lördag 4 oktober 2008

KUNG RANES HÖG




På kyrkogården vid Flistads kyrka, i Västergötland, ligger storhögen ”Kung Ranes hög”. Den har fornlämningsnummer 12:1 i Flistads socken. Latitud 58,5581 grader nord och longitud 13,9591 grader öst (WGS84). Flistad ingår numera i Götlunda församling.



Högen har en diameter på 25 meter och dess höjd är 5 meter. Toppen är flack, och 5 meter vid, och på den finns en stubbe. Högens norra och östra delar är något ojämna. Kung Ranes hög anlades förmodligen under järnåldern.



De äldsta delarna av Flistads stenkyrka är från slutet av 1100-talet, eller början av 1200-talet, och är bevarade som murpartier i västra delen av det nuvarande långhuset. Det var inte ovanligt att de första kristna kyrkorna placerades i närheten av hedniska gravhögar och kultplatser. Det var ett taktiskt drag, av den nya religionens företrädare, att uppföra sin främsta statussymbol, kyrkan, vid storhögarna, eftersom det var där som samhällets viktigaste personer levde.

Inte långt från Kung Ranes hög ligger Sveriges näst största skeppssättning, Askebergaskeppet. Det kallas också för "Ranes stenar". Vem kan denne Rane ha varit? Enligt en lokal tradition ska han ha varit en kung, som härskade i Vadsboområdet, och blev begravd i Flistadhögen. Rane var också ett gammalt namn på Oden.

Från Kung Ranes hög sträcker sig ett svårt skadat gravfält mot sydväst, och ett par kilometer söder om Flistad ligger två oskadade gravfält. Det nordligaste, av de två sistnämnda gravfälten, innehåller ett 70-tal fornlämningar av olika gravtyper, bland annat kvadratiska rösen, runda stensättningar, ett tiotal domarringar och en treudd. Den stora variationen av gravformer tyder på att detta gravfält är anlagt i början av järnåldern, eller redan under bronsåldern. Det södra gravfältet består inte av ett så varierat gravtypssortiment. Förutom en tresidig stensättning, så hittar man ett 60-tal runda stensättningar. Allt tyder på att området har varit betydelsefullt och att många människor har bott här.

Bilderna är uppdaterade 16 november 2009

Fler bilder

Källor:
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Riksantikvarieämbetets fornsök http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html
Wikipedia

tisdag 30 september 2008

ASKEBERGA SKEPPSSÄTTNING




På en smal, låg ås, söder om ån Tidan, seglar Askebergaskeppet över den västgötska lerslätten.

Det äldsta namnet på skeppssättningen sägs ha varit Asgudsbäck, men platsen är mest känd under namnen ”Ranes stenar” och ”Ranstena domarring”. I Vänerområdet var Rane under en tid ett namn för Oden, så man skulle alltså också kunna kalla skeppssättningen för Odens stenar. Ranes stenar ligger söder om Askeberga, vid Ranstena, drygt 1 km sydväst om Vads kyrka i Västergötland. Latitud 58,5753 grader nord och longitud 13,9843 grader öst (WGS84). Fornlämningsnummer 10:1 i Vad socken.



Ranes stenar är Sveriges näst största skeppssättning (efter Ales stenar i Skåne). Dess längd är 55 meter och största bredd är 18 meter. Skeppet är uppbyggt av 24 parvis placerade stenblock, som är 2–3 meter höga. Varje stenbumling anses ha en vikt av 20–30 ton. Skeppet saknar stävstenar. Åtskilliga mantimmar har krävts för att bygga skeppssättningen. Man beräknar att det har behövts ett hundratal personer för att dra ett av stenblocken. Skeppssättningen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men man tror att den är från folkvandringstiden (400–500 e.Kr.).
I grannsocknen Flistad (ingår nu i Götlunda församling) finns storhögen ”Kung Ranes hög”, och med två så stora gravar, belägna så nära varandra, kan man anta att det har funnits en storhövding i det här området under järnåldern.



I sin bok Heliga marker berättar Lotte Mjöberg att skeppssättningen länge användes som tingsplats. Till exempel så lyckades en biskop på 1190-talet övertyga bönderna om att de skulle betala tionden till kyrkan. ”Det fick han dom på vid tinget, först då ting hades och hölls vid Askubæk” kan man läsa i en biskopslängd.



Bilderna uppdaterades 17 november 2009

Fler bilder

Källor:
Heliga marker, Lotte Mjöberg, 1997
Nordisk vikingaguide, Statens Historiska Museum, 1995
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Med arkeologen Sverige runt, Forum, 1987
Västergötlands museums hemsida
http://www.vastergotlandsmuseum.se/
Riksantikvarieämbetets fornsök
http://www.raa.se/cms/fornsok/start.html

söndag 28 september 2008

AKISFLODEN RUNT NEPTUNUS



Voyager 2, foto: NASA

Den 25 augusti 1989 nådde den amerikanska rymdsonden Voyager 2 fram till Neptunus, efter en färd på tolv år genom vårt solsystem. Voyager 2 skickades upp den 20 augusti 1977 och var den första, och hittills enda, rymdsond som har utforskat Neptunus.


foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Planeten Neptunus upptäcktes av Johann Gottfried Galle och Heinrich Louis d´Arrest den 23 september 1846, nära den plats på himlavalvet som hade beräknats av John Couch Adams och Urban Jean Joseph Le Verrier.

Liksom de andra gasplaneterna omges Neptunus av ringar. Innan Voyager besökte Neptunus hade man från jorden bara observerat ljussvaga bågar, som inte formade kompletta ringar. Rymdsonden kunde dock visa att det verkligen rörde sig om hela ringar, som bestod av ljusa klumpar. Man har gett ringarna namn. Längst ut finns Adams, därefter kommer en ring utan namn, sen hittar vi ringen Leverrier och till sist Galle. Det är ringen utan namn som är huvudperson i den här artikeln. Jag har nämligen ett förslag till namn och jag ska beskriva hur jag har kommit fram till det.


Neptunusringar
foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Ringen utan namn delar bana med den lilla månen Galatea. I den grekiska mytologin var Galatea en vacker havsnymf, som hade förälskat sig i den unge Akis, en av Faunus söner. Galateas känslor var besvarade, men Akis hade en livsfarlig konkurrent. Den jättelike, och vildsinte, cyklopen Polyfemos hade, med sitt enda öga, kastat längtansfulla blickar på Galatea. (Polyfemos var den cyklop, som Odysseus, och hans manskap, senare skulle bli fångar hos, och slutligen lyckas fly från, genom att förblinda hans enda öga med en glödgad påle). Polyfemos hade blivit så hopplöst förälskad i Galatea att det ibland hände att främmande fartyg kunde lägga till vid hans strand utan att han brydde sig om det. Han satt ofta uppe på en bergshöjd och spelade på sin herdeflöjt, för att locka till sig havsnymfen. Hon var dock alltid Akis trogen. En dag fick Polyfemos syn på Galatea och Akis, när de vilade bredvid varandra på stranden. Uppfylld av svartsjuka rusade Polyfemos ner från berget. Galatea flydde ner i havet, men Akis blev dödad av det klippblock, som Polyfemos slet upp och kastade mot honom. Akis röda blod flöt fram under klippblocket. Galatea förvandlade då sin älskade Akis i den floden. Det röda blodet övergick efterhand till ett kristallklart vatten och upp ur det steg Akis med vassomkransat huvud. Han hade omskapats från en dödlig människa till en flodgud.

Så, ringen runt Neptunus, som delar bana med Galatea, kan symbolisera floden i vilken Akis förvandlades, och ”floden” är uppbyggd av många klippblock. Därför är mitt förslag att den icke namngivna ringen döps till Akisfloden (eller bara Akis).

Källor:
NASA
Photojournal Jet Propulsion Laboratory
Sky & Telescope nr 9-1996
Grekiska myter och sagor, Claes Lindskog, 1966 (originalutgivning 1926)