tisdag 13 oktober 2015

OLOF TRÄTÄLJAS HÖG I SÄFFLE


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067123142979666

På en liten bergsrygg i ett parkområde i centrala Säffle, i Värmland, ligger den så kallade Olof Trätäljahögen.
Enligt legenden ska kung Olof Trätälja ligga begravd i storhögen. Det är den isländske skalden Snorre Sturlasson som berättar om hur Olof flyr till Värmland och bakgrunden till varför han gör det. Dramat innehåller svek, mordbrand, hämnd och självmord.
Läs mer på Värmländska fornminnen


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/OlofTrataljasHog?authkey=Gv1sRgCImB5cvlwafZuAE#6205067103468258114

fredag 11 september 2015

METEORITEN FRÅN TJELJABINSK

 
https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193219146757750786
Tjeljabinskmeteoren exploderar (Chelyabinsk) 2013-02-15.
wikimedia commons

Vintermorgon i den ryska miljonstaden Tjeljabinsk (Chelyabinsk), strax öster om Uralbergen, 150 mil öster om Moskva (latitud 55°11’N och longitud 61°22’Ö). Många människor var på väg till sina arbeten. Klockan 9:20 lokal tid (4:20 svensk tid) den 15 februari 2013 kom ett eldklot farande över himlen med en hastighet av nästan 2 mil i sekunden och exploderade till slut i ett ljussken 30 gånger kraftigare än solen. Många ryska bilister har övervakningskameror monterade i sina bilar och tack vare det filmades himlafenomenet från många synvinklar. Händelsen blev också dokumenterad av en mängd seismografiska mätstationer och infraljuddetektorer, på flera ställen på jorden, och observerades även av amerikanska militära spionsatelliter. Tjeljabinskfenomenet är därmed den bäst dokumenterade kollisionen mellan jorden och en asteroid. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200703400389314
 Meteoren var ungefär lika stor som det här huset när den trängde in i jordatmosfären.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ljusskenet orsakades av en 18-20 meter stor, och 10-15 tusen ton tung, meteor som störtade in i jordatmosfären från sydöst, och kamouflerades därmed av ljuset från den uppstigande solen. Våra markbundna teleskop har en blind fläck i närheten av solen på grund av det starka motljuset. Det kan jämföras med hur jaktpiloterna hade det under andra världskriget. Om fienden hade solen i ryggen kunde man inte upptäcka honom.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200760849888770
Meteorens bana över Ryssland 2013-02-15.
wikimedia commons 

Meteoren blev först synlig på en höjd av 97 kilometer och hade då en hastighet av 18,6 kilometer i sekunden. När den hade sjunkit ner till en höjd av 45 kilometer började den bli utsatt för så kallad ablation, dvs. den blästrades mycket kraftigt av atmosfären och delar av stenblocket förångades. På en höjd av cirka 30 kilometer hade ett tjugotal fragment brutits loss från meteoren. Framför huvudsvärmen färdades ett större block på 20 ton. På den här höjden var meteoren som ljusstarkast. Under inbromsningen genom atmosfären frigjordes en energi motsvarande 500 kiloton TNT eller 30 Hiroshimabomber.
Efter bara 17 sekunder var ljusskenet över. 


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200731892039762
 Meteoren lämnade ett rökspår efter sig
wikimedia commons 

På himlen hade meteoren lämnat ett långt, vitt rökspår av finfördelad sten efter sig. Spåret var i form av ett cirka 2 kilometer tjockt, cylindriskt moln med en längd på ungefär 50 kilometer. Eftersom ljuset färdas snabbare än ljudet så dröjde det ett par minuter innan ljudet av explosionen nådde folket på marken. Då svepte också den kraftiga tryckvågen över staden. 


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200723283560162

Över 6000 byggnader skadades. Tusentals fönsterrutor krossades, billarm aktiverades och började tjuta, industriportar trycktes in och delar av en zinkfabrik kollapsade. Nästan 1500 människor skadades, framför allt av flygande glassplitter. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200714654028018
https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200810283241010
Zinkfabriken som skadades

Merparten av asteroiden förintades i atmosfären, men delar av den nådde jordytan. 

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/0/02/Strewnfield_map_of_Chelyabinsk_meteorites.jpg?uselang=sv
 Kraterfältet söder om Tjeljabinsk (klicka på bilden för att få en förstoring av kartan)

Små meteoriter landade söder om Tjeljabinsk, på en yta som var 60 kilometer lång och flera kilometer bred, utan att orsaka någon skada. Den lokala befolkningen kunde relativt lätt hitta meteoriterna då dessa gjorde hål i snötäcket. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200795333590642
Största upphittade meteoriten störtade i Tjebarkulsjön (Chebarkul)

En meteorit störtade genom den 70 cm tjocka isen på Tjebarkulsjön (Chebarkul), drygt 70 kilometer väster om Tjeljabinsk (latitud 54°57’33.74"N och longitud 60°19’19.58"Ö). Den lämnade en åtta meter stor isvak efter sig. Den 16 oktober 2013 lyckades man bärga ett stort fragment ur sjön. Det vägde cirka 600 kg.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200744823961042
Mitt lilla meteoritfragment från Tjeljabinsk.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ungefär två och ett halvt år efter nedslaget köpte jag ett litet fragment av meteoriten. Det hade hittats 28 kilometer söder om Tjeljabinsk och väger 1,79 gram och har en diameter på 1,2 cm. Det är en s.k. stenmeteorit, en ordinär kondrit av klass LL5.
 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200784662070930
 Min meteorit sedd genom ett mikroskop.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Meteoriter delas grovt in i tre kategorier: stenmeteoriter, sten-järnmeteoriter och järnmeteoriter.


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193222611069028914
Siena-meteorit. Ordinär kondrit LL5, 170 gram. Foto: Sailko. 
Florens Naturhistoriska museum

Cirka 80 % av alla stenmeteoriter som hittas är s.k. ordinära kondriter, stenar som innehåller millimeterstora, runda mineralkorn, s.k. kondruler (som består av exempelvis olivin och pyroxen), och även områden med järn och nickel.
Namnet kondruler kommer från det grekiska ordet khondros (chondros) som betyder sädeskorn.
Kondrit-meteoriter härstammar från ytan av sina ursprungs-asteroider. Vid kollisioner bryts delar av asteroiderna av och efter att ha färdats runt i solsystemet under miljontals år landar några slutligen på jorden.
Kondriterna delas upp i undergrupperna H, L och LL beroende på mängden metallinnehåll. H betyder högt metallinnehåll (12-21% järn-nickel), L står för lågt metallinnehåll (5-10%) och LL (ungefär 2%).
Tjeljabinskmeteoriterna, cirka 4,5 miljarder år gamla, har alltså klassificerats som LL5-kondriter och innehåller därmed inte så mycket järn eller andra metaller. Vilket stämmer när jag testar mitt meteoritfragment. Det fäster inte så bra till en magnet.
Inne i meteoritfragmenten hittade man ådror av chockade och smälta mineraler och de hade inte orsakats av det våldsamma inträdet i atmosfären. Forskarna antar istället att förekomsten av dessa sprickor åstadkoms vid en kollision mellan två asteroider. Delen som slutligen skulle störta in i atmosfären över Ryssland hade slitits loss vid den kollisionen. Stressfrakturerna ger också en förklaring till varför den bröts sönder. Ute i den kalla rymden höll asteroiden ihop men vid den stora påfrestning, som det blev vid upphettningen i atmosfären, började asteroiden brytas sönder. 


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200750730873234

Det var också tur att asteroiden var så bräcklig att den bröts sönder högt upp i atmosfären. Den efterföljande stötvågen hann till viss del upplösas innan den nådde markytan, annars hade skadorna på människor och byggnader blivit mycket större.
I början trodde astronomerna att Tjeljabinskmeteoriterna kom från en 2 kilometer stor asteroid kallad 1999 NC43, men efter närmare kontroller av asteroidens bana och troliga mineralinnehåll (med hjälp av spektroskopiundersökning) visar asteroiden få likheter med Tjeljabinskmeteoriterna. Forskarna har alltså fortfarande svårt att bestämma från vilken ursprungsasteroid som Tjeljabinskmeteoriterna härstammar, men enligt Paul Abell vid NASA:s Johnson Space Center, kom ursprungsasteroiden från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Frågan är hur Tjeljabinskdelen kom att färdas i en jordnära bana. Däremot kan astronomerna säga att ursprungsasteroiden har blivit utsatt för ett dussin kollisioner som ska ha skett mellan 300 miljoner år sedan och ungefär 27 miljoner år sedan. 


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200817849230258
 Tjeljabinskasteroidens bana före krocken med jorden. Credit: NASA

Under tusentals år, innan krocken med jorden, följde asteroiden en bana runt solen som nådde asteroidbältet, som längst ut, och nära Venus bana som längst in. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Tjeljabinskmeteoriten#6193200826884041442
 Tvåtusen kvadratkilometer skog jämnades med marken vid sibiriska Tunguska den 30 juni 1908

Tjeljabinskhändelsen räknas som det kraftigaste nedslaget på jorden sedan Tunguskaexplosionen i Sibirien 1908.

Läs om skillnaden mellan meteoroider, meteorer och meteoriter

Källor:

Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008.
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001.
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998.
The Chelyabinsk event, artikel av Jiri Borovicka, Tjeckiska Vetenskapsakademien.
The Meteoritical Society, databas över meteoriter.

How the Chelyabinsk Meteor hit Earth, artikel av Tobias Roetsch m.fl. i tidskriften All About Space nr 42 2015.
Was the Chelyabinsk meteoroid a fragment of Potentially Hazardous Asteroid 1999 NC43, artikel av Vishnu Reddy m.fl., American Astronomical Society.
Den oväntade meteoren, Pioneer Film och Television, 2013 (visad på Vetenskapens värld, SVT).
Tillbakablick på 2013. Del IV – Chelyabinskmeteoriten, webbartikel av Björn J. R. Davidsson, 2014-02-10.
The Day it Rained Fire over Chelyabinsk, artikel av Keith Cooper i Astronomy Now 2015-02-15.
NASA surprised by Chelyabinsk Russian Meteor Fragments, artikel av Bruce Dorminey i Forbes Tech, 2015-03-22.

lördag 8 augusti 2015

SVERIGES LANDSKAPSSTJÄRNOR


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233103631247074
Stjärnan Arcturus. Credit: NASA

Arcturus är Jämtlands landskapsstjärna och eftersom den stjärnan ligger i stjärnbilden Björnvaktaren (klassiskt namn: Boötes) så är Björnvaktaren följaktligen Jämtlands landskapsstjärnbild.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233101299820130
Stjärnbilden Björnvaktaren. Credit: Torsten Bronger

Alla andra landskap i Sverige har också fått sina egna stjärnor och stjärnbilder (se nedan).
Vem har hittat på det och varför?

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233112570420562 
Brunkulla. Ur boken Bilder ur Nordens Flora utgiven 1901-1905 av den svenske botanisten C.A.M. Lindman

Vi känner till att varje landskap har sitt eget landskapsdjur och sin egen landskapsblomma (i just Jämtlands fall heter blomman Brunkulla). Men det finns många fler landskapssymboler: svampar, fiskar, stenar, fåglar, mossor, grundämnen med flera. Man kan nästan tycka att det gått inflation i landskapssymboler.

Det var precis det som en grupp astronomer i Lund tyckte, så när de 1997 skrev en lärobok i astronomi, Perspektiv på universum, tog de med en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler.
Första april, minsann! Var det ett aprilskämt?

En av bokens författare, Ingemar Lundström, docent i astronomi och universitetslektor vid Lunds universitet, blev intervjuad av tidningen Ölandsbladet år 2007. Där säger han att han, och hans medförfattare, tyckte att det hade gått inflation i landskapssymboler och “det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. Och någon Nationalkommitté för svenska landskapssymboler finns det inte, än i alla fall.

Idag har landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder, trots att det ursprungligen var ett skämt, blivit mer eller mindre etablerade.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233083253361250
Ackumulatortanken Arctura, Östersund, Jämtland. 20150722.
© Sven Olsson (kosmografiska@gmail.com)

I Östersund, till exempel, har kraftleverantören Jämtkraft döpt sin ackumulatortank till Arctura, efter landskapsstjärnan Arcturus. Tanken byggdes år 2003 och står på Östersunds skidstadion. Den är 65 meter hög och 27 meter i diameter och rymmer 26 miljoner liter hetvatten, som fungerar som en värmereserv. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233091326494450

På tornets utsida finns tusentals små lampor fastmonterade och olika program styr hur belysningen ser ut. Man kan till exempel efterlikna norrsken. På den översta våningen finns en restaurang med utsikt över Östersund och Storsjön.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233093664891298
Storleksjämförelse mellan Arcturus och vår egen sol. 
Credit: Windows to the Universe

Stjärnan Arcturus, som också kallas Alpha Boötis (stjärnan Alpha i Boötes; Boötis är genitivformen av Boötes) är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Björnvaktaren, och även den fjärde ljusaste stjärnan på hela himlavalvet (magnitud -0,04).
Bästa tiden på året att observera Arcturus är under sen vår (på norra halvklotet) eller sen höst (på södra halvklotet).
Stjärnan, som är en orange jättestjärna (26 gånger större än vår sol) med stjärnklasssifikationen K2IIIp, har en yttemperatur på 4.290 grader Kelvin (alltså en hel del svalare än vår sols 5.778 grader Kelvin).
Avståndet från jorden är 36,7 ljusår.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233116584233506
Stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren). 
Ur Urania’s Mirror, utgiven i London cirka 1825

Namnet Arcturus kommer från grekiskans Arktouros (arktos och ouros), som betyder björnvaktaren (samma alltså som hela stjärnbilden). Det antas att denne väktare håller koll på Stora björnen och Lilla björnen.

Arcturus ålder beräknas till mellan 7,1 och 8,5 miljarder år och den kommer förmodligen att sluta sina dagar med att slunga ut sitt yttre skal. Kvar blir då en liten vit dvärgstjärna omgiven av en planetarisk nebulosa.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/Landskapsstjarnor?authkey=Gv1sRgCJKHyoSxob7wrAE#6180233076334649394
 Vintergatan sedd från Trona Pinnacles National Landmark, Kalifornien, USA. 20140723. Credit: Ian Norman www.lonelyspeck.com

Arcturus, och 52 andra gamla stjärnor, kallade Arcturusströmmen eller Arcturusgruppen, färdas med en högre hastighet än andra stjärnor och har en rörelseriktning, som är vinkelrät i förhållande till Vintergatans galaxplan. En teori, för att förklara denna avvikelse, går ut på att stjärnorna i Arcturusströmmen kom in i vårt galaxsystem när Vintergatan kolliderade med en liten dvärggalax för mer än fem miljarder år sen.

Eftersom Arcturus är så ljusstark har den observerats under många tusentals år. I Mesopotamien var stjärnan associerad med guden Enlil. Den grekiske astronomen Ptolemaios betecknade den som subrufa, ”lätt rödaktig”. 

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/StjRnljusTNdeVRldsutstLlning#5258468973145387826

Lite kuriosa: Man lät ljuset från Arcturus tända belysningen på 1933 års världsutställning i Chicago. Läs mer om det på Stjärnljus tände världsutställning.

Till sist kommer här listan över alla landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Först står landskapsnamnet, sen landskapets stjärna och sist stjärnbilden.

Blekinge: Aldebaran – Oxen
Bohuslän: Mira – Valfisken
Dalarna: Capella – Kusken
Dalsland: Spica – Jungfrun
Gotland: Betelgeuse – Orion
Gästrikland: Alpheratz – Andromeda
Halland: Alphard – Vattenormen
Hälsingland: Regulus - Lejonet
Härjedalen: Alkaid - Stora björnen
Jämtland: Arcturus – Björnvaktaren
Lappland: Polaris – Lilla björnen
Medelpad: Castor – Tvillingarna
Norrbotten: Alphecca – Norra kronan
Närke: Nunki – Skytten
Skåne: Schedar – Cassiopeia
Småland: Antares – Skorpionen
Södermanland: Eltanin – Draken
Uppland: Altair – Örnen
Värmland: Sirius – Stora hunden
Västerbotten: Markab – Pegasus
Västergötland: Rasalhague – Ormbäraren
Västmanland: Algol – Perseus
Ångermanland: Procyon – Lilla hunden
Öland: Vega – Lyran
Östergötland: Deneb - Svanen

Källor: 
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008 
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997 
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995 
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Jämtkrafts webbsida: www.jamtkraft.se/arctura/om-arctura 
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia