ASTEROIDEN 10558 KARLSTAD

Man beräknar att det finns mellan 1,1 och 1,9 miljoner asteroider, med en diameter över 1 km, i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Man har upptäckt nästan 450 000 av dessa, som till att börja med har fått en tillfällig beteckning (t.ex. 1989 AC). Nästan 203 000 har fått sina banor tillräckligt väl undersökta så att de har tilldelats ett permanent, officiellt nummer (t.ex. 4282). Mindre än 15 000 har hittills blivit namngivna.

Den belgiske astronomen Eric Walter Elst upptäckte den 15 september 1993 en asteroid som han gav namnet Karlstad (ursprunglig beteckning: 1993 RB7). Antagligen valde han det namnet som en följd av att han tidigare hade upptäckt, och namngivit, asteroiden Fröding.

Upptäckten gjordes vid European Southern Observatory i Chile, på berget La Silla, i södra delen av Atacamaöknen, 600 kilometer norr om Santiago de Chile.

Karlstad har en omloppstid runt solen på 1311 dagar (3,59 år). Dess avstånd till solen, när den är som närmast, är 2,041 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Se omloppsbanan.



Karlstad är centralort i Karlstads kommun och är också residensstad i Värmlands län och stiftsstad i Karlstads stift. Staden ligger i Klarälvens deltaområde och består därför av älvfåror, restsjöar och öar. Den största ön kallas Tingvalla och här fanns en handels- och tingsplats redan under medeltiden. År 1584 grundade hertig Karl (som sen blev kung Karl IX) staden Karlstad.



I staden finns Sveriges längsta stenbro, den så kallade Östra bron, som var färdigbyggd 1797. Liksom många andra städer har Karlstad eldhärjats vid flera tillfällen. Fyra gånger har den nästan utplånats och senast var år 1865. Av äldre byggnader, som klarade den branden, återstår i dag kvarteret Almen från 1700-talet, Biskopsgården från 1786, Domkyrkan från 1730.



Gamla gymnasiet (Gymnasium Adolpho Fredericianum) på Lagberget, som byggdes mellan 1753 och 1759, klarade sig också. På dess tak finns en åttkantig tornbyggnad som användes som observatorium. Gymnasiets arkitekt hette Carl Hårleman. Han var också upphovsman till Stockholms Gamla Observatorium, på Observatoriekullen på Drottninggatan 120, och han hade också ritat ändringarna till det astronomiska observatoriet på Svartbäcksgatan i Uppsala. I Gymnasium Adolpho Fredericianum ägnade sig lektorerna Fryxell och Piscator åt astronomiska observationer. Man lånade instrument från Vetenskapsakademien, men man tillverkade också
egna kvadranter i trä. Fortfarande finns den största av dem kvar i tornrummet. Byggnaden är numera förklarad som byggnadsminnesmärke. Mer att läsa här.
Se även foto på månen över observatoriet och Venus över observatoriet.

Källor:
Nationalencyklopedin
Artikel i Värmlands folkblad 1998-10-27
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
European Southern Observatorys hemsida www.eso.org/
Observatoriemuseets öppnar igen: https://www.nyteknik.se/samhalle/observatoriemuseet-oppnar-for-skolor-6901209

ASTEROIDEN 10122 FRÖDING

Som ni tidigare har sett på den här hemsidan så finns det asteroider med svensk anknytning. Däribland återfinns också den värmländske poeten Gustaf Fröding, som fick ge namn åt asteroid nummer 10122 (alternativ beteckning 1993 BC5).

Den upptäcktes den 27 januari 1993 av den belgiske astronomen Eric Walter Elst vid Caussols-observatoriet i sydöstra Frankrike. Observatoriet ligger på 1100 meters höjd ovanför byn Caussols på Plateau de Calern i Alpes-Maritimes.

Fröding har en omloppstid runt solen på drygt 2106 dagar, eller 5,77 år. När den är närmast solen är avståndet 2,7 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Fröding tillbringar sin tid i det stora asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter. Se illustration på omloppsbanan.

Eric Walter Elst föddes 1936 och han har upptäckt 3490 asteroider (t.o.m. juli 2006). En av hans mest berömda upptäckter är den märkliga asteroiden/kometen 7968 Elst-Pizarro som han observerade på fotografier, tagna av Guido Pizarro den 14 juli 1996. Han fick själv en asteroid uppkallad efter sig: 3936 Elst (som upptäcktes av C. J. van Houten den 16 oktober 1977).



Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters gård utanför Karlstad och dog den 8 februari 1911 i villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Han arbetade en tid som journalist på
Karlstads-Tidningen, men hösten 1888 kunde han ägna sig helt och hållet åt sitt författarskap, tack vare ett arv. Han debuterade med poesisamlingen Guitarr och dragharmonika år 1891. Där hittar man en av hans mest kända dikter: Det var dans bort i vägen, som tonsattes 1899 av Helfrid Lambert. 1971 spelade Sven-Ingvars in en version av den på lp-skivan Sven-Ingvars i Frödingland. En stor del av sitt liv kämpade Gustaf Fröding mot sin alkoholism och sina svåra psykiska störningar.

Följande strof ur dikten Midvintersfest har astronomisk anknytning:

när kalla stjärnor över snöfält blänka
och månen sorgblek över isar skrider
jag vet ej varför, men jag måste tänka
på flydda sekler, på förgångna tider.

Se även artikeln Fröding och Bielas komet.

Källor:
Nationalencyklopedin
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Gustaf Fröding - samlade dikter, 1984
Wikipedia

SUNDSTJÄRN

Den turkosa tjärnen
På Brattforsheden, cirka 40 kilometer nordost om Karlstad, mellan Molkom och Filipstad, finns fyra naturreservat. Ett av dessa kallas Kittelfältet och ligger öster om sjön Alstern (latitud 59,6545 grader nord och longitud 13,9366 grader öst). Det består av drygt 25 dödisgropar inom ett område mindre än 1 kvadratkilometer (se Lämpenshålan för mer information om hur dödisgropar bildas). Storleken på groparna växlar från något tiotal meter breda och några meter djupa till flera hundra meter breda och mer än 25 meter djupa. De djupaste groparna når ner under grundvattennivån och därför har små tjärnar bildats i bottnarna. En av dessa heter Sundstjärn och har en ovanlig färg på vattnet. Det är turkosfärgat och det beror på att vattnet innehåller en blågrön alg.



Den 11 400 hektar stora Brattforsheden avsattes 1984 till naturvårdsområde. Anledningen är att det är ett av Sveriges främsta exempel på randdeltan vid högsta kustlinjen. Inom området finns intressanta geologiska formationer som till exempel rullstensåsar, raviner, dyner, meandrande vattendrag och de redan omnämnda dödisgroparna. Vegetationen består framförallt av hedtallskog med en undervegetation av bärris, ljung och lavar. På Brattforsheden lever den utrotningshotade sandödlan. I motsats till den vanliga skogsödlan, som föder levande ungar, lägger sandödlan ägg och är därför helt beroende av klimatet för sin äggkläckning.

En vandringsled, den så kallade Brattforsleden, går genom Kittelfältet. Till att börja med passerar den norr om de så kallade Alsterstjärnarna och på en udde mellan tjärnarna når man fram till ett vindskydd. Strax före detta vindskydd kan man vika av på en fristående vandringsled med namnet ”Rundslinga dödisgropar 1,2 km”. På så vis tar man sig genom de centrala delarna av Kittelfältet och passerar även Sundstjärn.

De övriga naturreservaten på Brattforsheden är Lungälvens raviner, Geijersdalsmossen och Brandfältet (ett stort skogsområde sydväst om Brattfors som brann sommaren 1992).

Fler bilder

Källor:
Brattforsheden – istiden i närbild, Lars Furuholm, Richard Heijkenskjöld, Barbro Mellander, 1994
Naturvårdsområden i Värmlands län: Brattforsheden, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996
Naturreservat i Värmlands län, nr 35: Kittelfältet, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996

ASTEROIDEN 11061 LAGERLÖF

Liksom Astrid Lindgren har Selma Lagerlöf fått en asteroid uppkallad efter sig. Den upptäcktes den 10 september 1991 av den tyske astronomen Freimut Börngen vid Karl-Schwarzschild-observatoriet i Tautenburg, Tyskland.

Lagerlöf har en omloppstid runt solen på drygt 1691 dagar (4,63 år). När den är som närmast solen, befinner den sig på ett avstånd av 2,5 astronomiska enheter (1 astronomisk enhet är lika med avståndet mellan jorden och solen, vilket är cirka 149,6 miljoner kilometer).

Freimut Börngen föddes den 17 oktober 1930 och studerade galaxer vid observatoriet i Tautenburg (tidigare Östtyskland). Han var också intresserad av asteroider, men eftersom forskning om små himlakroppar inte ansågs vara tillräckligt prestigefyllt i Östtyskland, så fick han leta efter dessa himlakroppar vid sidan av sitt ordinarie arbete. Fram till juli 2006 har han upptäckt 519 asteroider. Under den östtyska tiden döpte han dem till politiskt neutrala namn. Efter Tysklands enande har han t.ex. använt namn på personer ur den tyska
motståndsrörelsen under nazitiden. Själv fick han asteroiden 3859 uppkallad efter sig (upptäckt av E. Bowell den 4 mars 1987 vid Lowell-observatoriet i USA).

Selma Lagerlöf har även en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov/
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Wikipedia

SELMA LAGERLÖF PÅ VENUS

Lagerlöfkratern (USGS Astrogeology)

År 1985 godkände Internationella astronomiska unionen förslaget att döpa en krater på planeten Venus efter författaren Selma Lagerlöf.

Kratern Lagerlöf ligger på norra hemisfären, på latitud 81,2° och longitud 285,2°, väster om den lavafyllda bassängen Ishtar Terra och söder om slätten Snegurochka Planitia. Kraterns diameter är 56 kilometer och i dess mitt finns en 17 kilometer vid bergformation, med flera toppar. Kratervallen, som är drygt 6 kilometer bred, bildar en komplett cirkel. Kraterns botten reflekterar mycket lite ljus och ser därför mörk ut. Meteoriten, som skapade kratern, antas ha färdats åt nordväst.

Fler bakgrundsfakta om Venus

Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på Mårbacka i Östra Ämtervik, Värmland, och dog den 16 mars 1940. År 1909 fick hon Nobels litteraturpris och var från 1914 Svenska Akademiens första kvinnliga ledamot. Hennes debutbok var Gösta Berlings saga, som handlar om den avsatte prästen Gösta Berling och hans äventyr tillsammans med kavaljererna vid sjön Löven (verklighetens Fryken). En bok som fortfarande utkommer i nya upplagor, på olika språk, är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Lagerlöf är också en asteroid.

Källor:
Nationalencyklopedin

Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov/
National Space Science Data Center http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org/
Wikipedia

ASTRID LINDGREN PÅ VENUS

Lindgren Patera (USGS Astrogeology)

I boken Ögon känsliga för stjärnor berättar astronomen Marie Rådbo om hur hon fick en krater på planeten Venus uppkallad efter barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Med några få undantag har de olika formationerna på Venus fått namn efter kvinnor. I de flesta fall gäller det olika gudinnor ur historien, men även betydande kvinnor, som verkligen har levat, finns representerade. Vi hittar bland annat Edith Piaf, Kleopatra, Boadicea (Boudicca), Greta Garbo, Nefertiti och Florence Nightingale. Det finns ett enda formellt krav: personen måste ha varit död i minst tre år. Marie Rådbo fick därför vänta till 2006 innan hon kunde skicka in sitt förslag till Internationella astronomiska unionen. Förslaget godkändes och en krater av typen ”patera” blev döpt till Lindgren Patera (patera betecknar grunda kratrar med uddiga kanter, som på en kammussla). Den 110 kilometer stora kratern ligger söder om sänkan Kawelu Planitia och väster om Asteria Regio, på Venus norra hemisfär, på latitud 28,1° nord och longitud 241,4°.
Eftersom det inte finns någon datumgräns på Venus, så räknas inte longituden 0 till 180 grader, öst eller väst, utan den graderas enbart österut, hela varvet runt, från 0 till 360 grader. Nollmeridianen går genom Alpha Regio.


Planeten Venus (NASA/JPL-Caltech)

Venus är den andra planeten i vårt solsystem, från solen räknat, med ett avstånd från solen på drygt 108 miljoner kilometer. Avståndet mellan jorden och Venus är cirka 41,5 miljoner kilometer. Planeten är uppkallad efter romarnas kärleksgudinna. Paradoxalt nog associerades Venus med krigföring hos bland annat mayafolken, och hos en del indianstammar i sydvästra USA. Tidigt i historien trodde man att Venus egentligen var två olika himlakroppar. När Venus syntes på morgonen (Morgonstjärnan) kallades den Fosforos (från grekiskans Phosphoros, ”ljusbringare”) och när den syntes på kvällen (Aftonstjärnan) kallades den Hesperos (från
grekiskan, ”kvällslig”).

Venus är till vissa delar en systerplanet till jorden. Den är bara lite mindre än vår planet (95 % av jordens diameter och 80 % av jordens massa) och de två planeternas kemiska sammansättning är likartad. Innan de första rymdsonderna nådde fram till planeten trodde man att det, under de täta molnen, fanns en jordlik yta och kanske olika livsformer. En del forskare tänkte sig att klimatet var fuktigt, med ymniga regn och varma oceaner. Svante Arrhenius, som fick Nobelpriset i kemi 1903, antog att Venus bestod av träsk och sumpmarker. I sina mest sällsamma fantasier föreställde sig en del personer att ”skönhetens” planet var befolkad av ”en ädel och kunnig ras som i lycka och glädje framlevde ett ideellt liv”. På 1600-talet ställde jesuiten Athanasius Kircher frågan om vattnet på den här världen möjligtvis var lämplig att döpa med och om dess vin var användbart i nattvarden. I slutet av 1700-talet skrev den franske författaren Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre att Venus var ett tropiskt paradis befolkat av människoliknande varelser som ”ägnade all sin tid åt kärlek”. I novellen Det långa regnet (The Long Rain), från början av 1950-talet, beskriver science fiction-författaren Ray Bradbury hur besättningen från ett kraschat rymdskepp kämpar sig fram på det eviga regnets planet. Deras enda räddning är att försöka hitta fram till en av de s.k. solkupolerna, där en fritt svävande glob fungerar som en artificiell sol. En efter en dukar männen under av det konstanta störtregnet: ”Det var ett häftigt regn, ett evigt regn, ett pressande och ångande regn; det var ett duggregn, en störtskur, en fontän, det piskade i ögonen, det svallade om fotlederna; det var ett regn som dränkte alla regn och minnet av regn. Det föll kilovis och tonvis, det hackade på djungeln och klippte träden som saxar och rakade gräset och borrade tunnlar i jorden och smälte ner buskarna. Det krympte männens händer till rynkiga aphänder, det föll som ett regn av massivt glas och det upphörde aldrig” (översättning Torsten Blomkvist).

Men det skulle visa sig att klimatet på Venus var av en helt annan karaktär.


Magellansonden (NASA/JPL-Caltech)

Den första rymdsond som nådde fram till Venus var den amerikanska Mariner 2 år 1962. Den första farkost, som lyckades landa på planetens yta, var den sovjetiska Venera 7. Den 15 december 1970 tog den mark och blev det första människobyggda föremål, som sände signaler från ytan av en annan planet. Under 23 minuter lyckades sonden sända svaga signaler tillbaka till jorden. Den 10 augusti 1990 nådde den amerikanska Magellan-sonden fram till Venus och gick in i omloppsbana. Med hjälp av radar upprättade Magellan, under sina fyra år vid planeten, en detaljerad karta över planetytan. NASA skickade slutligen in sonden i en lägre bana över
planeten och den trängde slutligen ner i den täta atmosfären. Den 11 oktober 1994 förlorade man radiokontakten och Magellan brann förmodligen upp i Venus atmosfär den 13 eller 14 oktober 1994.


Venus yta (NASA/JPL-Caltech)

De olika rymdsonderna avslöjade att Venus kanske var den minst livsvänliga platsen i hela solsystemet. Det finns inga hav och inget regn på ”kärlekens” planet. Det atmosfäriska trycket på ytan är lika med det tryck som finns på nästan 1 kilometers djup i jordens oceaner. Av den anledningen har de rymdsonder, som hittills har landat på Venus, slutat fungera efter bara några timmar. Atmosfären består till största delen av koldioxid och de övre delarna av molnen innehåller svavelsyra. De tjocka molnen har satt igång en galopperande växthuseffekt, som har lett till temperaturer på 470 grader Celsius. Vid den temperaturen kan man smälta bly. Det finns två stora högländer på Venus: Ishtar Terra, på norra halvklotet, som är en lavafylld bassäng större än USA, och Aphrodite Terra vid ekvatorn, ett område stort som halva Afrika. Det finns inga små kratrar på Venus och det kan bero på att små meteorer (meteoroider) brinner upp i den täta atmosfären, innan de lyckas nå ytan.

Astrid Lindgren är en av världens mest kända författare och hon föddes den 14 november 1907 i Vimmerby i Småland. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, och de andra barnboksfigurerna, har översatts till 88 språk och har sålts i 145 miljoner exemplar. Venus är inte Astrid Lindgrens enda astronomiska koppling. År 1996 fick hon, av Ryska vetenskapsakademien, asteroiden 3204 uppkallad efter sig, vilket hon kommenterade så här: ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren.” Asteroiden upptäcktes av den ryske
astronomen Nikolaj Stepanovitj Chernykh den 1 september 1978.

Marie Rådbo (http://marie.radbo.org/) arbetar sen 1973 som astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har skrivit många populärvetenskapliga böcker om astronomi och flera av dem är skrivna för barn och skolungdom. År 2003 tilldelades Rådbo utmärkelsen ”Årets folkbildare”, av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, för sitt ”engagerade arbete med
att sprida kunskap om naturvetenskapens arbetssätt och resultat”.

Även Selma Lagerlöf har en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Ögon känsliga för stjärnor, Marie Rådbo, 2008
Kosmos (originaltitel: What´s out There), Mary K. Baumann m.fl., 2005
Den illustrerade mannen (originaltitel: The Illustrated Man), Ray Bradbury, 1986 (originalutgivningsår: 1951). Innehåller novellen The Long Rain
Stjärnorna, N. V. E. Nordenmark, 1926
Sky & Telescope nr 10-1999
Sky & Telescope nr 7-1997
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov
National Space Science Data Center http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org
Wikipedia

MURKVADRANTEN

Uranographia 1801

Murkvadranten var en stjärnbild som låg mellan Herkules högra fot, Björnvaktarens (Boötes) vänstra hand och Draken (Draco). Dess latinska namn är Quadrans Muralis.

Stjärnbilden skapades 1795 av den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande (1732-1807) till minne av det instrument som han, och hans brorson Michel Le Français de Lalande, använde på Collège de France, i Paris, när de under tolv års tid kartlade 50 000 stjärnors positioner för katalogen Histoire céleste française. Observationerna täckte cirka 70 procent av himlavalvet. När Michel gifte sig med Jeanne-Marie Harlay, satte Joseph Jérôme henne i arbete med stjärnkatalogens matematiska beräkningar. Det påstås att han inte tillät någon i sin närhet att vara sysslolös. 1801 publicerades den första, och enda volymen av katalogen.

Stjärnbilden förekom för första gången 1795 i Jean Fortins uppdaterade utgåva av Atlas Céleste de Flamsteed (ursprungligen utgiven 1776) och kallades där Le Mural. Jean Fortin konstruerade himmelsglober och stjärnkartor åt det franska hovet.

Den tyskfödde astronomen Christian Friedrich Goldbach (1763-1811), som undervisade i astronomi i Moskva, gav år 1799 ut en stjärnatlas, kallad Neuster Himmels-Atlas zum Gebrauche für Schul- und Akademischen Unterricht, och där fanns vår stjärnbild med under namnet Mauerquadrant.

Johann Elert Bode publicerade den först i sin Stereographischer Entwurf des Gestirnten Himmels under namnet Mauer Quadrant, och sen i sin Uranographia år 1801 under det latinska namnet Quadrans Muralis.

Den brittiske fysikern och egyptologen Thomas Young kallade den Mural Quadrant. Young var professor vid Royal Institution i London och arbetade bland annat med att försöka lösa hieroglyfernas gåta, och var konkurrent till fransmannen Jean-François Champollion (som ju slutligen blev den som lyckades dechiffrera skriften 1822). År 1807 publicerade Young en bok med titeln A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts. I detta verk medföljde två himmelssfärer med beteckningen Joseph Skelton sculp., och där fanns Murkvadranten avbildad.

Urania’s Mirror stjärnbildskort nr 10 med bl.a. Quadrans Muralis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I boken Urania´s Mirror or A View of the Heavens, och dess medföljande stjärnbildskort, från 1825, finns Quadrans Muralis avbildad på kort nummer 10. Själva boken var skriven av Jehoshaphat Aspin, men vem som hade ritat stjärnbildskorten har varit en gåta eftersom det i boken står att de var ”designed by a lady”. Bibliotekarien på Royal Astronomical Society, i London, Peter Hingley, menar att han har funnit dokument som visar att kortens konstruktör är en man: Richard Rouse Bloxam, kyrkoherde i Rugby, med astronomiska intressen.

Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.



En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.



Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.

En av dem var Alexander S. Hershell. 1864 gav han "Stjärnfallen i januari" deras moderna namn då han noterade att deras radiant låg nära stjärnan c Quadrantis Muralis.

På en modern stjärnkarta är radianten placerad i hörnet mellan stjärnbilderna Björnvaktaren (Boötes), Herkules och Draken (Draco). Meteorsvärmen kallas också Bootiderna efter Boötes.

Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:

Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006

The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999

Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979

Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och “a lady”, 1825

Journal of the British Astronomical Association, nr 104-1994

Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6-1953

The Astronomical Journal, nr 127-2004

LONEOS hemsida http://asteroid.lowell.edu/asteroid/loneos/loneos.htmlWikipedia