måndag 6 februari 2017

SKRYT-STENEN FRÅN ÖRBY



https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipOeUwxQYtQeXfIjL1R0ZLUGuBwOe0Dgyu6w_Zbd

Runstenen där Vigmund högg in sitt självberöm

Kanske var det så att Vigmund saknade arvingar och att han därför tog det säkra före det osäkra och lät resa detta minnesmärke över sig själv när han fortfarande levde. Stenen är ristad på två sidor. Så här lyder texten på nutidssvenska:
 

“Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.” 

I den sista meningen är runorna spegelvända. Stenen är en så kallad ”styrmanssten” som restes för att hedra skeppets befälhavare. Åfrid är antagligen Vigmunds hustru.
Stenen, som är 1,6 meter hög och 0,6 meter bred, är av rödaktig granit. Själva runskriften är 6 - 7 centimeter hög. Den har beteckningen U 1011 i Upplands runinskrifter, och beteckningen Uppsala 1:8 i Riksantikvarieämbetets fornlämningslista. 


Stenen restes ursprungligen på 1000-talet e.Kr., en dryg mil nordost om Uppsala, i Örby, Rasbo socken, i Uppland. På 1600-talet flyttades den till akademiräntmästaren Olof Verelius trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. 1726 skänktes den till Olof Celsius d.ä. (farbror till astronomen Anders Celsius), som lät ställa den i sin trädgård på Östra Ågatan. Den står numera i Uppsala universitetspark med koordinaterna N 59° 51' 27,60", E 17° 37' 52,25" 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipMB77BPivmJgXdiwXtGFj4ZCa662_85R5sqaNBy

Det är ju ovanligt att runstenar är ute och reser. Det brukar ju vara vikingarna som gör det. I det här fallet blev det tvärtom. 1867 var runstenen med om en vådlig resa till Frankrike. Tillsammans med två andra runstenar, från Olof Celsius trädgård, ställdes Örbystenen upp vid den svenska paviljongen på världsutställningen i Paris detta år. Örbystenen, och de två andra stenarna, vann en bronsmedalj. När runstenarna skulle föras hem till Sverige igen så bar det sig inte bättre än att Örbystenen föll ner i vattnet i Le Havres hamn, när den skulle lastas ombord på en båt. Man antog att stenen för alltid var förlorad i den gyttjiga botten. Stenen var försäkrad för sjöresan i ett sjöförsäkringsbolag till beloppet 200 kronor. Försäkringsbolaget betalade ut den summan hellre än att försöka bärga stenen, vilket förmodligen hade blivit betydligt dyrare. Men historien om Örbystenen slutade inte där. På 1890-talet utförde man muddringsarbeten i Le Havres hamn och grävskoporna stötte då på den stora runstenen. Arbetarna upptäckte runskriften och experter tillkallades från Paris. Någon med gott minne kom då ihåg olyckan trettio år tidigare och minnesmärket över Vigmund kunde därmed återföras till Uppsala. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPfsQ8LW98_w1aPSeZh7wkDf7y5TkFAuHgCbS60/AF1QipPP6zeIMJm81_wdPI1408a-Ue5u65aedneb94FL

Hösten 1897 ställde man upp stenen framför orangeriet, i Linnés trädgård vid Svartbäcksgatan, som då inrymde universitetets Museum för nordiska fornsaker. 1949 flyttades Vigmunds ”skrytsten” till sin nuvarande plats.

Källor:
Upplands runinskrifter, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson, 1953 - 1958
Riksantikvarieämbetets fornsök, http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/

Sten vann brons i Paris, artikel av Marit Åhlén i Språktidningen, 2009
Wikimedia
Skylt vid runstenen