RUNSTENEN VID HOVLANDA

Nära vägkorset vid Västra Hovlanda på Hammarö, i Värmland, står en av landskapets fyra runstenar. Den blev påkörd av en lastbil 1958, och flyttades därför en liten bit, och är nu placerad cirka fyra meter sydöst om vägen. Latitud 59,3163 grader nord och longitud 13,5326 grader öst (WGS84). Enligt en lokal tradition ska stenen förr ha legat ute på åkern, cirka 200 m sydväst om det ställe där den nu är placerad. Stenen har fornlämningsnummer 1 i Hammarö socken.

Stenen är ristad med yngre runor och forskarna har, med hjälp av runornas utseende, daterat runstenen till omkring år 1025, vilket ligger vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Stenen är i dag fragmentarisk och det är bara en del av den ursprungliga texten som är bevarad. Den kvarvarande delen består av röd granit och är 86 centimeter hög. Vid basen är den 48 centimeter bred och smalnar sedan av mot toppen till endast 12 centimeter. Den har en tjocklek på 15 centimeter. Ristningsytan är vänd mot landsvägen.

År 1683 skickades en ”ransakning” in till Antikvitetsarkivet, och i den finns den äldsta uppgiften om stenen vid Hovlanda. Under rubriken ”Carlstadh Tingelagh och Hammaröö S:n” kan man läsa: ”Wedh W: Hoflanda finss Een steen medh Runske Bokstäfuer På, men ingen weeth någott Att Berätta om den Samma”. Ett par decennier senare gav prosten Erland Hofsten (1651-1717) något fylligare uppgifter i sin Beskrifning öfwer Wermeland. Han skriver bland annat ”wid Hoflanda gård en sten är med Runebokstäfwer, men så illa medfaren, at man knapt kan kiänna sielfwa stafwarna, och fast man någorlunda kunnat them uptäckna, som the här utritade stå, hafwer man likwäl ännu, intet funnit någon mening ther wid.” Vidare berättar han att eftersom runstenen har blivit funnen vid gården med namnet Hovlanda, så har det här, enligt sägnen, bott en kungason, och det är efter dennes hov, som gården fått sitt namn, och kanske har också stenen ristats till minne av honom.

År 1728 tecknade regementsfältskären Daniel Noréen av stenen. Då fanns fortfarande en av de delar kvar, som i dag är försvunna. Tack vare den teckningen har en något större andel av texten kunnat tolkas, än om man bara hade haft tillgång till den sten, som nu står på åkerrenen i Västra Hovlanda. Man har vid ett flertal tillfällen gjort försök att hitta de försvunna delarna, men utan resultat. Sommaren 1867 besökte den nyblivne antikvitetsintendenten N. G. Djurklou Hovlandastenen. I boken Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi berättar han bland annat att stenen skulle ha använts i en smedjehärd, men att smeden aldrig hade fått någon ro, utan hade förföljts av ”hvarjehanda nattliga syner” till dess att han hade ställt tillbaka stenen.

Men vad berättar då själva runstenen? Ja, texten ska läsas nerifrån och uppåt och lyder: ”Biaurn risi stin thin aftr Isigur su”. Man har tolkat detta som ”Björn reste denna sten
efter Esger sin…”. Kanske var Esger son till Björn.



Fler bilder

Hovlanda runsten finns även på Värmländska fornminnen

Källor:
Informationsskylt på platsen
Värmlands runinskrifter, Sven B. F. Jansson, 1978
Bidrag till Westra Wermlands antiqvariska topografi, N. G. Djurklou, 1867 (nytryck utgiven av Värmlands Fornminnes och Museiförening, 1956)
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök

GREBY GRAVFÄLT

Skotska krigare ska här ligga begravda

Artikeln uppdaterad 20 januari 2013

Ligger det någon sanning bakom legenden som säger att det ska ligga stupade skotska krigare i högarna vid Greby?

Greby gravfält ligger drygt en halv kilometer nordost om Grebbestad, i Tanums socken, och är Bohusläns största gravfält. Det har fornlämningsnummer 734 i Tanums socken. Latitud 58,7004 grader nord, longitud 11,2606 grader öst (WGS84). Greby har givit namn åt orten Grebbestad. ”Gre” kommer av det fornnordiska ordet ”grjot” och det betyder ”stenig mark”.















Enligt Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök har det en utsträckning på ”300 x 210 meter i nordöstlig-sydvästlig riktning, bestående av 68 högar, 54 långhögar, 47 runda stensättningar, 12 ovala stensättningar och 38 resta stenar, varav 28 resta på högar och stensättningar. Högarna är mellan 4 och 14 meter i diameter och har en höjd av 0,4 till 1,25 meter. Långhögarna är 7 till 25 meter långa och 4 till 7 meter breda. Större delen av fornlämningarna är övervuxna med gräs och ljung.”
Det är de resta stenarna som framförallt drar till sig uppmärksamheten. De är ända upp till 4,5 meter höga. I gravfältets norra del finns en grupp med fyra resta hällar som väcker förundran. Man känner inte till deras betydelse.

På gravfältets moränmark växer det gräs, ljung och enstaka enar. I södra delen finns det björk, tall och ek. I mitten av augusti, varje år, slår man gräset och forslar bort det från området. Detta gör man för att gräset inte ska göda marken. I mager jord trivs nämligen arter som tillhör den gamla ängsfloran. Det ger i sin tur ett bra livsrum för fjärilar, som till exempel ljungblåvingar och guldvingar.

År 1873 undersöktes elva av gravhögarna av arkeologen Oscar Montelius. Han kom fram till att gravarna var från järnåldern, närmare bestämt från 400- och 500-talen e. Kr. Högarna bestod överst av sand och jord och därunder träffade han på ett lager av stora stenar. Längst ner i botten fann han kol, som förmodligen var rester efter likbål. I varje hög fanns en urna med den avlidnes brända ben, och där fanns även enkla gravgåvor i form av till exempel glaspärlor och kammar av ben.
Man grävde också fram ett dekorerat keramikkärl, som var försett med ett öra. Liknande kärl har man också hittat i Skottland. Skulle det kunna tyda på att skottar var begravda här? I en av högarna hittade man en lerkruka, i vars botten en vit glasbit var infattad. Fynd, med liknande design, har man hittat på ett par andra platser i Sverige, men även i Norge, Tyskland och England. Montelius hittade däremot inga svärd, eller andra vapen, som kunde tyda på att det här var en gravplats för krigare.

Hur var det då med de stupade skottarna? Enligt legenden landsteg en stor grupp fientliga krigare i Tanum och begav sig av på plundringståg upp genom Bullarebygden. När de skulle ta sig tillbaka till kusten blev de slagna flera gånger. En av de skotska härförarna sägs ha blivit dödad, och begravd, vid Valbrets grav. När de flyende krigarna hade nått Greby stod det slutliga slaget. Där dödades samtliga främmande krigare av ortsbefolkningen och där blev de också lagda till den sista vilan.


Uppdaterat 2013-01-20:
I boken Värt en omväg berättar Elisabeth Klingmark att de skotska krigarna anlände till Greby under ledning av två hövdingar vid namn Valbret och Kuse. När de passerade ett ställe som kallas Långevallspasset så anfölls de av bohuslänska småkungar, med en styrka av bönder från trakten. Skottarna tog till reträtt, men vid Tanums kyrka blev de anfallna igen, och det berättas att slaget blev så blodigt att bäcken i närheten av kyrkan färgades röd av de dödade och sårade. Bäcken fick därefter namnet Blodbäck. Det gick illa också för de två hövdingarna. Där Kuse stupade markerar en treuddig stensättning hans grav och marken däromkring kallas Kuseröd. Valbret dödades vid Prästmyren och fick sin sista vila i hällkistan Valbrets grav. Folksägnen ger också en alternativ förklaring till namnet Greby. Det ska komma av det ursprungliga namnet Grafby, som namn på stenarna som restes över den slagna skotska hären. Varje sägen med självaktning innehåller ju också en spökhistoria. Så även i Greby. Vid midnatt när stormen rasar över Bullaren kan man ännu höra stridsropen skalla!

Redan Montelius funderade över vem som skulle ha gett de slagna skottarna så fina gravar. ”Ej hafva de segrande nordborna gjort det. Derom kunna vi vara öfvertygade”, skrev han. I en artikel i Populär historia berättar artikelförfattaren Kristina Svensson om de båda arkeologerna Kristina och Lasse Bengtsson, från Göteborgs universitet, och deras forskning. De menar att det har legat en handelsplats vid Greby, men att den blev övergiven, kanske så tidigt som på 600-talet. Det är ett flertal saker som får dem att dra den slutsatsen. Förutom det stora antalet gravar, och den utländska keramiken, så är det landskapets förändring, på grund av landhöjningen, som de ser som bevis för sin teori. Under järnåldern kunde man segla ända fram till gravfältet, som då kunde ha legat omgivet av handelsplatsen. Ett par ortsnamn utefter denna möjliga sjöväg, ger också ledtrådar: Edsviken ("ed" betyder ”drag” och tyder på ett grunt ställe där man var tvungen att dra båtarna) och Ladholmen (som är ett annat namn för ”lastholmen”, där båtarna lastades och lossades). Man har också gjort guldfynd i Greby. På två gårdar hittade man guldspiraler när man grävde diken. Guldspiraler användes i forntiden som betalningsmedel. Kristina och Lasse Bengtsson säger att det möjligtvis kan finnas ett korn av sanning i legenden om striden med skottarna, men en sak är säker: de slagna skottarna blev inte begravda på Greby gravfält.

Gravfältet ägs av Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien, och det är Tanums kommun och Länsstyrelsen i Västra Götalands län som vårdar platsen.



Fler bilder

Källor:
Informationsskyltar på platsen
Artikel i Populär Historia nr 8, 2008
Värt en omväg, Elisabeth Klingmark, 2002
Med arkeologen Sverige runt, 1987
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök https://app.raa.se/open/fornsok/

PONIATOWSKIS TJUR

Uranographia 1801

Stjärnbilden Poniatowskis tjur (Taurus Poniatovii på latin) skapades 1773 av abbé Martin Odlanicky Poczobout från Vilna (nuvarande Vilnius) i Litauen, för att hedra kung Stanislaw II August Poniatowski av Polen. Vid den tiden var Litauen en del av Polen. Poczobout arbetade som chef för kungliga astronomiska observatoriet i Vilnius.

Stjärnbilden bestod av 16 ljussvaga stjärnor öster om Ormbärarens (Ophiuchus) högra skuldra, nära gränsen till Örnen (Aquila) och Herkules. Poczobout tog med stjärnkonstellationen i sin bok Cahiers des observations astronomiques faites à l´Observatoire Royal de Vilna en 1773, som publicerades 1777.

Ungefär 4 grader öster om stjärnan Gamma Ophiuchi ligger en liten grupp av fem stjärnor i form av ett V (stjärnorna 73, 70, 68, 67 och 66 Ophiuchi). Dessa markerar ansiktet på Poniatowskis tjur. Det sägs att det var likheten med stjärngruppen Hyaderna, som bildar ansiktet i stjärnbilden Tjuren (Taurus), i zodiaken, som inspirerade Poczobout till att namnge stjärnbilden Poniatowskis tjur. Huvudstjärna är dubbelstjärnan 70 Ophiuchi, som ligger på 16,6 ljusårs avstånd från jorden. Den är en av de mest kända dubbelstjärnorna, upptäckt av William Herschel år 1779. Stjärnan 70 Ophiuchi A, är gul-orange av spektralklass K0, med magnitud 4,2. Kontrahenten, 70 Ophiuchi B, eller HD 165341, är en betydligt mindre, orangefärgad, stjärna av spektralklass K5, med en ljusstyrka på magnitud 6,0. De båda stjärnorna har en omloppstid på 88,4 år. I Poniatowskis tjur ligger den öppna stjärnhopen Melotte 186, som även kallas Collinder 359.

Stjärnbilden publicerades i några stjärnkartor, och på en himmelsglob, i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, men föll sen i glömska. Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande hade med den på sin himmelsglob 1779. Den fanns också med i Noel Andrés lilla planisfär, utgiven samma år, under namnet le Taureau de Poniatowski. Den förekom i Jean Fortins Atlas Céleste av år 1795. Johann Elert Bode hade först med den i sin stjärnkarta Stereographischer entwurf der gestirnten himmels från 1787, under namnet Der Poniatowskische Stier, och sen fick den sitt latinska namn, Taurus Poniatovii, i Bodes Uranographia år 1801.

Vem var då Stanislaw Poniatowski? Jo, han var Polens siste kung, mellan åren 1764 och 1795, och han levde mellan 1732 och 1798. Hans far hette också Stanislaw Poniatowski (mer om honom längre ner) och modern hette Konstancja Czartoryski. Unge Stanislaws morbröder hade stora planer för honom. 1754 skickade de honom till Sankt Petersburg, i diplomatiska ärenden. Där hade han en kärleksaffär med en tysk adelsdam, Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, som sedermera blev Rysslands kejsarinna, under namnet Katarina II (kallad Katarina den stora). När kung August III av Polen dog valdes Poniatowski, med handgriplig hjälp från Ryssland, till ny polsk kung. Stanislaw antog att han hade fullt stöd från Katarina och försökte genomföra en del reformer (bland annat avskaffandet av livegenskapen). Katarina var dock inte längre så betagen av Stanislaw och räknade honom bara som en marionett på den polska kungatronen. Polen var omgiven av de tre starka nationerna Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. Ingen av dessa länder såg med blida ögon på Poniatowskis reformförsök och i tre omgångar delade de upp Polen mellan sig. Efter den tredje delningen 1795 upphörde landet att existera som självständig stat (och återuppstod inte igen förrän 1918, efter första världskrigets slut). Poniatowski avgick som kung och levde sina sista dagar i Sankt Petersburg.

I åtminstone en bok, om astronomins historia, blandar författaren ihop kung Stanislaw Poniatowski med hans far, greve Stanislaw Poniatowski (1676-1762). Fadern är emellertid intressant eftersom han följde med Karl XII på dennes fälttåg i Europa. Peter Englund berättar i sin bok Poltava om hur Poniatowski tvingade två svenska skvadroner, som irrade runt utan mål, att följa med honom för att skydda kungen, som befann sig i en prekär situation. Chefen för kavalleristerna brydde sig inte om Poniatowskis uppmaning. Greven ”rev då upp sin värja och satte spetsen mot officerens bröst. Överväldigad av detta exempel på slavisk argumentationsteknik följde officeren och hans trupper den polske greven till kungens grupp.”

En del av stjärnorna i Poniatowskis tjur ingick i en ännu äldre stjärnbild, kallad Tigris, som skapades år 1613 av Petrus Plancius, men ingen av dessa båda stjärnbilder finns nu med i Internationella astronomiska unionens officiella lista över stjärnhimlens nuvarande 88 stjärnbilder, som stadfästes år 1930.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder


Källor:

Star Maps, Nick Kanas, 2007

Lost Stars, Morton Wagman, 2003

A Concise History of Poland, Lukowski och Zawadzki, 2001

The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995

Poltava, Peter Englund, 1988

The Sky Explored, Deborah Warner, 1979

The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1961

Astronomical Atlases Maps and Charts, Basil J. W. Brown, 1932

Geography of the Heavens, Elijah H. Burritt, 1842

Nationalencyklopedin

Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto

Jim Kalers webbsida Stars: http://stars.astro.illinois.edu/sow/sowlist.html

SIDUS LUDOVICIANA

© Guide, project Pluto

Planeten som inte fanns

På natten den 2 december 1722 var professorn i teologi och matematik, vid Ludoviciana-universitetet i tyska Giessen, Johann Georg Liebknecht (1679-1749), ute för att utforska stjärnhimlen. Till sin hjälp hade han en enkel, sex fot lång refraktor, som inte var så mycket till teleskop, ens på den tiden. Han riktade sitt teleskop mot de båda stjärnorna Mizar och Alcor, i Karlavagnens tistelstång.

Karlavagnen är ju en del av stjärnbilden Stora björnen, som på latin heter Ursa Major. Därav följer att den astronomiska beteckningen för Mizar är Zeta Ursae Majoris och för
Alcor är den 80 Ursae Majoris (gå till hemsidan Star Names för att se hur astronomerna namnger stjärnor). Dessa båda stjärnor är välkända dubbelstjärnor, som man kan särskilja med blotta ögat. År 1650 upptäckte den italienske astronomen Giovanni Riccioli att Mizar själv är en dubbelstjärna, Mizar A och B. Senare har man också noterat att dessa, i sin tur, är dubbelstjärnor, så totalt består Mizars stjärnsystem av fyra medlemmar. Mizar (magnitud 2,3) ligger på ett avstånd av 78 ljusår från jorden och Alcor (magnitud 4) på 81 ljusårs avstånd.

Nästan mittemellan Mizar och Alcor, och en bit söder därom, finns en ljussvag stjärna, av 8:e magnituden, tillhörande spektralklass A5 (vit). Den ligger på ett avstånd av cirka 410 ljusår från jorden. Liebknecht fick syn på den stjärnan och trodde att han hade upptäckt en ny himlakropp (trots att den hade observerats redan 1616 av Benedetto Castelli). När han också tyckte sig märka att den långsamt rörde sig, i förhållande till övriga stjärnor, blev han övertygad om att han hade upptäckt en ny planet. För att hedra universitetets grundare, lantgreve Ludvig V av Hessen-Darmstadt (1577-1626), döpte han ”planeten” till Sidus Ludoviciana ,”Ludvigs stjärna”,
(namnformen Sidus Ludovicianum förekommer också).

Liebknecht författade en skrift i vilken han berättade om sin upptäckt, och skickade kopior av den till alla ledande astronomer i Europa. Kritiken från dem lät inte vänta på sig och de avfärdade Liebknechts slutsater som nonsens. I boken The Astronomical Scrapbook berättar Joseph Ashbrook om vilken respons Liebknecht fick på sin ”upptäckt”. Till exempel, så skrev J. F. Weidler i Wittenberg att han hade observerat Mizar under fyra nätter i februari 1723, med ett bättre teleskop, än vad Liebknecht hade haft. Han hade kunnat konstatera att Liebknechts ”planet” var en fixstjärna, utan någon antydan till
rörelse. Som om inte det var nog, så skrev professorn i filosofi, L. P. Thümming, att han hade observerat himlakroppen många gånger och att det uppenbarligen var en vanlig stjärna. Thümming spädde på kritiken med att ironiskt konstatera att det knappast var nödvändigt att professor Liebknecht kungjorde varje teleskopisk stjärna som nyupptäckt, och att ge den ett särskilt egennamn. Liebknecht gick i taket och i ett 16-sidigt genmäle öste han grova skällsord över Thümming. Den senare levererade ett svar, som tydligen gjorde slut på käbblet.

Liebknecht fick ingen plats bland astronomins berömda upptäckare, men hans stjärnnamn Sidus Ludoviciana har levt vidare. Officiellt betecknas dock stjärnan med ett nummer ur någon av alla stjärnkataloger, som har getts ut., t.ex. SAO 28748 (Smithsonian Astrophysical Observatory Star Catalog), BD +55° 1602 (Bonner Durchmusterung) och HD 116798 (Henry Draper Catalogue).

Källor:

The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984

Sky & Telescope nr 7-2004, sid. 74-75

Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto

LÄMPENSHÅLAN

Artikeln uppdaterad 11 november 2008
Lämpenshålan är Värmlands största dödisgrop. Den mäter 350 x 180 meter och dess djup är cirka 30 meter, om man mäter nivåskillnaden mellan landsvägen och hålans botten. Gropen bildades när inlandsisen drog sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan. Isblock lossnade från iskanten, vartefter som isen smälte, och dessa block blev begravda under sand och grus, som forsade fram i den isälv som strömmade under inlandsisen. När sen temperaturen steg så smälte de begravda isblocken (dödisen) och kvar blev en hålighet i marken.

Dödisgropen ingår i den rullstensås, Väseåsen, som sträcker sig från Arnön, vid Vänern, och norrut till Brattforsheden. På åsens sluttningar kan man se spår av förhistoriska strandlinjer, som visar olika stadier i områdets landhöjning. Inom området finns också några mindre dödisgropar.

Området består av glest högstammig tallskog och med ljung, lingon, lavar och mossor på marken. När det gäller fågellivet har man observerat trädlärka och nattskärra.

I oktober 1982 beslutade länsstyrelsen i Värmlands län att Lämpenshålan, och ett 23 hektar stort område däromkring, skulle bli naturreservat. Det är Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län som förvaltar reservatet.

Lämpenshålan ligger 17 kilometer norr om Väse, på vägen till Sutterhöjden. Latitud 59,5216 grader nord och longitud 13,9552 grader öst.



Fler bilder

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 32, Länsstyrelsen Värmland
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986
Karlstad kommuns hemsida

BORGÅSBERGET

Uppe på Borgåsberget, på västra sidan av sjön Västra Silen, cirka 1,2 kilometer sydväst om Breviken, i Blomskogs socken, Värmland, ligger resterna av en fornborg. Den har fornlämningsnummer 39 i Blomskogs socken. Latitud: 59,2884 grader nord, longitud: 12,0852 grader öst (WGS84). Det enda som finns kvar av borgen är en cirka 50 meter lång, låg mur, på bergtoppens södra sluttning. Åt väster, norr och öster har de branta bergsidorna fungerat som ett naturligt skydd. I söder finns en 2 meter bred ingång. Borgen mäter 110 x 55 meter. Man tror att en palissad av trä var byggd på muren. Inga brandspår har hittats i murarna.

Det anses att de flesta fornborgar har anlagts under den yngre järnåldern (400 – 1050 e. Kr.). I ofredstider har borgarna använts som tillflyktsplatser. Man kan också tänka sig att borgarna har använts för att bevaka vägar och sjöleder. Ytterligare en möjlighet är att de har fungerat som befästa, permanenta boplatser.

Från bergets topp har man en vidsträckt utsikt över Västra Silen och den omgivande jordbruksbygden. Strax norr om berget ligger byn Källtegen, som till en del har kvar det gamla utseendet som fanns innan skiftesreformerna.

Själva berget består av bohusgranit, som huvudsakligen finns i norra Bohuslän, men som även förekommer i ett mindre område i sydvästra Värmland. Bohusgranit är den yngsta urbergarten i Sverige och har en ålder av 800 miljoner år.

I fornborgens mitt står en tre meter hög stenfigur, som kallas Borgåsgubben. Enligt traditionen ska den ha rests i samband med krigen mellan svenskar och norrmän under 1600- och 1700-talen. Meningen var att silhuetten av gubben skulle skrämma fienden.

En liten bit från Borgåsgubben hittar man två hjulkors inristade i berghällen. De gjordes av luftbevakare, som var stationerade här under andra världskriget.

Borgåsgubben

Fler bilder

Se även Borgåsberget i Värmländska fornminnen

Källor:
Informationsskylt på platsen
Befästa berg – hägnade höjder, Hans Lind, 1993
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986
Riksantikvarieämbetets Fornsök,

STJÄRNAN QEBEHSENUF

© Guide, Project Pluto

Endast en halv grad öster om stjärnan Antares, i Skorpionens stjärnbild, ligger en stjärna av 6:e magnituden. Den har inget egennamn utan betecknas SAO 184437. Med det menas att det är stjärna nr 184437 i Smithsonian Astrophysical Observatory Star Catalog. Denna stjärnkatalog ger positioner för 258 997 stjärnor ner till 9:e magnituden. Den här orangefärgade stjärnan, av spektralklass K1, ligger på 223 ljusårs avstånd från jorden.

I tidskriften Sky & Telescope efterlyste man ett egennamn på stjärnan, eftersom den är en signifikant del av sceneriet i närheten av den röda superjätten Antares, Skorpionens ljusstarkaste stjärna. I boken Star Names: Their Lore and Meaning, av Richard H. Allen, kan man läsa att i egyptisk astronomi representerade Antares gudinnan Selkit. Hon var beskyddare av Qebehsenuf, son till himmelsguden Horus. Qebehsenuf vaktade över de avlidnas inälvor. På samma sätt som Selkit var relaterad till Qebehsenuf, kan man koppla Antares till SAO 184437. Mitt förslag är att SAO 184437 får egennamnet Qebehsenuf.

Källor:

Star Names, Richard H. Allen, 1963 (originalutgivning 1899)

Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto

Sky & Telescope, nr 7 och 11, 1997