KORPBERGET

Fornborgen där Odens fåglar flyger 

På höjderna öster om Norsälven, och söder om E18, sträcker ett fornlämningsområde ut sig.

Vi ska besöka några av dessa fornminnen genom att följa stigen som slingrar sig från parkeringsplatsen, på E18:s södra sida, upp till Korpbergets fornborg och sen ända fram till två gravrösen, som ligger på berget söder om Korpberget (enligt Djurklou kallas det för Lilla Årsåsberget).
Alla de här omnämnda fornlämningarna ligger i Segerstad socken i Värmland.
Fornborgen har koordinaterna N 59° 21' 51,38", E 13° 11' 25,51" (WGS84)

Läs mer om Korpberget på Värmländska fornminnen
*

TYCHO BRAHES SUPERNOVA

 

Den döende stjärnan som skakade

den medeltida världsbilden

Kalendern visade att det var den 11 november år 1572. Det var kväll och solen hade sjunkit under horisonten.

Den 25-årige Tycho Brahe hade avslutat sina alkemiska experiment i laboratoriet för dagen, och var på väg över gårdsplanen vid Herrevads kloster i Skåne, när han sin vana trogen tog sig tid att studera stjärnhimlen. Till sin förvåning upptäckte han att det var nånting som inte stämde. En ny, ljusstark stjärna hade tänts i stjärnbilden Cassiopeia!

 Teckning i Tycho Brahes "De Nova Stella". Stjärnan I betecknar supernova 1572 i Cassiopeia

I sin lilla skrift De Nova Stella (”om den nya stjärnan”), som gavs ut av boktryckaren Laurentius Benedicti (latinisering av Lars Bengtsson) i Köpenhamn 1573, skriver han om sin upptäckt:

”Förra året, den 11 i månaden november på kvällen efter solnedgången, då jag min vana trogen betraktade stjärnorna på den klara himlen, lade jag, praktiskt taget rakt över huvudet, märke till en ny, ovanlig stjärna, som blixtrade så att den syntes tydligare än de andra. Och då det stod mig, som nästan ända sen barndomen hade perfekt kunskap om hela stjärnhimlen (ty att skaffa sig detta vetande är inte särskilt svårt), tillräckligt klart att ingen stjärna någonsin förut funnits på denna plats på himlen, inte ens den minsta, ännu mindre då en stjärna med så iögonfallande styrka som denna, blev jag så förundrad över denna sak att jag inte skämdes för att tveka sätta tro till mina egna ögon. Då jag emellertid fick höra att stjärnan även av andra verkligen kunde observeras framträda på den angivna platsen, tvivlade jag inte längre.
I sanning, detta var det största under som i hela naturen ägt rum antingen sedan världens begynnelse eller i alla händelser säkerligen i klass med vad de heliga Skrifterna berättar om hur solen stannade i sitt lopp på grund av Josuas böner, eller förmörkades vid tiden för det himmelska försoningsoffret.”
(översättning Rolf Lindborg).

De nova stellas fullständiga namn: De nova et nullius aevi memoria prius visa Stella, iam pridem Anno à nato CHRISTO 1572, mense Novembrj primùm Constecta, contemplatio mathematica.




 Tycho Brahe

Tycho Brahe uppskattade att den nya stjärnan var lika ljusstark som Jupiter (som då befann sig i Fiskarnas stjärnbild) och det dröjde inte länge förrän den var lika ljus som Venus (med en magnitud på ungefär minus 4). Under två veckors tid kunde man till och med se stjärnan i dagsljus. I slutet av november började dess ljus falna och den ändrade färg. Från att ha varit vit övergick den till gul och orange och till slut svagt röd. I mars 1574 kunde man inte längre se den med blotta ögat. Då hade den varit synlig i ungefär 16 månader.

Brahe var inte den förste som upptäckte stjärnan. Redan den 6 november hade den sicilianske matematikern Francesco Maurolico (latinsk namnform: Franciscus Maurolycus) observerat stjärnan. Han hade sett den på nattens tredje timme och han skrev också ner dess ungefärliga position på himlen och dess höjd över horisonten. Det råder viss osäkerhet om Maurolico hade sett supernovan före den 6 november eller inte.

En spansk astronom, Jeronomi Muñoz (latin: Hieronymus Mugnoz), vid universitetet i Valencia, hade hållit en astronomilektion utomhus den 2 november och, som han senare hävdade i boken Libro del nuevo cometa (”bok om den nya kometen”), också utgiven 1573, skulle han absolut ha lagt märke till den nya stjärnan i Cassiopeia om den hade varit där då. Så av det kan man dra slutsatsen att supernovan visade sig någon gång mellan den 2 och 6 november.

Matematikprofessorn i Wittenberg, Wolfgang Schüler, gjorde också observationer den 6 november.

Den 7 november observerades den exploderande stjärnan av borgmästaren i tyska Augsburg, Paul Heinzel, och av Bernhard Lindauer, kyrkoherde i Winterthür, Schweiz, och av astronomiprofessorn Michael Mästlin i Tübingen (Johannes Keplers lärare).

Astronomen, och professorn i medicin i Louvain, Belgien, Cornelius Gemma, såg stjärnan den 9 november. Han kallade supernovan ”den nya Venus”. Kuriöst nog så skriver Isaac Newton i sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (1687) att Gemma hade observerat området runt Cassiopeia redan den 8 november och, trots att himlen var helt klar, hade han inte lagt märke till den starka stjärnan.
Isaac Newton framför också sin teori om att nya stjärnor, som till exempel Tychos stjärna, uppstår när kometer störtar in i gamla stjärnor, vars ljus har försvagats under många år. Kometerna förser stjärnorna med ny energi så att de plötsligt blossar upp igen.

Den engelske matematikern och astronomen Thomas Digges berättar i skriften Alae seu scalae mathematicae (utgiven 1573) hur han med hjälp av en linjal utförde ett experiment för att se om supernovan flyttade på sig i förhållande till fixstjärnorna. Han såg till att den nya stjärnan befann sig i skärningspunkten mellan stjärnorna Beta Cephei och Gamma Cassiopeiae och mellan Iota Cephei och Delta Cassiopeiae. Han kunde inte uppmäta någon förflyttning av stjärnan och drog slutsatsen att det verkligen var ett celest fenomen som tillhörde stjärnsfären.

Digges lärare och vän, John Dee, observerade också stjärnan och 1573 skrev han Parallacticae commentationis praxosque där han beskrev trigonometriska metoder för att kunna mäta avståndet till den nya stjärnan. Både Dee och Digges korresponderade med Tycho Brahe.

Men den nya stjärnan blev kallad "Tychos stjärna" eftersom det var han som gjorde de mest noggranna observationerna och, som Owen Gingerich formulerade det i sin artikel Tycho Brahe and the Nova of 1572, ”he had the imagination to formulate an interesting research strategy, secondly, the ingenuity to devise the instruments to carry out the research, and thirdly, the ability to draw significant conclusions from his results.” Han blev välkänd som en respekterad astronom efter publicerandet av De Nova Stella. På grund av skriftens rubrik myntades beteckningen nova för alla ”nya” stjärnor.



 Sextant i Brahes "Astronomiæ instauratæ mecanica", Wandsbek 1598

Han redogör för hur han, med sin sextant, mäter den nya stjärnans position i förhållande till andra stjärnor, till ekliptikan och till himmelsekvatorn. Eftersom stjärnan befann sig i stjärnbilden Cassiopeia var den cirkumpolär, sedd från Skåne. Tycho Brahe kunde därför observera stjärnan varje molnfri natt, året runt. En cirkumpolär stjärna går nämligen aldrig ner under horisonten. För att stjärnan skall vara cirkumpolär krävs att dess deklination är större än 90 grader minus ortens latitud (för nordliga latituder). Liksom Dee och Digges finner han att objektets position inte förändras. Med sina exakta mätningar (från dag till dag, från månad till månad) som har en noggrannhet på mindre än en tiondels grad, kan han med säkerhet fastställa att den nya stjärnan är orörlig bland fixstjärnorna. Han konstaterar därmed att det inte kan röra sig om en komet eller en planet.
Till och med Saturnus, som har den långsammaste egenrörelsen, av de på Brahes tid kända planeterna, förflyttar sig märkbart under ett halvår.
Han försöker också finna någon parallax mellan det nya objektet och fixstjärnorna, men finner ingen sådan. Tycho drar då slutsatsen att objektet befinner sig bortom planetsfärerna, uppe på stjärnfirmamentet.



Parallax (illustration: WikiStefan)

Parallax är förändringen i ett objekts position, i förhållande till en bakgrund, när man observerar det från två olika platser. Ett enkelt sätt att demonstrera parallax är att hålla upp ett finger framför näsan och sen blunda med ett öga i taget. Fingret tycks hoppa i sidled vid varje blinkning. Flyttar man fingret längre bort från ansiktet blir hoppen mindre. Ju längre bort någonting befinner sig desto mindre blir hoppen i sidled i förhållande till bakgrunden.

Månen var tillräckligt nära jorden för att två astronomer som observerade den på två olika platser, långt från varandra, skulle kunna se att månen flyttade sig i förhållande till stjärnorna i bakgrunden.



Friedrich Wilhelm Bessel

Visserligen visar också stjärnorna parallax, men den är så liten att man, med de instrument som stod till buds på Brahes tid, inte kunde mäta den ens på de närmaste stjärnorna. Det skulle dröja ända till 1838 då astronomen Friedrich Wilhelm Bessel lyckades mäta parallaxen hos stjärnan 61 Cygni, i stjärnbilden Cygnus, Svanen. Bessel beräknade att avståndet till 61 Cygni var ungefär 10 ljusår. Satelliten Hipparcos, som skickades upp 1989 av den europeiska rymdorganisationen ESA, lyckades mäta upp mycket exakta avståndsuppgifter för 120.000 stjärnor. Enligt Hipparcos är avståndet till 61 Cygni 11,4 ljusår.



Stjärnan 61 Cygni. ESO, European Southern Observatory

Enligt den grekiske filosofen Aristoteles lära bestod kosmos av fem element. Dels de fyra element som fanns på jorden och i atmosfären: jord, vatten, luft och eld; dels det femte elementet (etern) som himlarna bestod av. De två tunga elementen jord och vatten drogs ner mot jordens centrum, som också var universums centrum, medan de två lätta elementen luft och eld ville lyfta uppåt. På jorden, och i atmosfären, skedde därför en ständig förändring; liv, nedbrytning och död. Det femte elementet förändrades däremot aldrig och därför kunde heller ingenting förändras i de kristallsfärer där månen, planeterna och stjärnorna befann sig. Så enligt Aristoteles var en ny stjärna en ren omöjlighet.
Alla förändringar man kunde se på himlen skedde alltså någonstans i atmosfären. Det inkluderade blixtar, moln, stormar och kometer. Även meteorer, vilket förklarar varför studiet av vädret kallas för meteorologi (meteor kommer från grekiska ordet meteoros = svävande i luften). Enligt den aristoteliska världsbilden ansågs dessa vara s.k. sublunära fenomen. De uppstår alltså någonstans under månens kristallsfär, i jordens atmosfär.


Stjärnbilden Cassiopeia från Johann Bayers "Uranometria" (1661). Image copyright History of Science Collections, University of Oklahoma Libraries (trots att Bayer gav ut sin stjärnatlas nästan 90 år efter supernovans utbrott bestämde han sig för att märka ut dess placering. Jag har skrivit SN 1572 vid supernovan)

Resultaten av Tycho Brahes undersökningar betydde kanske inte slutet på den aristoteliska kosmologin, men det var åtminstone början till slutet. Framförallt blev det den avgörande händelse som fick Tycho Brahe att välja astronomins bana. Det ledde också till det stora stöd han fick från Danmarks kung Frederick II då han blev erbjuden ön Ven, i Öresund, som förläning.

Tycho Brahe föddes den 14 december 1546 på Knutstorps slott, cirka 8 kilometer nordost om Svalöv i Skåne (som då tillhörde Danmark). Tycho uppfostrades av farbrodern Jörgen Brahe, och hans hustru Inger Oxe, på Tosterups slott. På ön Ven lät han bygga de två astronomiska observatorierna Uraniborg och Stjärneborg. Efter en schism med den nye danske kungen Kristian IV flyttade han till Prag och blev hovmatematiker hos kejsar Rudolf II. Han dog den 24 oktober 1601 i Prag.

Han var den siste, och den bäste, astronomiske observatören innan teleskopen började användas. Hans berömmelse vilar framförallt på hans exakta positionsbestämningar av planeter och stjärnor vilka sen låg till grund för Johannes Keplers lagar för planetrörelserna.



Herrevads kloster "Borgen", Riseberga socken, Skåne

Herrevads kloster, där Tycho Brahe utförde sina observationer, ligger mellan Klippan och Ljungbyhed i Skåne. Det var det första danska munkklostret av cistercienserorden och hade grundats av Lunds ärkebiskop Eskil år 1144. Han invigde också Lunds domkyrka 1145.

Herrevad blev ett av Danmarks rikaste kloster och bestod som mest av cirka 400 gårdar. I samband med den danska reformationen 1536 drogs klostret in till kronan och bildade, tillsammans med alla gårdarna, ett eget län. Klostret bestod av byggnader arrangerade i fyrkant och även en kyrka, byggd i korsform, där långskeppet var 53 meter långt och 19 meter brett. Tvärskeppets bredd uppgick till 28 meter. 1585 upphörde gudstjänsterna i kyrkan och den fick förfalla. Slutligen störtade taket in. I slutet av 1600-talet fick tyska församlingen tillstånd att hämta sandsten från Herrevads kyrka när man skulle bygga Caroli kyrka i Malmö.

Idag finns inte mycket bevarat av klosterbyggnaderna. Under 1980-talet företog man utgrävningar vid kyrkoruinen och idag finns delar av kyrkans kor och östra munklängan bevarade.



Herrevads kloster Kapellet, Riseberga socken, Skåne

Öster om den nuvarande huvudbyggnaden ligger en liten byggnad, "Kapellet", som var sakristia under klostertiden. Den byggdes på tidigt 1200-tal och teglet som användes var bränt i munkarnas stora tegelbruk.

1565 övergick det före detta klostret i förläning till den danske stormannen Steen Bille, som var morbror till Tycho Brahe. Brahe tillbringade mycket tid på Herrevad. Steen Bille var själv intresserad av naturvetenskap och han uppmuntrade Tychos vetenskapliga studier. Bille lät bygga ett kemilaboratorium där man bland annat ägnade sig åt alkemiska experiment. 1570 anlades ett pappersbruk vid Herrevads kloster och det blev senare kallat ”Klippan”. På 1700-talet flyttades bruket till lokaler vid Rönne å, i Klippan, där det fortfarande ligger. Det anses vara Nordens äldsta pappersbruk.

I början av 1800-talet revs klosterbyggnaderna och under åren 1816 till 1819 uppfördes den nuvarande byggnaden i empirestil. Den består av tre ihopbyggda längor runt en borggård. I mittbyggnaden har man bevarat delar av det gamla klostrets portlänga. Sedan 1935 är Herrevadsklostret skyddat som byggnadsminne.



Herrevads kloster "Borgen", Riseberga socken, Skåne

För närvarande är Herrevads kloster i privat ägo och området runt huvudbyggnaden är avstängt för renovering.

Tycho Brahes supernova (röda ringen) taget med NASA's Wide-field Infrared Survey Explorer (WISE). NASA/JPL-Caltech/WISE Team

Nu vet vi att Tycho Brahe inte såg en ny stjärna utan istället en exploderande stjärna, en supernova, i slutet av sin livsbana. Det var inte förrän på 1940-talet som man kom fram till att det rörde sig om en supernova.
Resterna av supernovan upptäcktes 1952 med 76-meters radioteleskopet vid Jodrell Bank i England. Den katalogiserades som 3C 10.



5-meters teleskopet på Mount Palomar. PD-USGOV-NASA

På 1960-talet kunde man se mycket svaga gasmoln på foton tagna av 5-metersteleskopet vid Mount Palomar-observatoriet. Tychos supernova har också fått beteckningen G 120.1+1.4 i Dave Greens katalog över galaktiska supernovarester. Gasskalet expanderar nu med en hastighet av ungefär 9000 km/s. Supernovaresterna har en diameter på 24 ljusår. Tychos stjärna heter också B Cassiopeia.
Det mesta av supernovans energi skickas ut som röntgenstrålning, motsvarande flera hundra solar.



Röntgenbild av Tychos supernovarest. NASA/CXC/Rutgers/J.Warren & J.Hughes et al.

Det finns olika sorters supernovor. En del uppstår när massiva stjärnor kollapsar i slutet av sina liv. Dessa kallas för typ II. Andra supernovor skapas i en förödande interaktion mellan medlemmarna i ett dubbelstjärnesystem. De vetenskapligt mest intressanta i den senare gruppen är de så kallade typ Ia-supernovorna där en massiv vit dvärgstjärna drar till sig materia från sin partner. När dvärgstjärnan har uppnått en kritisk gräns på 1,4 gånger solens massa (den s.k. Chandrasekhar-gränsen) råkar den ut för en katastrofal kollaps och brinner med en våldsam nukleär eld som till slut spränger stjärnan i bitar.
När en supernova exploderar avger den ett starkt ljussken motsvarande miljarder stjärnor.

Frågan är då vilken sort Tychos supernova tillhör.
Genom att använda ett gasmoln i Vintergatan som en sorts interstellär spegel har ett team under ledning av Oliver Krause, vid Max Plancks astronomiska institut i Tyskland, kunnat analysera samma ljus som Tycho Brahe, och andra observatörer, såg på 1500-talet. Därmed har forskarna kunnat bestämma vilken typ av supernova som exploderade i Cassiopeia. Deras resultat publicerades den 4 december 2008 i tidskriften Nature.

Trots att fotonerna som strålade ut direkt från supernovan passerade jorden år 1572, så spreds de vidare ut i rymden i en expanderande sfär. När ljuset träffar ett stoft- eller gasmoln vid sidan av supernovan, reflekteras en del av fotonerna mot jorden och når oss många år efter den första observationen på 1570-talet. Man kan tänka sig jämförelsen med en sten som släpps i en damm. Vågorna rör sig ut åt alla håll tills de möter ett fast motstånd, till exempel en brygga. Då bildas nya vågor som också rör sig ut åt alla håll. Om man står på motsatta stranden så ser man först de direkta vågorna från stenen och lite senare de vågor som reflekterades från bryggan.

Dagens forskare kunde därmed använda ljusreflektionerna från galaktiska moln för att analysera ljusekot med dagens kraftfulla teleskop vid Calar Alto i Spanien och vid Mauna Kea på Hawaii. Spektroskopiska undersökningar visade att ljusekot innehöll signaturer av kisel, men inte väte. Detta är enligt astronomerna ett tydligt tecken på att supernovan var ett resultat av en typ Ia-explosion i en vit dvärgstjärna.
Krause och hans team fann att supernovan befinner sig på cirka 11.000 ljusårs avstånd. Explosionen hände alltså i verkligheten för 11.000 år sen.

Alla supernovor av typ Ia uppvisar samma ljusstyrka och kan därför användas för att mäta avstånd i universum. Observationer av typ Ia-supernovor i andra galaxer, bortanför Vintergatan, ledde till upptäckten att universums expansion accelererar.

Vad skiljer då en ”vanlig” nova från en supernova?
En nova är eruptioner på en vit dvärgstjärnans yta där den ingår i ett dubbelstjärnesystem med en röd jättestjärna. Material från de yttre lagren på den röda jättestjärnan dras till den vita dvärgen. När så mycket material har överförts till den vita dvärgen att tätheten och trycket är tillräckligt högt sätter det igång en termonukleär explosion på dvärgstjärnans yta. Den är dock inte tillräckligt stark för att utplåna dvärgstjärnan, men det får den att kraftigt öka i ljusstyrka.

I oktober 2004 berättade en artikel, införd i tidskriften Nature, om upptäckten av en solliknande stjärna (klass G2) som man antar är dubbelstjärne-kompanjonen till den exploderande vita dvärgstjärnan. Den gula stjärnan fick beteckningen Tycho G. Den var förmodligen en huvudseriestjärna, eller tillhörde en undergrupp till jättestjärnorna, innan supernovaexplosionen då en del av dess massa slets loss och dess yttre delar utsattes för en värmechock. Explosionen slungade ut Tycho G i en hastighet av 136 km/s, vilket är fyra gånger snabbare än andra stjärnor i dess närhet. Dess hastighet skulle också möjligtvis kunna förklaras av att den faller in i Vintergatan från den galaktiska halon, som omger Vintergatans diskformade skiva. Halon är en sfär av materia kring Vintergatan som består av klotformiga stjärnhopar och andra äldre stjärnor. Men spektra som har tagits av William Herschel-teleskopet i La Palma, och 10-meters teleskopen W.M. Keck på Hawaii, visar att stjärnan innehåller tunga grundämnen som är typiska för stjärnor som befinner sig i Vintergatans skiva, inte i dess halo.



Hamlet av William Shakespeare

Tychos supernova gav inte bara återsken i galaktiska gasmoln utan även i William Shakespeares mest kända drama: Hamlet.
Detta påstår i alla fall forskarna Donald W. Olson, Marilynn S. Olson och Russell L. Doescher på Southwest Texas State University i San Marcos, USA. De framför sin tes i tidskriften Sky & Telescope , november 1998.
Pjäsen börjar, en kall natt efter midnatt, med att vakterna på Helsingörs slott förklarar för den lärde Horatio hur de under de två föregående nätterna har fått skåda ett spöke (som ju senare visar sig vara vålnaden av Hamlets fader).
Vakterna beskriver tidpunkten då spöket brukar visa sig:

Förliden natt,
då stjärnan där i väster ifrån polen
belyste i sitt lopp det himlafält,
där nu den tindrar klart, såg vi, Marcellus
och jag, när klockan just slog ett –
(C. A. Hagbergs översättning, 1965)

Med utgångspunkt från texten argumenterar tidskriftsförfattarna för tesen att ”stjärnan där i väster ifrån polen” i själva verket är supernovan i Cassiopeia. I korthet går bevisföringen ut på följande sätt:
Pjäsen anger att klockan är 01.00 på natten. För att få fram tiden på året så noterar man att en av soldaterna klagar på att ”det är bittert kallt”. En annan soldat säger också att inga spöken kan visa sig under den kommande månaden då Frälsaren firas, vilket skulle vara detsamma som december. Alltså bör pjäsen börja i november. Hamlet säger att hans far dog två månader före pjäsens början och vålnaden berättar senare att han mördades medan han sov utomhus. Det bör alltså ha inträffat i slutet av sommaren, kanske i september.
Vilken stjärna menar Shakespeare med ”väster ifrån”? Egentligen ligger ju alla stjärnor söder om norra himmelspolen, men kanske menar han en stjärna som ligger på samma höjd som Polstjärnan, men längre västerut. Om man står och tittar mot norr skulle alltså stjärnan ligga till vänster om polen.

Författarna diskuterar tänkbara kandidater men sorterar bort dem en efter en på grund av fel placering vid tiden för händelserna i Hamlet.
Kandidat 1: en stjärna i Ursa Major (Stora björnen). Denna stjärnbild ligger väster om polen klockan 01.00 under andra halvan av april.
Kandidat 2: stjärnorna Beta och Gamma Ursae Minoris (Lilla björnen). Dessa stjärnor ligger väster om polen klockan 01.00 under första veckan i juli.
Kandidat 3: Stjärnan Vega i stjärnbilden Lyra (Lyran). Denna stjärna ligger väster om polen klockan 01.00 i slutet av juli.
Kandidat 4: Stjärnan Deneb i stjärnbilden Cygnus (Svanen). Denna stjärna ligger väster om polen klockan 01.00 under andra veckan av januari. Då är det visserligen ”bittert kallt” och Frälsarens månad är över, men det skulle betyda att Hamlets fader skulle ha sovit utomhus i november, vilket ju inte skulle ha varit så behagligt.
Kandidat 5: Stjärnan Capella i Auriga (Kusken) ligger väster om polen klockan 01.00 i slutet av augusti.
Kandidat 6: Stjärnbilden Cassiopeia. Denna stjärnbild ligger väster om polen klockan 01.00 under första halvan av november. Det är alltså kandidat nummer 6 som författarna fastnar för. Problemet är att det inte finns någon direkt ljusstark stjärna i Cassiopeia. Det är nu som Tychos supernova kommer in i bilden.

Shakespeare var åtta år när stjärnan exploderade och det bör ha gett honom ett livslångt minne av händelsen.
Den nya stjärnan blev mycket omskriven av olika författare i det elisabetanska England. Som tidigare har nämnts så skrev bland annat de två prominenta astronomerna Thomas Digges och John Dee om stjärnan. Den engelske historikern Raphael Holinshed skrev om fenomenet i sin Chronicles (1587) och det verket använde Shakespeare flera gånger som källa till några av sina mest kända verk. Att Shakespeare kände till Tycho Brahe bevisas genom att han använder namnen på två av Brahes släktingar i sitt verk. Rosenkrans och Guldensteren, vars namn finns på den holländske målaren Jacob de Gheyns tavla av Tycho Brahe, blir i Hamlet Rosencrantz och Guildenstern.



Edgar Allan Poe. Porträtt utfört av Oscar Halling på 1860-talet efter en daguerreotyp från 1849

Ett annat litterärt verk blev också inspirerat av Tychos stjärna. År 1829 publicerade den amerikanske författaren Edgar Allan Poe sin dikt Al Aaraaf. Den grundar sig på historier från Koranen och berättar om ett liv efter döden på en plats kallad Al Aaraaf. Poe identifierade Tychos supernova med Al Aaraaf, stjärnan som var platsen mellan Paradiset och Helvetet, där människor som varken var speciellt goda, eller speciellt onda, var tvungna att stanna innan de blev förlåtna av Gud och insläppta i Paradiset. Detta diskuteras i kapitel 7 (Sura 7) i Koranen.
Idén att basera dikten på den nya stjärnan kan Poe ha fått från poeten John Keats, som använde 1781 års upptäckt av planeten Uranus i sin dikt On First Looking into Chapman´s Homer (1816).



Astronomiae instauratae progymnasmata. Tycho Brahe, upplaga 1610

År 1602 utkom en detaljerad sammanställning av alla kända observationer av novan, inklusive Tycho Brahes egen, med namnet Astronomiae instauratae progymnasmata.
Boken innehåller även en beskrivning av de instrument Tycho använde, teorier om solen och månen, och en stjärnkatalog med positionerna för 777 stjärnor. Större delen av boken trycktes på Uraniborg på Ven, men den slutfördes inte förrän efter Tychos död. Det var Johannes Kepler som kompletterade och publicerade boken 1602. Kopior av boken finns bland annat på Landskrona museum och på Kungliga biblioteket i Köpenhamn.

I den här boken tar han också upp den astrologiska betydelsen av supernovan. Eftersom stjärnan dök upp på norra stjärnhimlen betyder det att händelser ska ske i Norden. Han menar också att hans beräkningar visar att dess inverkningar inträffar nio år efter en konjunktion, i april 1583, mellan Jupiter och Saturnus. Det vill säga år 1592. Konjunktion betyder att himlakroppar kommer nära varandra på stjärnhimlen. Ytterligare beräkningar visar, enligt Tycho, att stjärnans största inflytande infaller år 1632. Platsen på jorden där detta starka inflytande ska inträffa är där stjärnan stod i zenit vid nymånen då den visade sig. Den skulle då ha stått i meridianen och i zenit över norra Ryssland. Tychos astrologiska beräkning väckte stor uppmärksamhet i Europa eftersom man tyckte sig se kopplingar till ”hjältekonungen från Norden”, Gustav II Adolf. Födelseåret stämde visserligen inte (1594 istället för 1592), men 1632 var det år då kungen stod på höjden av sin makt. Platsen där allt skulle börja stämmer inte heller. Tychos beräkning, att den låg 16 grader östlig längd från Uraniborg och 62 grader nordlig bredd, visar på en ort i Finland. Gustav II Adolf föddes inte där, utan i Stockholm.


Fler bilder


Källor:

Artikeln Little Nova Packs a Gamma-ray Punsch, Astronomy Now, oktober 2010.
Artikeln Tycho Brahe and the Nova of 1572, Owen Gingerich, ASP Conference Series, volym 342, 2005.
Heavenly Intrigue, Joshua Gilder och Anne-Lee Gilder, 2004.
Hamlet, William Shakespeare (översättning C. A. Hagberg 1965).
Informationsskylt vid Herrevads kloster
Wikipedia
Calar Alto Observatory-CAHA (2008, December 4). Blast From The Past: Astronomers Resurrect 16th-Century Supernova. ScienceDaily. Retrieved August 29, 2010, from http://www.sciencedaily.com /releases/2008/12/081203133809.htm
Tycho Brahe, Wilhelm Norlind, 1963.
Artikeln Stjärnglans över Ven i Dagens nyheter, 2002-06-29.
Artikel The stars of Hamlet, Donald W. Olson, Marilynn S. Olson och Russell L. Doescher, Sky & Telescope november 1998.
Artikeln A millennium of shattered stars, F. Richard Stephenson och David A. Green, Sky & Telescope, maj 2003.
Parallax, Alan W. Hirschfeld, 2001.
Att låta själen flyga mellan himlens tinnar (Tycho Brahe och hans tid), red. Håkan Håkansson, 2006.
Tycho Brahe och Johannes Kepler, Kitty Fergusson, 2003.
Heaven´s touch, James B. Kaler, 2009.
En fjärils vinge och ett kvalsters öga (kapitlet Den nya stjärnan 1572), Rolf Lindborg, 1992.
Supernovae, Paul Murdin och Lesley Murdin, 1985
Philosophiae Naturalis Principia Mathematica, Isaac .Newton, 1687 (engelsk översättning The Mathematical Principles of Natural Philosophy, Andrew Motte, 1729).
http://spider.seds.org/
http://www.solstation.com/
*

NÄSUDDEN

Två gravrösen på Näsudden i Stavnäs socken, Värmland, med fornlämningsnummer 29 och 30.
De har koordinaterna N 59° 29' 44,81", E 12° 42' 17,93" (WGS84) respektive
N 59° 29' 55,44", E 12° 42' 37,02" (WGS84).
Se raä 29 på hitta.se och raä 30 på hitta.se

Fler uppgifter finns på Värmländska fornminnen
*

AZURIT OCH MALAKIT

Azurit och malakit från Touissit, Marocko

Uppdaterat 2011-01-09 och 2011-02-19.

AZURIT är ett mjukt, mörkblått kopparmineral, även kallat kopparlasur, ”med glasig lyster och mussligt brott”, enligt facklitteraturen.

Dess kemiska beteckning är Cu3(CO3)2(OH)2, och det är en basisk karbonat, vilket betyder att det är en kopparkarbonat i förening med kopparhydroxid. Det är uppbyggt av s.k. monoklina kristallsystem, vilket innebär att det består av tre olika långa axlar, och ger kristaller i form av stavar, eller lådformade prismor, med lutande slutytor.

 

Friedrich Mohs

Azurit har en hårdhet av 3,5 – 4, enligt skalan som upprättades av den tyske mineralogen Friedrich Mohs år 1812, där talk har hårdheten 1 (repas lätt av en nagel) och diamant har hårdheten 10 (det hårdast kända mineralet). Dess relativa densitet uppgår till 3,77 – 3,89. Azurit hittas ofta tillsammans med mineralet malakit.

Mineralet har varit känt sen forntiden. I boken Naturalis Historia, författad av Plinius d.ä., är azurit omnämnt med det grekiska namnet kuanos (”mörkt blå”) och det latinska caeruleum. I boken Växternas namn skriver Jens Corneliuson om ordet caeruleum: ”mörkblå, himmelsblå. Caelu-leus = det fornlatinska ordet för blå; lat. Caerulus, caeruleus = blå. Av fornlatinets ord ser man hur ordet utvecklats från caelum = himmel. Småningom har ordet dragits samman av fonetiska skäl och samtidigt något ändrat karaktär”.



Lapis lazuli

Namnformen azurit kommer, via arabiskan, från persiskans lazhward, vilket var namnet på en plats som var känd för den blå stenen lapis lazuli (”sten från Lazhward”).

Kända azuritfyndigheter är Laurium i Grekland, Altaj och Tomsk i Sibirien, och Chessy nära Lyon i Frankrike. Från Chessy har azurit fått sitt alternativnamn chessylit. I Sverige förekommer azurit i Falu koppargruva i Dalarna, Riddarhyttans och Norbergs malmfält i Västmanland, Långban och Källargruvan i Värmland, samt Viscaria i Lappland.

I många hundra år användes azurit som blå pigment. När den blandas med olja blir den svagt grön och om den blandas med äggula blir den grågrön. Azuritblå har vid många tillfällen fått den felaktiga benämningen lapis lazuli. Vid kemiska analyser av målningar från medeltiden har man kunnat konstatera att de flesta konstnärerna har använt azurit för att åstadkomma den blå färgen.



Fresksviten "Det heliga korsets historia" i Baccikapellet, Arezzo. Foto: louis-garden (webb: http://louis-garden.fr). Fotot är hämtat från Wikipedia

Ett exempel, på ett konstverk som innehåller azurit, är Piero della Francescas fresksvit Det heliga korsets historia i Baccikapellet i San Francesco-kyrkan i italienska Arezzo. Motiven är baserade på biskopen Jacobus de Voragines samling av fromma berättelser som han år 1256 ställde samman med titeln Legenda aurea ("Den gyllene legenden”).



Detalj från "Det heliga korsets historia" av Piero della Francesca

I början av 2000-talet öppnades kapellet för allmänheten igen, efter 15 års restaurering av freskerna. De hade blivit utsatta för mycken åverkan på grund av jordbävningar, som hade orsakat sprickor, fukt som hade skapat mögel och år 1800, när Napoleons soldater invaderade Arezzo, förstörde de väggarna med gevär och bajonetter. Felaktigt utförda reparationer hade senare bara förvärrat situationen. Efter restaureringen skiner Pieros fresker i sin ursprungliga, speciella färgskala, som framförallt består av azurit, malva, cinnober, blyvitt och färgen bianco di San Giovanni (som man får fram ur vit, renad kalk).

 Detalj från "Det heliga korsets historia" av Piero della Francesca

Efter några hundra år upptäckte man att azuriten hade absorberat luftens fuktighet och omvandlats till malakit, som ju är grön till färgen. Det är av den anledningen som t.ex. himlar, på en del målningar från 1200- och 1300-talet, som inte har blivit restaurerade, har fått en grön färg. Speciellt kan man se detta på några av den italienske konstnären Giottos verk.

 Azurit och malakit från Touissit, Marocko

MALAKIT är ett mineral i olika gröna nyanser. Det är en basisk karbonat, vilket betyder att det är en kopparkarbonat i förening med kopparhydroxid. Malakit innehåller mer hydroxid än den blå azuriten. Ämnet är uppbyggt av monoklina kristallsystem, i form av stavar eller fibriga massor eller s.k. botryoidala krustor (som till formen kan liknas vid en druvklase). Dess kemiska beteckning är Cu2CO3(OH)2. Man kan ofta hitta malakiten som gröna ytbeläggningar på andra kopparmineral. Hårdheten enligt Mohs skala är likadan som för azuriten: 3,5 – 4,0. Densiteten uppgår till 4, 0. Malakit hittas ofta tillsammans med azurit.

Namnet malakit härrör från grekiskans molochitis lithos (”malva-grön sten”) eftersom mineralet liknar färgen på malvaplantans löv.

De viktigaste fyndigheterna påträffas i Niznij Tagil i Uralbergen i Ryssland. I Sverige hittar man malakiten i Norbergs malmfält och i Bastnäsgruvan i Västmanland, i Falu koppargruva i Dalarna, och i Pahtohavare i Lappland. I Timnadalen, i Israel, bryts stora mängder vid en plats som kallas Kung Salomos gruvor. Forskning har dock visat att det var ett avbrott i gruvdriften under 900-talet f.Kr. då den bibliske Salomo ska ha levat. Vid arkeologiska undersökningar har det framkommit att man har brutit, och smält, malakit vid gruvan i mer än 3000 år.




Natività con l’Eterno in gloria tra gli angeli e l’Annunciazione av Pietro Perugino

Liksom azurit, användes malakit som pigment i målningar, från antiken fram till slutet av 1700-talet.
Ett exempel är målningen Natività con l’Eterno in gloria tra gli angeli e l’Annunciazione, där den italienske konstnären Pietro Perugino målade en malakit-grön skjorta mot en grön bakgrund.
I det s.k. Malakitrummet i Eremitaget i Sankt Petersburg, Ryssland, finns en stor vas gjord av malakit.
Kvinnor i det antika Egypten använde finmalet malakitpulver som ögonmakeup.

Uppdaterat 2011-01-09:

Just nu pågår två olika utställningar i Stockholm som har ett samband med azurit och malakit.
(utställningarna är nu avslutade).

Den ena utställningen kallas ”Vita lögner” och finns att beskåda på Medelhavsmuseet (http://www.medelhavsmuseet.se/)

I deras utställningskatalog kan man läsa att skulpturerna i antikens Grekland och Rom ursprungligen var färglagda. Bilden av de helt vita antika skulpturerna är alltså inte sann. Den rätta kunskapen har funnits i 200 år men har inte fått något riktigt genomslag. Ledande konstkritiker och museer har fortsatt att förmedla en falsk bild av den vita antiken till den vanlige museibesökaren.
Bland de material som användes vid färgläggningen återfinns bland annat azurit och malakit.
Azurit användes i Sinai, Italien och Spanien. Malakit var omtyckt av grekerna och romarna på grund av sin kalla, gröna ton. Malakiten målades som grundfärg och sen la man guld ovanpå. På så vis fick guldet en kallare ton.

Den andra utställningen, i bergrummet under Östasiatiska museet, visar upp några av soldaterna i kejsar Qin Shihuangdis kinesiska terrakottaarmé.
(http://www.ostasiatiska.se/)

Det har visat sig att även dessa skulpturer ursprungligen var målade i kraftfulla färger. De kinesiska konservatorerna har hittat spår av bland annat cinnober, benvitt, lila, azurit och malakit.
Vid utgrävningarna flagnade färgerna när de utsattes för ljus och luft.


Fler bilder

Källor:
Vita lögner, utställningskatalog från Medelhavsmuseet, 2010
Kinas terrakottaarmé, utställningskatalog från Östasiatiska museet, 2010
Mineral i Sverige, Lars-Håkan Hedin och Mikael Jansson, 2007
Artikel om Piero della Francesca i Dagens Nyheter, 2003-08-05
Växternas namn, Jens Corneliuson, 2002 (reviderad upplaga från 1997)
Encyclopedia of rocks, minerals, and gemstones, Henry Russell, 2001
Jordens grundämnen och deras upptäckt, Per Enghag, 2000
Norstedts stora stenbok, Per H Lundegårdh och Sven Laufeld, 1984
Wikipedia

*

GAMLA STANS RUNSTEN

Om du besöker Gamla stan i Stockholm, lämna då Västerlånggatans myllrande turiststråk och promenera Kåkbrinken mot nordost. När du når korsningen vid Prästgatan, passa då på att studera runstenen som sitter inmurad i ytterväggen till ett hus.

Runstenen, som delvis är skadad, mäter 1 x 0,5 meter. Man har daterat den till cirka 1070 - 1100. En kanon är nerkörd i trottoaren för att skydda stenen.
Sveriges förste riksantikvarie, Johannes Bureus, omnämnde stenen på 1600-talet. 1937 tog man ut stenen och rengjorde den.

Den del av texten som är oskadad lyder i översättning: "Torsten och Frögunn de [läto resa] stenen efter..., sin son".
Stenen har nummer U53 i förteckningen över Sveriges runinskrifter (U står för Uppland). Den har också Riksantikvarieämbetets fornlämningsnummer 9:1 i Stockholm.
Se runstenens placering på hitta.se

Fler bilder

Källor:
Vägvisare till Stockholm, Ulf Sörenson, 2009Artikel av Johan Carlström i Riksantikvarieämbetets k-blogg, http://www.k-blogg.se/2007/08/07/en-runsten-mitt-i-stan/
Riksantikvarieämbetets fornsök

FRÖDING OCH BIELAS KOMET

Skaldens kometskräck

Den 28 december 1898 fattade Cecilia Fröding det svåra beslutet att begära brodern Gustafs intagning på mentalsjukhuset Upsala Hospital.
Doktor Hjalmar Öhrvall hade varit Gustaf Frödings läkare sen 1896. Vid inskrivningen fick han besvara frågorna på bilaga A enligt Kongl. Stadgan angående sinnesjuke och där intygar han att "Gustaf Fröding är sinnessjuk och icke lämpligen kan vårdas i eget hem, samt att han är i trängande behof af vård å hospital".
Han berättar vidare:
"Efter ett par veckors slöhet, förenad med depression, hvarunder han legat till sängs, har han på sistone visat oro och benägenhet för våldsamhet. Fantiserar om Bielas komet och uppenbarelseboken."


Bielas komet efter att den hade splittrats 1846

I den sjukjournal, som upprättades under Frödings vistelse på hospitalet, finns ytterligare ett par inlägg om kometer:
29.12.1898:
"Tror att Bielas komet skall komma för att blifva en skedare [= skiljare] mellan goda och onda. Har visioner om allt möjligt, himmel, helvete och Satan."
30.12.1904:
”Talar om, att han ”själamördar” folk, och om kometers påverkan på människorna.”

Efter att ha läst det här undrar man om det är något speciellt med Bielas komet, eftersom den tydligen har sysselsatt Frödings tankar, och vad som är sambandet mellan den och Uppenbarelsebokens domedagsprofetior.

Kometen upptäcks 

Kometen observerades för första gången nära stjärnan Ny Eridani (i stjärnbilden Eridanus) den 8 mars 1772 av den franske amatörastronomen Jacques Leibax Montaigne, i Limoges, i Frankrike. Efter 29 dagar upphörde observationerna utan att Montaigne hade kunnat beräkna dess omloppsbana. Kometen passerade närmast jorden den 13 mars på ett avstånd som motsvarar drygt halva avståndet mellan solen och jorden. Oberoende av Montaigne observerades kometen också av den kände kometjägaren Charles Messier.

Det skulle dröja till den 10 november 1805 innan himlakroppen observerades igen. Den här gången av Jean Louis Pons, i Marseille. Han kunde konstatera att kometen hade en svag koma, men ingen svans, och att dess magnitud låg mellan 4 och 5. Den kunde ses med blotta ögat, även i månljus. Som närmast kom den jorden den 9 december, på ett avstånd av cirka 6 miljoner kilometer. Sista observationen gjordes den 14 december.

3D/Bielas position i solsystemet vid upptäckten 1826. Orbit Viewer skapad av Osamu Ajiki och Ron Baalke 

Tredje gången som den upptäcktes var den 27 februari 1826, av Wilhelm von Biela i Josephstadt, Österrike. Kometen befann sig i stjärnbilden Aries (Väduren), men den hade bara en magnitud mellan 8 och 9 och var därför inte synlig för blotta ögat. Den 9 mars upptäcktes den också av den franske astronomen John Felix Adolphe Gambart i Marseille. Då hade kometen hunnit flytta sig till stjärnbilden Cetus (Valfisken). Biela kunde följa den i 72 dagar och tack vare den långa observationstiden kunde han beräkna dess omloppsbana och fann att den var kortperiodisk, med en omloppstid runt solen på 6,62 år. Kometen passerade jorden på ett avstånd som var nästan lika långt som mellan jorden och solen. När den nådde aphelium (den punkt i omloppsbanan som ligger längst ut från solen) befann den sig nära Jupiters omloppsbana.

 

Vid aphelium nådde 3D/Biela ut till Jupiters omloppsbana. Orbit Viewer skapad av Osamu Ajiki och Ron Baalke

Biela beräknade att det här var samma komet som Montaigne/Messier och Pons hade observerat 1772 respektive 1805. Av den anledningen blev kometen känd som 3P/Biela (egentligen gjorde Gambart också samma beräkning, men eftersom Biela hade upptäckt kometen före Gambart så namngavs den efter Biela). Bokstaven P före kometnamnet betyder att man har lyckats beräkna en förutsägbar, och väl etablerad, omloppsbana för kometen och siffran 3 betyder att Biela är den tredje kometen i historien som har konstaterats vara periodisk. Nummer 1 innehar Halleys komet och nummer 2 fick Enckes komet. Dessa uppkallades också efter astronomerna som kalkylerade deras omloppsbanor och inte efter deras upptäckare.

Kometupptäckaren Biela föddes 19 mars 1782 i Rosslau i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt. Efter att ha blivit kapten i österrikiska armén deltog han i ett flertal slag mot Napoleon mellan 1805 och 1809. Resten av sitt liv var han stationerad på många olika platser, till exempel i Prag fram till år 1824, och i Josephstadt, Böhmen, från 1824 till 1826. Han dog den 18 februari 1856 i Venedig.


Astronomische Nachrichten nr 1, 1823 

Biela upptäckte tre olika kometer åren 1823, 1826 och 1831. Kometerna 1823 och 1831 hade också upptäckts några dagar tidigare av andra astronomer, så Biela noterades enbart som medupptäckare. Biela publicerade ett antal artiklar, framförallt i den tyska tidskriften Astronomische Nachrichten (som grundades 1821 i dåvarande danska Altona. Redaktionen anser att AN är världens äldsta astronomiska tidskrift som fortfarande ges ut). Biela skrev för det mesta om sin komet, men även om, till exempel, solfläckar och historiska arbeten om Tycho Brahe.
När Bielas komet återkom 1846 visade det sig att den hade splittrats i två delar, som befann sig på ett avstånd av 250 000 kilometer från varandra. Båda kometkärnorna kunde följas till slutet av mars, då den ljussvagare komponenten inte längre kunde ses. Den ljusstarkare delen kunde följas till den 27 april.


Teckning av Bielas komet gjord av Otto Wilhelm Struve 1852 

Sista gången som den siktades var 1852. Då hade de två delarna avlägsnat sig mer än 2 miljoner kilometer från varandra. Sen dess har kometen varit försvunnen.
Av den anledningen fick den en ny beteckning: 3D/Biela. D:et betyder att det har varit en väl etablerad komet, som har upphört att existera.

1872, när kometen borde ha återkommit, noterade man istället en stor meteorsvärm den 27 november. Man räknade till 3000 meteorer per timme. Beräkningar visar att meteorsvärmen troligtvis hade ett samband med Bielas omloppsbana och att det var resterna av den sönderbrutna kometen, som störtade ner i jordens atmosfär. 1885 och 1892 var meteorsvärmen ändå mera intensiv. 15000 respektive 6000 meteorer per timme.


Stjärnan Almach (Gamma Andromedae) vid pilen 

Meteorsvärmen kallas Andromediderna eftersom dess radiantpunkt ligger i närheten av stjärnan Almach (Gamma Andromedae) i stjärnbilden Andromeda. Svärmen kallas ibland också för Bieliderna. Nuförtiden kan den knappast kallas en svärm eftersom antalet meteorer är nere på runt tre per timme.

Definition på meteoroider, meteorer och meteoriter.

Kanske gjorde Biela-kometen trots allt ett sista ljussvagt framträdande 1872. I Stjärnhimlen sedd genom en teaterkikare berättar Garret P. Serviss: ”Den synes hafva uppträdt på ett verkligen spöklikt sätt vid sin undergång, ty strax efter meteorsvärmen af år 1872 syntes en hemlighetsfull, kometliknande kropp, hvilken då antogs vara den förlorade kometen själf, och hvilken - något som ej är alldeles otroligt - må hafva varit ett fragment däraf.”
Astronomen Ernst Friedrich Wilhelm Klinkerfues, i Göttingen, kom på tanken att, om den här spöklika himlakroppen var en rest av Bielas komet, så borde kometen själv vara synlig på södra stjärnhimlen, i motsatt riktning mot radiantpunkten. Han skickade ett telegram till astronomen Norman Robert Pogson, som befann sig i Madras, i sydöstra Indien: ”Biela vidrört jorden den 27 november. Sök i närheten af Theta Centauri". När Pogson riktade sitt teleskop mot stjärnbilden Kentauren såg han ett objekt som liknade en komet. Han kunde observera den även nästa natt, men sen drog moln in över himlen, och kometen kunde inte hittas igen. Alla forskare är inte överens om att den himlakropp som Pogson observerade hade något samband varken med meteorsvärmen eller med Bielas komet.Resterna av Bielas komet har vid några tillfällen ansetts vara orsak till meteoritnedslag på jorden.



Mazapil-meteoriten

I samband med den kraftiga meteorsvärmen den 27 november 1885 föll en 4,656 kilogram tung järnmeteorit ner på en ranch, 13 km öster om Mazapil, i norra Mexiko. Först antog forskarna att meteoriten hade sitt ursprung i meteorsvärmen, men från mitten av 1900-talet ändrade man åsikt eftersom det inte hade framkommit några bevis för att kända meteorsvärmar hade levererat meteoriter. Efterhand förstod man också att kometer inte bestod av en löst sammanhållen hopgyttring av meteoritiskt material. Istället kunde de definieras som smutsiga snöbollar och då kunde det bara under speciella förhållanden finnas stora meteoritblock i kometerna. Man förstod också att meteoriter främst hade sitt ursprung i asteroidbältet, mellan Mars och Jupiter, och att de därifrån, på grund av kollisioner med asteroider, kunde skickas in mot jordens omloppsbana.

I en artikel i Meteoritics & Planetary Science hävdar Martin Beech att det trots allt skulle kunna vara en meteorit från meteorsvärmen Andromediderna, som hade landat i Mazapil, men att det statistiskt sett förmodligen bara är ett sammanträffande.
Ögonvittnet Eulogio Mijares rapporterade ingenting om från vilket håll meteoriten kom och därmed finns ingen säker koppling till meteorsvärmens radiantpunkt. Bara det faktum att meteoriten slog ner vid samma datum, som meteorsvärmen, kan inte automatiskt användas som bevis för ett gemensamt ursprung.


 Den största biten av Mazapil-meteoriten (3,5 kg) förvaras på Naturhistorisches Museum i Wien. foto: Gryffindor

Bränderna i Chicago och Peshtigo

 
Den stora Chicagobranden 1871
 
En mycket spekulativ teori menar att delar av Bielas komet orsakade flera stora bränder i USA 1871, bland annat Peshtigobranden och den stora branden i Chicago. Teorin publicerades 1883 av Ignatius Donnelly i boken Ragnarok: the Rain of Fire and Gravel. Boken handlar till största delen om förhistoriska katastrofer orsakade av kometer, men Donnelly menade att det fanns anledning att tro att den dåvarande generationen hade passerat genom den gasfyllda förlängningen av en kometsvans och att hundratals människor hade förlorat sina liv.

Inom en timmes tid, på kvällen den 8 oktober 1871, startade våldsamma bränder i de tre delstaterna Wisconsin, Michigan och Illinois. Brandplatserna låg på flera hundra kilometers avstånd från varandra. Donnelly pekade ut Bielas komet som orsak till bränderna. Han menade att jorden hade träffats av en eller flera delar av den splittrade kometen.

 
Brandskadat timmer från Peshtigobranden 1871
 
En troligare förklaring till bränderna är, enligt brandexperten Richard Bales, att den nordöstra delen av Wisconsin hade råkat ut för dussintals bränder, ända sen september 1871. Det hade varit en mycket torr årstid. Eld hade kommit lös då svedjebränder löpt amok. Andra bränder hade startats av jägare, skogshuggare, rallare, och ytterligare andra av gnistor från lokomotiv. Den första veckan i oktober hade situationen blivit kritisk. Chicagotidningarna skrev långa artiklar med rubriker som skrek ut ”Wisconsin i lågor”. På natten den 8 oktober hade vindar förstärkt dessa små bränder till större. Värmestrålningen från bränderna hade antänt undervegetationen, rishögar från skogsavverkningar och andra brännbara material. Sen skenade utvecklingen. Enligt en teori, som framlagts av Robert W. Wells, låg ett lager av kallare luft ovanför den rökfyllda luften, som fanns närmast marken. I inledningsskedet fungerade den kalla luften som ett lock över bränderna, men när hettan till slut bröt igenom så blev resultatet ungefär detsamma som att öppna spjället i en skorsten. Den heta luften rusade uppåt och den kallare luften svepte in från alla sidor, mot den uppåtgående luftströmmen. Detta startade en eldstorm som utplånade staden Peshtigo, och gårdar på ett område av ungefär 2500 kvadratkilometer, i både Wisconsin och Michigan. Mellan 1200 och 2400 människor dog i Peshtigobranden och dödstalet i Chicago uppgick till 250

.
Monument över massgrav för Peshtigo-offren

Detta var inte första gången som kometer hade anklagats för att vara orsaken till katastrofer.
 
Kometskräck


Illustration från 1687

Björn Hedberg skriver i sin bok Kometskräck: ”Kometerna har, liksom andra ovanligheter i naturen, betraktats med stor misstänksamhet. När ett sådant fenomen visat sig har det uppfattats som ett omen och förknippats med värsta tänkbara följder. De folkliga komettolkningarna erbjuder därför en provkarta på de olyckor som plågade människorna i äldre tider: onda tider, ofärd, farsoter, väderleksförändringar, torka, nödår, hungersnöd m.m.”


Illustration ur Johannes Hevelius Cometographia 1668

Ofta trodde man att kometerna var järtecken som varnade för kommande krig. Ibland tyckte människorna att kometerna liknade svärd och därmed fick man en uppenbar association till krigstider.


Halleys komet på Bayeux-tapeten
 
Det mest kända sambandet, mellan en komet och en historisk händelse, är förmodligen kometen Halleys återkomst i april år 1066. Den engelske munken Elimer, från Malmesbury, spådde då landets undergång. Den 28 september samma år landsteg normander under befäl av Vilhelm Erövraren på Englands mark och under slaget vid Hastings, den 14 oktober, besegrades de engelska trupperna. Halleys komet återfinns på Bayeux-tapeten där den svävar oroväckande över den engelske kungen Harald Godwinsson.


Karl IX 

Vid en annan av Halleys återkomster, år 1607, sände den skräckens kårar längs ryggraden på Sveriges konung Karl IX. Tron att kometer förutspådde kungars död fick honom att notera att både faderns, och brodern Johans, död hade föregåtts av kometer på himlen. Det dröjde dock till 1611 innan Karl IX dog.

När en stor komet vintern 1681 visade sig på himlen i Wien, inställdes där genast de nattliga slädfärderna och andra nöjen.

År 1773 publicerade den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande en uppsats kallad Reflexions sur les Comets, qui peuvent approcher de la Terre (fritt översatt: Reflektioner över de kometer som kan närma sig jorden). I uppsatsen beskrev Lalande vilka av de kända kometerna som vid en störning från någon planet skulle kunna störtas in mot jorden. Uppsatsens titel var troligen en av anledningarna till den kometskräck som bröt ut i Paris, och även i stora delar av övriga Frankrike. Enligt ryktet skulle jorden kollidera med en komet den 20 eller 21 maj, med fruktansvärda konsekvenser. Sanningen var att Lalande inte hade antytt något om detta i sin uppsats. Han skrev därför ett brev till tidningen Gazette de France och fick dem att trycka ett klarläggande. Det hjälpte föga. Många människor antog att han egentligen försökte dölja sanningen.
En del medlemmar av prästerskapet passade på att dra fördel av människornas oro. De sålde nämligen dyra biljetter till sittplatser i Paradiset. Historien förtäljer inte hur många köpare som fick tillbaka sina pengar när undergången uteblev.


Quinctilius Varus
 
Ibland använde man kometerna för att i efterhand finna en förklaring till förödande händelser. Som bekant är det ju lättare att spå om framtiden när den redan har passerat!
Efter att tre romerska legioner, med drygt 15000 man, under ledning av Quinctilius Varus, hade förintats i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr. av germanska stammar under ledning av Arminius, funderade kejsar Augustus på möjliga förklaringar till katastrofen. Han fann att olika järtecken tydde på att nederlaget hade framkallats av en uppretad gud. Bland annat hade blixten slagit ner i ett Marstempel, man hade sett alptoppar spy ut eld och flera kometer hade varit synliga på himlen.


Gustav II Adolfs seger vid Breitenfeld 1631

 I september 1618 syntes en liten komet över Galileo Galileis Florens. Det var den första komet som hade visat sig sedan teleskopets tillkomst.
I november samma år visade sig ytterligare två kometer. Nästan alla i Galileis samtid såg kometerna som fruktade järtecken. De tre kometerna, från 1618, blev i efterhand tolkade som förebud om det trettioåriga kriget, som bröt ut i Böhmen detta år.



Under 1800-talet visade sig många imponerande kometer som väckte stor uppmärksamhet hos allmänheten. En anledning till den stora genomslagskraften var de småskrifter som utgavs med anledning av väntade kometer. Vid några tillfällen gavs de ut redan ett år innan kometpassagen och hann därför påverka människors tankar. Skrifterna hade dramatiska titlar, som till exempel: Skall werlden werkligen förgås i följd af Kometen 1835.
Det handlade då om Halleys återkomst.

År 1857 inträffade återigen ett utbrott av kometskräck. Under 1700-talet hade astronomer påvisat likheten i banorna hos kometer som hade siktats 1264 och 1556, och de antog då att det kunde röra sig om en periodisk komet med en omloppstid på 292 år. Den borde visa sig igen år 1848, men ingen komet syntes till då. Man gjorde nya beräkningar där man tog hänsyn till planeternas påverkan på kometens bana och gav ett nytt besked om återkomsten: någon gång mellan 1856 och 1860. Dock kunde Martin Hoek visa, efter att ha fått fram gamla observationsuppgifter, att de båda kometerna inte hade samma banor och att det alltså inte rörde sig om en periodisk komet, utan möjligtvis om en kometfamilj med snarlika banor. Denna upptäckt spreds emellertid inte till allmänheten.
Ett rykte uppstod i början av 1857 att kometen skulle kollidera med jorden den 13 juni. En källa hävdade att ryktet kom från ”ett i magnetisk sömn fallet fruntimmers spådomar”.


Småskrift om kometer utgiven 1857

Även denna gång gav man ut småskrifter, till exempel: Den Store Kometen eller är det möjligt och troligt att werlden förgås den 13:de Juni 1857?
Besöken i kyrkorna blev fler inför den väntade kometkollisionen: Wid nattwardsgång i de flesta av landsortens kyrkor sistl. söndag lärer öfwerallt observerats ett ovanligt stort antal nattwardsgäster, och man wet med säkerhet att större delen af dessa fruktade för – Kometen.” (Borås tidning, 30 juni 1858)
Och all denna uppståndelse på grund av ett rykte. Kometen kom aldrig!


Bielas komet i chilensk tidning 1877

”Vår” komet Biela ansågs också kunna orsaka jordens undergång vid sin passage 1832. Den tyske läkaren och amatörastronomen Wilhelm Olbers hade nämligen redan 1828 beräknat att Biela skulle komma mycket nära jordens bana, men han tillade också att jorden inte skulle nå denna punkt förrän en månad senare.
Detta nådde ut till journalister, och därmed till allmänheten, och startade en omfattande ryktesspridning. I framförallt Frankrike var man övertygad om att kometen skulle slå jorden i småbitar. Olbers tillägg hade tydligen gått människorna förbi.

 3D/Biela i närheten av jordens bana den 29 oktober 1832. Orbit Viewer skapad av Osamu Ajiki och Ron Baalke

Astronomen Marie-Charles-Théodore Damoiseau beräknade att kometen skulle passera jordens bana den 29 oktober 1832 före midnatt. Jorden skulle inte nå den punkten förrän på morgonen den 30 november, d.v.s. mer än en månad senare.
Kometskräcken bland folk i gemen dämpades inte förrän François Arago visade att jorden och kometen inte på något vis kunde komma varandra närmare än 50 miljoner kilometer.
Den första observationen av den återvändande kometen gjordes av astronomerna vid Collegio Romano i Rom den 23 augusti. John Herschel (son till William Herschel, planeten Uranus upptäckare) gjorde observationer i Slough, i England, den 23 september. Den sista observationen gjordes vid Godahoppsudden den 3 januari 1833. Under hela tiden var den osynlig för blotta ögat och kunde bara ses med hjälp av bra teleskop. Kometen anlände till perihelium (den punkt i banan som ligger närmast solen) bara tolv timmar före den beräknade tidpunkten. Ingen del av kometen kom i närheten av jorden.


Meteorsvärm
 
Efter att Bielas komet hade upphört att existera, och i fortsättningen visade sig i form av meteorsvärmen Andromediderna, i november varje år, så spred sig en skräck i samband med stjärnfallen den 27 november 1885. I Norrköpings Tidningar citerades en ögonvittnesskildring: Stjernfallet i Fredags afton war utomordentligt praktfullt och beskådades af många med häpnad och beundran […] Åtskilliga, som ej för sig kunde förklara detta storartade naturunder, trodde, att werldens slut war nära.”

I samband med den förväntade meteorsvärmen 1892 kunde man i Norrköpings Tidningar den 22 november läsa om en ny hotbild:
”En annan sak, som deremot kunde innebära stor fara för oss, vore om kometen innehöll någon gas som, blandad med luftens, skulle förändra den så att vi ej längre kunde andas i den, hvilket ju ock vore detsamma som förintelse.”


Donatis komet 1858
 
Som vi ser så hade kometskräcken tagit fatt i människornas tankar vid ett flertal tillfällen under 1800-talet. Det är ju svårt att veta hur mycket av detta som Gustaf Fröding hade tagit del av, men han kan nog inte ha undgått att läsa om dessa himlakroppar, och deras eventuella påverkan på jorden. Det faktum att han fantiserade om en viss namngiven komet tyder på att han har varit insatt i frågan.
När det gäller Johannes Uppenbarelse i Bibelns Nya testamente råder det naturligtvis inte något tvivel om att han hade läst den.
Finns det då något samband mellan kometskräcken och synerna i Uppenbarelseboken?

Astronomin i Uppenbarelseboken 

I sin bok Rain of Iron and Fire menar astronomen John S. Lewis att oavsett om beskrivningarna, av framtida händelser i Uppenbarelseboken, är hämtade från Johannes drömsyner, eller från nedärvda berättelser, så är de till stora delar baserade på våldsamma kosmiska händelser.


Öppnandet av femte och sjätte inseglet (Matthias Gerung) 

När Lammet bröt det sjätte inseglet ”blev det en stor jordbävning, och solen blev svart såsom en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen såsom blod (6:12),
och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind (6:13).
Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa; och alla berg och öar flyttades bort från sin plats." (6:14).

Vi förstår i kapitel 7 att det verkliga förintelsearbetet inte hade börjat ännu: "Och jag såg en annan ängel träda fram ifrån öster med den levande Gudens signet. Och han ropade med hög röst till de fyra änglar som hade fått sig givet att skada jorden och havet (7:2)
och sade: Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor." (7:3)
De flesta av de händelser som hittills hade beskrivits har alltså sitt ursprung i himlen, inte på jordytan. Sambandet blir klart om man tänker på ”jordbävningar” som ett atmosfäriskt fenomen och inte ett geologiskt.


Öppnandet av det sjunde inseglet (Matthias Gerung)

Kapitel 8 handlar om öppnandet av det slutliga, sjunde inseglet. Dramats koreografi består bland annat av sju änglar med basuner. Var och en av dem markerar en scenförändring.
När den första ängeln stötte i sin basun ”kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp. (8:7).
Och den andra ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod. (8:8)
Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks. (8:9)
Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. (8:10)
Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert”. (8:11)


Malört (Artemisia absinthium)

Malört är en ört som har det vetenskapliga namnet Artemisia absinthium. Den var väl känd på Bibelns tid för sin starka bitterhet. Men vattnet blev inte bara bittert, när Malört föll ner, det blev också dödligt farligt.

"Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda och natten." (8:12)

"Och den femte ängeln stötte i sin basun. Då såg jag en stjärna vara fallen ifrån himmelen ned på jorden; och åt henne gavs nyckeln till avgrundens brunn. (9:1)
Och hon öppnade avgrundens brunn. Då steg en rök upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen”. (9:2)


Apokalypsens fyra ryttare (Albrecht Dürer) 

John S. Lewis menar att de händelser som på det här sättet beskrivs i Uppenbarelseboken har ett astronomiskt ursprung och är verkliga, fysiska händelser och inte bara järtecken och symboler.
Hade Johannes kunskap om hur meteoritnedslag såg ut? Om han bara lånade en metafor för att uttrycka sin mening, från vilken källa hämtade han då sin inspiration? Uppenbarelseboken anses vara skriven år 50 e.Kr.
Berättelser om tidigare meteoriter, bolider och nerslag fanns på Johannes tid, även om man ju naturligtvis inte kan veta om han hade hört talas om dem.


Försättsblad till 1669 års utgåva av Naturalis Historia.
 
Till exempel så skrev Plinius den äldre, år 70, i sin bok Naturalis Historia om ett meteoritnedslag vid Aigospotamos, på Gallipolihalvön, som hade inträffat år 465 f.Kr.

Fröding och Uppenbarelseboken


Äldsta delen av Uppsala Hospital (från 1931 Ulleråkers sjukhus)foto: Downtune

Om vi återvänder till Gustaf Frödings sjukjournal så hittar man några anteckningar som berör skaldens funderingar kring Bibeln och de stora frågorna.
8.12.1899:
"I allmänhet sysslar han mest med bibeltolkning och abstrakta spörsmål t.ex. jaget, tillvaron, världsalltet o.d. abstrakt taget."
21.12.1899:
"Ovanligt glad och belåten, därför att han fått en efterlängtad bibelexegetik. Han hoppas att med tillhjälp af den kunna rätt tolka bibelns ord och komma till någon klarhet."

Men entusiasmen förbyttes snart i trötthet:
31.12.1899:
"Det gick med exegetiken som med åtskilligt annat, han kastade sig öfver den några dar och tröttnade sedan. Han sträfvar efter att söka få klarhet, huruvida han är förlorad eller någon räddning kan finnas. Ibland ser han en hoppets stråle framskymta, men den försvinner lika snart. Så t.ex. grep han för kort tid sedan fast i läran om rättfärdiggörelsen genom tron, för att snart finna, att den ej var användbar på honom."
1.5.1903:
"Patienten läser, grubblar och funderar. Han utvecklar gerna sina tankar för läkarne under ronderna. Alla möjliga sociala och vetenskapliga spörsmål intressera honom."
10.2.1905:
"Har åter fått intresse för bibelforskning och studerar grundkällorna."

Frödings världsåskådning
 
För att få en inblick i Frödings världsåskådning kan man vända sig till boken Frödings mystik där Olle Holmberg skriver: ”Den Fröding, som på sjukbädden med en profets allvar och en ynglings villrådiga kunskapshunger letade i bibeltexterna […] var ingen annan än den, som långt tidigare i Swedenborgs andesyner, i teosofernas österländska visdomscitat, i Viktor Rydbergs urgermanska mytologi, i Tolstoys och Nietzsches siarord sökt sanningen och rättesnöret.”


Emanuel Swedenborg med manuskriptet Apocalypsis Revelata (1766)
 
Holmberg menar att Frödings filosofiska grundproblem ”var av moralisk art, icke av metafysisk. Han sökte en livsåskådning, icke en världsförklaring, ett ”böra”, icke ett ”vara”, men som stöd och supplement till denna praktiska filosofi utformade han också en teoretisk.”
Om detta kan man läsa i Frödings små uppsatser Om jagmedvetenhet, Om livsmonader och Om Gudsmedvetandet och delvis även i dikten Gralstänk.
Enligt dessa tankar skulle materien, och hela universum, vara genomströmmat av ”levande kraft”, det som traditionellt kallas ”ande”. Av detta följer att alla varelser och ting innehåller denna andliga kraft och Fröding kommer upp med benämningen livsmonader, levande monader, eller det mer vardagliga ”jag”. Efterhand som dessa monader växer till sig, blir jagmedvetandet starkare.

Holmberg fortsätter: ”livsalltet bestod ju av monader eller jag, och genom att utveckla sig själv kommer således jaget att omsluta, innesluta, genomströmmas av, förena inom sitt eget jags sfär allt flera andra jag. […] att bli ett med andra är att bli mera sig själv, mångfalden är detsamma som enheten. Båda dessa krav hänga som stålklingor över oss, att bli mera av jag och att bli mindre av jag. […] Fröding tror sig ha fattat, att de i grunden innebära detsamma. Den vissheten är det som är den springande punkten i hans filosofi liksom den centrala i hans diktning.”


Solsystemet (NASA)
 
Fröding kombinerar denna lära om monaderna med en astronomisk fantasi. Han menar att liksom jorden och de andra planeterna kretsar kring solen, så kretsar vårt solsystem, och andra solsystem, kring en högre sol. Denna hierarki fortsätter upp till en centralsol, och den och andra centralsolar kretsar runt en övercentralsol. I varje stjärna strömmar livsanden och källan till denna är centralsolen. ”I stjärnorna nära centralsolen är denna livskraft starkare, i de längre bort belägna är den svagare. Men levande kraft, monadiskt liv är definierat med jagmedvetande. Centralstjärnan är alltså hemmet för det högsta, det absoluta jagmedvetandet.”
Detta absoluta jagmedvetande tänker sig Fröding vara både orsak till och ändamålet för allt. På samma gång som det kan definieras som det absoluta varat så är det också det högsta goda. I förordet till och i första avdelningen av Gralstänk har Fröding skrivit om det som ”den själva varat ljus- och livsingjutande urkällan, den lysande livssaft, vars minsta utstrålade gnista anträffas mer eller mindre dold och försvagad hos alla ting och väsen”. Det vill säga den undflyende heliga Gral.

Och därmed slutar vår vandring från Bielas komet och Uppenbarelseboken till Frödings egen livsåskådning. En livsåskådning som jag bara har nuddat vid här och som Frödingsexperter skulle kunna utveckla och förklara bättre.
Vad jag vill visa är att även ljussvaga himlakroppar, som tillfälligt visar sig på vårt himlavalv, kan få skalder, och även vi andra, att grubbla över världsrymdens gåtor och meningen med livet.


Gustaf Fröding och Signe Trotzig i Gröndals park 1910 

Efter att ha tillbringat drygt sex år på hospitalet i Uppsala skrevs Gustaf Fröding ut den 21 mars 1905 och flyttade till Villa Gröndal på Djurgården.
Han dog på morgonen onsdagen den 8 februari 1911.
Nästa dag ägnades hela första sidan i Dagens Nyheter åt Gustaf Fröding.



"Det var som om kungen själv hade dött"
(Knut Warmland i "Gustaf Fröding - mannen från månen")

Gustaf Fröding har också en asteroid uppkallad efter sig.

Källor:

Teutoburgerskogen, Peter S. Wells, 2003.
The Mazapil meteorite, Martin Beech, Meteoritic & Planetary Science nr 37, 2002.
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001.
Galileis dotter, Dava Sobel, 2000.
Cometography, Gary W. Kronk, 1999.
Gustaf Fröding – mannen från månen, Knut Warmland, 1999.
Rain of iron and ice, John S. Lewis, 1996.
Från Frödings värld, Germund Michanek, 1992.
Kometskräck, Björn Hedberg, 1990.
Domedagsboken, Patrick Moore, 1983.
Svindlare, magiker och charlataner, A. Chr. Wilsmann och G. Lundgren, 1939.
Bibeln, eller Den heliga skrift, version 1917 (utgiven 1965).
Meteors, Charles P. Olivier, 1925.
Frödings mystik, Olle Holmberg, 1996 (faksimiltryck av 1921 års upplaga).
Star lore of all ages, William Tyler Olcott, 1911.
Comets – their origin, nature, and history, Henry W. Elson, 1910.
Stjärnhimlen sedd genom en teaterkikare, Garrett P. Serviss, 1902.
A popular history of astronomy during the nineteenth century, Agnes M. Clerke, 1902.
The meteoritic hypothesis, J. Norman Lockyer, 1890.
Astronomical Myths, John F. Blake (grundad på Flammarions “History of the Heavens”), 1877.
The comets, John Russell Hind, 1852.
Comets, François Arago, 1832.
The Chicago Fire: https://www.thunderbolts.info/tpod/2006/arch06/060206chicagofire.htm
The Great Peshtigo Fire: http://www.peshtigofire.info/