lördag 18 oktober 2008

STJÄRNLJUS TÄNDE VÄRLDSUTSTÄLLNING




Förväntansfulla hade utställningsbesökarna samlats utanför paviljongen ”Hall of Science” för att få vara med om invigningen av 1933 års världsutställning, ”Century of Progress”, i Chicago. Huvudrollen i föreställningen besattes av stjärnan Arkturus, i stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren).

Man hade räknat ut att eftersom Arkturus befann sig på 40 ljusårs avstånd från jorden, så hade ljuset, som nu nådde fram till jorden, startat samtidigt som den förra världsutställningen, Columbian Exposition, pågick i Chicago, år 1893. Man bestämde att belysningen på 1933 års utställning skulle tändas med hjälp av stjärnljus, som alltså hade börjat sin resa under den tidigare utställningen. Visserligen vet vi nu att Arkturus ligger på ett avstånd av enbart 37 ljusår från oss, så egentligen var det ljuset, som hade lämnat Arkturus år 1896, som invigde utställningen, men själva grundidén är ju tänkvärd ändå.

Den 27 maj 1933 samlades Arkturus stjärnljus in av teleskopet på Yerkesobservatoriet i Williams Bay i Wisconsin. Teleskopet tillhör University of Chicago och ligger cirka 130 kilometer nordväst om Chicago. Det togs i bruk år 1897 och är fortfarande världens största refraktor-teleskop (de teleskop som är större är av reflektor-typ). Ljuset fokuserades på en fotocell, som absorberade ljuset och förvandlade det till en elektrisk ström. Detta var en ny och fascinerande teknik år 1933. När tillräckligt ljus hade strömmat in genom teleskopet, slöts en strömkrets klockan 21.15 lokal tid, och en stor strålkastare på taket på Hall of Science slogs på. På utställningsområdet låg det nyuppförda Adler Planetarium och i dag finns denna primitiva fotocell bevarad i planetariets museum.


© Guide, Project Pluto

Arkturus (Alfa Bootis, stjärnan Alfa i Björnvaktarens stjärnbild), som är en brandgul jättestjärna av spektralklass K1, är den ljusaste stjärnan på norra stjärnhimlen och den fjärde ljusaste på hela himlavalvet. Den har magnitud -0,04 och har en yttemperatur på 4290 grader Kelvin. Dess diameter är 26 gånger solens. Stjärnan är fattig på tyngre grundämnen och har en stor andel av isotopen kol-13, som är ganska sällsynt på jorden. Arkturus är en av de äldsta stjärnor man kan se med blotta ögat. En del forskare menar att Arkturus kommer från en liten galax som krockade, och smälte samman med Vintergatan för mellan 5 och 8 miljarder år sedan. Arkturus, Björnvaktaren, följer Ursa Major, Stora björnen, runt norra himmelspolen. Arkturus är för övrigt Jämtlands landskapstjärna.



Världsutställningen Century of Progress 1933 hade sina paviljonger på Lake Michigans strand, mellan 12:e och 39:e gatan, på en yta av 1,7 kvadratkilometer i Burnham Park. Utställningens tema var civilisationens framsteg under det sekel som Chicago hade haft stadsrättigheter. Byggnaderna var utformade i art déco-design och var målade i många olika färger. Man ville skapa en ”regnbågsstad” (Rainbow City), som kontrast till den ”vita staden” (White City) på 1893 års utställning. Amerikanska biltillverkare visade upp sina ”drömbilar”. Bland annat introducerade Cadillac sin V-16 limousine. Den 26 oktober 1933 kom det tyska luftskeppet Graf Zeppelin på besök och cirklade över området i ett par timmar. För många Chicagobor blev det en ovälkommen påminnelse om Adolf Hitlers makttillträde samma år. Utställningen var tänkt att pågå till den 12 november 1933, men den blev en sådan succé att den öppnades igen den 26 maj 1934 och pågick till den 31 oktober 1934. Man räknade in nästan 49 miljoner besökare under den tid som utställningen pågick.



Världsutställningen, som gick av stapeln den 1 maj 1893, kallades The World´s Columbian Exposition, och hölls för att fira 400-årsminnet av Christofer Columbus ankomst till Amerika
(invigningsceremonin hölls redan den 21 oktober 1892, men utställningen öppnades inte för allmänheten förrän 1 maj 1893). Man ville också visa omvärlden att Chicago hade rest sig ur askan efter den stora branden år 1871. Utställningen var placerad i Jackson Park, och täckte mer än 2,4 kvadratkilometer, och bestod av 200 nya byggnader i klassisk arkitektur. Där fanns även laguner och kanaler. En del av utställningsområdet kallades ”The White City” och där var byggnaderna gjorda av vit stuckatur. I jämförelse med husen i övriga Chicago verkade byggnaderna i den vita staden vara upplysta. Två av utställningens byggnader står kvar på sina ursprungliga platser: Palace of Fine Arts och World´s Congress Auxiliary Building. Den norska paviljongen flyttades till ett museum, som kallas Little Norway, i Blue Mounds, Wisconsin. Över 27 miljoner besökare räknades in under de sex månader som utställningen var öppen.

Astronomen Chris Lintott föreslår en modern variant på idén att låta ljuset från en himlakropp öppna ett stort evenemang. År 2012 kommer nästa sommarolympiad att gå av stapeln i London. Förra gången det hände skrev man år 1948. Lintott föreslår att man till exempel använder ljuset från stjärnan HD 189733, som ligger på 64 ljusårs avstånd, till att öppna olympiaden. Runt den stjärnan kretsar en Jupiterliknande planet, i vars atmosfär man har upptäckt vatten.

Slutligen är det intressant att notera hur den här historiska händelsen har förvanskats på senare tid. I, den annars välrenommerade författaren, Isaac Asimovs bok Mer fantastiska fakta (originaltitel Book of Facts) från 1983 (originalutgivningsår 1980) kan man läsa att ”den 2 oktober 1933 använde man Galileos 350 år gamla teleskop för att låta månljuset tända all belysning på Century of Progress Exposition i Chicago”. Här hade Stiftelse-trilogins skapare (eller hans researchpersonal?) fått det hela lite om bakfoten.




Källor:
The Hundred Greatest Stars, James Kaler, 2002
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Men, Monsters and the Modern Universe, George Lovi och Wil Tirion, 1989
Chris Lintott:
http://blogs.discovery.com/space_across_the_pond/2008/08/astronomical-ce.html (länken är tyvärr bruten)
Wikipedia

söndag 12 oktober 2008

KUMMELÖN




Kummelön ligger på en halvö, i södra delen av Ölmeviken, cirka 18 kilometer väster om Kristinehamn i Värmland. Ölmeviken är en stor, grund vik i norra delen av Vänern. Latitud 59,323 grader nord och longitud 13,976 grader öst.

Sen 1970 är Kummelön delvis avsatt som naturreservat. ”Ändamålet med reservatet är att bevara och vidmakthålla områdets levande kulturlandskap i form av glest trädbevuxen hagmark”, lyder den officiella programförklaringen.

Enligt boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, av Erland Rosell, har säkerligen Kummelön sitt namn efter ett grav- eller sjömärkeskummel.

På halvön finns ett rikt växt- och djurliv. Naturen är omväxlande, med alltifrån stränder och fuktiga sänkor, till torra, steniga backar. Området utmärker sig speciellt för sina hagar, med gamla ekar och lindar. Den rika tillgången på växter beror till stor del på förekomsten av hyperit. Det är en mörk och hård bergart, som höjer markens näringsinnehåll. På våren blommar mängder av vitsippor och blåsippor, men här växer också till exempel blodnäva, nattviol, besksöta och strandveronika. Här förekommer också riktigt ovanliga växter, som till exempel slån, nässelsnärja och oxbär. I naturreservatet kan man också hitta den sällsynta svampen trollhand. I de gamla ekarna bygger flera fågelarter sina bon. Man kan träffa på skogsduva, kaja, kattuggla, entita och nötväcka, men även gröngöling, mindre hackspett, grönsångare och härmsångare häckar här.

Från norra delen av Kummelön, vid raststugan, har man en bra utsikt över Ölmeviken. Den anses vara en av Värmlands bästa fågellokaler. I vassdungarna kan man få syn på brun kärrhök, sothöna och skäggdopping. I luften ovanför Kummelön svävar flera olika rovfågelsarter, till exempel fiskgjuse, ormvråk och sparvhök.

Är man intresserad av fjärilar kan man passa på att söka efter några av vårt lands största fjärilar, som till exempel makaonfjäril, apollofjäril, amiral och sorgmantel.

Peter Olausson berättar i sin bok Vägar till värmländsk historia att sägenfloran kring de kungligheter, som har besökt Värmland, har blivit tämligen rik. Bland annat ska drottning Kristina ha företagit vilda jakter ute vid Kummelön.

Fram till slutet av 1800-talet samlades folket vid Kummelön, helgen efter midsommar, för att fira ”kummelösöndagen”. Det sägs ha varit en av de viktigaste högtiderna i östra Värmland. I nutid har Sällskapet för naturskydd i Kristinehamn fortsatt traditionen med kummelösöndag, och den infaller första söndagen i juli varje år.




Om du klickar på länken Fler bilder så kommer du till mitt fotoalbum. Samtliga bilder är tagna på Kummelön den 3 november 2007.

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 7, Länsstyrelsen Värmland
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Sällskapet för naturskydds hemsida
http://kristinehamn.naturskyddsforeningen.se/