lördag 25 september 2010

AZURIT OCH MALAKIT


Azurit och malakit från Touissit, Marocko

Uppdaterat 2011-01-09 och 2011-02-19.

AZURIT är ett mjukt, mörkblått kopparmineral, även kallat kopparlasur, ”med glasig lyster och mussligt brott”, enligt facklitteraturen.

Dess kemiska beteckning är Cu3(CO3)2(OH)2, och det är en basisk karbonat, vilket betyder att det är en kopparkarbonat i förening med kopparhydroxid. Det är uppbyggt av s.k. monoklina kristallsystem, vilket innebär att det består av tre olika långa axlar, och ger kristaller i form av stavar, eller lådformade prismor, med lutande slutytor.


 
Friedrich Mohs

Azurit har en hårdhet av 3,5 – 4, enligt skalan som upprättades av den tyske mineralogen Friedrich Mohs år 1812, där talk har hårdheten 1 (repas lätt av en nagel) och diamant har hårdheten 10 (det hårdast kända mineralet). Dess relativa densitet uppgår till 3,77 – 3,89. Azurit hittas ofta tillsammans med mineralet malakit.

Mineralet har varit känt sen forntiden. I boken Naturalis Historia, författad av Plinius d.ä., är azurit omnämnt med det grekiska namnet kuanos (”mörkt blå”) och det latinska caeruleum. I boken Växternas namn skriver Jens Corneliuson om ordet caeruleum: ”mörkblå, himmelsblå. Caelu-leus = det fornlatinska ordet för blå; lat. Caerulus, caeruleus = blå. Av fornlatinets ord ser man hur ordet utvecklats från caelum = himmel. Småningom har ordet dragits samman av fonetiska skäl och samtidigt något ändrat karaktär”.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNfo2Bfer0SiNvEYykpV-OEevP6zAdyDmQChPsV/AF1QipPg-9SPJU2JXgV-iCDiU0v191aRq4zJbqbnsWY8
Lapis lazuli

Namnformen azurit kommer, via arabiskan, från persiskans lazhward, vilket var namnet på en plats som var känd för den blå stenen lapis lazuli (”sten från Lazhward”).

Kända azuritfyndigheter är Laurium i Grekland, Altaj och Tomsk i Sibirien, och Chessy nära Lyon i Frankrike. Från Chessy har azurit fått sitt alternativnamn chessylit. I Sverige förekommer azurit i Falu koppargruva i Dalarna, Riddarhyttans och Norbergs malmfält i Västmanland, Långban och Källargruvan i Värmland, samt Viscaria i Lappland.

I många hundra år användes azurit som blå pigment. När den blandas med olja blir den svagt grön och om den blandas med äggula blir den grågrön. Azuritblå har vid många tillfällen fått den felaktiga benämningen lapis lazuli. Vid kemiska analyser av målningar från medeltiden har man kunnat konstatera att de flesta konstnärerna har använt azurit för att åstadkomma den blå färgen.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNfo2Bfer0SiNvEYykpV-OEevP6zAdyDmQChPsV/AF1QipMQ7Uvcf-OxQ2y63RR51ESQduQgrgsdzS0gGPaj
Fresksviten "Det heliga korsets historia" i Baccikapellet, Arezzo. Foto: louis-garden (webb: http://louis-garden.fr). Fotot är hämtat från Wikipedia

Ett exempel, på ett konstverk som innehåller azurit, är Piero della Francescas fresksvit Det heliga korsets historia i Baccikapellet i San Francesco-kyrkan i italienska Arezzo. Motiven är baserade på biskopen Jacobus de Voragines samling av fromma berättelser som han år 1256 ställde samman med titeln Legenda aurea ("Den gyllene legenden”).


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNfo2Bfer0SiNvEYykpV-OEevP6zAdyDmQChPsV/AF1QipMjODiEdFFQsdmEKZCQe7iKB_aMSGJHQ_GPLsAL
Detalj från "Det heliga korsets historia" av Piero della Francesca

I början av 2000-talet öppnades kapellet för allmänheten igen, efter 15 års restaurering av freskerna. De hade blivit utsatta för mycken åverkan på grund av jordbävningar, som hade orsakat sprickor, fukt som hade skapat mögel och år 1800, när Napoleons soldater invaderade Arezzo, förstörde de väggarna med gevär och bajonetter. Felaktigt utförda reparationer hade senare bara förvärrat situationen. Efter restaureringen skiner Pieros fresker i sin ursprungliga, speciella färgskala, som framförallt består av azurit, malva, cinnober, blyvitt och färgen bianco di San Giovanni (som man får fram ur vit, renad kalk).

 Detalj från "Det heliga korsets historia" av Piero della Francesca

Efter några hundra år upptäckte man att azuriten hade absorberat luftens fuktighet och omvandlats till malakit, som ju är grön till färgen. Det är av den anledningen som t.ex. himlar, på en del målningar från 1200- och 1300-talet, som inte har blivit restaurerade, har fått en grön färg. Speciellt kan man se detta på några av den italienske konstnären Giottos verk.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNfo2Bfer0SiNvEYykpV-OEevP6zAdyDmQChPsV/AF1QipOix5BslKZEo-XJWAFoXxaQuHM8Ad-cODpkv1TJ
 Azurit och malakit från Touissit, Marocko

MALAKIT är ett mineral i olika gröna nyanser. Det är en basisk karbonat, vilket betyder att det är en kopparkarbonat i förening med kopparhydroxid. Malakit innehåller mer hydroxid än den blå azuriten. Ämnet är uppbyggt av monoklina kristallsystem, i form av stavar eller fibriga massor eller s.k. botryoidala krustor (som till formen kan liknas vid en druvklase). Dess kemiska beteckning är Cu2CO3(OH)2. Man kan ofta hitta malakiten som gröna ytbeläggningar på andra kopparmineral. Hårdheten enligt Mohs skala är likadan som för azuriten: 3,5 – 4,0. Densiteten uppgår till 4, 0. Malakit hittas ofta tillsammans med azurit.

Namnet malakit härrör från grekiskans molochitis lithos (”malva-grön sten”) eftersom mineralet liknar färgen på malvaplantans löv.

De viktigaste fyndigheterna påträffas i Niznij Tagil i Uralbergen i Ryssland. I Sverige hittar man malakiten i Norbergs malmfält och i Bastnäsgruvan i Västmanland, i Falu koppargruva i Dalarna, och i Pahtohavare i Lappland. I Timnadalen, i Israel, bryts stora mängder vid en plats som kallas Kung Salomos gruvor. Forskning har dock visat att det var ett avbrott i gruvdriften under 900-talet f.Kr. då den bibliske Salomo ska ha levat. Vid arkeologiska undersökningar har det framkommit att man har brutit, och smält, malakit vid gruvan i mer än 3000 år.



https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNfo2Bfer0SiNvEYykpV-OEevP6zAdyDmQChPsV/AF1QipO7GnmOhCHc26tyWiyOblmOQtz1ZKXu141ATTu4
Natività con l’Eterno in gloria tra gli angeli e l’Annunciazione av Pietro Perugino

Liksom azurit, användes malakit som pigment i målningar, från antiken fram till slutet av 1700-talet.
Ett exempel är målningen Natività con l’Eterno in gloria tra gli angeli e l’Annunciazione, där den italienske konstnären Pietro Perugino målade en malakit-grön skjorta mot en grön bakgrund.
I det s.k. Malakitrummet i Eremitaget i Sankt Petersburg, Ryssland, finns en stor vas gjord av malakit.
Kvinnor i det antika Egypten använde finmalet malakitpulver som ögonmakeup.

Uppdaterat 2011-01-09:

Just nu pågår två olika utställningar i Stockholm som har ett samband med azurit och malakit.
(utställningarna är nu avslutade).

Den ena utställningen kallas ”Vita lögner” och finns att beskåda på Medelhavsmuseet (http://www.medelhavsmuseet.se/)

I deras utställningskatalog kan man läsa att skulpturerna i antikens Grekland och Rom ursprungligen var färglagda. Bilden av de helt vita antika skulpturerna är alltså inte sann. Den rätta kunskapen har funnits i 200 år men har inte fått något riktigt genomslag. Ledande konstkritiker och museer har fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.
Bland de material som användes vid färgläggningen återfinns bland annat azurit och malakit.
Azurit användes i Sinai, Italien och Spanien. Malakit var omtyckt av grekerna och romarna på grund av sin kalla, gröna ton. Malakiten målades som grundfärg och sen la man guld ovanpå. På så vis fick guldet en kallare ton.

Den andra utställningen, i bergrummet under Östasiatiska museet, visar upp några av soldaterna i kejsar Qin Shihuangdis kinesiska terrakottaarmé.
(http://www.ostasiatiska.se/)

Det har visat sig att även dessa skulpturer ursprungligen var målade i kraftfulla färger. De kinesiska konservatorerna har hittat spår av bland annat cinnober, benvitt, lila, azurit och malakit.
Vid utgrävningarna flagnade färgerna när de utsattes för ljus och luft.


Fler bilder

Källor:
Vita lögner, utställningskatalog från Medelhavsmuseet, 2010
Kinas terrakottaarmé, utställningskatalog från Östasiatiska museet, 2010
Mineral i Sverige, Lars-Håkan Hedin och Mikael Jansson, 2007
Artikel om Piero della Francesca i Dagens Nyheter, 2003-08-05
Växternas namn, Jens Corneliuson, 2002 (reviderad upplaga från 1997)
Encyclopedia of rocks, minerals, and gemstones, Henry Russell, 2001
Jordens grundämnen och deras upptäckt, Per Enghag, 2000
Norstedts stora stenbok, Per H Lundegårdh och Sven Laufeld, 1984
Wikipedia
*