söndag 7 september 2008

SIDUS LUDOVICIANA



© Guide, project Pluto

Planeten som inte fanns
På natten den 2 december 1722 var professorn i teologi och matematik, vid Ludoviciana-universitetet i tyska Giessen, Johann Georg Liebknecht (1679-1749), ute för att utforska stjärnhimlen. Till sin hjälp hade han en enkel, sex fot lång refraktor, som inte var så mycket till teleskop, ens på den tiden. Han riktade sitt teleskop mot de båda stjärnorna Mizar och Alcor, i Karlavagnens tistelstång.

Karlavagnen är ju en del av stjärnbilden Stora björnen, som på latin heter Ursa Major. Därav följer att den astronomiska beteckningen för Mizar är Zeta Ursae Majoris och för
Alcor är den 80 Ursae Majoris (gå till hemsidan Star Names för att se hur astronomerna namnger stjärnor). Dessa båda stjärnor är välkända dubbelstjärnor, som man kan särskilja med blotta ögat. År 1650 upptäckte den italienske astronomen Giovanni Riccioli att Mizar själv är en dubbelstjärna, Mizar A och B. Senare har man också noterat att dessa, i sin tur, är dubbelstjärnor, så totalt består Mizars stjärnsystem av fyra medlemmar. Mizar (magnitud 2,3) ligger på ett avstånd av 78 ljusår från jorden och Alcor (magnitud 4) på 81 ljusårs avstånd.

Nästan mittemellan Mizar och Alcor, och en bit söder därom, finns en ljussvag stjärna, av 8:e magnituden, tillhörande spektralklass A5 (vit). Den ligger på ett avstånd av cirka 410 ljusår från jorden. Liebknecht fick syn på den stjärnan och trodde att han hade upptäckt en ny himlakropp (trots att den hade observerats redan 1616 av Benedetto Castelli). När han också tyckte sig märka att den långsamt rörde sig, i förhållande till övriga stjärnor, blev han övertygad om att han hade upptäckt en ny planet. För att hedra universitetets grundare, lantgreve Ludvig V av Hessen-Darmstadt (1577-1626), döpte han ”planeten” till Sidus Ludoviciana ,”Ludvigs stjärna”,
(namnformen Sidus Ludovicianum förekommer också).

Liebknecht författade en skrift i vilken han berättade om sin upptäckt, och skickade kopior av den till alla ledande astronomer i Europa. Kritiken från dem lät inte vänta på sig och de avfärdade Liebknechts slutsater som nonsens. I boken The Astronomical Scrapbook berättar Joseph Ashbrook om vilken respons Liebknecht fick på sin ”upptäckt”. Till exempel, så skrev J. F. Weidler i Wittenberg att han hade observerat Mizar under fyra nätter i februari 1723, med ett bättre teleskop, än vad Liebknecht hade haft. Han hade kunnat konstatera att Liebknechts ”planet” var en fixstjärna, utan någon antydan till
rörelse. Som om inte det var nog, så skrev professorn i filosofi, L. P. Thümming, att han hade observerat himlakroppen många gånger och att det uppenbarligen var en vanlig stjärna. Thümming spädde på kritiken med att ironiskt konstatera att det knappast var nödvändigt att professor Liebknecht kungjorde varje teleskopisk stjärna som nyupptäckt, och att ge den ett särskilt egennamn. Liebknecht gick i taket och i ett 16-sidigt genmäle öste han grova skällsord över Thümming. Den senare levererade ett svar, som tydligen gjorde slut på käbblet.

Liebknecht fick ingen plats bland astronomins berömda upptäckare, men hans stjärnnamn Sidus Ludoviciana har levt vidare. Officiellt betecknas dock stjärnan med ett nummer ur någon av alla stjärnkataloger, som har getts ut., t.ex. SAO 28748 (Smithsonian Astrophysical Observatory Star Catalog), BD +55° 1602 (Bonner Durchmusterung) och HD 116798 (Henry Draper Catalogue).

Källor:
The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984
Sky & Telescope nr 7-2004, sid. 74-75
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto