METEORITEN I DRAVEIL

Ett av Universums små skämt

 

En konstnärs vision av en meteorit på väg att slå ner på jorden.

Credit: NASA

I september 2011 upptäckte en familj i Draveil, strax söder om Paris, att någonting hade slagit hål på deras hustak, förmodligen under tiden som de hade varit på semester. En snickare som anlitades upptäckte en svart sten, med en blek-grå insida, uppe på vinden. Meteoritexperten Alain Carion kunde senare konstatera att stenen var en 88 grams meteorit. Det var en stenmeteorit, en så kallad kondrit, som enligt Carion förmodligen hade kommit från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. De flesta kondriter innehåller så kallade kondruler, som är små millimeterstora sfäriska korn, och man beräknar att kondriterna är 4,6 miljarder år gamla, från tiden för solsystemets skapelse. Draveil-meteoriten innehåller en stor andel järn.
Vad var då familjens namn? Jo, Comette! 
Foto på Alain Carion och Martine Comette med den lilla meteoriten.
(publicerad i World Time)

Hur stor är chansen att en meteorit skulle slå ner på ett hus som tillhörde en familj  med ett sådant här rymdassocierat namn? Onekligen försvinnande liten, speciellt som bara cirka 50 meteoriter har hittats i Frankrike under de senaste 400 åren.
Men det var inte bara familjen Comette som fick besök från rymden vid samma tillfälle.
Redan den 13 juli 2011 hittade man en 206-grams sten i ett annat tak i Draveil. 

 Meteoritdelen som hittades i Savigny sur Orge

Senare samma dag hade en 5,2 kg sten observerats av en brevbärare när den föll ner i en trädgård i Savigny sur Orge. Sen slog "vår" Comette-sten ner och ytterligare en i Grigny. En femte sten hittades av två skolflickor vid ett gymnasium i Montgeron. 

Källor:
Meteorite - Nature and Culture, Maria Golia, 2015
World Time: http://world.time.com/2011/10/11/meteorite-meet-commette-french-family-bags-4-5-billion-year-old-space-rock/
Astro Bob: http://astrobob.areavoices.com/2011/10/17/smiles-all-around-as-meteorite-hits-comet/
Meteoritical Bulletin: http://www.lpi.usra.edu/meteor/docs/mb102.pdf

METEORITEN FRÅN MARS

Karta över nordvästra Afrika ur "The Handy Shilling Atlas"

I september år 2011 hittade en marockansk meteoritjägare den första delen av meteoriten NWA 6963 i Marocko (beteckningen NWA står för Northwest Africa). Han sålde den till meteorithandlaren Aziz Habibi, utan att närmare ange några bakgrundsfakta om fyndplatsen. I mitten av maj 2012 blev nedslagsplatsen nära floden Oued Touflit, i regionen Guelmin-Es-Semara, allmänt känd (koordinater: 28° 0' 9" N, 11° 7' 54" V). Mängder av meteoritjägare sökte sig då till platsen och de kunde få tag i bitar allt ifrån 100 gram upp till 700 gram, men även några små bitar på 3-10 gram hittades. Det totala fyndresultatet kan röra sig om 8-10 kg.
 

 Min lilla bit av NWA 6963-meteoriten.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

I oktober 2015 köpte jag en liten bit av NWA 6963. Den lilla skärvan väger endast 11 milligram och har en diameter av 3 millimeter.

 

 Marsmeteoriten NWA 6963

Meteoriten NWA 6963 har av forskarna klassificerats som en meteorit från Mars, en så kallad akondrit av gruppen shergottit. Den består av 60 % pyroxen, 35 % maskelynit, 2 % ulvöspinell, 2 % av smälta fickor som innehåller kiseldioxid, mindre mängder av merrillit och spår av klorapatit och magnetkis (även kallat pyrrhotit).
 

En  konstnärs vision av en komet som passerar nära Mars.

Vad är då en marsmeteorit? Och kommer den verkligen från planeten Mars? När asteroider, eller stora meteoriter, har slagit ner på Mars med sådan kraft att delar av Marsytan har slungats ut i rymden, och efter många miljoner år slutligen landat på jorden, kallar man dessa stenar för marsmeteoriter. Etthundratrettiotvå upphittade meteoriter har visat sig komma från Mars (t.o.m. 3 mars 2014). [Uppdatering 2023-02-18: Enligt List of Martian Meteorites (från University of Washington) har antalet mars-meteoriter nått upp till 188.] Man beräknar att det varje år landar ungefär 50 kilo sten från Mars på jorden, men det mesta hamnar i havet. Marsmeteoriter har hittats i Arktis, Antarktis och Sahara.
Alla marsmeteoriter är så kallade stenmeteoriter och består av magmatiska bergarter.
Man delar in dem i tre grupper: Shergottiter, Nakhliter och Chassigniter, och allihop har fått det samlande namnet SNC-meteoriter (uttalas ”snick”).
 

En shergottit-meteorit

Shergottiter är uppkallade efter Shergotty-meteoriten, en 5 kilo tung marsmeteorit, som föll ner i Sherghati (tidigare Shergotty), i Gaya-distriktet, i Indien den 25 augusti 1865.
Shergottiterna innehåller till största delen mineralerna pigeonit, augit och maskelynit. Maskelynit är en typ av glas som skapas då plagioklas förglasas av chockverkan vid asteroidnedslaget. 

[Tillägg 2023-05-09: Den största marsmeteorit som hittills har hittats har fått namnet Zagami (efter en ort i Katsina-provinsen i Nigeria). Den är också en shergottit. Det var den 3 oktober 1962 som den 18 kg tunga meteoriten landade cirka 3 meter från en bonde, som höll på med att skrämma bort kråkor från ett sädesfält. Han hörde en kraftig explosion och kände av tryckvågen när marsmeteoriten trängde ner sex decimeter i jorden.]

Nakhlit-meteorit

Nakhliter är uppkallade efter meteoriten som föll ner den 28 juni 1911 i byn El Nakhla El Bahariya, nära Alexandria i Egypten. Nedslaget bevittnades av många människor och ungefär 40 fragment hittades. Enligt obekräftade uppgifter ska en bit också ha fallit ner i byn Denshal och slagit ihjäl en hund. Inga rester av hunden har någonsin visats upp, och inga andra personer, förutom uppgiftslämnaren, var vittne till händelsen. Augit är det vanligaste mineralet i Nakhliter.
 

Chassigniter är uppkallade efter Chassigny-meteoriten som föll ner vid Chassigny, Haute-Marne i Frankrike år 1815. Den består till 90 % av järnrik olivin.
 

I och med att man hittade marsmeteoriten ALH 84001, i området Alan Hills, i Antarktis den 27 december 1984 blev den inordnad i en egen, fjärde grupp av marsmeteoriter. Den kristalliserades på Mars yta för 4,5 miljarder år sedan och sprängdes loss från planetytan för cirka 17 miljoner år sedan och landade i Antarktis där den blev liggande i 13 000 år innan den upptäcktes av en amerikansk meteoritexpedition. Meteoriten består av ett vulkaniskt material som kallas orthopyroxenit. 

Fossil av bakterieliknande livsform i ALH 84001?

År 1996 blev den världsberömd när forskare hävdade att den innehöll fossil efter bakterieliknande livsformer. Denna upptäckt skapade rubriker över hela världen och t.o.m. USA:s president, Bill Clinton, gjorde ett officiellt uttalande.
Men många forskare har tvivlat på att meteoriten innehåller tecken på biologiskt liv. Debatten har rasat för och emot under många år.
 

 En konstnärs vision av marsbilen Curiosity

Hur vet forskarna att de här meteoriterna har kommit från Mars? Vi har ju ännu inte hämtat hem några stenar från den röda planeten. Men en handfull sonder och marsbilar har studerat planetens yta och atmosfär på plats, så en hel del indicier har stärkt astronomernas uppfattning om att Mars är ursprungsplatsen. SNC-meteoriter består som sagt av magmatiska bergarter och har vulkaniskt ursprung. Det är mycket märkligt eftersom de flesta meteoriter kommer från asteroidbältet, som ligger mellan Mars och Jupiter. Några meteoriter har också sitt ursprung i kometer. Men det finns inga vulkaner varken på asteroider eller på kometer. Asteroiderna kyldes ner kort efter sin tillblivelse för 4,5 miljarder år sedan och eventuell vulkanisk aktivitet avstannade då. 

 Marsmeteoriten NWA 7034 även kallad "Black Beauty"

Med hjälp av radiometriska mätmetoder (då man mäter det radioaktiva sönderfallet hos olika isotoper) har man kunnat visa att de flesta av SNC-meteoriterna har kristalliserats för ungefär 0,8 – 1,3 miljarder år sedan. Vanliga meteoriter är fragment som blev över efter solsystemets bildande och de är nästan 4,6 miljarder år gamla. SNC:erna har sinsemellan liknande proportion mellan olika syreisotoper. Mycket tyder på att snick-meteoriterna ursprungligen kommer från samma himlakropp och att de har bildats från smältande lava på en planet med vulkaner. Himlakroppen måste också ha varit tillräckligt stor för att kunna upprätthålla den höga temperatur som krävs för att hålla bergarter flytande under flera miljarder år. De enda kandidater som passar är de jordliknande planeterna, och möjligen vår måne. De stora gasplaneterna, exempelvis Jupiter, har ingen fast yta, och deras största månar består framför allt av is. Merkurius yta är för gammal. Venus, med sin tjocka atmosfär är skyddad från alla nedslag, förutom de allra största. Den tjocka atmosfären gör det också omöjligt att slunga ut några meteoriter från planetytan, även om nedslaget skulle vara tillräckligt kraftfullt. Återstår alltså Mars och månen. 

 Apollo 17-astronauten Harrison Schmitt tar månprover i Taurus-Littrow-området 

den 12 december 1972

Meteoriter från månen är ganska lätta att identifiera eftersom det finns referensmaterial som hämtades från månen av Apolloastronauterna. Dessutom har inte månen haft aktiva vulkaner så sent i sin historia så att det skulle stämma med meteoriternas ålder.
 

 Självporträtt av Viking 2. Sonden landade på Mars 

den 3 september 1976

I en del av meteoriterna hittar man gas som har blivit instängd i samband med att meteoriterna slungades ut från planetytan vid kollisionerna. När man analyserar dessa gasbubblor, som bland annat innehåller argon, krypton, xenon och kväve, visar det sig att gasen matchar Mars atmosfär, enligt vad Vikingsonderna uppmätte på 1970-talet.
Den 17 oktober 2013 rapporterade NASA att marsbilen Curiositys analyser av argon i marsatmosfären stämde överens med innehållet i marsmeteoriterna. Järnet i meteoriterna har ett högt oxidationstal. Att planeten Mars är röd beror på samma färgämne som finns i Falu rödfärg.
 

 Planeten Mars fotograferad av Hubble-teleskopet

Mängden väte i förhållande till tungt väte (även kallat deuterium) i shergottiterna är lågt. Detta beror på att Mars, som bara har 11 % av jordens massa, inte kan hålla kvar det lättare vätet med sin gravitation. Det försvinner ut i rymden och kvar finns det tunga vätet. Det tunga vätets atomkärna innehåller en neutron, utöver den enda proton som ”vanligt” väte består av.
Uträkningar har visat att det är fullt möjligt att material kan kastas ut från Mars om nedslaget är tillräckligt kraftfullt och att den inkommande asteroiden slår ner med en sned vinkel i förhållande till planetytan.
 

 Marslandskap fotograferat av Mars Pathfinder

Så visst har min lilla sten från Mars haft en spännande historia och nog känns det märkligt att hålla en bit av den romerska krigsgudens planet i sin hand.


Källor:
Meteoritical Bulletin Database, www.lpi.usra.edu/meteor/metbull.php
Astrobiologi, David C. Catling, 2013
Falling sky, Ted Nield, 2011
Mars from Myth and Mystery to Recent Discoveries, Markus Hotakainen, 2008
Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008
The Cambridge Encyclopedia of Meteorites, O. Richard Norton, 2002
Meteorites and their Parent Planets, Harry Y. McSween, 2000
Det femte undret, Paul Davies, 1999
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998
Wikipedia

OLOF TRÄTÄLJAS HÖG I SÄFFLE

På en liten bergsrygg i ett parkområde i centrala Säffle, i Värmland, ligger den så kallade Olof Trätäljahögen.
Enligt legenden ska kung Olof Trätälja ligga begravd i storhögen. Det är den isländske skalden Snorre Sturlasson som berättar om hur Olof flyr till Värmland och bakgrunden till varför han gör det. Dramat innehåller svek, mordbrand, hämnd och självmord.
Läs mer på Värmländska fornminnen

METEORITEN FRÅN TJELJABINSK

 

Tjeljabinskmeteoren exploderar (Chelyabinsk) 2013-02-15.

wikimedia commons

Vintermorgon i den ryska miljonstaden Tjeljabinsk (Chelyabinsk), strax öster om Uralbergen, 150 mil öster om Moskva (latitud 55°11’N och longitud 61°22’Ö). Många människor var på väg till sina arbeten. Klockan 9:20 lokal tid (4:20 svensk tid) den 15 februari 2013 kom ett eldklot farande över himlen med en hastighet av nästan 2 mil i sekunden och exploderade till slut i ett ljussken 30 gånger kraftigare än solen. Många ryska bilister har övervakningskameror monterade i sina bilar och tack vare det filmades himlafenomenet från många synvinklar. Händelsen blev också dokumenterad av en mängd seismografiska mätstationer och infraljuddetektorer, på flera ställen på jorden, och observerades även av amerikanska militära spionsatelliter. Tjeljabinskfenomenet är därmed den bäst dokumenterade kollisionen mellan jorden och en asteroid. 

 Meteoren var ungefär lika stor som det här huset när den trängde in i jordatmosfären.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ljusskenet orsakades av en 18-20 meter stor, och 10-15 tusen ton tung, meteor som störtade in i jordatmosfären från sydöst, och kamouflerades därmed av ljuset från den uppstigande solen. Våra markbundna teleskop har en blind fläck i närheten av solen på grund av det starka motljuset. Det kan jämföras med hur jaktpiloterna hade det under andra världskriget. Om fienden hade solen i ryggen kunde man inte upptäcka honom.

Meteorens bana över Ryssland 2013-02-15.

wikimedia commons 

Meteoren blev först synlig på en höjd av 97 kilometer och hade då en hastighet av 18,6 kilometer i sekunden. När den hade sjunkit ner till en höjd av 45 kilometer började den bli utsatt för så kallad ablation, dvs. den blästrades mycket kraftigt av atmosfären och delar av stenblocket förångades. På en höjd av cirka 30 kilometer hade ett tjugotal fragment brutits loss från meteoren. Framför huvudsvärmen färdades ett större block på 20 ton. På den här höjden var meteoren som ljusstarkast. Under inbromsningen genom atmosfären frigjordes en energi motsvarande 500 kiloton TNT eller 30 Hiroshimabomber.
Efter bara 17 sekunder var ljusskenet över. 

 Meteoren lämnade ett rökspår efter sig

wikimedia commons 

På himlen hade meteoren lämnat ett långt, vitt rökspår av finfördelad sten efter sig. Spåret var i form av ett cirka 2 kilometer tjockt, cylindriskt moln med en längd på ungefär 50 kilometer. Eftersom ljuset färdas snabbare än ljudet så dröjde det ett par minuter innan ljudet av explosionen nådde folket på marken. Då svepte också den kraftiga tryckvågen över staden. 

Över 6000 byggnader skadades. Tusentals fönsterrutor krossades, billarm aktiverades och började tjuta, industriportar trycktes in och delar av en zinkfabrik kollapsade. Nästan 1500 människor skadades, framför allt av flygande glassplitter. 

Zinkfabriken som skadades

Merparten av asteroiden förintades i atmosfären, men delar av den nådde jordytan. 

 Kraterfältet söder om Tjeljabinsk (klicka på bilden för att få en förstoring av kartan)

Små meteoriter landade söder om Tjeljabinsk, på en yta som var 60 kilometer lång och flera kilometer bred, utan att orsaka någon skada. Den lokala befolkningen kunde relativt lätt hitta meteoriterna då dessa gjorde hål i snötäcket. 

Största upphittade meteoriten störtade i Tjebarkulsjön (Chebarkul)

En meteorit störtade genom den 70 cm tjocka isen på Tjebarkulsjön (Chebarkul), drygt 70 kilometer väster om Tjeljabinsk (latitud 54°57’33.74"N och longitud 60°19’19.58"Ö). Den lämnade en åtta meter stor isvak efter sig. Den 16 oktober 2013 lyckades man bärga ett stort fragment ur sjön. Det vägde cirka 600 kg.
 

Mitt lilla meteoritfragment från Tjeljabinsk.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ungefär två och ett halvt år efter nedslaget köpte jag ett litet fragment av meteoriten. Det hade hittats 28 kilometer söder om Tjeljabinsk och väger 1,79 gram och har en diameter på 1,2 cm. Det är en s.k. stenmeteorit, en ordinär kondrit av klass LL5.
 

 Min meteorit sedd genom ett mikroskop.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Meteoriter delas grovt in i tre kategorier: stenmeteoriter, sten-järnmeteoriter och järnmeteoriter.

Siena-meteorit. Ordinär kondrit LL5, 170 gram. Foto: Sailko. 

Florens Naturhistoriska museum

Cirka 80 % av alla stenmeteoriter som hittas är s.k. ordinära kondriter, stenar som innehåller millimeterstora, runda mineralkorn, s.k. kondruler (som består av exempelvis olivin och pyroxen), och även områden med järn och nickel.
Namnet kondruler kommer från det grekiska ordet khondros (chondros) som betyder sädeskorn.
Kondrit-meteoriter härstammar från ytan av sina ursprungs-asteroider. Vid kollisioner bryts delar av asteroiderna av och efter att ha färdats runt i solsystemet under miljontals år landar några slutligen på jorden.
Kondriterna delas upp i undergrupperna H, L och LL beroende på mängden metallinnehåll. H betyder högt metallinnehåll (12-21% järn-nickel), L står för lågt metallinnehåll (5-10%) och LL (ungefär 2%).
Tjeljabinskmeteoriterna, cirka 4,5 miljarder år gamla, har alltså klassificerats som LL5-kondriter och innehåller därmed inte så mycket järn eller andra metaller. Vilket stämmer när jag testar mitt meteoritfragment. Det fäster inte så bra till en magnet.
Inne i meteoritfragmenten hittade man ådror av chockade och smälta mineraler och de hade inte orsakats av det våldsamma inträdet i atmosfären. Forskarna antar istället att förekomsten av dessa sprickor åstadkoms vid en kollision mellan två asteroider. Delen som slutligen skulle störta in i atmosfären över Ryssland hade slitits loss vid den kollisionen. Stressfrakturerna ger också en förklaring till varför den bröts sönder. Ute i den kalla rymden höll asteroiden ihop men vid den stora påfrestning, som det blev vid upphettningen i atmosfären, började asteroiden brytas sönder. 

Det var också tur att asteroiden var så bräcklig att den bröts sönder högt upp i atmosfären. Den efterföljande stötvågen hann till viss del upplösas innan den nådde markytan, annars hade skadorna på människor och byggnader blivit mycket större.
I början trodde astronomerna att Tjeljabinskmeteoriterna kom från en 2 kilometer stor asteroid kallad 1999 NC43, men efter närmare kontroller av asteroidens bana och troliga mineralinnehåll (med hjälp av spektroskopiundersökning) visar asteroiden få likheter med Tjeljabinskmeteoriterna. Forskarna har alltså fortfarande svårt att bestämma från vilken ursprungsasteroid som Tjeljabinskmeteoriterna härstammar, men enligt Paul Abell vid NASA:s Johnson Space Center, kom ursprungsasteroiden från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Frågan är hur Tjeljabinskdelen kom att färdas i en jordnära bana. Däremot kan astronomerna säga att ursprungsasteroiden har blivit utsatt för ett dussin kollisioner som ska ha skett mellan 300 miljoner år sedan och ungefär 27 miljoner år sedan. 

 Tjeljabinskasteroidens bana före krocken med jorden. Credit: NASA

Under tusentals år, innan krocken med jorden, följde asteroiden en bana runt solen som nådde asteroidbältet, som längst ut, och nära Venus bana som längst in. 

 Tvåtusen kvadratkilometer skog jämnades med marken vid sibiriska Tunguska den 30 juni 1908

Tjeljabinskhändelsen räknas som det kraftigaste nedslaget på jorden sedan Tunguskaexplosionen i Sibirien 1908.

Läs om skillnaden mellan meteoroider, meteorer och meteoriter

Källor:
Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008.
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001.
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998.
The Chelyabinsk event, artikel av Jiri Borovicka, Tjeckiska Vetenskapsakademien.
The Meteoritical Society, databas över meteoriter.
How the Chelyabinsk Meteor hit Earth, artikel av Tobias Roetsch m.fl. i tidskriften All About Space nr 42 2015.
Was the Chelyabinsk meteoroid a fragment of Potentially Hazardous Asteroid 1999 NC43, artikel av Vishnu Reddy m.fl., American Astronomical Society.
Den oväntade meteoren, Pioneer Film och Television, 2013 (visad på Vetenskapens värld, SVT).
Tillbakablick på 2013. Del IV – Chelyabinskmeteoriten, webbartikel av Björn J. R. Davidsson, 2014-02-10.
The Day it Rained Fire over Chelyabinsk, artikel av Keith Cooper i Astronomy Now 2015-02-15.
NASA surprised by Chelyabinsk Russian Meteor Fragments, artikel av Bruce Dorminey i Forbes Tech, 2015-03-22.

SVERIGES LANDSKAPSSTJÄRNOR

Stjärnan Arcturus. Credit: NASA

Arcturus är Jämtlands landskapsstjärna och eftersom den stjärnan ligger i stjärnbilden Björnvaktaren (klassiskt namn: Boötes) så är Björnvaktaren följaktligen Jämtlands landskapsstjärnbild.

Stjärnbilden Björnvaktaren. Credit: Torsten Bronger

Alla andra landskap i Sverige har också fått sina egna stjärnor och stjärnbilder (se nedan).
Vem har hittat på det och varför?

 

Brunkulla. Ur boken Bilder ur Nordens Flora utgiven 1901-1905 av den svenske botanisten C.A.M. Lindman

Vi känner till att varje landskap har sitt eget landskapsdjur och sin egen landskapsblomma (i just Jämtlands fall heter blomman Brunkulla). Men det finns många fler landskapssymboler: svampar, fiskar, stenar, fåglar, mossor, grundämnen med flera. Man kan nästan tycka att det gått inflation i landskapssymboler.

Det var precis det som en grupp astronomer i Lund tyckte, så när de 1997 skrev en lärobok i astronomi, Perspektiv på universum, tog de med en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler.
Första april, minsann! Var det ett aprilskämt?

En av bokens författare, Ingemar Lundström, docent i astronomi och universitetslektor vid Lunds universitet, blev intervjuad av tidningen Ölandsbladet år 2007. Där säger han att han, och hans medförfattare, tyckte att det hade gått inflation i landskapssymboler och “det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. Och någon Nationalkommitté för svenska landskapssymboler finns det inte, än i alla fall.

Idag har landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder, trots att det ursprungligen var ett skämt, blivit mer eller mindre etablerade.

Ackumulatortanken Arctura, Östersund, Jämtland. 20150722.
© Sven Olsson (kosmografiska@gmail.com)

I Östersund, till exempel, har kraftleverantören Jämtkraft döpt sin ackumulatortank till Arctura, efter landskapsstjärnan Arcturus. Tanken byggdes år 2003 och står på Östersunds skidstadion. Den är 65 meter hög och 27 meter i diameter och rymmer 26 miljoner liter hetvatten, som fungerar som en värmereserv. 

På tornets utsida finns tusentals små lampor fastmonterade och olika program styr hur belysningen ser ut. Man kan till exempel efterlikna norrsken. På den översta våningen finns en restaurang med utsikt över Östersund och Storsjön.

Storleksjämförelse mellan Arcturus och vår egen sol. 
Credit: Windows to the Universe

Stjärnan Arcturus, som också kallas Alpha Boötis (stjärnan Alpha i Boötes; Boötis är genitivformen av Boötes) är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Björnvaktaren, och även den fjärde ljusaste stjärnan på hela himlavalvet (magnitud -0,04).
Bästa tiden på året att observera Arcturus är under sen vår (på norra halvklotet) eller sen höst (på södra halvklotet).
Stjärnan, som är en orange jättestjärna (26 gånger större än vår sol) med stjärnklasssifikationen K2IIIp, har en yttemperatur på 4.290 grader Kelvin (alltså en hel del svalare än vår sols 5.778 grader Kelvin).
Avståndet från jorden är 36,7 ljusår.

Stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren). 
Ur Urania’s Mirror, utgiven i London cirka 1825

Namnet Arcturus kommer från grekiskans Arktouros (arktos och ouros), som betyder björnvaktaren (samma alltså som hela stjärnbilden). Det antas att denne väktare håller koll på Stora björnen och Lilla björnen.

Arcturus ålder beräknas till mellan 7,1 och 8,5 miljarder år och den kommer förmodligen att sluta sina dagar med att slunga ut sitt yttre skal. Kvar blir då en liten vit dvärgstjärna omgiven av en planetarisk nebulosa.

 Vintergatan sedd från Trona Pinnacles National Landmark, Kalifornien, USA. 20140723. Credit: Ian Norman www.lonelyspeck.com

Arcturus, och 52 andra gamla stjärnor, kallade Arcturusströmmen eller Arcturusgruppen, färdas med en högre hastighet än andra stjärnor och har en rörelseriktning, som är vinkelrät i förhållande till Vintergatans galaxplan. En teori, för att förklara denna avvikelse, går ut på att stjärnorna i Arcturusströmmen kom in i vårt galaxsystem när Vintergatan kolliderade med en liten dvärggalax för mer än fem miljarder år sen.

Eftersom Arcturus är så ljusstark har den observerats under många tusentals år. I Mesopotamien var stjärnan associerad med guden Enlil. Den grekiske astronomen Ptolemaios betecknade den som subrufa, ”lätt rödaktig”. 

Lite kuriosa: Man lät ljuset från Arcturus tända belysningen på 1933 års världsutställning i Chicago. Läs mer om det på Stjärnljus tände världsutställning.

Till sist kommer här listan över alla landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Först står landskapsnamnet, sen landskapets stjärna och sist stjärnbilden.

Blekinge: Aldebaran – Oxen

Bohuslän: Mira – Valfisken
Dalarna: Capella – Kusken
Dalsland: Spica – Jungfrun
Gotland: Betelgeuse – Orion
Gästrikland: Alpheratz – Andromeda
Halland: Alphard – Vattenormen
Hälsingland: Regulus - Lejonet
Härjedalen: Alkaid - Stora björnen
Jämtland: Arcturus – Björnvaktaren
Lappland: Polaris – Lilla björnen
Medelpad: Castor – Tvillingarna
Norrbotten: Alphecca – Norra kronan
Närke: Nunki – Skytten
Skåne: Schedar – Cassiopeia
Småland: Antares – Skorpionen
Södermanland: Eltanin – Draken
Uppland: Altair – Örnen
Värmland: Sirius – Storahunden
Västerbotten: Markab – Pegasus
Västergötland: Rasalhague – Ormbäraren
Västmanland: Algol – Perseus
Ångermanland: Procyon – Lilla hunden
Öland: Vega – Lyran
Östergötland: Deneb - Svanen

Källor: 
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008 
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997 
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995 
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Jämtkrafts webbsida: www.jamtkraft.se/arctura/om-arctura 
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia