Ögonvittne berättar i dagbok från 1600-talet
Han föddes med namnet Peder Månsson. Nu, när vår historia börjar, är han 17 år och han har redan ändrat sitt namn till den latinska formen Petrus Magni Gyllenius. Idén till efternamnet hade han hämtat från Gullingsholmen, eller Gyllenholmen, som låg i närheten av hans föräldrahem Södra Tofta.
“Den 29 rodde the i Torp migh öffver siön til Gullingzholmen eller Gyllenholmen, huilcken ähr en höghtrindh och lustigh holma, beläghen widh Tåffta, och ähr mäst slääte wallbackar på honom och skogh nedher uth medh lijderne. Siön gåår så när omkringh honom, föruthan en sijdha fåår man gåå tijt. När thet ähr myckit stoor siöhögd, plägher han wara aff vatnet alt omfluten.
[…]
Aff samma lustige holma haffver iagh taghit mit wedhernampn, att iagh kallass Gyllenius.”
Gullingsholmen är nu för tiden sammanbunden med fastlandet. Gården Södra Tofta ligger i Ölme socken, i Värmland, mellan Karlstad och Kristinehamn.
Det var sent på eftermiddagen den 22 maj 1639, enligt den julianska tideräkningen, som fortfarande gällde på Gyllenius tid. (Enligt den gregorianska kalendern, som gäller i Sverige fr.o.m. 1753, skulle almanackan ha visat den 1 juni). Solen låg i stjärnbilden Taurus (Oxen) och befann sig knappt tjugo grader över horisonten i väster när den förmörkades. Klockan 17:54:57 var den partiella solförmörkelsen som störst och 97,26 procent av solens skiva var skymd av månen. Gyllenius beskriver himlafenomenet i sin dagbok:
“Den 22 skedde en stoor soolenness förmörckelse, att heela soolen war förmörckatt, rödh och svart, och warade halffannor timme. Uthaff thet iagh mycket sågh på soolen, bleffvo mine ögon så förblinde, att iagh på en tijd icke kunne see wäll. Doch halp Gudh migh, att iagh thär effter bleff godh och frisk.”
Han följde alltså inte den varning som man nu för tiden ständigt inpräntar i människor som ska observera en solförmörkelse: titta aldrig direkt på solen utan skydd för ögonen!
På de platser på jorden, där förmörkelsen var som störst, var den ringformig. Det blev alltså aldrig någon riktigt total förmörkelse någonstans.
Skuggan passerade sedan rakt över Oslo och nådde Sverige strax väster om Dalen i Värmland. Månskuggan fortsatte sen ner över Värmlandsnäs och ut i Vänern och lämnade Sverige på norra Öland. Förmörkelsen klingade av i Azovska sjön, nordöst om Krim, på gränsen mellan Ukraina och Ryssland.
En annan person, förutom Gyllenius, som observerade solförmörkelsen, var engelsmannen Jeremiah Horrocks. I maj 1638 hade han köpt ett teleskop, till en kostnad av "half-a-crown", och kunde med det observera den partiella solförmörkelsen, från Toxteth Park i Liverpool. Horrocks var också den förste (tillsammans med William Crabtree) som man säkert vet observerade hur planeten Venus passerade över solskivan. Den observationen skedde den 4 december 1639 (gregoriansk tideräkning).
Petrus Magni Gyllenius dagbok, Diarium Gyllenianum, ger en ovanlig inblick i värmländskt kulturliv under 1600-talet. Gyllenius föddes den 14 april 1622 på Södra Tofta gård i Ölme. De första åren av sitt liv sammanfattar han i början av boken och de uppgifterna kommer framförallt från modern och syskonen. Hans sista anteckning gäller den 31 december 1667. Han dog lite drygt sju år senare, den 11 januari 1675. Han var då kyrkoherde i Bolstad socken i Dalsland.
Gyllenius beskriver hur det är att vara student i Sverige i mitten av 1600-talet. Han skrevs in i Karlstads skola i maj 1636. Liksom andra studenter på den tiden, försörjde han sig genom sockengång. Två och två fick eleverna sig olika socknar tilldelade, där de fick gå runt till gårdarna och tigga. Under de sista skolåren kunde Gyllenius förbättra ekonomin tack vare att han gav privatlektioner. 1648 begav han sig till Åbo i Finland och studerade där till präst. Den 10 oktober 1658 gifte han sig med Annika Giliusdotter från Östervik i Varnums socken.
Befinner man sig inte i den totala solförmörkelsens kärnskugga upplever man en partiell förmörkelse, där en större eller mindre del av solen ser ut att förmörkas. Det var en partiell förmörkelse som Gyllenius upplevde, även om nästan 98 procent av solen var skymd. En total solförmörkelse kan som längst vara i ungefär 7,5 minuter.
Månens tidvattenskrafter bromsar upp jordens rotation vilket minskar jordens rörelsemängd. I enlighet med fysikens lagar ökar då i gengäld månens rörelsemängd, som därför avlägsnar sig från jorden.
Vid Apache Point-observatoriet i Sunspot, cirka 30 km söder om Cloudcroft i New Mexico, USA, använder man laserstrålar för att mäta avståndet till månen.
Man låter strålarna studsa mot de reflektorer som placerades ut på månytan av Apollo-astronauterna i början av 1970-talet.
[Uppdaterat 2020-06-16: Prismorna i reflektorerna är ett svenskt AGA-patent från 1925 som är "baserat på en pyramidreflektor som är ett optiskt element gjort av ett kompakt glas, gjutet i pyramidform. De tre bakre ytorna är noggrant finslipade, vilket gör att ljuset från en ljuskälla reflekteras om det kommer inom 60 grader frontvinkel framifrån mot reflektorn" (enligt artikel av Karl Gunnarsson i Populär Astronomi nr 2, 2020)].
I samband med en tv-inspelning år 2011 uppmättes avståndet till exakt 393.499 kilometer, 257 meter och 798 millimeter. Det har visat sig att månen avlägsnar sig från jorden med 3,78 cm varje år. Så i en avlägsen framtid kommer månen att vara så långt borta att det aldrig mer kan bli en total solförmörkelse!
Om Petrus Gyllenius fortfarande hade levt, och velat se 1954 års förmörkelse från Södra Tofta, så hade han återigen fått se en partiell solförmörkelse, med sitt maximum klockan 13:43:44.
Fler bilder
Källor:
Diarium Gyllenianum, nytryck i Värmland förr och nu 1962, värmlands fornminnes- och museiförening.
Diarium Gyllenianum och dess författare. artikel av Daniel Toijer, Värmland förr och nu 1977, Värmlands fornminnes- och museiförening
Foundations of astronomy, Michael A. Seeds och Dana E. Backman, 2011
The solar system, David G. Fisher och Richard R. Erickson, 2010
Totality eclipses of the sun, Mark Littman m.fl., 2008
Kyrkor i Karlstads stift, Värmlands museum, 2008
Himlavalvets sällsamheter, Peter Nilson, 1992
Dagmörkret över Sydsverige, Knut Lundmark, 1954
Theatrum Cometicum, Stanislai de Lubienietski (Stanislaus Lubienietzki), 1681
Vad ska man med månen?, tv-program från BBC/Discovery Channel, 2011
Kommer månen att lämna oss?, Forskning & Framsteg, Marie Rådbo, 2011