montelius hittade däremot inga svärd, eller andra vapen, som kunde tyda på att det här var en gravplats för krigare.

Hur var det då med de stupade skottarna? Enligt legenden landsteg en stor grupp fientliga krigare i Tanum och begav sig av på plundringståg upp genom Bullarebygden. När de skulle ta sig tillbaka till kusten blev de slagna flera gånger. En av de skotska härförarna sägs ha blivit dödad, och begravd, vid Valbrets grav. När de flyende krigarna hade nått Greby stod det slutliga slaget. Där dödades samtliga främmande krigare av ortsbefolkningen och där blev de också lagda till den sista vilan.


Uppdaterat 2013-01-20:
I boken Värt en omväg berättar Elisabeth Klingmark att de skotska krigarna anlände till Greby under ledning av två hövdingar vid namn Valbret och Kuse. När de passerade ett ställe som kallas Långevallspasset så anfölls de av bohuslänska småkungar, med en styrka av bönder från trakten. Skottarna tog till reträtt, men vid Tanums kyrka blev de anfallna igen, och det berättas att slaget blev så blodigt att bäcken i närheten av kyrkan färgades röd av de dödade och sårade. Bäcken fick därefter namnet Blodbäck. Det gick illa också för de två hövdingarna. Där Kuse stupade markerar en treuddig stensättning hans grav och marken däromkring kallas Kuseröd. Valbret dödades vid Prästmyren och fick sin sista vila i hällkistan Valbrets grav. Folksägnen ger också en alternativ förklaring till namnet Greby. Det ska komma av det ursprungliga namnet Grafby, som namn på stenarna som restes över den slagna skotska hären. Varje sägen med självaktning innehåller ju också en spökhistoria. Så även i Greby. Vid midnatt när stormen rasar över Bullaren kan man ännu höra stridsropen skalla!

Redan Montelius funderade över vem som skulle ha gett de slagna skottarna så fina gravar. ”Ej hafva de segrande nordborna gjort det. Derom kunna vi vara öfvertygade”, skrev han. I en artikel i Populär historia berättar artikelförfattaren Kristina Svensson om de båda arkeologerna Kristina och Lasse Bengtsson, från Göteborgs universitet, och deras forskning. De menar att det har legat en handelsplats vid Greby, men att den blev övergiven, kanske så tidigt som på 600-talet. Det är ett flertal saker som får dem att dra den slutsatsen. Förutom det stora antalet gravar, och den utländska keramiken, så är det landskapets förändring, på grund av landhöjningen, som de ser som bevis för sin teori. Under järnåldern kunde man segla ända fram till gravfältet, som då kunde ha legat omgivet av handelsplatsen. Ett par ortsnamn utefter denna möjliga sjöväg, ger också ledtrådar: Edsviken ("ed" betyder ”drag” och tyder på ett grunt ställe där man var tvungen att dra båtarna) och Ladholmen (som är ett annat namn för ”lastholmen”, där båtarna lastades och lossades). Man har också gjort guldfynd i Greby. På två gårdar hittade man guldspiraler när man grävde diken. Guldspiraler användes i forntiden som betalningsmedel. Kristina och Lasse Bengtsson säger att det möjligtvis kan finnas ett korn av sanning i legenden om striden med skottarna, men en sak är säker: de slagna skottarna blev inte begravda på Greby gravfält.

Gravfältet ägs av Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien, och det är Tanums kommun och Länsstyrelsen i Västra Götalands län som vårdar platsen.



Fler bilder

Källor:
Informationsskyltar på platsen
Artikel i Populär Historia nr 8, 2008

Värt en omväg, Elisabeth Klingmark, 2002
Med arkeologen Sverige runt, 1987
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök
https://app.raa.se/open/fornsok/

onsdag 17 september 2008

PONIATOWSKIS TJUR



Uranographia 1801

Stjärnbilden Poniatowskis tjur (Taurus Poniatovii på latin) skapades 1773 av abbé Martin Odlanicky Poczobout från Vilna (nuvarande Vilnius) i Litauen, för att hedra kung Stanislaw II August Poniatowski av Polen. Vid den tiden var Litauen en del av Polen. Poczobout arbetade som chef för kungliga astronomiska observatoriet i Vilnius.

Stjärnbilden bestod av 16 ljussvaga stjärnor öster om Ormbärarens (Ophiuchus) högra skuldra, nära gränsen till Örnen (Aquila) och Herkules. Poczobout tog med stjärnkonstellationen i sin bok Cahiers des observations astronomiques faites à l´Observatoire Royal de Vilna en 1773, som publicerades 1777.

Ungefär 4 grader öster om stjärnan Gamma Ophiuchi ligger en liten grupp av fem stjärnor i form av ett V (stjärnorna 73, 70, 68, 67 och 66 Ophiuchi). Dessa markerar ansiktet på Poniatowskis tjur. Det sägs att det var likheten med stjärngruppen Hyaderna, som bildar ansiktet i stjärnbilden Tjuren (Taurus), i zodiaken, som inspirerade Poczobout till att namnge stjärnbilden Poniatowskis tjur. Huvudstjärna är dubbelstjärnan 70 Ophiuchi, som ligger på 16,6 ljusårs avstånd från jorden. Den är en av de mest kända dubbelstjärnorna, upptäckt av William Herschel år 1779. Stjärnan 70 Ophiuchi A, är gul-orange av spektralklass K0, med magnitud 4,2. Kontrahenten, 70 Ophiuchi B, eller HD 165341, är en betydligt mindre, orangefärgad, stjärna av spektralklass K5, med en ljusstyrka på magnitud 6,0. De båda stjärnorna har en omloppstid på 88,4 år. I Poniatowskis tjur ligger den öppna stjärnhopen Melotte 186, som även kallas Collinder 359.

Stjärnbilden publicerades i några stjärnkartor, och på en himmelsglob, i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, men föll sen i glömska. Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande hade med den på sin himmelsglob 1779. Den fanns också med i Noel Andrés lilla planisfär, utgiven samma år, under namnet le Taureau de Poniatowski. Den förekom i Jean Fortins Atlas Céleste av år 1795. Johann Elert Bode hade först med den i sin stjärnkarta Stereographischer entwurf der gestirnten himmels från 1787, under namnet Der Poniatowskische Stier, och sen fick den sitt latinska namn, Taurus Poniatovii, i Bodes Uranographia år 1801.

Vem var då Stanislaw Poniatowski? Jo, han var Polens siste kung, mellan åren 1764 och 1795, och han levde mellan 1732 och 1798. Hans far hette också Stanislaw Poniatowski (mer om honom längre ner) och modern hette Konstancja Czartoryski. Unge Stanislaws morbröder hade stora planer för honom. 1754 skickade de honom till Sankt Petersburg, i diplomatiska ärenden. Där hade han en kärleksaffär med en tysk adelsdam, Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, som sedermera blev Rysslands kejsarinna, under namnet Katarina II (kallad Katarina den stora). När kung August III av Polen dog valdes Poniatowski, med handgriplig hjälp från Ryssland, till ny polsk kung. Stanislaw antog att han hade fullt stöd från Katarina och försökte genomföra en del reformer (bland annat avskaffandet av livegenskapen). Katarina var dock inte längre så betagen av Stanislaw och räknade honom bara som en marionett på den polska kungatronen. Polen var omgiven av de tre starka nationerna Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. Ingen av dessa länder såg med blida ögon på Poniatowskis reformförsök och i tre omgångar delade de upp Polen mellan sig. Efter den tredje delningen 1795 upphörde landet att existera som självständig stat (och återuppstod inte igen förrän 1918, efter första världskrigets slut). Poniatowski avgick som kung och levde sina sista dagar i Sankt Petersburg.

I åtminstone en bok, om astronomins historia, blandar författaren ihop kung Stanislaw Poniatowski med hans far, greve Stanislaw Poniatowski (1676-1762). Fadern är emellertid intressant eftersom han följde med Karl XII på dennes fälttåg i Europa. Peter Englund berättar i sin bok Poltava om hur Poniatowski tvingade två svenska skvadroner, som irrade runt utan mål, att följa med honom för att skydda kungen, som befann sig i en prekär situation. Chefen för kavalleristerna brydde sig inte om Poniatowskis uppmaning. Greven ”rev då upp sin värja och satte spetsen mot officerens bröst. Överväldigad av detta exempel på slavisk argumentationsteknik följde officeren och hans trupper den polske greven till kungens grupp.”

En del av stjärnorna i Poniatowskis tjur ingick i en ännu äldre stjärnbild, kallad Tigris, som skapades år 1613 av Petrus Plancius, men ingen av dessa båda stjärnbilder finns nu med i Internationella astronomiska unionens officiella lista över stjärnhimlens nuvarande 88 stjärnbilder, som stadfästes år 1930.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder


Källor:
Star Maps, Nick Kanas, 2007
Lost Stars, Morton Wagman, 2003
A Concise History of Poland, Lukowski och Zawadzki, 2001
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Poltava, Peter Englund, 1988
The Sky Explored, Deborah Warner, 1979
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1961
Astronomical Atlases Maps and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Geography of the Heavens, Elijah H. Burritt, 1842
Nationalencyklopedin
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto

söndag 7 september 2008

SIDUS LUDOVICIANA



© Guide, project Pluto

Planeten som inte fanns
På natten den 2 december 1722 var professorn i teologi och matematik, vid Ludoviciana-universitetet i tyska Giessen, Johann Georg Liebknecht (1679-1749), ute för att utforska stjärnhimlen. Till sin hjälp hade han en enkel, sex fot lång refraktor, som inte var så mycket till teleskop, ens på den tiden. Han riktade sitt teleskop mot de båda stjärnorna Mizar och Alcor, i Karlavagnens tistelstång.

Karlavagnen är ju en del av stjärnbilden Stora björnen, som på latin heter Ursa Major. Därav följer att den astronomiska beteckningen för Mizar är Zeta Ursae Majoris och för
Alcor är den 80 Ursae Majoris (gå till hemsidan Star Names för att se hur astronomerna namnger stjärnor). Dessa båda stjärnor är välkända dubbelstjärnor, som man kan särskilja med blotta ögat. År 1650 upptäckte den italienske astronomen Giovanni Riccioli att Mizar själv är en dubbelstjärna, Mizar A och B. Senare har man också noterat att dessa, i sin tur, är dubbelstjärnor, så totalt består Mizars stjärnsystem av fyra medlemmar. Mizar (magnitud 2,3) ligger på ett avstånd av 78 ljusår från jorden och Alcor (magnitud 4) på 81 ljusårs avstånd.

Nästan mittemellan Mizar och Alcor, och en bit söder därom, finns en ljussvag stjärna, av 8:e magnituden, tillhörande spektralklass A5 (vit). Den ligger på ett avstånd av cirka 410 ljusår från jorden. Liebknecht fick syn på den stjärnan och trodde att han hade upptäckt en ny himlakropp (trots att den hade observerats redan 1616 av Benedetto Castelli). När han också tyckte sig märka att den långsamt rörde sig, i förhållande till övriga stjärnor, blev han övertygad om att han hade upptäckt en ny planet. För att hedra universitetets grundare, lantgreve Ludvig V av Hessen-Darmstadt (1577-1626), döpte han ”planeten” till Sidus Ludoviciana ,”Ludvigs stjärna”,
(namnformen Sidus Ludovicianum förekommer också).

Liebknecht författade en skrift i vilken han berättade om sin upptäckt, och skickade kopior av den till alla ledande astronomer i Europa. Kritiken från dem lät inte vänta på sig och de avfärdade Liebknechts slutsater som nonsens. I boken The Astronomical Scrapbook berättar Joseph Ashbrook om vilken respons Liebknecht fick på sin ”upptäckt”. Till exempel, så skrev J. F. Weidler i Wittenberg att han hade observerat Mizar under fyra nätter i februari 1723, med ett bättre teleskop, än vad Liebknecht hade haft. Han hade kunnat konstatera att Liebknechts ”planet” var en fixstjärna, utan någon antydan till
rörelse. Som om inte det var nog, så skrev professorn i filosofi, L. P. Thümming, att han hade observerat himlakroppen många gånger och att det uppenbarligen var en vanlig stjärna. Thümming spädde på kritiken med att ironiskt konstatera att det knappast var nödvändigt att professor Liebknecht kungjorde varje teleskopisk stjärna som nyupptäckt, och att ge den ett särskilt egennamn. Liebknecht gick i taket och i ett 16-sidigt genmäle öste han grova skällsord över Thümming. Den senare levererade ett svar, som tydligen gjorde slut på käbblet.

Liebknecht fick ingen plats bland astronomins berömda upptäckare, men hans stjärnnamn Sidus Ludoviciana har levt vidare. Officiellt betecknas dock stjärnan med ett nummer ur någon av alla stjärnkataloger, som har getts ut., t.ex. SAO 28748 (Smithsonian Astrophysical Observatory Star Catalog), BD +55° 1602 (Bonner Durchmusterung) och HD 116798 (Henry Draper Catalogue).

Källor:
The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984
Sky & Telescope nr 7-2004, sid. 74-75
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto

onsdag 3 september 2008

LÄMPENSHÅLAN




Artikeln uppdaterad 11 november 2008
Lämpenshålan är Värmlands största dödisgrop. Den mäter 350 x 180 meter och dess djup är cirka 30 meter, om man mäter nivåskillnaden mellan landsvägen och hålans botten. Gropen bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan. Isblock lossnade från iskanten, vartefter som isen smälte, och dessa block blev begravda under sand och grus, som forsade fram i den isälv som strömmade under inlandsisen. När sen temperaturen steg så smälte de begravda isblocken (dödisen) och kvar blev en hålighet i marken.

Dödisgropen ingår i den rullstensås, Väseåsen, som sträcker sig från Arnön, vid Vänern, och norrut till Brattforsheden. På åsens sluttningar kan man se spår av förhistoriska strandlinjer, som visar olika stadier i områdets landhöjning. Inom området finns också några mindre dödisgropar.

Området består av glest högstammig tallskog och med ljung, lingon, lavar och mossor på marken. När det gäller fågellivet har man observerat trädlärka och nattskärra.

I oktober 1982 beslutade länsstyrelsen i Värmlands län att Lämpenshålan, och ett 23 hektar stort område däromkring, skulle bli naturreservat. Det är Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län som förvaltar reservatet.

Lämpenshålan ligger 17 kilometer norr om Väse, på vägen till Sutterhöjden. Latitud 59,5216 grader nord och longitud 13,9552 grader öst.



Fler bilder

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 32, Länsstyrelsen Värmland
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986

Karlstad kommuns hemsida