torsdag 14 juli 2011

MÅNKRATRAR I MIDSOMER



Kratrar på månens baksida löser kriminalgåta

Tisdagen den 5 juli 2011 sändes ett avsnitt av den brittiska tv-deckaren Morden i Midsomer (Midsomer Murders) i Sveriges Television.

Handlingen, i avsnittet Dark Secrets, tar sin början år 1975 då Jennifer, och hennes bror Robin, blir förvisade från sitt hem av föräldrarna William och Mary Bingham eftersom Jennifer är gravid. Hennes egen bror är far till barnet. Syskonen åker från fädernegården men Robin kör vårdslöst och bilen hamnar i floden. Båda ungdomarna förmodas ha drunknat.
Senare, i nutid, under utredningen av mordet på socialarbetaren Gerry Dawkins, upptäcker kommissarie John Barnaby att det enbart var Robins kropp som hade hittats. Systern hade klarat sig och det visar sig, i slutet av programmet, att hon hade tagits om hand av konstnären Adam Grace. Jennifer valde att i fortsättningen leva sitt liv under antaget namn: Maggie Viviani. Hon är intresserad av astronomi och hade upptäckt att det fanns en krater på månen, som hade samma namn som hennes familj: Bingham. När hon skulle hitta ett nytt namn åt sig själv så valde hon en krater nära Bingham, och det blev då Viviani.
Detta hade Dawkins listat ut och denna upptäckt blev hans död då Maggies far, William Bingham, inte ville att familjens skam skulle komma till allmän kännedom.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipO64d68URpFfS-Z3xvtgv0HTW2OMG5Tw0-9b09A


Två nycklar till deckargåtans lösning visar sig alltså vara två små månkratrar.
Frågan är då om de här kratrarna bara är påhittade för programmets skull eller om de existerar i verkligheten. Det visar sig att manusförfattaren har gjort sin research. På de rätta koordinaterna (8,1 grader Nord och 115,1 grader Öst), på månens baksida, ligger den 33 kilometer stora kratern Bingham. Den ligger lite sydost om den mycket större kratern Lobachevskiy, och den nordvästra delen av Binghams kraterrand har blivit övertäckt av utslungade stenmassor från Lobachevskiy, när den kratern bildades. Bingham är i stort sett cirkelrund, men på den sydöstra delen finns en liten utbuktning.


https://photos.google.com/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/photo/AF1QipMjJy-Z1uXS4iT4RBut2MV_GW1uIMyu3bBeeKQn

Tv-programmet lämnar också riktiga uppgifter om vem kratern är uppkallad efter: Hiram Bingham III. Han var en amerikansk forskare, upptäcktsresande, skattjägare och senator.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipOTgfqFa1Pnui25EULu002YrnBkJFslM06KdhLY
 
1911 tillkännagav han upptäckten av inkastaden Machu Picchu i Peru (andra personer har dock hävdat att de hade upptäckt platsen före Bingham). Den nutida vägen, upp till staden, kallas Hiram Bingham Highway. Bingham föddes på Hawaii 1875 och dog 1956 i Washington.
Internationella astronomiska unionen godkände namnförslaget för månkratern Bingham år 1976.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipM0fC3HwFBMzJQD1o1IpP_XJaw4ri7Tu2pi39i4

Nåväl, hur är det med Viviani då? Jo, den kratern ligger i närheten och har koordinaterna 5,2 grader Nord och 117,1 grader Öst. Den är något mindre än Bingham, 26 kilometer i diameter. Dess djup är 1,8 kilometer och den är i stort sett cirkelrund, skålformad och med en tydlig kraterrand.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipNiTXwvIK76dC_7fpE4P1KeXhagKcdUVZHpufiR

Den här kratern är uppkallad efter den italienske matematikern Vincenzo Viviani, som levde mellan åren 1622 och 1703.
1637, när Viviani var 17 år gammal, blev han Galileo Galileis assistent och fortsatte att vara det till Galileis död 1642. Viviani var sen redaktör vid utgivningen av Galileis samlade verk. Vivianis vetenskapliga karriär omfattade bland annat hans försök att mäta ljudets hastighet. Han kom fram till att den var 350 meter per sekund (nutida värde är 331, 29 meter per sekund vid 0 grader C).
Han blev också hovmatematiker hos Ferdinand II, storhertig av Toskana.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipNeysFIAv7DdDNQuCq2wo1i5V6bmiawgM4K0Ji_

På fasaden, på sitt palats i Florens, lät Viviani rista in uppgifter om Galileis liv och vetenskapliga karriär. Palatset blev därefter kallat Palazzo dei Cartelloni (cartelloni är italienska för affischer).
Internationella astronomiska unionen godkände namnförslaget för månkratern Viviani år 1976.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOPbnz-h5ZAN7Ml2s9nBriuOtyiv4aWF9MngpfN/AF1QipONH521fYZzoOH5RT-sBse1zsJxVnjtqBsyB8cv
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Är det långsökt att tänka sig att de här två månkratrarna skulle vara ledtrådar till deckargåtans lösning. Ja, kanske, men det faktum att Maggie Viviani blev inspirerad av astronomiska objekt är inte helt osannolikt. Det framgår av tv-programmet att hon är mycket intresserad av astronomi. Man ser att hon har ett teleskop i sin konstnärsstudio och hennes motivval är av astronomisk art. Det är nog en mänsklig nyfikenhet att ta reda på om ens namn finns på något himmelskt objekt, som till exempel en asteroid eller en månkrater. Det visar sig faktiskt att det finns en asteroid som heter Bingham. Den upptäcktes den 2 september 1992 av astronomen E. W. Elst vid European Southern Observatory och har nummer 8291 i listan över upptäckta asteroider.
En lite lustig randanmärkning är att om Maggie Viviani ville välja en krater som ligger riktigt nära Bingham, så skulle hon istället ha valt den 32 kilometer stora kratern Katchalsky, som ligger mellan Bingham och Viviani, eller också den 82 kilometer stora Lobachevskiy. Kanske tyckte manusförfattaren att de namnen inte var tillräckligt engelskklingande?


Källor:
Midsomer Murders, ITV
Lunar and Planetary Institute: http://www.lpi.usra.edu/resources/lunar_orbiter/
International Astronomical Union (IAU) Working Group for Planetary System Nomenclature (WGPSN): http://planetarynames.wr.usgs.gov/
Wikipedia
*

torsdag 23 juni 2011

RYSSEBO GRAVRÖSEN


https://photos.google.com/album/AF1QipNogrOfwn6BJVNI7ahxDDsd1VhmOJ1zIPToz7x1/photo/AF1QipM-aF4luavsm6P2GPhwvSM9fch3m51RwiY2u7Uk

Granne med Picassoskulpturen

I Ryssebo, på östra sidan om Vålösundet, cirka 5,5 kilometer sydväst om Kristinehamn, ligger fyra gravrösen, och en rösebotten, från bronsåldern. Rösena ligger cirka 160 meter nordöst om Picassos monumentala skulptur på Strandudden.

Gravfältet ligger i Kristinehamns socken, i Värmland, och har fornlämningsnummer 16:1. Dess koordinater är latitud N 59° 16' 25,95", longitud E 14° 3' 14,60" (WGS84)
Se platsen på hitta.se

Se mer på Värmländska fornminnen
*

tisdag 29 mars 2011

KORPBERGET



Fornborgen där Odens fåglar flyger 

På höjderna öster om Norsälven, och söder om E18, sträcker ett fornlämningsområde ut sig.

Vi ska besöka några av dessa fornminnen genom att följa stigen som slingrar sig från parkeringsplatsen, på E18:s södra sida, upp till Korpbergets fornborg och sen ända fram till två gravrösen, som ligger på berget söder om Korpberget (enligt Djurklou kallas det för Lilla Årsåsberget).
Alla de här omnämnda fornlämningarna ligger i Segerstad socken i Värmland.
Fornborgen har koordinaterna N 59° 21' 51,38", E 13° 11' 25,51" (WGS84)

Läs mer om Korpberget på Värmländska fornminnen
*

måndag 17 januari 2011

TYCHO BRAHES SUPERNOVA

 
Den döende stjärnan som skakade
den medeltida världsbilden


Kalendern visade att det var den 11 november år 1572. Det var kväll och solen hade sjunkit under horisonten.
Den 25-årige Tycho Brahe hade avslutat sina alkemiska experiment i laboratoriet för dagen, och var på väg över gårdsplanen vid Herrevads kloster i Skåne, när han sin vana trogen tog sig tid att studera stjärnhimlen. Till sin förvåning upptäckte han att det var nånting som inte stämde. En ny, ljusstark stjärna hade tänts i stjärnbilden Cassiopeia!

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/AF1QipOwUJH5NkiR-9cTH7WW4brO6yiBq5Yvx6uvmh0T

 Teckning i Tycho Brahes "De Nova Stella". Stjärnan I betecknar supernova 1572 i Cassiopeia

I sin lilla skrift De Nova Stella (”om den nya stjärnan”), som gavs ut av boktryckaren Laurentius Benedicti (latinisering av Lars Bengtsson) i Köpenhamn 1573, skriver han om sin upptäckt:

”Förra året, den 11 i månaden november på kvällen efter solnedgången, då jag min vana trogen betraktade stjärnorna på den klara himlen, lade jag, praktiskt taget rakt över huvudet, märke till en ny, ovanlig stjärna, som blixtrade så att den syntes tydligare än de andra. Och då det stod mig, som nästan ända sen barndomen hade perfekt kunskap om hela stjärnhimlen (ty att skaffa sig detta vetande är inte särskilt svårt), tillräckligt klart att ingen stjärna någonsin förut funnits på denna plats på himlen, inte ens den minsta, ännu mindre då en stjärna med så iögonfallande styrka som denna, blev jag så förundrad över denna sak att jag inte skämdes för att tveka sätta tro till mina egna ögon. Då jag emellertid fick höra att stjärnan även av andra verkligen kunde observeras framträda på den angivna platsen, tvivlade jag inte längre.
I sanning, detta var det största under som i hela naturen ägt rum antingen sedan världens begynnelse eller i alla händelser säkerligen i klass med vad de heliga Skrifterna berättar om hur solen stannade i sitt lopp på grund av Josuas böner, eller förmörkades vid tiden för det himmelska försoningsoffret.”
(översättning Rolf Lindborg).

De nova stellas fullständiga namn: De nova et nullius aevi memoria prius visa Stella, iam pridem Anno à nato CHRISTO 1572, mense Novembrj primùm Constecta, contemplatio mathematica.



https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipN_xwyyBURgSD1x0e-40PyxlFrhnrDD6A2Uewi2
 Tycho Brahe

Tycho Brahe uppskattade att den nya stjärnan var lika ljusstark som Jupiter (som då befann sig i Fiskarnas stjärnbild) och det dröjde inte länge förrän den var lika ljus som Venus (med en magnitud på ungefär minus 4). Under två veckors tid kunde man till och med se stjärnan i dagsljus. I slutet av november började dess ljus falna och den ändrade färg. Från att ha varit vit övergick den till gul och orange och till slut svagt röd. I mars 1574 kunde man inte längre se den med blotta ögat. Då hade den varit synlig i ungefär 16 månader.

Brahe var inte den förste som upptäckte stjärnan. Redan den 6 november hade den sicilianske matematikern Francesco Maurolico (latinsk namnform: Franciscus Maurolycus) observerat stjärnan. Han hade sett den på nattens tredje timme och han skrev också ner dess ungefärliga position på himlen och dess höjd över horisonten. Det råder viss osäkerhet om Maurolico hade sett supernovan före den 6 november eller inte.

En spansk astronom, Jeronomi Muñoz (latin: Hieronymus Mugnoz), vid universitetet i Valencia, hade hållit en astronomilektion utomhus den 2 november och, som han senare hävdade i boken Libro del nuevo cometa (”bok om den nya kometen”), också utgiven 1573, skulle han absolut ha lagt märke till den nya stjärnan i Cassiopeia om den hade varit där då. Så av det kan man dra slutsatsen att supernovan visade sig någon gång mellan den 2 och 6 november.

Matematikprofessorn i Wittenberg, Wolfgang Schüler, gjorde också observationer den 6 november.

Den 7 november observerades den exploderande stjärnan av borgmästaren i tyska Augsburg, Paul Heinzel, och av Bernhard Lindauer, kyrkoherde i Winterthür, Schweiz, och av astronomiprofessorn Michael Mästlin i Tübingen (Johannes Keplers lärare).

Astronomen, och professorn i medicin i Louvain, Belgien, Cornelius Gemma, såg stjärnan den 9 november. Han kallade supernovan ”den nya Venus”. Kuriöst nog så skriver Isaac Newton i sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (1687) att Gemma hade observerat området runt Cassiopeia redan den 8 november och, trots att himlen var helt klar, hade han inte lagt märke till den starka stjärnan.
Isaac Newton framför också sin teori om att nya stjärnor, som till exempel Tychos stjärna, uppstår när kometer störtar in i gamla stjärnor, vars ljus har försvagats under många år. Kometerna förser stjärnorna med ny energi så att de plötsligt blossar upp igen.

Den engelske matematikern och astronomen Thomas Digges berättar i skriften Alae seu scalae mathematicae (utgiven 1573) hur han med hjälp av en linjal utförde ett experiment för att se om supernovan flyttade på sig i förhållande till fixstjärnorna. Han såg till att den nya stjärnan befann sig i skärningspunkten mellan stjärnorna Beta Cephei och Gamma Cassiopeiae och mellan Iota Cephei och Delta Cassiopeiae. Han kunde inte uppmäta någon förflyttning av stjärnan och drog slutsatsen att det verkligen var ett celest fenomen som tillhörde stjärnsfären.

Digges lärare och vän, John Dee, observerade också stjärnan och 1573 skrev han Parallacticae commentationis praxosque där han beskrev trigonometriska metoder för att kunna mäta avståndet till den nya stjärnan. Både Dee och Digges korresponderade med Tycho Brahe.

Men den nya stjärnan blev kallad "Tychos stjärna" eftersom det var han som gjorde de mest noggranna observationerna och, som Owen Gingerich formulerade det i sin artikel Tycho Brahe and the Nova of 1572, ”he had the imagination to formulate an interesting research strategy, secondly, the ingenuity to devise the instruments to carry out the research, and thirdly, the ability to draw significant conclusions from his results.” Han blev välkänd som en respekterad astronom efter publicerandet av De Nova Stella. På grund av skriftens rubrik myntades beteckningen nova för alla ”nya” stjärnor.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNmIbbfgtWYy3p5aeFV5kUAwFFny1tB1S_d-bDS
 Sextant i Brahes "Astronomiæ instauratæ mecanica", Wandsbek 1598

Han redogör för hur han, med sin sextant, mäter den nya stjärnans position i förhållande till andra stjärnor, till ekliptikan och till himmelsekvatorn. Eftersom stjärnan befann sig i stjärnbilden Cassiopeia var den cirkumpolär, sedd från Skåne. Tycho Brahe kunde därför observera stjärnan varje molnfri natt, året runt. En cirkumpolär stjärna går nämligen aldrig ner under horisonten. För att stjärnan skall vara cirkumpolär krävs att dess deklination är större än 90 grader minus ortens latitud (för nordliga latituder). Liksom Dee och Digges finner han att objektets position inte förändras. Med sina exakta mätningar (från dag till dag, från månad till månad) som har en noggrannhet på mindre än en tiondels grad, kan han med säkerhet fastställa att den nya stjärnan är orörlig bland fixstjärnorna. Han konstaterar därmed att det inte kan röra sig om en komet eller en planet.
Till och med Saturnus, som har den långsammaste egenrörelsen, av de på Brahes tid kända planeterna, förflyttar sig märkbart under ett halvår.
Han försöker också finna någon parallax mellan det nya objektet och fixstjärnorna, men finner ingen sådan. Tycho drar då slutsatsen att objektet befinner sig bortom planetsfärerna, uppe på stjärnfirmamentet.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNtnA9G5ux6vCXrijkWf4TuIi1HoNz-4LmFX3RA
Parallax (illustration: WikiStefan)


Parallax är förändringen i ett objekts position, i förhållande till en bakgrund, när man observerar det från två olika platser. Ett enkelt sätt att demonstrera parallax är att hålla upp ett finger framför näsan och sen blunda med ett öga i taget. Fingret tycks hoppa i sidled vid varje blinkning. Flyttar man fingret längre bort från ansiktet blir hoppen mindre. Ju längre bort någonting befinner sig desto mindre blir hoppen i sidled i förhållande till bakgrunden.

Månen var tillräckligt nära jorden för att två astronomer som observerade den på två olika platser, långt från varandra, skulle kunna se att månen flyttade sig i förhållande till stjärnorna i bakgrunden.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipPC2vyZ6NLcVh4c9qnG127-uLkkhny29d7bUrl0
Friedrich Wilhelm Bessel

Visserligen visar också stjärnorna parallax, men den är så liten att man, med de instrument som stod till buds på Brahes tid, inte kunde mäta den ens på de närmaste stjärnorna. Det skulle dröja ända till 1838 då astronomen Friedrich Wilhelm Bessel lyckades mäta parallaxen hos stjärnan 61 Cygni, i stjärnbilden Cygnus, Svanen. Bessel beräknade att avståndet till 61 Cygni var ungefär 10 ljusår. Satelliten Hipparcos, som skickades upp 1989 av den europeiska rymdorganisationen ESA, lyckades mäta upp mycket exakta avståndsuppgifter för 120.000 stjärnor. Enligt Hipparcos är avståndet till 61 Cygni 11,4 ljusår.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipPPbpraHVlVsqJBSanGXtV5rVXimKkQMltBDRxf
Stjärnan 61 Cygni. ESO, European Southern Observatory

Enligt den grekiske filosofen Aristoteles lära bestod kosmos av fem element. Dels de fyra element som fanns på jorden och i atmosfären: jord, vatten, luft och eld; dels det femte elementet (etern) som himlarna bestod av. De två tunga elementen jord och vatten drogs ner mot jordens centrum, som också var universums centrum, medan de två lätta elementen luft och eld ville lyfta uppåt. På jorden, och i atmosfären, skedde därför en ständig förändring; liv, nedbrytning och död. Det femte elementet förändrades däremot aldrig och därför kunde heller ingenting förändras i de kristallsfärer där månen, planeterna och stjärnorna befann sig. Så enligt Aristoteles var en ny stjärna en ren omöjlighet.
Alla förändringar man kunde se på himlen skedde alltså någonstans i atmosfären. Det inkluderade blixtar, moln, stormar och kometer. Även meteorer, vilket förklarar varför studiet av vädret kallas för meteorologi (meteor kommer från grekiska ordet meteoros = svävande i luften). Enligt den aristoteliska världsbilden ansågs dessa vara s.k. sublunära fenomen. De uppstår alltså någonstans under månens kristallsfär, i jordens atmosfär.

https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNbcVEGzCAQIIdIGPbBpGQ1ui__eh1D2S2iSXCF
Stjärnbilden Cassiopeia från Johann Bayers "Uranometria" (1661). Image copyright History of Science Collections, University of Oklahoma Libraries (trots att Bayer gav ut sin stjärnatlas nästan 90 år efter supernovans utbrott bestämde han sig för att märka ut dess placering. Jag har skrivit SN 1572 vid supernovan)

Resultaten av Tycho Brahes undersökningar betydde kanske inte slutet på den aristoteliska kosmologin, men det var åtminstone början till slutet. Framförallt blev det den avgörande händelse som fick Tycho Brahe att välja astronomins bana. Det ledde också till det stora stöd han fick från Danmarks kung Frederick II då han blev erbjuden ön Ven, i Öresund, som förläning.

Tycho Brahe föddes den 14 december 1546 på Knutstorps slott, cirka 8 kilometer nordost om Svalöv i Skåne (som då tillhörde Danmark). Tycho uppfostrades av farbrodern Jörgen Brahe, och hans hustru Inger Oxe, på Tosterups slott. På ön Ven lät han bygga de två astronomiska observatorierna Uraniborg och Stjärneborg. Efter en schism med den nye danske kungen Kristian IV flyttade han till Prag och blev hovmatematiker hos kejsar Rudolf II. Han dog den 24 oktober 1601 i Prag.

Han var den siste, och den bäste, astronomiske observatören innan teleskopen började användas. Hans berömmelse vilar framförallt på hans exakta positionsbestämningar av planeter och stjärnor vilka sen låg till grund för Johannes Keplers lagar för planetrörelserna.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipOnTa_YP-JUqoMCayHw-Axn7Ayd0AAweKUqliRm
Herrevads kloster "Borgen", Riseberga socken, Skåne

Herrevads kloster, där Tycho Brahe utförde sina observationer, ligger mellan Klippan och Ljungbyhed i Skåne. Det var det första danska munkklostret av cistercienserorden och hade grundats av Lunds ärkebiskop Eskil år 1144. Han invigde också Lunds domkyrka 1145.

Herrevad blev ett av Danmarks rikaste kloster och bestod som mest av cirka 400 gårdar. I samband med den danska reformationen 1536 drogs klostret in till kronan och bildade, tillsammans med alla gårdarna, ett eget län. Klostret bestod av byggnader arrangerade i fyrkant och även en kyrka, byggd i korsform, där långskeppet var 53 meter långt och 19 meter brett. Tvärskeppets bredd uppgick till 28 meter. 1585 upphörde gudstjänsterna i kyrkan och den fick förfalla. Slutligen störtade taket in. I slutet av 1600-talet fick tyska församlingen tillstånd att hämta sandsten från Herrevads kyrka när man skulle bygga Caroli kyrka i Malmö.

Idag finns inte mycket bevarat av klosterbyggnaderna. Under 1980-talet företog man utgrävningar vid kyrkoruinen och idag finns delar av kyrkans kor och östra munklängan bevarade.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipMV5htGncjIIwCB8is6JGNTUEODgnr5k8Xa68Dx
Herrevads kloster Kapellet, Riseberga socken, Skåne

Öster om den nuvarande huvudbyggnaden ligger en liten byggnad, "Kapellet", som var sakristia under klostertiden. Den byggdes på tidigt 1200-tal och teglet som användes var bränt i munkarnas stora tegelbruk.

1565 övergick det före detta klostret i förläning till den danske stormannen Steen Bille, som var morbror till Tycho Brahe. Brahe tillbringade mycket tid på Herrevad. Steen Bille var själv intresserad av naturvetenskap och han uppmuntrade Tychos vetenskapliga studier. Bille lät bygga ett kemilaboratorium där man bland annat ägnade sig åt alkemiska experiment. 1570 anlades ett pappersbruk vid Herrevads kloster och det blev senare kallat ”Klippan”. På 1700-talet flyttades bruket till lokaler vid Rönne å, i Klippan, där det fortfarande ligger. Det anses vara Nordens äldsta pappersbruk.

I början av 1800-talet revs klosterbyggnaderna och under åren 1816 till 1819 uppfördes den nuvarande byggnaden i empirestil. Den består av tre ihopbyggda längor runt en borggård. I mittbyggnaden har man bevarat delar av det gamla klostrets portlänga. Sedan 1935 är Herrevadsklostret skyddat som byggnadsminne.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNH09W_QfhuZiraO8Xi7OcopRINGrMoJVmOyKIo
Herrevads kloster "Borgen", Riseberga socken, Skåne

För närvarande är Herrevads kloster i privat ägo och området runt huvudbyggnaden är avstängt för renovering.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipOKeaQWrvBGy436JnuRUnH3RTAkEAfkJttGlOG8
Tycho Brahes supernova (röda ringen) taget med NASA's Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE). NASA/JPL-Caltech/WISE Team

Nu vet vi att Tycho Brahe inte såg en ny stjärna utan istället en exploderande stjärna, en supernova, i slutet av sin livsbana. Det var inte förrän på 1940-talet som man kom fram till att det rörde sig om en supernova.
Resterna av supernovan upptäcktes 1952 med 76-meters radioteleskopet vid Jodrell Bank i England. Den katalogiserades som 3C 10.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNny8DirLb8PRcigryvuq4Ban8XZuNdAi1GHAZ6
5-meters teleskopet på Mount Palomar. PD-USGOV-NASA

På 1960-talet kunde man se mycket svaga gasmoln på foton tagna av 5-metersteleskopet vid Mount Palomar-observatoriet. Tychos supernova har också fått beteckningen G 120.1+1.4 i Dave Greens katalog över galaktiska supernovarester. Gasskalet expanderar nu med en hastighet av ungefär 9000 km/s. Supernovaresterna har en diameter på 24 ljusår. Tychos stjärna heter också B Cassiopeia.
Det mesta av supernovans energi skickas ut som röntgenstrålning, motsvarande flera hundra solar.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipNTYOseQgYNb-cEAgN6U_AzlsxTF7CXyz-zbjfB
Röntgenbild av Tychos supernovarest. NASA/CXC/Rutgers/J.Warren & J.Hughes et al.

Det finns olika sorters supernovor. En del uppstår när massiva stjärnor kollapsar i slutet av sina liv. Dessa kallas för typ II. Andra supernovor skapas i en förödande interaktion mellan medlemmarna i ett dubbelstjärnesystem. De vetenskapligt mest intressanta i den senare gruppen är de så kallade typ Ia-supernovorna där en massiv vit dvärgstjärna drar till sig materia från sin partner. När dvärgstjärnan har uppnått en kritisk gräns på 1,4 gånger solens massa (den s.k. Chandrasekhar-gränsen) råkar den ut för en katastrofal kollaps och brinner med en våldsam nukleär eld som till slut spränger stjärnan i bitar.
När en supernova exploderar avger den ett starkt ljussken motsvarande miljarder stjärnor.

Frågan är då vilken sort Tychos supernova tillhör.
Genom att använda ett gasmoln i Vintergatan som en sorts interstellär spegel har ett team under ledning av Oliver Krause, vid Max Plancks astronomiska institut i Tyskland, kunnat analysera samma ljus som Tycho Brahe, och andra observatörer, såg på 1500-talet. Därmed har forskarna kunnat bestämma vilken typ av supernova som exploderade i Cassiopeia. Deras resultat publicerades den 4 december 2008 i tidskriften Nature.

Trots att fotonerna som strålade ut direkt från supernovan passerade jorden år 1572, så spreds de vidare ut i rymden i en expanderande sfär. När ljuset träffar ett stoft- eller gasmoln vid sidan av supernovan, reflekteras en del av fotonerna mot jorden och når oss många år efter den första observationen på 1570-talet. Man kan tänka sig jämförelsen med en sten som släpps i en damm. Vågorna rör sig ut åt alla håll tills de möter ett fast motstånd, till exempel en brygga. Då bildas nya vågor som också rör sig ut åt alla håll. Om man står på motsatta stranden så ser man först de direkta vågorna från stenen och lite senare de vågor som reflekterades från bryggan.

Dagens forskare kunde därmed använda ljusreflektionerna från galaktiska moln för att analysera ljusekot med dagens kraftfulla teleskop vid Calar Alto i Spanien och vid Mauna Kea på Hawaii. Spektroskopiska undersökningar visade att ljusekot innehöll signaturer av kisel, men inte väte. Detta är enligt astronomerna ett tydligt tecken på att supernovan var ett resultat av en typ Ia-explosion i en vit dvärgstjärna.
Krause och hans team fann att supernovan befinner sig på cirka 11.000 ljusårs avstånd. Explosionen hände alltså i verkligheten för 11.000 år sen.

Alla supernovor av typ Ia uppvisar samma ljusstyrka och kan därför användas för att mäta avstånd i universum. Observationer av typ Ia-supernovor i andra galaxer, bortanför Vintergatan, ledde till upptäckten att universums expansion accelererar.

Vad skiljer då en ”vanlig” nova från en supernova?
En nova är eruptioner på en vit dvärgstjärnans yta där den ingår i ett dubbelstjärnesystem med en röd jättestjärna. Material från de yttre lagren på den röda jättestjärnan dras till den vita dvärgen. När så mycket material har överförts till den vita dvärgen att tätheten och trycket är tillräckligt högt sätter det igång en termonukleär explosion på dvärgstjärnans yta. Den är dock inte tillräckligt stark för att utplåna dvärgstjärnan, men det får den att kraftigt öka i ljusstyrka.

I oktober 2004 berättade en artikel, införd i tidskriften Nature, om upptäckten av en solliknande stjärna (klass G2) som man antar är dubbelstjärne-kompanjonen till den exploderande vita dvärgstjärnan. Den gula stjärnan fick beteckningen Tycho G. Den var förmodligen en huvudseriestjärna, eller tillhörde en undergrupp till jättestjärnorna, innan supernovaexplosionen då en del av dess massa slets loss och dess yttre delar utsattes för en värmechock. Explosionen slungade ut Tycho G i en hastighet av 136 km/s, vilket är fyra gånger snabbare än andra stjärnor i dess närhet. Dess hastighet skulle också möjligtvis kunna förklaras av att den faller in i Vintergatan från den galaktiska halon, som omger Vintergatans diskformade skiva. Halon är en sfär av materia kring Vintergatan som består av klotformiga stjärnhopar och andra äldre stjärnor. Men spektra som har tagits av William Herschel-teleskopet i La Palma, och 10-meters teleskopen W.M. Keck på Hawaii, visar att stjärnan innehåller tunga grundämnen som är typiska för stjärnor som befinner sig i Vintergatans skiva, inte i dess halo.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipP3fsut5D-T-csunNKZwOvCMADkXnedU7i0d3j-
Hamlet av William Shakespeare

Tychos supernova gav inte bara återsken i galaktiska gasmoln utan även i William Shakespeares mest kända drama: Hamlet.
Detta påstår i alla fall forskarna Donald W. Olson, Marilynn S. Olson och Russell L. Doescher på Southwest Texas State University i San Marcos, USA. De framför sin tes i tidskriften Sky & Telescope , november 1998.
Pjäsen börjar, en kall natt efter midnatt, med att vakterna på Helsingörs slott förklarar för den lärde Horatio hur de under de två föregående nätterna har fått skåda ett spöke (som ju senare visar sig vara vålnaden av Hamlets fader).
Vakterna beskriver tidpunkten då spöket brukar visa sig:

Förliden natt,
då stjärnan där i väster ifrån polen
belyste i sitt lopp det himlafält,
där nu den tindrar klart, såg vi, Marcellus
och jag, när klockan just slog ett –
(C. A. Hagbergs översättning, 1965)

Med utgångspunkt från texten argumenterar tidskriftsförfattarna för tesen att ”stjärnan där i väster ifrån polen” i själva verket är supernovan i Cassiopeia. I korthet går bevisföringen ut på följande sätt:
Pjäsen anger att klockan är 01.00 på natten. För att få fram tiden på året så noterar man att en av soldaterna klagar på att ”det är bittert kallt”. En annan soldat säger också att inga spöken kan visa sig under den kommande månaden då Frälsaren firas, vilket skulle vara detsamma som december. Alltså bör pjäsen börja i november. Hamlet säger att hans far dog två månader före pjäsens början och vålnaden berättar senare att han mördades medan han sov utomhus. Det bör alltså ha inträffat i slutet av sommaren, kanske i september.
Vilken stjärna menar Shakespeare med ”väster ifrån”? Egentligen ligger ju alla stjärnor söder om norra himmelspolen, men kanske menar han en stjärna som ligger på samma höjd som Polstjärnan, men längre västerut. Om man står och tittar mot norr skulle alltså stjärnan ligga till vänster om polen.

Författarna diskuterar tänkbara kandidater men sorterar bort dem en efter en på grund av fel placering vid tiden för händelserna i Hamlet.
Kandidat 1: en stjärna i Ursa Major (Stora björnen). Denna stjärnbild ligger väster om polen klockan 01.00 under andra halvan av april.
Kandidat 2: stjärnorna Beta och Gamma Ursae Minoris (Lilla björnen). Dessa stjärnor ligger väster om polen klockan 01.00 under första veckan i juli.
Kandidat 3: Stjärnan Vega i stjärnbilden Lyra (Lyran). Denna stjärna ligger väster om polen klockan 01.00 i slutet av juli.
Kandidat 4: Stjärnan Deneb i stjärnbilden Cygnus (Svanen). Denna stjärna ligger väster om polen klockan 01.00 under andra veckan av januari. Då är det visserligen ”bittert kallt” och Frälsarens månad är över, men det skulle betyda att Hamlets fader skulle ha sovit utomhus i november, vilket ju inte skulle ha varit så behagligt.
Kandidat 5: Stjärnan Capella i Auriga (Kusken) ligger väster om polen klockan 01.00 i slutet av augusti.
Kandidat 6: Stjärnbilden Cassiopeia. Denna stjärnbild ligger väster om polen klockan 01.00 under första halvan av november. Det är alltså kandidat nummer 6 som författarna fastnar för. Problemet är att det inte finns någon direkt ljusstark stjärna i Cassiopeia. Det är nu som Tychos supernova kommer in i bilden.

Shakespeare var åtta år när stjärnan exploderade och det bör ha gett honom ett livslångt minne av händelsen.
Den nya stjärnan blev mycket omskriven av olika författare i det elisabetanska England. Som tidigare har nämnts så skrev bland annat de två prominenta astronomerna Thomas Digges och John Dee om stjärnan. Den engelske historikern Raphael Holinshed skrev om fenomenet i sin Chronicles (1587) och det verket använde Shakespeare flera gånger som källa till några av sina mest kända verk. Att Shakespeare kände till Tycho Brahe bevisas genom att han använder namnen på två av Brahes släktingar i sitt verk. Rosenkrans och Guldensteren, vars namn finns på den holländske målaren Jacob de Gheyns tavla av Tycho Brahe, blir i Hamlet Rosencrantz och Guildenstern.


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipM4t1m1pPWMa4TKKaz5MLi_5gwuiX3xoE1JpNnH
Edgar Allan Poe. Porträtt utfört av Oscar Halling på 1860-talet efter en daguerreotyp från 1849

Ett annat litterärt verk blev också inspirerat av Tychos stjärna. År 1829 publicerade den amerikanske författaren Edgar Allan Poe sin dikt Al Aaraaf. Den grundar sig på historier från Koranen och berättar om ett liv efter döden på en plats kallad Al Aaraaf. Poe identifierade Tychos supernova med Al Aaraaf, stjärnan som var platsen mellan Paradiset och Helvetet, där människor som varken var speciellt goda, eller speciellt onda, var tvungna att stanna innan de blev förlåtna av Gud och insläppta i Paradiset. Detta diskuteras i kapitel 7 (Sura 7) i Koranen.
Idén att basera dikten på den nya stjärnan kan Poe ha fått från poeten John Keats, som använde 1781 års upptäckt av planeten Uranus i sin dikt On First Looking into Chapman´s Homer (1816).


https://photos.google.com/album/AF1QipPLq7GSTHVqedJRAdcC2rGnyShSdpYsDSQYy3iR/photo/AF1QipMsDM3p4t5c4ikkQa6xue_D305r6Vrx_yAW2K_i
Astronomiae instauratae progymnasmata. Tycho Brahe, upplaga 1610

År 1602 utkom en detaljerad sammanställning av alla kända observationer av novan, inklusive Tycho Brahes egen, med namnet Astronomiae instauratae progymnasmata.
Boken innehåller även en beskrivning av de instrument Tycho använde, teorier om solen och månen, och en stjärnkatalog med positionerna för 777 stjärnor. Större delen av boken trycktes på Uraniborg på Ven, men den slutfördes inte förrän efter Tychos död. Det var Johannes Kepler som kompletterade och publicerade boken 1602. Kopior av boken finns bland annat på Landskrona museum och på Kungliga biblioteket i Köpenhamn.

I den här boken tar han också upp den astrologiska betydelsen av supernovan. Eftersom stjärnan dök upp på norra stjärnhimlen betyder det att händelser ska ske i Norden. Han menar också att hans beräkningar visar att dess inverkningar inträffar nio år efter en konjunktion, i april 1583, mellan Jupiter och Saturnus. Det vill säga år 1592. Konjunktion betyder att himlakroppar kommer nära varandra på stjärnhimlen. Ytterligare beräkningar visar, enligt Tycho, att stjärnans största inflytande infaller år 1632. Platsen på jorden där detta starka inflytande ska inträffa är där stjärnan stod i zenit vid nymånen då den visade sig. Den skulle då ha stått i meridianen och i zenit över norra Ryssland. Tychos astrologiska beräkning väckte stor uppmärksamhet i Europa eftersom man tyckte sig se kopplingar till ”hjältekonungen från Norden”, Gustav II Adolf. Födelseåret stämde visserligen inte (1594 istället för 1592), men 1632 var det år då kungen stod på höjden av sin makt. Platsen där allt skulle börja stämmer inte heller. Tychos beräkning, att den låg 16 grader östlig längd från Uraniborg och 62 grader nordlig bredd, visar på en ort i Finland. Gustav II Adolf föddes inte där, utan i Stockholm.


Fler bilder


Källor:

Artikeln Little Nova Packs a Gamma-ray Punsch, Astronomy Now, oktober 2010.
Artikeln Tycho Brahe and the Nova of 1572, Owen Gingerich, ASP Conference Series, volym 342, 2005.
Heavenly Intrigue, Joshua Gilder och Anne-Lee Gilder, 2004.
Hamlet, William Shakespeare (översättning C. A. Hagberg 1965).
Informationsskylt vid Herrevads kloster
Wikipedia
Calar Alto Observatory-CAHA (2008, December 4). Blast From The Past: Astronomers Resurrect 16th-Century Supernova. ScienceDaily. Retrieved August 29, 2010, from http://www.sciencedaily.com /releases/2008/12/081203133809.htm
Tycho Brahe, Wilhelm Norlind, 1963.
Artikeln Stjärnglans över Ven i Dagens nyheter, 2002-06-29.
Artikel The stars of Hamlet, Donald W. Olson, Marilynn S. Olson och Russell L. Doescher, Sky & Telescope november 1998.
Artikeln A millennium of shattered stars, F. Richard Stephenson och David A. Green, Sky & Telescope, maj 2003.
Parallax, Alan W. Hirschfeld, 2001.
Att låta själen flyga mellan himlens tinnar (Tycho Brahe och hans tid), red. Håkan Håkansson, 2006.
Tycho Brahe och Johannes Kepler, Kitty Fergusson, 2003.
Heaven´s touch, James B. Kaler, 2009.
En fjärils vinge och ett kvalsters öga (kapitlet Den nya stjärnan 1572), Rolf Lindborg, 1992.
Supernovae, Paul Murdin och Lesley Murdin, 1985
Philosophiae Naturalis Principia Mathematica, Isaac .Newton, 1687 (engelsk översättning The Mathematical Principles of Natural Philosophy, Andrew Motte, 1729).
http://spider.seds.org/
http://www.solstation.com/
*