KEPLER-TELESKOPETS FÖRSTA UPPTÄCKTER

En konstnärs vision av en av exoplaneterna
NASA/JPL-Caltech/T. Pyle (SSC)

Den fjärde januari i år meddelade NASA att rymdteleskopet Kepler hade upptäckt sina fem första exoplaneter (planeter utanför vårt solsystem).

Planeterna fick beteckningarna Kepler 4b, 5b, 6b, 7b och 8b. Som jag berättade i en tidigare artikel, så är Kepler-teleskopet byggt för att försöka upptäcka planeter av jordens storlek, som kretsar i den beboeliga zonen runt sol-liknande stjärnor i stjärnbilderna Svanen (Cygnus) och Lyran (Lyra). NASA uppger att teleskopet är så känsligt att om det vändes mot jorden och spanade ner mot en liten stad på natten skulle det kunna upptäcka ljusförändringen när någon passerar framför en lampa som sitter på väggen på ett hus.


NASA/Ames/JPL-Caltech

Kepler 4b är fyra gånger så stor som jorden och de andra exoplaneterna är större än Jupiter. Samtliga planeter kretsar mycket nära sina respektive stjärnor, med omloppstider från 3,2 dagar till 4,9 dagar. Stjärnorna är mycket hetare än solen och eftersom planeterna befinner sig så nära dem så beräknar man yttemperaturerna till mellan 1 200 och 1 650 grader Celsius.
"Det är varmare än smält lava och planeterna glöder", sa Keplerprojektets vetenskaplige chef, William Borucki, på NASA Ames Research Center, "och det är verkligen inga platser där man kan söka efter liv".


NASA/Ames/JPL-Caltech

Planeten Kepler 7b är en av de exoplaneter som har den lägsta densiteten som hittills har uppmätts (ungefär 0,17 gram per kubikcentimeter).
"Medeldensiteten på den här planeten, inklusive dess kärna, är ungefär densamma som Styrofoam" (frigolit, cellplast), enligt William Borucki.
Han säger också att Keplers observationer kommer att visa om det finns många stjärnor, med planeter som kan härbärgera liv, eller om vi kanske är ensamma i vår galax.

Keplers upptäckter bekräftades av ett flertal jordbaserade teleskop, bland annat Keck I på Hawaii och Nordiska Optiska Teleskopet på ön La Palma, Kanarieöarna.

Fler bilder

Källor:
Keplerprojektets webbsida
NASA:s webbsida
BBC Science and Environment

LISTA ÖVER HISTORISKA STJÄRNBILDER

Stjärnbilden Herschels teleskop i Uranographia 1801

Listan består av stjärnbilder som inte räknas in bland de 88 stjärnbilder som stadfästes 1930 av Internationella astronomiska unionen. Under tidigare århundraden bidrog nästan varje utgivare av stjärnatlaser med egna stjärnbilder. Med tiden blev vår stjärnhimmel befolkad av en stor mängd olika varelser och tingestar. Många av dessa har nu förpassats till glömskans arkiv, men jag tycker att de är kulturhistoriskt intressanta och har därför samlat fakta om dem under några år. På Kosmografiska arkivets databas har jag gjort en förteckning över några av dessa konstellationer (som till exempel Boktryckarverkstaden, Lüneburgska hästen, Stjärnkikarfisken och Luftballongen). Efterhand som jag skriver artiklar om dem så hamnar dessa på webbsidan Historiska stjärnbilder.

Gå vidare till Lista över historiska stjärnbilder.

SOMMERSTA

Gravfältet där backsippan växer
I ån Vismans dalgång ligger fem små grusåsar väster om, och strax intill väg 26 (tidigare väg 64), två kilometer söder om Visnums kyrka, i Värmland. De ingår i den rullstensås som kallas Visnumsåsen. På fyra av de sydligaste kullarna har man under järnåldern anlagt gravfält (på den femte åsen ligger Visnums kyrkas begravningsplats). De fyra gravfälten kallas Backa, Vall, Barbrohöjden och Sommersta. Den här artikeln handlar om Sommersta.
Gravfältet har fornlämningsnummer 18:1 i Visnums socken och ligger på latitud 59,1127 N och longitud 14,1746 Ö (WGS84).
Se Sommersta på hitta.se.

Se mer på Värmländska fornminnen.

UPPDATERINGAR

Uppdatering av bilder till artiklarna "Kung Ranes hög" och "Askeberga skeppssättning"

BERGSKLÄTTEN

”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Inom reservatet finns 16 gravanläggningar från förhistorisk tid.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).

Se Bergsklätten på hitta.se

Läs mer om Bergsklätten på Värmländska fornminnen

SKAGE FYR

Omkring 1870 förvärvade Wenerns Seglations Direktion ett halvt tunnland mark på södra delen av Store holmen, på Hammarö sydspets, till en kostnad av 80 riksdaler.
År 1872 byggdes fyren och fick sitt officiella namn ”Hammarö Skage fyr”. Ordet ”skage” betyder udde. Fyren ligger på latitud 59,2544 grader N och longitud 13,5055 grader Ö.

Det var byggmästaren, och tillika fyrmästaren, Anders G. Andersson som stod för byggnationen. Han fungerade sen också som fyrvaktare, men eftersom han även hade ansvaret för andra fyrar runt Vänern, så blev det hans anhöriga som fick sköta mycket av arbetet. 1907 övertog Johan Olsson fyrvaktarsysslan.

Skage fyr var en varningsfyr med enbart rött sken. Dess uppgift var bland annat att varna för skären Västra Grisen och Östra Grisen, som ligger söder om Skage fyr.



Ljuskällan i fyren bestod av en fotogenlampa bakom vilken man hade satt en försilvrad skärm för att förstärka ljuset. Värmen från lampan fick en propeller att snurra och den i sin tur vred runt skärmen. Senare fick man överta en lampa från Söökojans fyr och då drevs reflexskärmen av ett urverk. Dess lod hängde i en lina ner genom fyrtornet.

År 1930 ansågs fyren vara överflödig. Verksamheten upphörde och dess ljus släcktes för gott. Fyrvaktarfamiljen flyttade till Fiskvik. Det fanns till och med planer på att riva byggnaden.
1932 hade några personer, som ville försöka rädda fyren från förgängelsen, ett möte i Karlstad. 1934 bildades föreningen Fyrtornet och med seglationsdirektionens tillstånd fick man förvärva fyren, med omgivande tomt, för 2 000 kronor. Under andra världskriget användes fyrtornet som luftbevakningstorn.

I oktober 1980 bildades naturreservatet Värmlandsskärgården i norra Vänern. Hammarö sydspets ingår som en liten del i detta reservat, som sträcker sig från Värmlandsnäs nordöstra kust till öarna söder om Kristinehamn.
Nuförtiden ägs och förvaltas fyrtornet av Fyrföreningen Skage fyr.



Berggrunden vid Hammarö sydspets har en ålder av cirka 1,8 miljarder år och räknas till de sydvästsvenska järngnejserna. Det är den röda gnejsen som dominerar och färgen beror på ett stort innehåll av kalifältspat. I området kan man se slipspår i berggrunden efter stenblock som inlandsisen har baxat omkring. Isräfflor finns bland annat invid fyren. Isen har också slipat strandklipporna runda.

Tall är den skogstyp som förekommer mest runt Skage fyr och åldern håller sig runt 100 till 150 år. Ängsmarken runt själva fyren är en kvarleva från den tid då fyren var bebodd. Här kan man finna vanliga ängsarter som timotej, smörblomma och hundkex. Här växer också äkta johannesört och liten blåklocka. Vid hällar kan man på våren se till exempel vårveronika och backförgätmigej. Vid grinden in till fyrtomten står en lönn. Det är vårdträdet. Varje år slår medlemmarna i fyrföreningen ängen med lie.

På udden har Karlstads ornitologiska förening upprättat Hammarö fågelstation, med observation och ringmärkning av fåglar. Fram till och med juli 1991 hade man registrerat 234 arter vid Hammarö sydspets. En fjärdedel av alla märkta fåglar är kungsfåglar. Området hyser också fjärilar. I boken Hammarö sydspets kan man läsa att "301 arter har påträffats, varav 254 är storfjärilar och 47 småfjärilar. Nio arter har här observerats för första gången i Värmland. Närmare 85 % av arterna är helt eller huvudsakligen aktiva på natten".

Från Skage fyr har man i väster utsikt mot Gässlingegrundet, där vindkraftverk håller på att byggas. I sydväst skymtar det långsträckta Värmlandsnäs. Rakt i söder ser man bara öppet vatten och inför den utsikten förstår man varför Vänern ibland kallas för ett ”innanhav”.




Källor:
Artikel i Värmlands folkblad 2004-08-23.
Hammarö sydspets – udde i Vänern, Björn Ehrenroth och Björn Owe-Larsson, 1991.

KUNGSHÖGEN VID HÖGSÄTER

Ligger Olof Trätälja begravd här?

Kungshögen vid Högsäter har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.

Fler uppgifter se Värmländska fornminnen