tisdag 10 december 2013

HIMLAFENOMEN ÖVER ÖLMETRAKTEN


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756222823307842
Partiell solförmörkelse 22 maj 1639 (juliansk tideräkning), sedd från Södra Tofta, Värmland.

Ögonvittne berättar i dagbok från 1600-talet

Han föddes med namnet Peder Månsson. Nu, när vår historia börjar, är han 17 år och han har redan ändrat sitt namn till den latinska formen Petrus Magni Gyllenius. Idén till efternamnet hade han hämtat från Gullingsholmen, eller Gyllenholmen, som låg i närheten av hans föräldrahem Södra Tofta.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756266267933282
Petrus Magni Gyllenius dagbok, Diarium Gyllenianum

I sin dagbok berättar han om holmen den 29 april 1639:

“Den 29 rodde the i Torp migh öffver siön til Gullingzholmen eller Gyllenholmen, huilcken ähr en höghtrindh och lustigh holma, beläghen widh Tåffta, och ähr mäst slääte wallbackar på honom och skogh nedher uth medh lijderne. Siön gåår så när omkringh honom, föruthan en sijdha fåår man gåå tijt. När thet ähr myckit stoor siöhögd, plägher han wara aff vatnet alt omfluten.
[…]
Aff samma lustige holma haffver iagh taghit mit wedhernampn, att iagh kallass Gyllenius.”

Gullingsholmen är nu för tiden sammanbunden med fastlandet. Gården Södra Tofta ligger i Ölme socken, i Värmland, mellan Karlstad och Kristinehamn.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756435832337586
Partiell solförmörkelse sedd från Södra Tofta, Värmland, 22 maj 1639. Planetarieprogrammet Stellarium. (Landskapet är inte från Södra Tofta utan är standard i programmet).

Det var sent på eftermiddagen den 22 maj 1639, enligt den julianska tideräkningen, som fortfarande gällde på Gyllenius tid. (Enligt den gregorianska kalendern, som gäller i Sverige fr.o.m. 1753, skulle almanackan ha visat den 1 juni). Solen låg i stjärnbilden Taurus (Oxen) och befann sig knappt tjugo grader över horisonten i väster när den förmörkades. Klockan 17:54:57 var den partiella solförmörkelsen som störst och 97,26 procent av solens skiva var skymd av månen. Gyllenius beskriver himlafenomenet i sin dagbok:

“Den 22 skedde en stoor soolenness förmörckelse, att heela soolen war förmörckatt, rödh och svart, och warade halffannor timme. Uthaff thet iagh mycket sågh på soolen, bleffvo mine ögon så förblinde, att iagh på en tijd icke kunne see wäll. Doch halp Gudh migh, att iagh thär effter bleff godh och frisk.”

Han följde alltså inte den varning som man nu för tiden ständigt inpräntar i människor som ska observera en solförmörkelse: titta aldrig direkt på solen utan skydd för ögonen!

På de platser på jorden, där förmörkelsen var som störst, var den ringformig. Det blev alltså aldrig någon riktigt total förmörkelse någonstans.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756350595143394
Solförmörkelsen 22 maj 1639. Illustration: NASA

Den ringformiga solförmörkelsens centrala område startade i norra Stilla havet, svepte över Kanada och Grönland, passerade Atlanten och nådde Europa i Norge, strax söder om Ålesund.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756327565563794
Solförmörkelsen 22 maj 1639 över Norge och Sverige. Illustration: NASA

Skuggan passerade sedan rakt över Oslo och nådde Sverige strax väster om Dalen i Värmland. Månskuggan fortsatte sen ner över Värmlandsnäs och ut i Vänern och lämnade Sverige på norra Öland. Förmörkelsen klingade av i Azovska sjön, nordöst om Krim, på gränsen mellan Ukraina och Ryssland.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756427771415890
Jeremiah Horrocks observerar Venuspassagen 1639. Målning av Eyre Crowe (1824-1910). Wikimedia Commons

En annan person, förutom Gyllenius, som observerade solförmörkelsen, var engelsmannen Jeremiah Horrocks. I maj 1638 hade han köpt ett teleskop, till en kostnad av "half-a-crown", och kunde med det observera den partiella solförmörkelsen, från Toxteth Park i Liverpool. Horrocks var också den förste (tillsammans med William Crabtree) som man säkert vet observerade hur planeten Venus passerade över solskivan. Den observationen skedde den 4 december 1639 (gregoriansk tideräkning).

Petrus Magni Gyllenius dagbok, Diarium Gyllenianum, ger en ovanlig inblick i värmländskt kulturliv under 1600-talet. Gyllenius föddes den 14 april 1622 på Södra Tofta gård i Ölme. De första åren av sitt liv sammanfattar han i början av boken och de uppgifterna kommer framförallt från modern och syskonen. Hans sista anteckning gäller den 31 december 1667. Han dog lite drygt sju år senare, den 11 januari 1675. Han var då kyrkoherde i Bolstad socken i Dalsland.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756284598728978
Bolstads kyrka, Dalsland. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

En gravhäll över Gyllenius finns i koret i Bolstads kyrka, vars äldsta delar har daterats, med hjälp av dendrokronologi, till cirka 1150. Man antar att Gyllenius skrev dagbok ända till sitt sista år i livet, då han gjorde en renskrift av sina anteckningar. Den blev sen inbunden i liten oktavformat, där bladens storlek är 10x15 cm. De sista delarna av dagboken finns inte bevarade, och det förekommer även andra luckor i handskriften.
Gyllenius beskriver hur det är att vara student i Sverige i mitten av 1600-talet. Han skrevs in i Karlstads skola i maj 1636. Liksom andra studenter på den tiden, försörjde han sig genom sockengång. Två och två fick eleverna sig olika socknar tilldelade, där de fick gå runt till gårdarna och tigga. Under de sista skolåren kunde Gyllenius förbättra ekonomin tack vare att han gav privatlektioner. 1648 begav han sig till Åbo i Finland och studerade där till präst. Den 10 oktober 1658 gifte han sig med Annika Giliusdotter från Östervik i Varnums socken.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756258784025538
Hur en total solförmörkelse uppkommer. Illustration: Sagredo

När månen passerar mellan solen och jorden, och inträder i nymånens fas, inträffar en solförmörkelse, om några viktiga förutsättningar infaller. Alla tre himlakropparna måste ligga på rät linje. Av en lycklig slump är solens diameter 400 gånger större än månens, men samtidigt ligger den 400 gånger längre bort. Så sett från jorden verkar de två himlakropparna vara lika stora (en halv grad i diameter). Utefter det stråk på jorden där månskuggan faller inträffar alltså en solförmörkelse.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955763292321926866
Total solförmörkelse 24 oktober 1995, Dundlod, Indien. Foto: Fred Espenak, NASA

Men varför blir det inte total solförmörkelse en gång varje månad? Månen rör sig i en elliptisk bana runt jorden och därför blir avståndet mellan jorden och månen ibland 6 % mindre och ibland 6 % större än det genomsnittliga avståndet 385.000 km. Jorden rör sig också i en elliptisk bana runt solen, vilket komplicerar det hela ytterligare. Jorden är närmare solen i januari än i juli. Månens bana lutar också ungefär 5 grader i förhållande till ekliptikan (jordens bana runt solen). Därför måste banplanen skära varandra, när nymånen passerar mellan solen och jorden, för att en förmörkelse ska uppstå. Detta sker vid två ställen på ekliptikan, de så kallade drakpunkterna.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955780687292530130
Ringformig solförmörkelse observerad 4 januari 2011 av satelliten Hinode. Foto: NASA

Vid de tillfällen då månen befinner sig lite längre bort från jorden i sin bana (och därför ser skenbart mindre ut) inträffar en ringformig solförmörkelse.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756316484467698
Partiell solförmörkelse 20 maj 2012. Foto: Jerry Kirkhart. Wikimedia Commons.

Befinner man sig inte i den totala solförmörkelsens kärnskugga upplever man en partiell förmörkelse, där en större eller mindre del av solen ser ut att förmörkas. Det var en partiell förmörkelse som Gyllenius upplevde, även om nästan 98 procent av solen var skymd. En total solförmörkelse kan som längst vara i ungefär 7,5 minuter.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955853845744705858
Månytan. Foto: NASA

Månens tidvattenskrafter bromsar upp jordens rotation vilket minskar jordens rörelsemängd. I enlighet med fysikens lagar ökar då i gengäld månens rörelsemängd, som därför avlägsnar sig från jorden.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955866882895155042
Apache Point-observatoriets 3.5m teleskop som används till APOLLO lunar laser ranging experiment. Foto: Dan Long. Wikimedia Commons

Vid Apache Point-observatoriet i Sunspot, cirka 30 km söder om Cloudcroft i New Mexico, USA, använder man laserstrålar för att mäta avståndet till månen.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955796540591808546
Apollo 14:s Laser ranging retro reflector (LR3). Foto: NASA

Man låter strålarna studsa mot de reflektorer som placerades ut på månytan av Apollo-astronauterna i början av 1970-talet. I samband med en tv-inspelning år 2011 uppmättes avståndet till exakt 393.499 kilometer, 257 meter och 798 millimeter. Det har visat sig att månen avlägsnar sig från jorden med 3,78 cm varje år. Så i en avlägsen framtid kommer månen att vara så långt borta att det aldrig mer kan bli en total solförmörkelse!

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756343563830226
Total solförmörkelse 30 juni 1954. Illustration: NASA
  
Den 30 juni 1954 inträffade den senaste totala solförmörkelsen i Sverige. Den svepte över Götaland, och flera av Sveriges Radios medarbetare sände rapporter från olika platser. En av dem var Nils Linnman som rapporterade från Stora Karlsö utanför Gotland. Lyssna på programmet här.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955783873331997186
Fyren på Stora Karlsö. Foto: neekoh.fi. Wikimedia Commons

Stora Karlsö startade förmörkelsen klockan 13:49:39 svensk tid och nådde sitt maximum klockan 13:50:32. Totaliteten varade i 1 minut och 44,8 sekunder.
Om Petrus Gyllenius fortfarande hade levt, och velat se 1954 års förmörkelse från Södra Tofta, så hade han återigen fått se en partiell solförmörkelse, med sitt maximum klockan 13:43:44.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955792509836292562
Total solförmörkelse 16 oktober 2126. Illustration: NASA

Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar först den 16 oktober 2126 och blir då synlig i Norrland. Det centrala skuggområdet passerar bland annat norr om Örnsköldsvik och når där sitt maximum 17 minuter över 8 på morronen. I Södra Tofta blir förmörkelsen partiell, igen. Kanske kan någon, som just nu är nyfödd, bli så gammal att han eller hon hinner uppleva detta himlafenomen?

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756304113832610
Gylleniusgatan, Karlstad, Värmland

Till sist: Petrus Magni Gyllenius har också fått en villagata i Karlstad uppkallad efter sig.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756447690782098
Kometen 1664/1665 ur Stanislaus Lubienietzkis "Theatrum Cometicum" (1681).

 I sin dagbok skriver Gyllenius också om ett annat astronomiskt fenomen: kometen som visade sig år 1664/1665. Jag återkommer till den i en senare artikel.

Fler bilder


Källor:
Diarium Gyllenianum, nytryck i Värmland förr och nu 1962, värmlands fornminnes- och museiförening.
Diarium Gyllenianum och dess författare. artikel av Daniel Toijer, Värmland förr och nu 1977, Värmlands fornminnes- och museiförening
Foundations of astronomy, Michael A. Seeds och Dana E. Backman, 2011
The solar system, David G. Fisher och Richard R. Erickson, 2010
Totality eclipses of the sun, Mark Littman m.fl., 2008
Kyrkor i Karlstads stift, Värmlands museum, 2008
Himlavalvets sällsamheter, Peter Nilson, 1992
Dagmörkret över Sydsverige, Knut Lundmark, 1954
Theatrum Cometicum, Stanislai de Lubienietski (Stanislaus Lubienietzki), 1681
Vad ska man med månen?, tv-program från BBC/Discovery Channel, 2011
Kommer månen att lämna oss?, Forskning & Framsteg, Marie Rådbo, 2011


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/GylleniusHimlafenomen#5955756376778231138

Solförmörkelse observerad av satelliten Solar Dynamics Observatory 21 februari 2012. Copyright: NASA/SDO

söndag 10 november 2013

SVENSKA BIDRAG PÅ VOYAGER-SONDERNAS GULDSKIVOR


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373945004305506
 Voyagers guldskiva. Foto: NASA

Nu när den amerikanska rymdsonden Voyager 1, som första människotillverkade farkost, har lämnat solens heliosfär, och börjat sin oändliga resa ut i den interstellära rymden, är det ett lämpligt tillfälle att påminna om de svenska bidragen på den s.k. guldskivan, som är fastsatt på rymdsonden (en likadan skiva finns på systersonden Voyager 2).

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373935592155298
 Voyager 1 skjuts upp. Foto: NASA

Sonderna skickades upp från NASA:s Kennedy Space Center vid Cape Canaveral i Florida år 1977. Voyager 2 var först upp den 20 augusti och Voyager 1 startade den 5 september.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373891383999970
 Planeten Saturnus sedd från Voyager. Foto: NASA

Båda sonderna besökte planeterna Jupiter och Saturnus. Voyager 2 passerade också Uranus och Neptunus. Voyager 1:s bana var inställd på att passera nära Saturnus stora måne Titan. På grund av denna manöver vreds sondens bana i nordlig riktning, ut ur ekliptikans banplan. (Ekliptikan är det banplan i vilket de flesta planeterna kretsar runt solen). Därför passerade Voyager 1 aldrig Uranus och Neptunus.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373896792086466
 Rymdsonden Voyager. Foto: NASA

Voyager 1 färdas med en hastighet av ungefär 17 kilometer per sekund, i förhållande till solen, och befinner sig i stjärnbilden Ophiuchus (Ormbäraren). Avståndet från jorden till rymdfarkosten är nu nästan 19 miljarder kilometer.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373910428584562
 Deep Space Network, Canberra, Australien. Foto: NASA/JPL

Det tar drygt 17 timmar för en signal från Voyager 1 att nå jorden. Sondens mätresultat tas emot av det så kallade Deep Space Network. Det består av tre jättelika radioteleskop. Ett är placerat i Mojaveöknen, i Kalifornien, och ett annat står 6 mil utanför Madrid och det tredje finns i Tidbinbilla, nära Canberra, i Australien.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5944691449130574930
 Guldskivan monterad på Voyagers utsida. Foto: NASA

Med på Voyager-sondernas resa finns alltså en slags grammofonskivor av guldpläterad koppar. De har en diameter av 12 tum och på deras ingraverade räfflor finns ljud och bilder lagrade. Skivorna ska spelas med en hastighet av 16 2/3 varv per minut.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373917836801698
 Carl Sagan. Foto: NASA/JPL

NASA gav huvudansvaret för projektet till astronomen, och populärvetenskaplige författaren, Carl Sagan. Syftet med guldskivorna är ge ett tvärsnitt av jorden och dess varelser av år 1977. Ett budskap till en framtida, främmande civilisation, som eventuellt kommer att hitta sonderna. Men framförallt skulle det vara ett fantasieggande budskap till människorna på jorden.

Skivorna innehåller 90 minuter musik omfattande 27 olika verk, däribland kompositörerna Mozart och Bach. Som en representant för lite modernare musik valde man Chuck Berrys Johhny B. Goode. Därutöver finns musik av bland annat aboriginer från Australien och peruanska indianer. På Kosmografiska arkivets databas finns en lista över alla musikstycken. En annan avdelning innehåller olika ljud från naturen och från mänskliga aktiviteter. Exempelvis morsekod och ljud från skepp.

Man kan också titta på 116 bilder. Ett par av dem är tagna av fotografen Lennart Nilsson och de föreställer hur en människa blir till, i det ögonblick då en spermie träffar ett ägg.
Weboddysseum kan man se alla 116 bilderna


 Hälsningsfraser på 55 olika språk spelades också in. Allt från sumeriska till modern kinesiska, och även på svenska, från Gunnel Almgren Schaar: “Hälsningar från en dataprogrammerare i den lilla universitetsstaden Ithaca på planeten jorden.” Hon jobbade nämligen vid den här tidpunkten på Cornelluniversitetet i Ithaca i staten New York.
Här kan man höra hennes hälsning.

Medlemmarna i FN:s rymdkommitté fick också skicka med hälsningar ut i rymden. Den dåvarande svenske FN-ambassadören Anders Thunborg valde att läsa in Harry Martinsons dikt Besök på observatorium från 1945:


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373929097432802
Harry Martinson skriver dedikationer i biblioteksbokhandel 1948. Foto: K W Gullers. Nordiska museet NMA.0031959. 


BESÖK PÅ OBSERVATORIUM

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.


Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vårt livs naivitet –
till andra dimensioners majestät.


Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härskar lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
och klinga in i alla solars härd.


En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
i större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

(ur Passad, 1945)



https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5942373903248920402
Rymdsonden Voyager. Foto: NASA

Rymdfarkosten Voyager 1 kommer om drygt 40.000 år att passera 1,64 ljusår från stjärnan AC+79 3888, även kallad Gliese 445 (som nu befinner sig i stjärnbilden Camelopardalis, Giraffen), och 100.000 år senare inom 2,35 ljusår från stjärnan DM+25 3719.

Voyager 2 kommer att passera stjärnan Ross 248 på ett avstånd av 1,7 ljusår, om ungefär 40.000 år och om cirka 296.000 år passerar sonden på ett avstånd av 4,3 ljusår från stjärnhimlens starkast lysande stjärna, Sirius. De båda tvillingsonderna kommer förmodligen att färdas runt i Vintergatan för all framtid.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/VoyagersGylleneSkiva#5944691442972004162
Voyagers längdskala. Illustration: NASA/JPL-Caltech.
Källor:
Heavens above:
http://heavens-above.com/SolarEscape.aspx
Jakten på liv i universum, Peter Linde, 2013
Passad, Harry Martinsson, 1945
Jet Propulsion Laboratory:s Voyagersida:
http://voyager.jpl.nasa.gov/where/index.html
Voyager, Seeking newer worlds in the third great age of discovery, Stephen J. Payne, 2010
Cosmic Imagery, John D. Barrow, 2008


onsdag 25 september 2013

STYGGFORSEN



Jag har kompletterat mitt fotoalbum med bilder från Styggforsens naturreservat.

I slutet av Devonperioden för 377 miljoner år sedan slog en 4 kilometer stor meteorit ner i Siljansbygden i Dalarna och bildade den 65 kilometer stora Siljansringens meteoritkrater.
Styggforsen i Boda socken, Rättvik kommun, är en av de platser där man kan se de katastrofala effekterna i berggrunden när meteoriten brakade ner. Olika sedimentära bergarter (sandsten, kalksten och skiffer), som före nedslaget hade avlagrats horisontellt, vräktes på ända vid smällen.

söndag 4 augusti 2013

LAURENTIUS TÅRAR


Meteorsvärmen som minner om ett helgons martyrskap

Perseidmeteor 2010. credit: NASA Marschall Space Flight Center

Runt den 12 augusti varje år når meteorsvärmen Perseiderna sitt maximum, men är synlig redan från mitten av juli. Som mest kan man se cirka 60-100 “stjärnfall” i timmen. Dess huvudsakliga radiant ligger nära stjärnan Eta Persei, i stjärnbilden Perseus, därav namnet Perseiderna.

Perseidernas radiant. credit: NASA

Meteorregnet beror på att jorden passerar genom kometen 109P/Swift-Tuttles bana och därmed också det stoft som har slitits ut från kometen vid de gånger som den i sin bana har varit nära solen. Stoftpartiklarna som brinner upp i vår atmosfär är ofta bara av ett sandkorns storlek.

Swift-Tuttle kometpartiklar. Foto: Ron Garan, NASA. Fotot taget från ISS (Internationella Rymdstationen) den 13 augusti 2011

De första uppgifterna om Perseiderna har hittats i kinesiska annaler från den 17 juli år 36 e.Kr., och återigen i slutet av juli år 714. Under medeltiden fick de namnet Larmes de Saint Laurent, Sankt Laurentius tårar, eftersom deras uppträdande sammanföll med firandet av helgonet Sankt Laurentius (Sankt Lars på svenska) den 10 augusti. Han led martyrdöden liggande på ett halster över glödande kol. Meteorregnet skulle då enligt legenden vara hans glödande tårar.

Finns det verkligen en sådan historisk sammankoppling mellan meteorsvärmen och helgonet? En del forskare betvivlar det. Jag återkommer senare i artikeln till detta.

Adolphe Quetelet. Annuaire de l'Académie royale de Belgique, 1875

Trots att meteorsvärmen hade noterats åtskilliga gånger genom historien, var det först år 1836 som den belgiske astronomen och statistikern Adolphe Quetelet lyckades bevisa att meteorerna var periodiskt återkommande. I skriften Catalogue des Principales Apparitions d’Étoiles Filantes från 1839 skrev han utförligare om det faktum att en stor mängd meteorer kunde observeras runt den nionde varje augusti.

En annan person, som tidigt upptäckte den periodiska meteorsvärmen, var Edward Herrick. Han bodde i New Haven i delstaten Connecticut, USA, och ägde en bokhandel. Den 9 augusti 1837 observerade Herrick meteorerna, som tycktes komma från stjärnbilden Perseus. Eftersom han hade tillgång till många böcker i sin affär kunde han konstatera att det hade förekommit äldre rapporter om meteorsvärmar runt den 10 augusti (bland annat från Egypten år 1029 och från England 1833). Han framförde sin teori om att denna meteorsvärm var årligen återkommande, och att meteorerna orsakades av en komet, i 1838 års januarinummer av tidskriften Silliman´s American Journal of Science and Arts.

Giovanni Schiaparelli. Ur boken Brief biography and popular account of the unparalleled discoveries of T.J.J. See av William Larkin Webb

Den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli (mest känd för sina marskanaler) gjorde mellan 1864 och 1866 kalkyler över Perseidernas bana och kunde konstatera att meteorsvärmen härrörde från Swift-Tuttle-kometen. Det var första gången som man hade lyckats bevisa kopplingen mellan en specifik komet och en meteorsvärm.


Boken Meteoric Astronomy av Daniel Kirkwood, 1867

Historikerna har diskuterat om vem som var den förste att vetenskapligt framföra den allmänna slutsatsen att kometer och meteorsvärmar hade ett samband. Schiaparelli var ju en given kandidat, efter sitt arbete med Perseiderna, men det har visat sig att den amerikanske astronomen Daniel Kirkwood redan år 1861 hade publicerat denna teori i tidskriften Danville Quarterly Review (december 1861):
“Now there is reason to believe that these meteoric rings are very elliptical [...] in other words, that the matter of which they are composed moves in cometary rather then planetary orbits. May not our periodic meteors be the debris of ancient but now disintegrated comets, whose matter has become distributed around their orbits?”
Kirkwood skrev också om detta i sin bok Meteoric Astronomy år 1867.

Per Adam Siljeström, Svea folkkalender för 1893

Men kanske är det en svensk som ska ta åt sig äran. I boken Kometskräck skriver Björn Hedberg om docenten i experimentell fysik vid Uppsala universitet, Per Adam Siljeström. Redan år 1857 hade han publicerat En ny förslagsmening om kometerna i verket Afhandlingar och Smärre Uppsatser i Fysiska och Filosofiska ämnen. Här framför han sin teori om att kometkärnan består av små kroppar, med större eller mindre mellanrum, som färdas tillsammans genom rymden:
“Allt häntyder på ett mera tillfälligt och regellöst ursprung, med afseende hvarpå man icke kan annat än påminnas om de små kroppar, kallade stjernfall, eldkulor, eller meteorstenar, hvilka i en så oerhörd myckenhet, men utan all slags regel eller ordning [...] sväfva omkring i rymden, derifrån de ock stundom nedfalla på jorden. I sjelfva verket, skulle det ej vara tillåtet att tänka sig kometerna såsom helt enkelt samlingar av meteoroider, grupperade efter de lagar ofvanföre nämnts och på detta sätt förda omkring solen? De periodiska stjernfallen visa oss redan dylika grupper, som följas åt i en gemensam rörelse; och frågan synes oss derföre så mycket mera berättigad.”
Enligt Hedberg verkade inte Siljeströms tankar ha mött något gensvar.

Men som vi tidigare såg hade Edward Herrick spekulerat i tanken att meteorerna hade ett samband med kometer redan 1838. Däremot hade ju inte han framfört lika starkt underbyggda indicier för detta.

Kometen upptäcktes 1862 av Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle.

Lewis Swift

Swift föddes den 29 februari 1820 i Clarkson i delstaten New York, USA, som det sjätte av nio barn. När han var 13 år skadade han sin ena höft, vilket gjorde honom lam för resten av livet. Eftersom han då inte längre kunde ägna sig åt lantarbete, fick han tid till att studera. Han blev mycket intresserad av astronomi och läste flitigt för att hålla sig uppdaterad om det senaste inom ämnet. Han fick möjlighet att se den enorma meteorsvärmen Leoniderna år 1833 och Den stora kometen år 1843. Under åren 1857 och 1858 reste han till Rochester för att få möjlighet att följa astronomen Ormsby Mitchels föreläsningar. Han köpte en 4½-tums refraktor från teleskoptillverkaren Henry Fitz och installerade den i sitt egenhändigt byggda observatorium, nära staden Marathon. Och det var där, den 16 juli år 1862, som han gjorde sin kometupptäckt i stjärnbilden Camelopardalis (Giraffen). Märkligt nog trodde han först att han hade fått syn på den komet, som Julius Schmidt hade hittat den 2 juli, trots att den kometen låg i stjärnbilden Virgo (Jungfrun). När Swift senare fick höra talas om Tuttles upptäckt insåg han att hans egen observation den 16 juli inte gällde Schmidts komet och offentliggjorde då sin egen upptäckt. Under sin livstid upptäckte han totalt 13 kometer.

Horace Parnell Tuttle. 1888. credit: U.S. Naval Observatory

Horace Parnell Tuttle föddes den 17 mars 1837 i Newfield i delstaten Maine, USA. Som 20-åring fick han jobb som assisterande astronom vid Harvard College Observatory. Där blev han en framgångsrik kometjägare (han upptäckte sammanlagt 10 kometer). Enbart under år 1858 upptäckte han tre kometer. 1862 observerade han den nya kometen den 19 juli. Han gjorde alltså sin observation tre dagar efter Swift, men eftersom denne inte meddelade detta förrän efter Tuttle, så beslutades det att de skulle få dela på äran. Samma år lämnade Tuttle Harvard för att delta i det amerikanska inbördeskriget på Nordstaternas sida. Som kassachef inom Marinen lyckades han förskingra pengar till ett värde som var fyra gånger större än hans egen årslön. Hans verksamhet upptäcktes och 1875 sparkades han från sin tjänst. Trots detta återvände han 1884 till Washington D.C. och fick ett jobb vid U.S. Naval Observatory.

Den äldsta kända observationen av kometen är angiven i det kinesiska verket Han shu och talar om en vit gäststjärna, den 20 augusti år 69 f.Kr, i nordöstra delen av stjärnbilden Kuan-Su (delar av den nutida stjärnbilden Corona Borealis, Norra kronan). När kometen är som längst bort från solen är avståndet drygt 50 gånger avståndet jorden-solen.

Swift-Tuttle-kometen återkom senast 1992. Den återupptäcktes av den japanske amatörastronomen Tsuruhiko Kiuchi den 26 september och kometen nådde perihelium (närmast solen) den 12 december. Den beräknas bli synlig igen år 2126. I augusti det året tror forskarna att den kommer att missa jorden med 23 miljoner kilometer. Som jämförelse är medelavståndet mellan jorden och månen cirka 385 000 kilometer.

En konstnärs vision av asteroidnedslaget vid Chicxulub, 65 miljoner år sedan. Credit: NASA

Kometkärnan har en storlek av 24 kilometer (vilket är mer än dubbelt så stort som asteroiden, som slog ner vid Chicxulub, och som man tror utrotade dinosaurierna) och kommer att ha en hastighet av 61 km/sekund. Om beräkningarna skulle visa sig vara fel, och kometen träffar jorden, utlöser den en energi på mellan 3 till 6 miljarder megaton. “Dinosaurieasteroiden” utvecklade “bara” 100 miljoner megaton. Dess bana verkar dock vara stabil och forskarna utesluter att den skulle utgöra något hot mot jorden de närmaste tvåtusen åren. År 4479 lär den svischa förbi jorden på ett ännu kortare avstånd, cirka 4,5 - 7,5 miljoner kilometer.

Fresk av Fra Angelico. Laurentius inför kejsaren Valerianus. Cirka 1447-1450

Vem var då Laurentius, vars glödande tårar regnade ner från himlen?
Han föddes i Osca (eller Huesca) i Spanien, och blev diakon i Rom. Han var en av dem som råkade ut för kejsaren Valerianus förföljelse av kristna år 258. I början av augusti det året utfärdade kejsaren ett edikt att alla kristna biskopar, präster och diakoner omedelbart skulle dödas. Den 6 augusti greps påven Sixtus II i en av katakomberna och blev direkt avrättad. Den 10 augusti var det dags för Laurentius. Sankt Ambrosius från Milano och poeten Aurelius Prudentius Clemens skrev i slutet av 300-talet e.Kr. om hur det gick till. Laurentius uppmanades att lämna ut kyrkans skatter. Han delade då ut kyrkans alla tillgångar till de fattiga och tog sedan med sig dessa till Roms ståthållare och sade att de var kyrkans verkliga skatter.

Laurentius martyrskap av Tintoretto. (c) Christ Church, University of Oxford; Supplied by The Public Catalogue Foundation

Det retade upp hedningarna så mycket att de grep honom och stekte honom levande på ett halster, över glödande kol. I kyrkan San Lorenzo in Lucina, i Rom, påstår man att detta halster nu förvaras. Denna omilda behandling tycks inte ha bekommit Laurentius värst mycket, och som Alf Henrikson tolkade hans ord, så sa han leende till sin plågoande: ”Nu, din stackare, är ena sidan stekt. Vänd alltså på steken!” Han tackade därefter Gud och lämnade förnöjd det jordiska.

San Lorenzo in Panisperna, Rom

Man antar att han led martyrdöden där kyrkan San Lorenzo in Panisperna nu står.

San Lorenzo Fuori le Mura, Rom

Och han sägs vara begravd på den plats där kyrkan San Lorenzo Fuori le Mura, helgad åt Laurentius, nu är belägen.

Laurentius är de fattigas skyddshelgon och dessutom för en grupp yrkesutövare: brandmän, kockar, värdshusvärdar, bagare, bryggare och bibliotekarier.

Laurentius av Meister von Messkirch 1535-1540

Han avbildas i konsten med ett halster i handen, eller under ena foten.

Sankt Laurentius på det astronomiska uret i Lund


Domkyrkan i Lund. Foto: David Castor. http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Dcastor

Sankt Laurentius har kopplingar till olika kyrkor.
Bland annat berättar Lone Mogensen i sin bok Himlasagor och stjärnmyter om hur den s.k. byggmästarsägnen har kopplats till Lunds domkyrka, som är vigd till Maria och Sankt Laurentius, Sankt Lars. Sankt Lars fick hjälp av en jätte att bygga domkyrkan. Som betalning skulle jätten få solen och månen, eller också skulle Lars offra sina ögon till honom. Kunde däremot Lars gissa jättens namn så skulle han jobba gratis. Den sista kvällen, den 9 augusti, innan kyrkan var färdigbyggd, insåg Sankt Lars att han skulle mista sina ögon. Han vandrade omkring i landskapet under natten och “grät så förtvivlat att hans tårar brinnande rusade genom rymden. Dem kan vi fortfarande se som stjärnfallen Laurentii tårar, från meteorsvärmen Perseiderna”. Sankt Lars råkade då få höra en röst från det inre av en kulle. Det var jättens hustru som sjöng vaggvisor för sina barn. Hon berättade också för dem att deras far Finn snart skulle komma hem med en present till dem: Sankt Lars ögon.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/LaurentiusTarar#6187694520869710930
Finnskulpturen i Lunds domkyrka.
 Credit: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Därmed kunde Lars avslöja jättens namn. Finn blev så arg att han rusade ner under koret i kyrkan och gav sig på en av kolonnerna för att rasera kyrkan. Då steg solen upp och jätten förvandlades till sten, vilket man ännu i denna dag kan se nere i kryptan.

Gillberga kyrka, Värmland. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Som kontrast till Lunds domkyrka kan nämnas att i Gillberga kyrka i Värmland, vars äldsta delar är från slutet av 1100-talet, finns en kyrkklocka, också från 1100-talet, som är invigd åt Sankt Laurentius. Enligt en inskrift tillverkades klockan av mäster Paulus den 25 oktober (tyvärr inget årtal) och är en av Sveriges äldsta. Den används fortfarande.

Sankt Laurentius kapell på Sollerön. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Även på Sollerön, i Siljan i Dalarna, finns platser med anknytning till S:t Laurentius. Den första kyrkobyggnad som man känner till på Sollerön är S:t Laurentius kapell, från början av 1500-talet. Det uppfördes på den gamla kultplatsen Lundgärdet, på norra delen av ön. Det bestod av en liten timmerbyggnad och en öppen klockstapel med två klockor. Vid altaret fanns ett medeltida altarskåp och både tak och väggar pryddes med målningar från 1600-talet mitt. 

Solleröns kyrka. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

I samband med att Solleröns kyrka invigdes 1781 revs kapellet och numera finns bara resterna av en del av grunden kvar (23 x 10-14 meter i storlek och ungefär en halv meter höga). Däremot bevarades en del föremål från kapellet och de förvaras nu i Solleröns kyrka. Bland annat en gammal kyrkklocka från 1530, som hänger i kyrktornet. På den hittar man ett halster avbildat och det är ju symbolen för martyren Laurentius.

William Herschel av Lemuel Francis Abbott,1785. National Portrait Gallery

I kyrkan Saint Laurence at Upton-cum-Chalvey, England, ligger planeten Uranus upptäckare, 1700-tals-astronomen William Herschel, begravd.

Dante av Luca Signorelli

Poeten Dante Alighieri nämner Sankt Laurentius i sin Gudomliga komedi. I Paradiset, sång IV, står det (översättning Ingvar Björkeson):

Ger någon efter, mera eller mindre,
godtar han våldet; och det gjorde dessa
som till sitt kloster kunnat återvända.
Om helgjutna de varit i sin vilja
såsom Laurentius när han låg på halstret
och Mucius då han lät handen brännas,
skulle den tvingat dem, när de blev fria,
tillbaka till den väg de nödgats lämna;
men sådan järnhård viljekraft är sällsynt. 

Men hur ligger det egentligen till med den här kopplingen mellan Perseiderna och helgonet Sankt Laurentius. För det första har det tydligen varit en långvarig misstanke bland forskarna att uppgifterna om grillningen i Prudentius ”Peristephanon, Hymn II” beror på ett misstag vid översättningen av det latinska ”passus est” (”han led”, dvs han led martyrdöden), som istället blev ”assus est” (”han blev rostad”).

Perseider 2010. credit: NASA/MSFC/D. Moser, NASA's Meteoroid Environment Office

Astronomen Martin Beech, vid universitetet i Regina, Kanada, skrev en artikel 1997 i tidskriften WGN (the Journal of the International Meteor Organization) där han ifrågasatte den historiska bakgrunden till sammankopplingen. För det första har inte meteorsvärmens maximum alltid legat på samma datum genom historien. Maximumet återkommer ganska exakt en gång varje sideriskt år (stjärnår, som är jordens omloppstid runt solen i förhållande till stjärnorna). Det sideriska året är emellertid 0,0139 dagar längre än vårt gregorianska kalenderår, så därför glider Perseiddatumet bakåt i kalendern med 1 dag vart 72:a år. Längre tillbaka i historien skulle meteorerna vara som mest aktiva i början av augusti. Sen trasslas detta till ytterligare av att man år 1582 (först huvudsakligen bland katolska länder) övergick från den gamla julianska tideräkningen till den gregorianska. En av konsekvenserna blev då att man hoppade över 10 dagar i kalendern. Sen menar Martin Beech att uppgiften om att Laurentius led martyrdöden på ett grillhalster är enbart ett poetiskt grepp av Prudentius. Enligt The Catholic Encyclopedia är det mera troligt att han blev halshuggen, såsom påven Sixtus II blev.

Sammankopplingen mellan svärm och helgon kan i stort sett härledas till en enda källa: Edward Herrick som i American Journal of Science 1839 citerar Adolphe Quetelet:
“According to Mr. T. Forster, a superstition has `for ages´ existed among the Catholics of some parts of England and Germany, that the burning tears of St. Lawrence are seen in the sky on the night of August 10th; this being the anniversary of his martyrdom.”
Problemet, enligt Beech, är att denne Forster inte nämnde någon direkt koppling mellan augustimeteorerna och Laurentius i sin text The Pocket Encyclopaedia of Natural Phenomena från 1827. Martin Beech har inte heller lyckats hitta någon koppling bland dokument som beskriver folktro, gamla ordspråk och vidskepelse.

Perseiderna år 2010. Foto: European Southern Observatory (ESO)

Hur det nu än är med detta så har legenden om helgonets glödande tårar, och meteorstenarnas glödande resa genom atmosfären, fått fotfäste i den moderna populärkulturen. Så visst kan vi väl låta en tanke gå till Sankt Lars och hans martyrskap när vi tittar upp mot stjärnhimlen i mitten av augusti och spanar efter de snabba ljusstrecken.

Till sist kan nämnas att Lars har sin namnsdag just den 10 augusti. Det verkar som att alla kristna länders almanackor också hyllar Laurentius på den här dagen: Lorenzo, Lourenço, Lawrence, Laurent, Larsi, Lauri, Lörinc.


Källor:
Hunting and Imaging Comets, Martin Mobberley, 2011.
Lewis Swift - Marathon’s connection to the stars, artikel av Jim Rienhardt, 2008:
http://scimuze.com/LSO/Documents/L%20Swift-jr.pdf
Horace Tuttle: Comet Hunter, War Hero, Embezzler, artikel i Sky & Telescope, nr 1 2008.
Kyrkor i Karlstads stift Del II, Värmlands museum, 2008.
Meteor Showers and their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006.
Gary Kronk´s Cometography, 109P/Swift-Tuttle, http://cometography.com/pcomets/109p.html
Cometography volume 1, Gary Kronk, 1999.
The Makings of Meteor Astronomy: Part XIV, artikel av Martin Beech, WGN, the Journal of International Meteor Organization, 25:4 (1997).
Impact: The Threat of Comets and Asteroids, Gerrit L. Verschuur, 1996.
Himlasagor och stjärnmyter, Lone Mogensen, 1996.
Alla årets dagar, Alf Henrikson, 1993
Comet P/Swift-Tuttle and the Perseids, artikel av Mark Kidger i WGN, the Journal of International Meteor Organization, 21:3 (1993).
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986.
Wikipedia
The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984.
Den gudomliga komedin, Dante Alighieri, översättning: Ingvar Björkeson, 1983.
Meteors, Charles P. Olivier, 1925.
Svea folkkalender, 1893
Meteoric Astronomy, Daniel Kirkwood, 1867
Gary Kronk´s Meteor Showers Page, http://meteorshowersonline.com/perseids.html
Edward Herrick Perseid Meteor Shower, http://www.outerspaceuniverse.org/edward-herrick-perseid-meteor-shower.html
The Discovery of the Perseids, artikel av Mark Littman på Sky & Telescopes hemsida: 
http://www.skyandtelescope.com/observing/objects/meteors/3304116.html?showAll=y&c=y
The Catholic Encyclopedia. http://www.newadvent.org/cathen/
Riksantikvarieämbetets Fornsök http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html