METEORITEN FRÅN ODESSA

Den här meteoriten hittades vid Odessa Meteor Crater i Ector County, sydväst om staden Odessa i Texas, USA (latitud 31,75733 grader nord och longitud 102,47911 grader väst). Den är en av tusentals meteoriter, som i förhistorisk tid slog ner och skapade en stor, och fyra små, kratrar i området. Man antar att meteoriten störtade in i vår atmosfär med en hastighet av 40 000 – 60 000 km/tim. Nedslaget orsakade vindhastigheter på mer än 1000 km/tim. Alla djur inom en radie av 1,5 kilometer dödades förmodligen omedelbart.


Odessameteoriten i 180 gångers förstoring

Tusentals järnmeteoriter har hittats i området, vägande totalt 10 ton. Det största meteoritblocket vägde 135 kg. Meteoritfragmenten består till 90 procent av järn, 8 procent nickel och små mängder av ytterligare några ämnen. Meteoriterna har utsatts för väder och vind och har blivit kraftigt oxiderade. Det är bara tack vare det torra ökenklimatet som de alls har bevarats. De hittas ofta täckta med ett tjockt lager av rost.

Den största kratern är en grund, skålformad grop, 5 meter djup och 170 meter i diameter. På grund av erosion höjer sig dess kant nu knappt en meter över omgivande landskap. Man har beräknat att kratern ursprungligen var 27 meter djup, men under årens lopp har kratern fyllts av sediment.

Det finns mycket olika uppgifter om kraterns ålder, alltifrån 10 000 år till mer än 200 000 år. Den äldsta tidsangivelsen står Richard Norton för i sin bok Rocks from space, utgiven 1994. Enligt honom har man kommit fram till detta värde tack vare att man grävde fram fossilet av en förhistorisk häst i fyllnadsmassan i kraterbotten. Just den hästarten har, enligt Norton, varit utdöd i mer än 200 000 år. Med tanke på att hans uppgifter på ålder skiljer sig så mycket från övriga teorier, så kan man undra om det är en felskrivning. Menar han egentligen 20 000 år? Vad som talar emot det antagandet är hans uppgift om att Odessa är äldre än den kända Meteor Crater, i Arizona, och den antas vara 50 000 år.



Patrick Dearen skriver på webbsidan http://www.caver.net/odemetcr.html (länken är bruten) att meteoriten störtade in i atmosfären för 25 000 år sen. Dearen citerar geologen Glen L. Evans som berättar om den stackars hästen igen. I slutet av 1930-talet borrade man ett 50 meter djupt schakt ner i den stora kraterns botten och hittade då fossil av pleistocena hästar och elefanttänder. Pleistocen är en epok, i kvartärperioden, som inföll från 1,65 miljoner år till 11 500 år före nutid.

I en artikel i Reno Gazette från december 1935 menar Clyde Fisher, direktör för Hayden Planetarium i New York, att nedslagskraterns ålder är mellan 40 000 och 75 000 år.

Kathleen Mark skriver i sin bok Meteorite craters, utgiven 1987, att man räknar med att kratern bara är cirka 10 000 år gammal. Detta grundas på fynd av en förhistorisk häst (där har vi vår gamle vän återigen). Senare, vid en utgrävning 1982, hittade man fragment av en elefant. Enligt Dearen hittades dock hästen och elefanten vid samma tillfälle av Glen L. Evans.

Webbsidan Earth Impact Database (Planetary and Space Science Centre vid University of New Brunswick i Kanada) anger åldern till mindre än 50 000 år.

I artikeln Age and effects of the Odessa meteorite impact, western Texas, USA, i tidskriften Geology (nummer 12, december 2005) kan man läsa att forskarna Vance Holliday, David Kring och James Mayer utförde borrningar i kratern för några få år sen. Resultaten av undersökningarna pekar på att åldern skulle vara ungefär 63 500 år (Pleistocen).

Meteoritkratern upptäcktes 1921 när A. B. Bibbins sökte efter olja nära Odessa. En ranchägare gav Bibbins en sten som han antog vara järnmalm och visade sedan vägen till en grund fördjupning, där stenen hade hittats. Bibbins misstänkte att det rörde sig om en meteorit och han skickade fyndet till U. S. National Museum, där analysen bekräftade hans teori.
Utforskaren av den stora meteoritkratern Meteor Crater, i Arizona, Daniel Moreau Barringer, fick reda på fyndet i Odessa. Han berättade detta för sin son Daniel Moreau Barringer Jr, som 1926 åkte till Odessa och lokaliserade kratern. Han hittade flera nickel-järn-meteoriter och han fastslog att gropen hade formats av ”the impact of an extra-terrestrial body with the earth”. Med hjälp av en överenskommen kod, telegraferade han den informationen till sin far. 1935 undersökte meteoritforskaren H. H. Nininger fälten runt kratern med hjälp av en primitiv metalldetektor. Efter några minuter hittade han en meteorit som vägde nästan ett halvt kilogram. På en dag upptäckte han 27 meteoriter.



Under årens lopp har många meteoriter hittats i de små kratrarna, men inga inne i den stora kratern. Däremot har man hittat många på den stora kraterns ytterväggar och fälten runt omkring den.

Staden Odessa ligger i Ector County och Midland County, i delstaten Texas, men större delen ligger i Ector. Befolkningen uppgick år 2005 till 91 200 personer. Allt började 1886 när orten etablerades vid Texas and Pacific Railway. 1927 hittade man olja och staden blev centrum i det här oljedistriktet. Staden är uppkallad efter Odessa i Ukraina. Åsneharen (engelska jackrabbitt) är Odessas stadssymbol. Åsneharen kallas så på grund av sina långa öron, som påminner om åsneöron. Dess päls har en färg som liknar sanden, och det torra gräset, i västra Texas. Med hjälp av sina långa ben kan den komma upp i en hastighet av drygt 70 km/tim.

Fler bilder

Källor:
Artikel i The Columbus Dispatch, 24 januari 2006
Artikel i Geology, nr 12, december 2005
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001
Rocks from space, O. Richard Norton, 1994 
Meteorite craters, Kathleen Mark, 1987
Artikel i Reno Gazette, 27 december 1935
Encyclopediae Britannica
Wikipedia
”crater for the ages” av Patrick Dearen, www.caver.net/odemetcr.html  (länken är bruten)
Earth Impact Database

MOLN ÖVER KARLSTAD

Vädrets makter var inte nådiga i Karlstad den 10 januari 2009, så det blev inga bra observationer av årets största fullmåne. I stället kunde man ta sig en titt på mörka molnformationer som snabbt gled fram över himlen.

NÄSTAN FULLMÅNE

I morgon, den 10 januari, får vi se den största fullmånen under år 2009, om vädret tillåter.
Ett dygn före, på fredag eftermiddag den 9 januari, såg månen ut så här över Karlstad.

Fler bilder

ASTEROIDEN 10558 KARLSTAD

Man beräknar att det finns mellan 1,1 och 1,9 miljoner asteroider, med en diameter över 1 km, i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Man har upptäckt nästan 450 000 av dessa, som till att börja med har fått en tillfällig beteckning (t.ex. 1989 AC). Nästan 203 000 har fått sina banor tillräckligt väl undersökta så att de har tilldelats ett permanent, officiellt nummer (t.ex. 4282). Mindre än 15 000 har hittills blivit namngivna.

Den belgiske astronomen Eric Walter Elst upptäckte den 15 september 1993 en asteroid som han gav namnet Karlstad (ursprunglig beteckning: 1993 RB7). Antagligen valde han det namnet som en följd av att han tidigare hade upptäckt, och namngivit, asteroiden Fröding.

Upptäckten gjordes vid European Southern Observatory i Chile, på berget La Silla, i södra delen av Atacamaöknen, 600 kilometer norr om Santiago de Chile.

Karlstad har en omloppstid runt solen på 1311 dagar (3,59 år). Dess avstånd till solen, när den är som närmast, är 2,041 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Se omloppsbanan.



Karlstad är centralort i Karlstads kommun och är också residensstad i Värmlands län och stiftsstad i Karlstads stift. Staden ligger i Klarälvens deltaområde och består därför av älvfåror, restsjöar och öar. Den största ön kallas Tingvalla och här fanns en handels- och tingsplats redan under medeltiden. År 1584 grundade hertig Karl (som sen blev kung Karl IX) staden Karlstad.



I staden finns Sveriges längsta stenbro, den så kallade Östra bron, som var färdigbyggd 1797. Liksom många andra städer har Karlstad eldhärjats vid flera tillfällen. Fyra gånger har den nästan utplånats och senast var år 1865. Av äldre byggnader, som klarade den branden, återstår i dag kvarteret Almen från 1700-talet, Biskopsgården från 1786, Domkyrkan från 1730.



Gamla gymnasiet (Gymnasium Adolpho Fredericianum) på Lagberget, som byggdes mellan 1753 och 1759, klarade sig också. På dess tak finns en åttkantig tornbyggnad som användes som observatorium. Gymnasiets arkitekt hette Carl Hårleman. Han var också upphovsman till Stockholms Gamla Observatorium, på Observatoriekullen på Drottninggatan 120, och han hade också ritat ändringarna till det astronomiska observatoriet på Svartbäcksgatan i Uppsala. I Gymnasium Adolpho Fredericianum ägnade sig lektorerna Fryxell och Piscator åt astronomiska observationer. Man lånade instrument från Vetenskapsakademien, men man tillverkade också
egna kvadranter i trä. Fortfarande finns den största av dem kvar i tornrummet. Byggnaden är numera förklarad som byggnadsminnesmärke. Mer att läsa här.
Se även foto på månen över observatoriet och Venus över observatoriet.

Källor:
Nationalencyklopedin
Artikel i Värmlands folkblad 1998-10-27
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
European Southern Observatorys hemsida www.eso.org/
Observatoriemuseets öppnar igen: https://www.nyteknik.se/samhalle/observatoriemuseet-oppnar-for-skolor-6901209

ASTEROIDEN 10122 FRÖDING

Som ni tidigare har sett på den här hemsidan så finns det asteroider med svensk anknytning. Däribland återfinns också den värmländske poeten Gustaf Fröding, som fick ge namn åt asteroid nummer 10122 (alternativ beteckning 1993 BC5).

Den upptäcktes den 27 januari 1993 av den belgiske astronomen Eric Walter Elst vid Caussols-observatoriet i sydöstra Frankrike. Observatoriet ligger på 1100 meters höjd ovanför byn Caussols på Plateau de Calern i Alpes-Maritimes.

Fröding har en omloppstid runt solen på drygt 2106 dagar, eller 5,77 år. När den är närmast solen är avståndet 2,7 astronomiska enheter (1 AE är ungefär lika med 149,6 miljoner
kilometer). Fröding tillbringar sin tid i det stora asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter. Se illustration på omloppsbanan.

Eric Walter Elst föddes 1936 och han har upptäckt 3490 asteroider (t.o.m. juli 2006). En av hans mest berömda upptäckter är den märkliga asteroiden/kometen 7968 Elst-Pizarro som han observerade på fotografier, tagna av Guido Pizarro den 14 juli 1996. Han fick själv en asteroid uppkallad efter sig: 3936 Elst (som upptäcktes av C. J. van Houten den 16 oktober 1977).



Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters gård utanför Karlstad och dog den 8 februari 1911 i villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Han arbetade en tid som journalist på
Karlstads-Tidningen, men hösten 1888 kunde han ägna sig helt och hållet åt sitt författarskap, tack vare ett arv. Han debuterade med poesisamlingen Guitarr och dragharmonika år 1891. Där hittar man en av hans mest kända dikter: Det var dans bort i vägen, som tonsattes 1899 av Helfrid Lambert. 1971 spelade Sven-Ingvars in en version av den på lp-skivan Sven-Ingvars i Frödingland. En stor del av sitt liv kämpade Gustaf Fröding mot sin alkoholism och sina svåra psykiska störningar.

Följande strof ur dikten Midvintersfest har astronomisk anknytning:

när kalla stjärnor över snöfält blänka
och månen sorgblek över isar skrider
jag vet ej varför, men jag måste tänka
på flydda sekler, på förgångna tider.

Se även artikeln Fröding och Bielas komet.

Källor:
Nationalencyklopedin
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Gustaf Fröding - samlade dikter, 1984
Wikipedia

SUNDSTJÄRN

Den turkosa tjärnen
På Brattforsheden, cirka 40 kilometer nordost om Karlstad, mellan Molkom och Filipstad, finns fyra naturreservat. Ett av dessa kallas Kittelfältet och ligger öster om sjön Alstern (latitud 59,6545 grader nord och longitud 13,9366 grader öst). Det består av drygt 25 dödisgropar inom ett område mindre än 1 kvadratkilometer (se Lämpenshålan för mer information om hur dödisgropar bildas). Storleken på groparna växlar från något tiotal meter breda och några meter djupa till flera hundra meter breda och mer än 25 meter djupa. De djupaste groparna når ner under grundvattennivån och därför har små tjärnar bildats i bottnarna. En av dessa heter Sundstjärn och har en ovanlig färg på vattnet. Det är turkosfärgat och det beror på att vattnet innehåller en blågrön alg.



Den 11 400 hektar stora Brattforsheden avsattes 1984 till naturvårdsområde. Anledningen är att det är ett av Sveriges främsta exempel på randdeltan vid högsta kustlinjen. Inom området finns intressanta geologiska formationer som till exempel rullstensåsar, raviner, dyner, meandrande vattendrag och de redan omnämnda dödisgroparna. Vegetationen består framförallt av hedtallskog med en undervegetation av bärris, ljung och lavar. På Brattforsheden lever den utrotningshotade sandödlan. I motsats till den vanliga skogsödlan, som föder levande ungar, lägger sandödlan ägg och är därför helt beroende av klimatet för sin äggkläckning.

En vandringsled, den så kallade Brattforsleden, går genom Kittelfältet. Till att börja med passerar den norr om de så kallade Alsterstjärnarna och på en udde mellan tjärnarna når man fram till ett vindskydd. Strax före detta vindskydd kan man vika av på en fristående vandringsled med namnet ”Rundslinga dödisgropar 1,2 km”. På så vis tar man sig genom de centrala delarna av Kittelfältet och passerar även Sundstjärn.

De övriga naturreservaten på Brattforsheden är Lungälvens raviner, Geijersdalsmossen och Brandfältet (ett stort skogsområde sydväst om Brattfors som brann sommaren 1992).

Fler bilder

Källor:
Brattforsheden – istiden i närbild, Lars Furuholm, Richard Heijkenskjöld, Barbro Mellander, 1994
Naturvårdsområden i Värmlands län: Brattforsheden, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996
Naturreservat i Värmlands län, nr 35: Kittelfältet, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996

ASTEROIDEN 11061 LAGERLÖF

Liksom Astrid Lindgren har Selma Lagerlöf fått en asteroid uppkallad efter sig. Den upptäcktes den 10 september 1991 av den tyske astronomen Freimut Börngen vid Karl-Schwarzschild-observatoriet i Tautenburg, Tyskland.

Lagerlöf har en omloppstid runt solen på drygt 1691 dagar (4,63 år). När den är som närmast solen, befinner den sig på ett avstånd av 2,5 astronomiska enheter (1 astronomisk enhet är lika med avståndet mellan jorden och solen, vilket är cirka 149,6 miljoner kilometer).

Freimut Börngen föddes den 17 oktober 1930 och studerade galaxer vid observatoriet i Tautenburg (tidigare Östtyskland). Han var också intresserad av asteroider, men eftersom forskning om små himlakroppar inte ansågs vara tillräckligt prestigefyllt i Östtyskland, så fick han leta efter dessa himlakroppar vid sidan av sitt ordinarie arbete. Fram till juli 2006 har han upptäckt 519 asteroider. Under den östtyska tiden döpte han dem till politiskt neutrala namn. Efter Tysklands enande har han t.ex. använt namn på personer ur den tyska
motståndsrörelsen under nazitiden. Själv fick han asteroiden 3859 uppkallad efter sig (upptäckt av E. Bowell den 4 mars 1987 vid Lowell-observatoriet i USA).

Selma Lagerlöf har även en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Nationalencyklopedin
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov/
JPL Small-Body Database http://ssd.jpl.nasa.gov/sbdb.cgi
Wikipedia