söndag 3 december 2017

METEORITEN I STEKPANNAN



 Anders Spole om meteoriter och kometer


Den här berättelsen handlar om ett lite ovanligt sätt att experimentera med en meteorit. Huvudperson är astronomen och matematikprofessorn Anders Spole, som verkade i Lund och i Uppsala i slutet av 1600-talet. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipPF8d_lqKHtfCII_SfjNV2Pvrordzeufv0EBorn
En kort relation om Cometer av Anders Spole (1681)

I sin bok En kort relation om Cometer, hwad de äre, och hwad de betyda; skrefwen til en förnämlig Herre (utgiven januari 1681) vittnar han om hur han såg “flogstiernor eller stierneskott” falla “en Affton något för Juul” 1672 (se fotnot 1 längst ner i texten) när han befann sig vid gästgivargården Bählened i Skåne. Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, har tagit upp det här i sin bok Nattens historia. Han antar att det var meteorsvärmen Leoniderna som Spole såg och att det kanske är dagens Bälganet vid Ronneby, som astronomen gästade. Ett av dessa stjärnskott föll ned på jorden och låg och lyste. Anders Spole gick fram till meteoriten och “såg en Materia brinna hvilken strax slocknade”. Nästa morgon gick han tillbaka till nedslagsplatsen och hittade då en materia som han tyckte såg ut som “vit, kokad stärkelse”. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipPfzWAMyUGgHetK0ZNPFTWzKZ5OQXO4Kgt2Uhlp
 Den här antika stekpannan i Salvador Ferrando-museet i Tlacotalpan, Mexiko, får representera Anders Spoles stekpanna. Fotocredit: AlejandroLinaresGarcia

Han tog med sig meteoriten till gästgivargården där han kastade en bit på elden, men den ville inte brinna. Då tog han fram en stekpanna och lade resten av meteoriten i den och ställde stekpannan i elden. När meteoriten började bli varm “gaff thet ifrån sigh en swarter Röök, uthan någon synnerligh lucht. Sedan begynte thet at sprakla som Salt, och när Röken war affruken, bleff igen en swart Aska eller Stofft, then iagh sedan kastade i Elden och bran sachta som Fihlspån eller annat”.

Onekligen en annorlunda ingrediens i frukostmaten som herr matematikprofessorn försökte testa!

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipOmHCFtEkvJwFiq8YEd_8gtekedCorBAfErPrLx
 Anders Spole (1630-1699). Litografi av Otto Henrik Wallgren 1849 (Wikimedia)

Anders Spole (även kallad Andreas) föddes den 10 juli 1630 på gården Målen i Barnarp i Småland, och dog den 1 augusti i Uppsala. (fotnot 2)
I Anders Spoles “CV” ingår bland annat ett mästarbrev i krigskonst och navigation vid det så kallade Feuerverket i Stockholm år 1663. Vid det då nyligen inrättade universitetet i Lund utnämndes han till professor i matematik 1667. Han byggde ett observatorium på sitt hus. Huset hade fyra våningar, förutom själva observatorietornet, som bestod av två våningar, där taket kunde öppnas åt alla sidor. Detta var Sveriges första astronomiska observatorium. Anders Spole var också en duktig instrumentmakare och hade under en vistelse i Paris lärt sig glasslipning. Han kunde därför tillverka ett eget teleskop. 
 
https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipNashfZSG3XbYVmtGPL-tt6Dt544wWZTA8guWzx
Karl XI under slaget vid Lund 1676. Målning av Johann Philipp Lemke, 
1683 eller 1684 (Wikimedia)

Tyvärr brändes gården ner till grunden under slaget vid Lund den 4 december 1676 (under Skånska kriget 1675 - 1679). Alla Spoles papper brändes också. Anders Spole deltog på den svenska sidan i kriget där hans studier vid det ovannämnda Feuerverket kom till nytta. Han ledde bland annat konstruktionerna vid flera befästningsanläggningar i södra Sverige. Han förde även befäl vid spaningstjänst vid olika krigshandlingar.
Enligt boken Biographiske underrrättelser…, av Magnus Laurentius Ståhl, begav han sig till Halmstad med underrättelser om danskarnas operationer. På vägen dit ska han ha blivit överfallen av tre snapphanar “emot hvilka han sig med pistol försvarade”.
1679 blev han professor i astronomi vid Uppsala universitet. Även här byggde han ett astronomiskt observatorium. Den här gången i sin bostad i centrala Uppsala, på Svartbäcksgatan, inte långt från den plats där astronomen Anders Celsius uppförde sitt observatorium år 1741 (Spole var morfar till Celsius).
Spoles bostad och observatorium förstördes vid stadsbranden 1702.
 
https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipPshGyBOjgKmtvKu_rdxMQuh0cd2L8nOHlC1LSf
Anders Celsius. Målning av Olof Arenius (1700-1766)


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipOYPJ9NKfhP9lEQs8MKZYnFqINAwX3H6F6RofSt
 Den stora kometen år 1680 sedd från Rotterdam, Nederländerna. 
Målning 1680 av Lieve Verschuier (1627-1686). (Wikimedia)

Spole observerade den stora kometen år 1680. Den var som närmast jorden den 30 november 1680, på ett avstånd av 60 miljoner kilometer (knappt halva avståndet mellan jorden och solen).

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipMQdf8Xv8rYBcO63Gdc_yfuVVsO9B1xNho8_w8B
 Gottfried Kirch. Porträtt skapat av Georg Paul Busch före 1756

Kometen upptäcktes i stjärnbilden Lejonet, på morronen den 14 november 1680, av Gottfried Kirch i Coburg i Tyskland. I närheten av den 23 dagar gamla månen observerade han “en slags dimmig fläck, med ett ovanligt utseende”. Han trodde att det antingen var en komet, eller en beslöjad stjärna. Kometen kallas Kirchs komet efter upptäckaren, men dess officiella beteckning är C/1680 V1

https://photos.google.com/share/AF1QipOqD5Mx3PHkfd5CXjpvKtMkOCaj9dSWidgfR38z4hQ7wfDpcziUhvXljvlgrqCxEQ/photo/AF1QipNXPBdNcEJYnjkP59TiDpCxdcsyvwcicPcOb4N1?key=NzBickt0WEd5LUV0T1FIV0o0cFV4SzBwdXFvcVhn
Stjärnhimlen 14 november 1680 sedd från Coburg i Tyskland.
Credit: Stellarium 

Det var den första kometen som hade upptäckts med hjälp av ett teleskop. Dess svans var praktfull och när den engelske vetenskapsmannen Robert Hooke observerade kometen den 28 december kunde han konstatera att svansen var 90 grader lång. Kirchs komet var en av de ljusaste kometerna under 1600-talet och när den var som ljusstarkast kunde den ses på dagen.
Sista observationen gjordes av Isaac Newton den 19 mars 1681

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipOFOBoFLKGGGWswJHYGB4kSc20Z3-wfJKrFE-Ol
 1680 års komet sedd över Nürnberg i december 1680. Samtida kopparstick införd i "Världsrymdens under" (Nordenmark)

Det är med anledning av den här kometen som Spole ger ut sin lilla skrift En kort relation om Cometer. I boken tar han upp olika åsikter om hur kometerna har skapats. En del ansåg att de hade funnits ända sen skapelsen, och att de rörde sig i stora cirklar eller ellipser genom solsystemet. De blev då synliga från jorden först när de passerade genom de inre delarna av solsystemet. Men Spole tillhörde dem som ansåg att de var solfläckar, som hade lämnat solens yta. Han försökte bevisa att det inte syns några kometer när det är solfläcksmaximum, däremot när det saknas solfläckar. 
År 1680 var mycket riktigt ett solfläcksminimum. 

Enligt nutida kunskap skapades kometerna samtidigt som resten av solsystemet för cirka 4,6 miljarder år sedan. Kometerna kretsar runt i olika zoner i solsystemet. En del av dem befinner sig i det så kallade Kuiperbältet tillsammans med transneptunska objekt, dvs. himlakroppar som befinner sig utanför Neptunus omloppsbana (dvärgplaneten Pluto är ett av dessa objekt). 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipPdNLkHv8G4LohYrwHs7CGPQaFUjOCkTLtCVwsI
 Illustration av Kuiperbältet och Oorts moln. Credit: NASA

Längre ut i solsystemet finns det så kallade Oorts moln, som forskarna tror innehåller ett par biljoner kometer! Oorts moln sträcker sig ofantligt långt ut i djuprymden, kanske 1,5 ljusår från solen. Det är 40% av avståndet till Proxima Centauri, vår närmaste stjärna, bortanför solen.
På grund av olika störningar (passerande stjärnor, gasmoln, mörk materia m.m.) kan kometer knuffas in till solsystemets inre delar och blir då synliga för oss på jorden. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipOhL0ykmgUYE0T2xZd1R0Zto2EmxMep2NDNb_ZU
 Kometsvansar. Credit: NASA

När kometen kommer tillräckligt nära solen bildas två olika kometsvansar på grund av solens strålningstryck och solvinden. Från kometens tunna atmosfär (koma) frigörs dels en svans av stoft och dels en som består av gas. Dessa båda svansar pekar i lite olika riktning. Stoftsvansen följer kometens omloppsbana, medan gassvansen (jonsvansen) alltid är riktad bort från solen.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipMi0-pMbk0MrcJcLiPP-3gZFPLd-TQp_nVv1XZ6
 Midnattssolen sedd från Aavasaksa (midnattssolsberget), Torneå, Finland. 
Gravyr av A. F. Skjöldebrand 1801/1802

År 1695 reste Spole till Torneå där han observerade midnattssolens synlighet. Själva midnattssolsfenomenet var känt sen länge, men han skulle studera den så kallade refraktionen, ljusbrytningen, som gör att man vid sommarsolståndet kan se midnattssolen så långt söder om polcirkeln som vid Torneå. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipNRF5R68_kyPTfpWp8qTLu8S_wO30ggtLMH-TnI
 Torneå kyrka med klockstapel 17 maj 2007. Fotocredit: Jvuollo (Wikimedia)

Uppdraget hade kommit från kung Karl XI, som året innan hade beskådat solen när den under tre nätter snuddade vid horisonten, sett från Torneå stadskyrkas klockstapel. 

https://photos.google.com/share/AF1QipOqD5Mx3PHkfd5CXjpvKtMkOCaj9dSWidgfR38z4hQ7wfDpcziUhvXljvlgrqCxEQ/photo/AF1QipNMdiKNXahsygK7rS66Au6PAveO4GEfn0q1xcmQ?key=NzBickt0WEd5LUV0T1FIV0o0cFV4SzBwdXFvcVhn
 Torneå omkring år 1700 ur Suecia antiqua et hodierna

Spole, och hans medresenär matematikern Johan Bilberg, mätte också kompassens missvisning och gjorde ett antal astronomiska positionsbestämningar, som låg till grund för kartläggningen av Sverige. Latituden för Torneå uppmätte man till 65°43’08” (modernt värde för Torneå kyrka är 65°50’60”).

Uppsala domkyrka, Uppland. 20140715.  Västra porten. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Anders Spole begravdes i Uppsala domkyrka 1699. Under sommaren och hösten 2007 genomförde man en arkeologisk undersökning av den norra korsarmen i domkyrkan, eftersom man skulle bygga en ny läktare till en ny orgel. Då upptäckte man en tegelmurad gravkammare i vilken man genom ett titthål kunde se att minst fyra personer var gravlagda där. Sannolikt är det Anders Spole, hans hustru Martha och två barn som vilar där. Man öppnade inte gravkammaren så någon närmare undersökning gjordes inte.

https://photos.google.com/share/AF1QipOqD5Mx3PHkfd5CXjpvKtMkOCaj9dSWidgfR38z4hQ7wfDpcziUhvXljvlgrqCxEQ/photo/AF1QipP96ef636tXRqLKDgyPdigEPGpV4SHkrpmQ5kef?key=NzBickt0WEd5LUV0T1FIV0o0cFV4SzBwdXFvcVhn
Norra rosfönstret i Uppsala domkyrka.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipM_hHxyc8z0QfUGPfjvEpTwBZ1M1XGVuhKfAauY
 En kort relation om Cometer av Anders Spole, 1681. 
Sidan som beskriver den upphittade meteoriten

Anders Spoles lilla bok En kort relation om Cometer var en av de första populärvetenskapliga skrifterna i Sverige. Björn Hedberg skriver i sin avhandling Kometskräck, en studie i folkliga och lärda traditioner att “Spoles kometskrift riktade sig till en bildad läsekrets och var utformad som svar på en förfrågan från en “Herre”. Hans syfte har uppenbarligen varit att ge en översikt över aktuella naturvetenskapliga teorier om dessa himlakroppar [kometerna] och i den lilla skriften ville han belysa deras natur, rörelser och eventuella betydelse samt återge sina egna observationer”.

Men visst är det hans försök att steka en meteorit som fastnar i minnet!

Fotnot 1:

I boken “En kort relation om Cometer” anger inte Spole årtalet då han såg meteoriten falla. Han skriver “8 år sedan”. Gunnar Broberg räknar bakåt från bokens utgivningsår, 1681, och kommer då fram till 1673. I boken Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 uppger Nordenmark att Spoles bok gavs ut i januari 1681. Åtta år bakåt ger oss januari 1673. Spole bör då hänvisa till strax före jul 1672?

Fotnot 2:

Det råder delade meningar om både Spoles födelsedatum och hans dödsdatum.

Födelsedatum:

Biographiske underrättelser… anger 13 juni, Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 av Nordenmark: 10 juli, men han skriver att på ett epitafium (minnestavla) i Uppsala domkyrka står det 13 juni, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 10 juli, Nationalencyklopedin: 10 juli

Dödsdatum:

I Kjellbergs rapport från utgrävningarna i Uppsala domkyrka anges dödsdatum till 1 november, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 1 augusti, Biographiske underrättelser…: 1 augusti, Nordenmark i sin bok: 1 augusti, Nationalencyklopedin: 1 augusti

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipNXagAkUKh_k_amop0qa5ScwQ_bKfum4b0DurM7/AF1QipMRX1JYK_MQgzo3YOoA8IRidlz9TPE6yrFJSGN1
 Bolid 10 augusti 1899, sedd från observatoriet i Juvisy-sur-Orge i Frankrike. 
införd i "Astronomy for Amateurs" av Camille Flammarion, 1904

Källor:

En kort relation om Cometer, Anders Spole, 1681
(Spoles bok kan laddas ner från Alvin - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv. http://www.alvin-portal.org/alvin/home.jsf?dswid=2629)
Nattens historia, Gunnar Broberg, 2016 
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959 
Anders (Andreas) Spole, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20008, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustav Holmberg), hämtad 2017-11-08. 
Uppsala domkyrka - arkeologi i det norra transeptet, Joakim Kjellberg, Upplandsmuseets rapporter 2011:04, 2012 
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990 
Uppsala-astronom återfanns under Domkyrkans golv http://www.esa.int/swe/ESA_in_your_country/Sweden/Uppsala-astronom_aaterfanns_under_domkyrkans_golv/ 
Vägval i minnesmark, Gunnar Brusewitz, 1992 
Världsrymdens under, N. V. E. Nordenmark (efter C. Flammarion), 1910 
Svensk kulturhistoria, Åke Ohlmarks och Nils Erik Baehrendtz, 1951, 1999 
Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. Universitetet i Lund, ifrån dess inrättning till närvarande tid, Magnus Laurentius Ståhl, 1834 (Projekt Runeberg, www.runeberg.org/bioprof/) 
Comets! Visitors from Deep Space, David J. Eicher, 2013 
Atlas of Great Comets, Ronald Stoyan, 2015 
Cometography volume 1, Gary W. Kronk, 1999

tisdag 24 oktober 2017

KLIPPAN DÄR HAVSKUNGEN BOR



https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNmNYZiPKWdMqM9TT2HS8bkS2u7Nlo92mQaGH3q

Historien om meteoriten från Agpalilik

Agpalilik är grönländska för Klippan där Havskungen bor och det var på den halvön som meteoriten med samma namn hittades av den danske vetenskapsmannen Vagn Fabritius Buchwald år 1963. Buchwald är metallurg och arbetade som vetenskaplig förbindelseofficer på den amerikanska basen Thule Air Base under somrarna 1961 och 1963. 


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipOup4Ez6cW1TnlYb9J9meIuTXC5OqJoEGY0R6jC
Thule Air Base sedd från ovan. Fotocredit: U.S. Air Force

Med hjälp av en amerikansk helikopter, från Thulebasen, och några inuiter med motorbåt kunde han undersöka området mellan Cape York och Cape Melville.
På en sluttning, bland stora stenblock av gnejs, och delvis inbäddad i permafrosten, hittade han den 31 juli 1963 slutligen meteoriten på den otillgängliga Agpalilik-halvön, 180 kilometer sydost om Thule, och 15 kilometer norr om Savissivik, på nordvästra Grönland (latitud 76° 09’ N och longitud 65° 10’ V. 


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipPFvgP820YKIQCl6DrY1PhAOhlmkONJcJ7a4iS4
 Grönland. Pilen visar var Agpalilik-halvön finns. Fotocredit: NASA.

Buchwald kunde inte hitta någon nedslagskrater. Han antog att Agpalilik föll ner för cirka 10 000 år sedan när platsen var helt dold av ett tjockt täcke av snö och is. Den kan ha gjort en krater i isen. När glaciären senare delvis töade blev meteoriten liggande kvar på marken. Området är fortfarande täckt av snö under elva till tolv månader om året, så förmodligen var inte järnmeteoriten ens känd av inuiterna. Buchwald kunde inte hitta några rester av inuiternas stenverktyg som de brukade använda för att hacka bort bitar ur järnmeteoriter. Dessa bitar använde de som spetsar till bl.a. harpuner.

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMatJX7dGnfbWpq8H2U0PBpEI9Z5_5DlesYH7vX
 En inuit-harpun med en spets från en Cape York-meteorit. British Museum. 
Fotocredit: user.geni.

I en intervju med Derek W. G. Sears i tidskriften Meteoritics & Planetary Science berättar Vagn Buchwald om mödorna med att få hem meteoriten till Danmark. Man byggde en släde av stål i Köpenhamn, som man kunde ta isär i bitar, som vägde 100 kg var. Det var så mycket som teamet kunde lyfta. Utrustningen skeppades till Thule och flögs sedan med helikopter till fyndplatsen. Teamet, bestående av åtta man, började 1965 med det svåra och farliga arbetet att frigöra meteoriten från permafrosten som den satt fast i. Man hackade bort is och sten och sprängde sen bort omkringliggande stenblock med dynamit. Man lyfte meteoriten med en enkel krananordning och svetsade ihop stålsläden under meteoriten. Med hjälp av släden släpade man för hand ner meteoriten till kusten på en räls gjord av timmerstockar, eftersom platsen var helt oåtkomlig för maskiner.
Bilder på expeditionen finns i artikeln Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen i tidskriften Geoviden nr 3, 2006, s. 13

Och sen producerade Buchwald också en film som heter Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, och den kan man se på Youtube
Slutligen lyckades man i augusti 1967 lyfta det 20 ton tunga blocket ombord på fartyget m/s Edith Nielsen och man anlöpte Köpenhamn i september samma år. Med hjälp av en av hamnens vågar kunde man konstatera att Agpalilik vägde exakt 20,140 ton. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMH6WXRK7T44TMDM0mV0Qhj2biTfrmDeyvdI3Xc
Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Man kan nu beskåda meteoriten, som också kallas Mannen, på gården till Geologiska museet i Köpenhamn. Den står fortfarande uppställd på den stålsläde som den blev fraktad till Danmark på.
Agpalilik är en 4,5 miljarder år gammal järnmeteorit av typen medium octahedrit tillhörande den kemiska gruppen III AB och består av järn (89%), nickel (8%) och svavel (2%).



https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNJZOREVNvbOsjEjwz5abebz8eXt1cIT2aTlG7-
Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Den plana yta man kan se på meteoriten uppkom när man sågade ut och polerade båda sidorna av en 550 kg tung, och 5 cm tjock, skiva av meteoriten. Den står uppställd inne i Geologiska museet. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMYU0tsK_if8jWgmSIS7JoPfI91pSQ2_vWW078x
 Utsågad skiva av Agpalilik-meteoriten på Geologiska museet i Köpenhamn. 
Fotocredit: FunkMonk

Dess ena sida har etsats så att man kan se den s.k. widmanstättenstrukturen. Det är lameller av järn- och nickellegeringarna kamacit och taenit som framträder när den polerade ytan behandlas med salpetersyra. Det här mönstret uppkallades efter direktören för porslinsfabriken i Wien, Alois von Beckh Widmanstätten, som 1808 undersökte en skiva av en järnmeteorit som föll i Hrašćina, i Kroatien, år 1751. Han hettade upp skivan och eftersom kamacit och taenit oxiderar med olika hastighet under upphettning får de olika nyans och den speciella strukturen uppstod. Widmanstätten publicerade aldrig sina fynd utan berättade bara om dem för sina kollegor. Men strukturen blev uppkallad efter honom trots att mönstret redan var upptäckt och publicerat av William Thomson i Neapel 1804. Han ville förhindra att en meteorit från Krasnojarsk skulle rosta och använde då salpetersyra. Den metoden visade sig vara bättre än upphettning för att få fram strukturen. Så i rättvisans namn vill en del forskare kalla strukturen för Thomson-Widmanstätten.
Definitionen på en medium-octahedrit är att den innehåller 7 - 13% nickel och att kamacit-lamellerna är 0,5 – 1,3 mm.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipM3QOwmaaLzlUhNZxLz8tvncAxlVCR6AyFrJAlX
Polerad och etsad skiva från en Cape York-meteorit. 
Naturhistoriska museet i Wien, Österrike. Fotocredit: Captmondo

Eftersom widmanstättenstrukturen inte uppträder i järnmalm på jorden, är dessa mönster ett tecken på att man har att göra med en järnmeteorit med ursprung i rymden. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNszRtPu7p9PgNs_NXsp4HMbcvpSCYfibCCMtZm
Telluriska järnblocket vid Ovifak, Disko-ön, Grönland. 
Teckning av Th. Nordström, införd i Jordens historia, del 1, A. G. Nathorst

Det finns dock ett undantag. Det ovanliga telluriska järnet som Adolf Erik Nordenskiöld upptäckte på Disko-ön i västra Grönland år 1870. Det är ett nickelhaltigt järn som har uppstått på jorden i metallisk form i stället för en malm. Telluriskt järn liknar järnmeteoriter eftersom båda innehåller nickel och visar widmanstättenstruktur. Skillnaden är att telluriskt järn bara innehåller cirka 3% nickel vilket är ett för lågt värde när det gäller meteoriter. Telluriskt järn är faktiskt mer sällsynt än meteoriter. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipOCn9AqhYQhp3F-P5bv0eVtzlxHpfZBhjfbXg1l
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Det största telluriska järnblocket fraktades hem till Sverige och ligger nu utanför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Det väger 22 ton.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNhmwUqkYasPr63GnhMhkNl4fnc5JvXgEFvVRdo
Polerad och etsad skiva av Cape York-meteoriten med troilit-noduler 
och widmanstätten-strukturer. Fotocredit: James St. John

Man kan också, på båda sidorna av den utsågade skivan, se noduler av troilit, vilket är järnsulfid med den kemiska formeln FeS. Nodulerna innehåller inneslutningar av kromiter, sulfider, fosfater, kvarts och koppar. I en meteorit som föll ner i Albareto, i Italien, år 1766 upptäckte jesuitprästen Domenico Troili dessa troilitnoduler för första gången.
1974 upptäckte man ett nytt mineral i troilit-nodulerna. Det kallades för buchwaldit efter Agpalilik-meteoritens upptäckare. Inneslutningarna var för det mesta mindre än 10 mikrometer stora.
Meteoriten innehåller även det sällsynta nitridmineralet carlsbergit. Carlsbergit (eller kromnitrid med den kemiska formeln CrN), är uppkallat efter Carlsbergfonden vilken bidrog med resurser för att kunna bärga Agpalilik-meteoriten och föra den till Danmark. Det var i Agpalilik som mineralet upptäcktes för första gången.
Meteoritens unika struktur har bildats vid långsam nedkylning då den var en del av en asteroids kärna. Nedkylningstakten var cirka 1 grad per 10 000 år.
Den 20 ton tunga Agpalilik-meteoriten är ett av brottstyckena av den ursprungliga meteoriten Cape York som beräknas ha vägt 100 - 200 ton. Den störtade in i atmosfären från nordväst och splittrades i hundratals bitar, både små och stora. De små bitarna bromsades mest av luften och föll i nordväst vid Thule, medan de stora bitarna flög längre mot sydöst. Alla meteoritdelarna bildade ett nedslagsfält som är 100 kilometer långt. Totalt har man hittat 58 ton meteoritdelar, vilket gör Cape York till världens näst största meteorit, även om den inte landade intakt. Den allra största är Hoba-meteoriten som ligger i Namibia och väger över 60 ton.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipO7N6444pP_z5m4_ctZTdustb7xk7rSdslPk-K8
 Hoba-meteoriten vid Grootfontein i Namibia. Fotocredit: Sergio Conti.

Agpalilik är den näst största av de åtta större järnmeteoriter som har hittats från Cape York-meteoriten. Den största är Ahnighito, eller Tältet, som väger 31 ton, och påträffades av den amerikanske polarforskaren Robert E. Peary vid Meteorit-ön 1894. Han sålde Ahnighito, och två andra meteoriter, till American Museum of Natural History i New York för 40 000 dollar. Inuiterna blev tydligen utan ersättning…
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMSvwE79bvnjrGqLU3ZNHSMINhGS6uN_Lf31xG3
 Ahnighito är en del av Cape York-meteoriten. American Museum of Natural History. 
Fotocredit: Mike Cassano.

Uppdatering 2018-01-15
Inuiterna kallade meteoriten för Tältet, men var kom namnet Ahnighito ifrån?
Robert E. Peary och hans fru Jospehine Diebitsch fick dottern Marie under en expedition till Grönland år 1893. Hon fick mellannamnet Ahnighito för att hedra inuitkvinnan som sydde hennes pälsoverall i babystorlek. Marie var det första vita barn som hade fötts så långt norrut och fick därför smeknamnet "The Snow Baby".
När Peary och hans team äntligen hade fått meteoriten ombord på fartyget Hope draperade man den amerikanska flaggan över meteoriten. Sen lät man dottern Marie krossa en flaska vin på järnblocket och döpte meteoriten till Ahnighito.
Detta berättas dels i artikeln Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002, och dels i artikeln Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/AF1QipPrMMNUz3kptkbphbCffqg8Xmp_Mg8uogbFlN9z
Marie Ahnighito Peary, The Snow Baby

Den tredje största av Cape York-meteoriten, Savik 1 (vikt: 3,4 ton), är också normalt uppställd på Geologiska museets gård i Köpenhamn, men när jag var på besök i augusti 2015 var den tillfälligt flyttad till Köpenhamns Nationalmuseum, eftersom det pågick en renovering av Geologiska museet.
Av alla järnmeteoriter i världen är Agpalilik den sjätte största.


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNCIvvMXihzBAVyZ_g7lE8Ifna_vmvBrknBdlfo
 Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
 
MANIITSOQ-STRUKTUREN
[Uppdaterat 2021-11-18:och i december 2023
Meteoritteorin blev först ifrågasatt och sedan på nytt bevisad
Läs mer på Maniitsoq-strukturen ]
Apropå Grönland: år 2012 rapporterade ett internationellt forskarlag, från bl.a. Danmark och Sverige, att man ansåg sig ha funnit bevis för att världens äldsta, och största, meteoritkrater ligger i närheten av byn Maniitsoq (”Sockertoppen”) på sydvästra Grönland. Kratern var ursprungligen 25 kilometer djup och 600 kilometer vid. Meteoriten slog ner för drygt 3 miljarder år sedan. Genom årmiljonerna har kratern eroderats så att det bara är de djupaste delarna som finns kvar. Bevisen ska vara att man hittat granitliknande block som har krossats, smälts och pulveriserats på ett sätt som bara kan förklaras av att berggrunden har utsatts för ett plötsligt, våldsamt nedslag. 


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNbGpBB39TNj87YhgPsiphpOdj5tc7SsrSB7hVW
 Byn Maniitsoq på sydvästra Grönland. Fotocredit: Awewewe

Webbsidan Ultima Thule har en artikel om Maniitsoq där man bland annat kan se en kartbild som visar kraterns placering i förhållande till Maniitsoq och även ett foto av berget Finnefjeld som antas vara meteoritens/asteroidens krossade kärna.

Källor:
Handbook of Iron Meteorites, volume 2, Vagn Fabritius Buchwald, 1975.
American Museum of Natural Historys webbsida om Ahnighito: https://www.amnh.org/exhibitions/permanent-exhibitions/earth-and-planetary-sciences-halls/arthur-ross-hall-of-meteorites/meteorites/ahnighito
Meteorites and Their Parent Planets, Harry Y. Mc Sween, Jr., 2000
Wikipedia
Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen, under redaktion av Henning Haack, Tidskriften Geoviden, nr 3-2006
Oral histories in meteoritics and planetary science - XXV: Vagn F. Buchwald, artikel av Derek W. G. Sears i Meteoritics & Planetary Science 49, nr 7, 1271-1287 (2014)
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998
Artikeln Buchwaldite, a new meteoritic phosphate mineral av Edward Olsen m.fl., American Mineralogist, volume 62, 1977
Filmen Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, producerad av Vagn F. Buchwald, 1963 - 1967. (finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=cUsY5kIlq6k)

Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly
Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002
Artikeln Earth´s oldest impact crater found in Greenland av Andy Coghlan, New Scientist, 2012.

måndag 6 februari 2017

SKRYT-STENEN FRÅN ÖRBY



https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipOeUwxQYtQeXfIjL1R0ZLUGuBwOe0Dgyu6w_Zbd

Runstenen där Vigmund högg in sitt självberöm

Kanske var det så att Vigmund saknade arvingar och att han därför tog det säkra före det osäkra och lät resa detta minnesmärke över sig själv när han fortfarande levde. Stenen är ristad på två sidor. Så här lyder texten på nutidssvenska:
 

“Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.” 

I den sista meningen är runorna spegelvända. Stenen är en så kallad ”styrmanssten” som restes för att hedra skeppets befälhavare. Åfrid är antagligen Vigmunds hustru.
Stenen, som är 1,6 meter hög och 0,6 meter bred, är av rödaktig granit. Själva runskriften är 6 - 7 centimeter hög. Den har beteckningen U 1011 i Upplands runinskrifter, och beteckningen Uppsala 1:8 i Riksantikvarieämbetets fornlämningslista. 


Stenen restes ursprungligen på 1000-talet e.Kr., en dryg mil nordost om Uppsala, i Örby, Rasbo socken, i Uppland. På 1600-talet flyttades den till akademiräntmästaren Olof Verelius trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. 1726 skänktes den till Olof Celsius d.ä. (farbror till astronomen Anders Celsius), som lät ställa den i sin trädgård på Östra Ågatan. Den står numera i Uppsala universitetspark med koordinaterna N 59° 51' 27,60", E 17° 37' 52,25" 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipMB77BPivmJgXdiwXtGFj4ZCa662_85R5sqaNBy

Det är ju ovanligt att runstenar är ute och reser. Det brukar ju vara vikingarna som gör det. I det här fallet blev det tvärtom. 1867 var runstenen med om en vådlig resa till Frankrike. Tillsammans med två andra runstenar, från Olof Celsius trädgård, ställdes Örbystenen upp vid den svenska paviljongen på världsutställningen i Paris detta år. Örbystenen, och de två andra stenarna, vann en bronsmedalj. När runstenarna skulle föras hem till Sverige igen så bar det sig inte bättre än att Örbystenen föll ner i vattnet i Le Havres hamn, när den skulle lastas ombord på en båt. Man antog att stenen för alltid var förlorad i den gyttjiga botten. Stenen var försäkrad för sjöresan i ett sjöförsäkringsbolag till beloppet 200 kronor. Försäkringsbolaget betalade ut den summan hellre än att försöka bärga stenen, vilket förmodligen hade blivit betydligt dyrare. Men historien om Örbystenen slutade inte där. På 1890-talet utförde man muddringsarbeten i Le Havres hamn och grävskoporna stötte då på den stora runstenen. Arbetarna upptäckte runskriften och experter tillkallades från Paris. Någon med gott minne kom då ihåg olyckan trettio år tidigare och minnesmärket över Vigmund kunde därmed återföras till Uppsala. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipPP6zeIMJm81_wdPI1408a-Ue5u65aedneb94FL

Hösten 1897 ställde man upp stenen framför orangeriet, i Linnés trädgård vid Svartbäcksgatan, som då inrymde universitetets Museum för nordiska fornsaker. 1949 flyttades Vigmunds ”skrytsten” till sin nuvarande plats.

Källor:
Upplands runinskrifter, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson, 1953 - 1958
Riksantikvarieämbetets fornsök, http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/

Sten vann brons i Paris, artikel av Marit Åhlén i Språktidningen, 2009
Wikimedia
Skylt vid runstenen