söndag 16 november 2008

ASTEROIDEN 11061 LAGERLÖF


Liksom Astrid Lindgren har Selma Lagerlöf fått en asteroid uppkallad efter sig. Den upptäcktes den 10 september 1991 av den tyske astronomen Freimut Börngen vid Karl-Schwarzschild-observatoriet i Tautenburg, Tyskland.

Lagerlöf har en omloppstid runt solen på drygt 1691 dagar (4,63 år). När den är som närmast solen, befinner den sig på ett avstånd av 2,5 astronomiska enheter (1 astronomisk enhet är lika med avståndet mellan jorden och solen, vilket är cirka 149,6 miljoner kilometer).

Freimut Börngen föddes den 17 oktober 1930 och studerade galaxer vid observatoriet i Tautenburg (tidigare Östtyskland). Han var också intresserad av asteroider, men eftersom forskning om små himlakroppar inte ansågs vara tillräckligt prestigefyllt i Östtyskland, så fick han leta efter dessa himlakroppar vid sidan av sitt ordinarie arbete. Fram till juli 2006 har han upptäckt 519 asteroider. Under den östtyska tiden döpte han dem till politiskt neutrala namn. Efter Tysklands enande har han t.ex. använt namn på personer ur den tyska
motståndsrörelsen under nazitiden. Själv fick han asteroiden 3859 uppkallad efter sig (upptäckt av E. Bowell den 4 mars 1987 vid Lowell-observatoriet i USA).

Selma Lagerlöf har även en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature
http://planetarynames.wr.usgs.gov/
JPL Small-Body Database
http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Wikipedia

SELMA LAGERLÖF PÅ VENUS



Lagerlöfkratern (USGS Astrogeology)

År 1985 godkände Internationella astronomiska unionen förslaget att döpa en krater på planeten Venus efter författaren Selma Lagerlöf.

Kratern Lagerlöf ligger på norra hemisfären, på latitud 81,2° och longitud 285,2°, väster om den lavafyllda bassängen Ishtar Terra och söder om slätten Snegurochka Planitia. Kraterns diameter är 56 kilometer och i dess mitt finns en 17 kilometer vid bergformation, med flera toppar. Kratervallen, som är drygt 6 kilometer bred, bildar en komplett cirkel. Kraterns botten reflekterar mycket lite ljus och ser därför mörk ut. Meteoriten, som skapade kratern, antas ha färdats åt nordväst.

Fler bakgrundsfakta om Venus

Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på Mårbacka i Östra Ämtervik, Värmland, och dog den 16 mars 1940. År 1909 fick hon Nobels litteraturpris och var från 1914 Svenska Akademiens första kvinnliga ledamot. Hennes debutbok var Gösta Berlings saga, som handlar om den avsatte prästen Gösta Berling och hans äventyr tillsammans med kavaljererna vid sjön Löven (verklighetens Fryken). En bok som fortfarande utkommer i nya upplagor, på olika språk, är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Lagerlöf är också en asteroid.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov/
National Space Science Data Center
http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets
http://www.nineplanets.org/
Wikipedia

ASTRID LINDGREN PÅ VENUS



Lindgren Patera (USGS Astrogeology)

I boken Ögon känsliga för stjärnor berättar astronomen Marie Rådbo om hur hon fick en krater på planeten Venus uppkallad efter barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Med några få undantag har de olika formationerna på Venus fått namn efter kvinnor. I de flesta fall gäller det olika gudinnor ur historien, men även betydande kvinnor, som verkligen har levat, finns representerade. Vi hittar bland annat Edith Piaf, Kleopatra, Boadicea (Boudicca), Greta Garbo, Nefertiti och Florence Nightingale. Det finns ett enda formellt krav: personen måste ha varit död i minst tre år. Marie Rådbo fick därför vänta till 2006 innan hon kunde skicka in sitt förslag till Internationella astronomiska unionen. Förslaget godkändes och en krater av typen ”patera” blev döpt till Lindgren Patera (patera betecknar grunda kratrar med uddiga kanter, som på en kammussla). Den 110 kilometer stora kratern ligger söder om sänkan Kawelu Planitia och väster om Asteria Regio, på Venus norra hemisfär, på latitud 28,1° nord och longitud 241,4°.
Eftersom det inte finns någon datumgräns på Venus, så räknas inte longituden 0 till 180 grader, öst eller väst, utan den graderas enbart österut, hela varvet runt, från 0 till 360 grader. Nollmeridianen går genom Alpha Regio.


Planeten Venus (NASA/JPL-Caltech)

Venus är den andra planeten i vårt solsystem, från solen räknat, med ett avstånd från solen på drygt 108 miljoner kilometer. Avståndet mellan jorden och Venus är cirka 41,5 miljoner kilometer. Planeten är uppkallad efter romarnas kärleksgudinna. Paradoxalt nog associerades Venus med krigföring hos bland annat mayafolken, och hos en del indianstammar i sydvästra USA. Tidigt i historien trodde man att Venus egentligen var två olika himlakroppar. När Venus syntes på morgonen (Morgonstjärnan) kallades den Fosforos (från grekiskans Phosphoros, ”ljusbringare”) och när den syntes på kvällen (Aftonstjärnan) kallades den Hesperos (från
grekiskan, ”kvällslig”).

Venus är till vissa delar en systerplanet till jorden. Den är bara lite mindre än vår planet (95 % av jordens diameter och 80 % av jordens massa) och de två planeternas kemiska sammansättning är likartad. Innan de första rymdsonderna nådde fram till planeten trodde man att det, under de täta molnen, fanns en jordlik yta och kanske olika livsformer. En del forskare tänkte sig att klimatet var fuktigt, med ymniga regn och varma oceaner. Svante Arrhenius, som fick Nobelpriset i kemi 1903, antog att Venus bestod av träsk och sumpmarker. I sina mest sällsamma fantasier föreställde sig en del personer att ”skönhetens” planet var befolkad av ”en ädel och kunnig ras som i lycka och glädje framlevde ett ideellt liv”. På 1600-talet ställde jesuiten Athanasius Kircher frågan om vattnet på den här världen möjligtvis var lämplig att döpa med och om dess vin var användbart i nattvarden. I slutet av 1700-talet skrev den franske författaren Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre att Venus var ett tropiskt paradis befolkat av människoliknande varelser som ”ägnade all sin tid åt kärlek”. I novellen Det långa regnet (The Long Rain), från början av 1950-talet, beskriver science fiction-författaren Ray Bradbury hur besättningen från ett kraschat rymdskepp kämpar sig fram på det eviga regnets planet. Deras enda räddning är att försöka hitta fram till en av de s.k. solkupolerna, där en fritt svävande glob fungerar som en artificiell sol. En efter en dukar männen under av det konstanta störtregnet: ”Det var ett häftigt regn, ett evigt regn, ett pressande och ångande regn; det var ett duggregn, en störtskur, en fontän, det piskade i ögonen, det svallade om fotlederna; det var ett regn som dränkte alla regn och minnet av regn. Det föll kilovis och tonvis, det hackade på djungeln och klippte träden som saxar och rakade gräset och borrade tunnlar i jorden och smälte ner buskarna. Det krympte männens händer till rynkiga aphänder, det föll som ett regn av massivt glas och det upphörde aldrig” (översättning Torsten Blomkvist).

Men det skulle visa sig att klimatet på Venus var av en helt annan karaktär.


Magellansonden (NASA/JPL-Caltech)

Den första rymdsond som nådde fram till Venus var den amerikanska Mariner 2 år 1962. Den första farkost, som lyckades mjuklanda på planetens yta, var den sovjetiska Venera 7. Den 15 december 1970 tog den mark och blev det första människobyggda föremål, som sände signaler från ytan av en annan planet. Under 23 minuter lyckades sonden sända svaga signaler tillbaka till jorden. Den 10 augusti 1990 nådde den amerikanska Magellan-sonden fram till Venus och gick in i omloppsbana. Med hjälp av radar upprättade Magellan, under sina fyra år vid planeten, en detaljerad karta över planetytan. NASA skickade slutligen in sonden i en lägre bana över
planeten och den trängde slutligen ner i den täta atmosfären. Den 11 oktober 1994 förlorade man radiokontakten och Magellan brann förmodligen upp i Venus atmosfär den 13 eller 14 oktober 1994.


Venus yta (NASA/JPL-Caltech)

De olika rymdsonderna avslöjade att Venus kanske var den minst livsvänliga platsen i hela solsystemet. Det finns inga hav och inget regn på ”kärlekens” planet. Det atmosfäriska trycket på ytan är lika med det tryck som finns på nästan 1 kilometers djup i jordens oceaner. Av den anledningen har de rymdsonder, som hittills har landat på Venus, slutat fungera efter bara några timmar. Atmosfären består till största delen av koldioxid och de övre delarna av molnen innehåller svavelsyra. De tjocka molnen har satt igång en galopperande växthuseffekt, som har lett till temperaturer på 470 grader Celsius. Vid den temperaturen kan man smälta bly. Det finns två stora högländer på Venus: Ishtar Terra, på norra halvklotet, som är en lavafylld bassäng större än USA, och Aphrodite Terra vid ekvatorn, ett område stort som halva Afrika. Det finns inga små kratrar på Venus och det kan bero på att små meteorer (meteoroider) brinner upp i den täta atmosfären, innan de lyckas nå ytan.

Astrid Lindgren är en av världens mest kända författare och hon föddes den 14 november 1907 i Vimmerby i Småland. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, och de andra barnboksfigurerna, har översatts till 88 språk och har sålts i 145 miljoner exemplar. Venus är inte Astrid Lindgrens enda astronomiska koppling. År 1996 fick hon, av Ryska vetenskapsakademien, asteroiden 3204 uppkallad efter sig, vilket hon kommenterade så här: ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren.” Asteroiden upptäcktes av den ryske
astronomen Nikolaj Stepanovitj Chernykh den 1 september 1978.

Marie Rådbo (http://marie.radbo.org/) arbetar sen 1973 som astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har skrivit många populärvetenskapliga böcker om astronomi och flera av dem är skrivna för barn och skolungdom. År 2003 tilldelades Rådbo utmärkelsen ”Årets folkbildare”, av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, för sitt ”engagerade arbete med
att sprida kunskap om naturvetenskapens arbetssätt och resultat”.

Även Selma Lagerlöf har en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Ögon känsliga för stjärnor, Marie Rådbo, 2008
Kosmos (originaltitel: What´s out There), Mary K. Baumann m.fl., 2005
Den illustrerade mannen (originaltitel: The Illustrated Man), Ray Bradbury, 1986 (originalutgivningsår: 1951). Innehåller novellen The Long Rain
Stjärnorna, N. V. E. Nordenmark, 1926
Sky & Telescope nr 10-1999
Sky & Telescope nr 7-1997
Gazetteer of Planetary Nomenclature
http://planetarynames.wr.usgs.gov
National Space Science Data Center
http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org
Wikipedia