KLIPPAN DÄR HAVSKUNGEN BOR

Historien om meteoriten från Agpalilik

Agpalilik är grönländska för Klippan där Havskungen bor och det var på den halvön som meteoriten med samma namn hittades av den danske vetenskapsmannen Vagn Fabritius Buchwald år 1963. Buchwald är metallurg och arbetade som vetenskaplig förbindelseofficer på den amerikanska basen Thule Air Base under somrarna 1961 och 1963. 

Thule Air Base sedd från ovan. Fotocredit: U.S. Air Force

Med hjälp av en amerikansk helikopter, från Thulebasen, och några inuiter med motorbåt kunde han undersöka området mellan Cape York och Cape Melville.
På en sluttning, bland stora stenblock av gnejs, och delvis inbäddad i permafrosten, hittade han den 31 juli 1963 slutligen meteoriten på den otillgängliga Agpalilik-halvön, 180 kilometer sydost om Thule, och 15 kilometer norr om Savissivik, på nordvästra Grönland (latitud 76° 09’ N och longitud 65° 10’ V. 

 Grönland. Pilen visar var Agpalilik-halvön finns. Fotocredit: NASA.

Buchwald kunde inte hitta någon nedslagskrater. Han antog att Agpalilik föll ner för cirka 10 000 år sedan när platsen var helt dold av ett tjockt täcke av snö och is. Den kan ha gjort en krater i isen. När glaciären senare delvis töade blev meteoriten liggande kvar på marken. Området är fortfarande täckt av snö under elva till tolv månader om året, så förmodligen var inte järnmeteoriten ens känd av inuiterna. Buchwald kunde inte hitta några rester av inuiternas stenverktyg som de brukade använda för att hacka bort bitar ur järnmeteoriter. Dessa bitar använde de som spetsar till bl.a. harpuner.

 En inuit-harpun med en spets från en Cape York-meteorit. British Museum. 

Fotocredit: user.geni.

I en intervju med Derek W. G. Sears i tidskriften Meteoritics & Planetary Science berättar Vagn Buchwald om mödorna med att få hem meteoriten till Danmark. Man byggde en släde av stål i Köpenhamn, som man kunde ta isär i bitar, som vägde 100 kg var. Det var så mycket som teamet kunde lyfta. Utrustningen skeppades till Thule och flögs sedan med helikopter till fyndplatsen. Teamet, bestående av åtta man, började 1965 med det svåra och farliga arbetet att frigöra meteoriten från permafrosten som den satt fast i. Man hackade bort is och sten och sprängde sen bort omkringliggande stenblock med dynamit. Man lyfte meteoriten med en enkel krananordning och svetsade ihop stålsläden under meteoriten. Med hjälp av släden släpade man för hand ner meteoriten till kusten på en räls gjord av timmerstockar, eftersom platsen var helt oåtkomlig för maskiner.
Bilder på expeditionen finns i artikeln Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen i tidskriften Geoviden nr 3, 2006, s. 13
Och sen producerade Buchwald också en film som heter Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, och den kan man se på Youtube
Slutligen lyckades man i augusti 1967 lyfta det 20 ton tunga blocket ombord på fartyget m/s Edith Nielsen och man anlöpte Köpenhamn i september samma år. Med hjälp av en av hamnens vågar kunde man konstatera att Agpalilik vägde exakt 20,140 ton. 

Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Man kan nu beskåda meteoriten, som också kallas Mannen, på gården till Geologiska museet i Köpenhamn. Den står fortfarande uppställd på den stålsläde som den blev fraktad till Danmark på.
Agpalilik är en 4,5 miljarder år gammal järnmeteorit av typen medium octahedrit tillhörande den kemiska gruppen III AB och består av järn (89%), nickel (8%) och svavel (2%).

Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Den plana yta man kan se på meteoriten uppkom när man sågade ut och polerade båda sidorna av en 550 kg tung, och 5 cm tjock, skiva av meteoriten. Den står uppställd inne i Geologiska museet. 

 Utsågad skiva av Agpalilik-meteoriten på Geologiska museet i Köpenhamn. 

Fotocredit: FunkMonk

Dess ena sida har etsats så att man kan se den s.k. widmanstättenstrukturen. Det är lameller av järn- och nickellegeringarna kamacit och taenit som framträder när den polerade ytan behandlas med salpetersyra. Det här mönstret uppkallades efter direktören för porslinsfabriken i Wien, Alois von Beckh Widmanstätten, som 1808 undersökte en skiva av en järnmeteorit som föll i Hrašćina, i Kroatien, år 1751. Han hettade upp skivan och eftersom kamacit och taenit oxiderar med olika hastighet under upphettning får de olika nyans och den speciella strukturen uppstod. Widmanstätten publicerade aldrig sina fynd utan berättade bara om dem för sina kollegor. Men strukturen blev uppkallad efter honom trots att mönstret redan var upptäckt och publicerat av William Thomson i Neapel 1804. Han ville förhindra att en meteorit från Krasnojarsk skulle rosta och använde då salpetersyra. Den metoden visade sig vara bättre än upphettning för att få fram strukturen. Så i rättvisans namn vill en del forskare kalla strukturen för Thomson-Widmanstätten.
Definitionen på en medium-octahedrit är att den innehåller 7 - 13% nickel och att kamacit-lamellerna är 0,5 – 1,3 mm.
 

Polerad och etsad skiva från en Cape York-meteorit. 

Naturhistoriska museet i Wien, Österrike. Fotocredit: Captmondo

Eftersom widmanstättenstrukturen inte uppträder i järnmalm på jorden, är dessa mönster ett tecken på att man har att göra med en järnmeteorit med ursprung i rymden. 

Telluriska järnblocket vid Ovifak, Disko-ön, Grönland. 

Teckning av Th. Nordström, införd i Jordens historia, del 1, A. G. Nathorst

Det finns dock ett undantag. Det ovanliga telluriska järnet som Adolf Erik Nordenskiöld upptäckte på Disko-ön i västra Grönland år 1870. Det är ett nickelhaltigt järn som har uppstått på jorden i metallisk form i stället för en malm. Telluriskt järn liknar järnmeteoriter eftersom båda innehåller nickel och visar widmanstättenstruktur. Skillnaden är att telluriskt järn bara innehåller cirka 3% nickel vilket är ett för lågt värde när det gäller meteoriter. Telluriskt järn är faktiskt mer sällsynt än meteoriter. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Det största telluriska järnblocket fraktades hem till Sverige och ligger nu utanför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Det väger 22 ton.
 

Polerad och etsad skiva av Cape York-meteoriten med troilit-noduler 

och widmanstätten-strukturer. Fotocredit: James St. John

Man kan också, på båda sidorna av den utsågade skivan, se noduler av troilit, vilket är järnsulfid med den kemiska formeln FeS. Nodulerna innehåller inneslutningar av kromiter, sulfider, fosfater, kvarts och koppar. I en meteorit som föll ner i Albareto, i Italien, år 1766 upptäckte jesuitprästen Domenico Troili dessa troilitnoduler för första gången.
1974 upptäckte man ett nytt mineral i troilit-nodulerna. Det kallades för buchwaldit efter Agpalilik-meteoritens upptäckare. Inneslutningarna var för det mesta mindre än 10 mikrometer stora.
Meteoriten innehåller även det sällsynta nitridmineralet carlsbergit. Carlsbergit (eller kromnitrid med den kemiska formeln CrN), är uppkallat efter Carlsbergfonden vilken bidrog med resurser för att kunna bärga Agpalilik-meteoriten och föra den till Danmark. Det var i Agpalilik som mineralet upptäcktes för första gången.
Meteoritens unika struktur har bildats vid långsam nedkylning då den var en del av en asteroids kärna. Nedkylningstakten var cirka 1 grad per 10 000 år.
Den 20 ton tunga Agpalilik-meteoriten är ett av brottstyckena av den ursprungliga meteoriten Cape York som beräknas ha vägt 100 - 200 ton. Den störtade in i atmosfären från nordväst och splittrades i hundratals bitar, både små och stora. De små bitarna bromsades mest av luften och föll i nordväst vid Thule, medan de stora bitarna flög längre mot sydöst. Alla meteoritdelarna bildade ett nedslagsfält som är 100 kilometer långt. Totalt har man hittat 58 ton meteoritdelar, vilket gör Cape York till världens näst största meteorit, även om den inte landade intakt. Den allra största är Hoba-meteoriten som ligger i Namibia och väger över 60 ton.
 

 Hoba-meteoriten vid Grootfontein i Namibia. Fotocredit: Sergio Conti.

Agpalilik är den näst största av de åtta större järnmeteoriter som har hittats från Cape York-meteoriten. Den största är Ahnighito, eller Tältet, som väger 31 ton, och påträffades av den amerikanske polarforskaren Robert E. Peary vid Meteorit-ön 1894. Han sålde Ahnighito, och två andra meteoriter, till American Museum of Natural History i New York för 40 000 dollar. Inuiterna blev tydligen utan ersättning…
 

 Ahnighito är en del av Cape York-meteoriten. American Museum of Natural History. 

Fotocredit: Mike Cassano.

Uppdatering 2018-01-15
Inuiterna kallade meteoriten för Tältet, men var kom namnet Ahnighito ifrån?
Robert E. Peary och hans fru Jospehine Diebitsch fick dottern Marie under en expedition till Grönland år 1893. Hon fick mellannamnet Ahnighito för att hedra inuitkvinnan som sydde hennes pälsoverall i babystorlek. Marie var det första vita barn som hade fötts så långt norrut och fick därför smeknamnet "The Snow Baby".
När Peary och hans team äntligen hade fått meteoriten ombord på fartyget Hope draperade man den amerikanska flaggan över meteoriten. Sen lät man dottern Marie krossa en flaska vin på järnblocket och döpte meteoriten till Ahnighito.
Detta berättas dels i artikeln Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002, och dels i artikeln Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly

Marie Ahnighito Peary, The Snow Baby

Den tredje största av Cape York-meteoriten, Savik 1 (vikt: 3,4 ton), är också normalt uppställd på Geologiska museets gård i Köpenhamn, men när jag var på besök i augusti 2015 var den tillfälligt flyttad till Köpenhamns Nationalmuseum, eftersom det pågick en renovering av Geologiska museet.
Av alla järnmeteoriter i världen är Agpalilik den sjätte största.

 Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

MANIITSOQ-STRUKTUREN

[Uppdaterat 2021-11-18:och i december 2023

Meteoritteorin blev först ifrågasatt och sedan på nytt bevisad

Läs mer på Maniitsoq-strukturen ]

Apropå Grönland: år 2012 rapporterade ett internationellt forskarlag, från bl.a. Danmark och Sverige, att man ansåg sig ha funnit bevis för att världens äldsta, och största, meteoritkrater ligger i närheten av byn Maniitsoq (”Sockertoppen”) på sydvästra Grönland. Kratern var ursprungligen 25 kilometer djup och 600 kilometer vid. Meteoriten slog ner för drygt 3 miljarder år sedan. Genom årmiljonerna har kratern eroderats så att det bara är de djupaste delarna som finns kvar. Bevisen ska vara att man hittat granitliknande block som har krossats, smälts och pulveriserats på ett sätt som bara kan förklaras av att berggrunden har utsatts för ett plötsligt, våldsamt nedslag. 

 Byn Maniitsoq på sydvästra Grönland. Fotocredit: Awewewe

Webbsidan Ultima Thule har en artikel om Maniitsoq där man bland annat kan se en kartbild som visar kraterns placering i förhållande till Maniitsoq och även ett foto av berget Finnefjeld som antas vara meteoritens/asteroidens krossade kärna.

Källor:
Handbook of Iron Meteorites, volume 2, Vagn Fabritius Buchwald, 1975.
American Museum of Natural Historys webbsida om Ahnighito: https://www.amnh.org/exhibitions/permanent-exhibitions/earth-and-planetary-sciences-halls/arthur-ross-hall-of-meteorites/meteorites/ahnighito
Meteorites and Their Parent Planets, Harry Y. Mc Sween, Jr., 2000
Wikipedia
Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen, under redaktion av Henning Haack, Tidskriften Geoviden, nr 3-2006
Oral histories in meteoritics and planetary science - XXV: Vagn F. Buchwald, artikel av Derek W. G. Sears i Meteoritics & Planetary Science 49, nr 7, 1271-1287 (2014)
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998
Artikeln Buchwaldite, a new meteoritic phosphate mineral av Edward Olsen m.fl., American Mineralogist, volume 62, 1977
Filmen Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, producerad av Vagn F. Buchwald, 1963 - 1967. (finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=cUsY5kIlq6k)
Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly
Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002
Artikeln Earth´s oldest impact crater found in Greenland av Andy Coghlan, New Scientist, 2012.

SKRYT-STENEN FRÅN ÖRBY

Runstenen där Vigmund högg in sitt självberöm

Kanske var det så att Vigmund saknade arvingar och att han därför tog det säkra före det osäkra och lät resa detta minnesmärke över sig själv när han fortfarande levde. Stenen är ristad på två sidor. Så här lyder texten på nutidssvenska:
 
“Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe Vigmund skeppshövdingens själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.” 

I den sista meningen är runorna spegelvända. Stenen är en så kallad ”styrmanssten” som restes för att hedra skeppets befälhavare. Åfrid är antagligen Vigmunds hustru.
Stenen, som är 1,6 meter hög och 0,6 meter bred, är av rödaktig granit. Själva runskriften är 6 - 7 centimeter hög. Den har beteckningen U 1011 i Upplands runinskrifter, och beteckningen Uppsala 1:8 i Riksantikvarieämbetets fornlämningslista. 

Stenen restes ursprungligen på 1000-talet e.Kr., en dryg mil nordost om Uppsala, i Örby, Rasbo socken, i Uppland. På 1600-talet flyttades den till akademiräntmästaren Olof Verelius trädgård på Övre Slottsgatan i Uppsala. 1726 skänktes den till Olof Celsius d.ä. (farbror till astronomen Anders Celsius), som lät ställa den i sin trädgård på Östra Ågatan. Den står numera i Uppsala universitetspark med koordinaterna N 59° 51' 27,60", E 17° 37' 52,25" 

Det är ju ovanligt att runstenar är ute och reser. Det brukar ju vara vikingarna som gör det. I det här fallet blev det tvärtom. 1867 var runstenen med om en vådlig resa till Frankrike. Tillsammans med två andra runstenar, från Olof Celsius trädgård, ställdes Örbystenen upp vid den svenska paviljongen på världsutställningen i Paris detta år. Örbystenen, och de två andra stenarna, vann en bronsmedalj. När runstenarna skulle föras hem till Sverige igen så bar det sig inte bättre än att Örbystenen föll ner i vattnet i Le Havres hamn, när den skulle lastas ombord på en båt. Man antog att stenen för alltid var förlorad i den gyttjiga botten. Stenen var försäkrad för sjöresan i ett sjöförsäkringsbolag till beloppet 200 kronor. Försäkringsbolaget betalade ut den summan hellre än att försöka bärga stenen, vilket förmodligen hade blivit betydligt dyrare. Men historien om Örbystenen slutade inte där. På 1890-talet utförde man muddringsarbeten i Le Havres hamn och grävskoporna stötte då på den stora runstenen. Arbetarna upptäckte runskriften och experter tillkallades från Paris. Någon med gott minne kom då ihåg olyckan trettio år tidigare och minnesmärket över Vigmund kunde därmed återföras till Uppsala. 

Hösten 1897 ställde man upp stenen framför orangeriet, i Linnés trädgård vid Svartbäcksgatan, som då inrymde universitetets Museum för nordiska fornsaker. 1949 flyttades Vigmunds ”skrytsten” till sin nuvarande plats.

Källor:
Upplands runinskrifter, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson, 1953 - 1958
Riksantikvarieämbetets fornsök, http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/
Sten vann brons i Paris, artikel av Marit Åhlén i Språktidningen, 2009
Wikimedia
Skylt vid runstenen

GAMLA UPPSALA

Jag har kompletterat mitt fotoalbum med bilder från ett besök vid Gamla Uppsala den 16 juli 2014.
Fotografierna visar bland annat de tre stora Kungshögarna, Gamla Uppsala kyrka (med astronomen Anders Celsius grav), restaurangen Odinsborg och Gamla Uppsala museum (som öppnades år 2000).

RÖKSTENEN

  © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Jag har kompletterat mitt fotoalbum med bilder på Rökstenen från ett besök i juli 2013. Runstenen, som står vid Röks kyrka i Östergötland, är 382 cm hög, varav 125 cm under marken, och väger 4 ton. Den är med sina 760 tecken världens längsta bevarade runinskrift i sten. Textens innebörd har till vissa delar ansetts vara dunkel och forskarna har framlagt olika tolkningar.
En ny tolkning av Rökstenen har lagts fram av ett tvärvetenskapligt team av forskare inom arkeologi, textforskning, religionshistoria och runologi. Studien, som publicerades i januari 2020, har letts av Per Holmberg vid Göteborgs universitet. Den nya tolkningen går ut på att runinskriften handlar om en "rädsla inför klimatförändringar och en föraning om jordens förestående undergång". Mer finns att läsa på Uppsala universitets hemsida

Uppdaterat 2021-11-30: 

 En av forskarna, Henrik Williams, har nu gett ut en bok som han kallar Rökstenen och världens undergång 

 

METEORITEN PÅ GETINGE KYRKOGÅRD

Har den här stenen, som pryder en gravsten på Getinge kyrkogård i Halland, verkligen kommit från rymden?
 

I en insändare i aprilnumret 1991 av tidskriften Sky and Telescope läste jag för första gången om den här märkliga stenen, och ett år senare refererade astronomen Peter Nilson till tidskriftsnotisen i sin bok Rymdljus.
 

Bakgrundshistorien är så här: 
Bonden Karl Jonasson var ute och plöjde på sin åker vid Blixtorp, utanför Getinge, omkring år 1850, när den här meteoriten var ytterst nära att träffa honom när den slog ner. När han plockade upp meteoriten var den alldeles varm. Han beslutade sig för att ta med sig den hem och där förvarade han den under resten av sitt liv. Händelsen hade varit så underlig att han i sitt testamente bestämde att stenen skulle fästas uppe på hans gravsten. Så skedde också när han jordfästes i december 1885 (i insändaren i Sky and Telescope står det felaktigt att han dog 1855. Denna miss följde med till Peter Nilsons bok Rymdljus, och även till boken Mythical Stone av Peter Metevelis).
 

År 2012 gjorde Hallandspostens reporter UllaMi Nyhuus-Wirén en intervju med Ann-Cathrin Savén. Karl Jonasson är hennes morfars fars farfar. Hon fick höra berättelsen om rymdstenen redan som barn. Genom alla decennier sen Jonassons upptäckt har stenen varit familjens och släktens sevärdhet och man har ofta funderat över stenens gåta och de unga i släkten har framkastat fantasirika teorier om vad som kunde finnas inuti den. Diamanter kanske.
 

Under en resa i Halland, sommaren 2016, fick jag möjlighet att besöka den annorlunda graven, och passade då också på att ta några bilder.
Stenen är cirka 50 cm hög och 35 cm bred.
 

Men är det verkligen en meteorit?
 
För att få svar på den frågan skickade jag några fotografier av stenen, tillsammans med ett e-postmeddelande, till geologen Åke Johansson på Naturhistoriska riksmuseet. Han har vänligen gett mig tillstånd att återge sitt svar till mig på den här webbsidan.
”Av dina bilder framgick inget som skulle tyda på att stenen verkligen är en meteorit. Visserligen är det svårt att avgöra från bilderna vad det är för bergart i stenen, eftersom den är så vittrad och överväxt med lav, men troligtvis handlar det om någon gnejs från trakten som blivit utsatt för långvarig och djupgående kemisk vittring och nedbrytning när den legat som ett löst block i marken. Kemisk upplösning (på grund av surt vatten) och vittring kan ibland ge upphov till sådana ojämna och gropiga ytor, ett fenomen som kallas gropvittring, genom att olika partier i bergarten har lite olika sammansättning och är olika lättlösliga. Oftast verkar det vara basiska (kiselfattiga) bergarter som gabbro som vittrar på detta sätt, men om även detta block består av gabbro låter jag vara osagt. Även om den mörka färgen som kan anas på närbilden möjligen skulle tyda på det.”

Enligt Naturhistoriska riksmuseets webbsida Sanna och falska meteoriter är gabbro ”en mörk relativt kiselfattig magmatisk bergart som bildats genom kristallisation från en magma (bergartssmälta) med ursprung i jordens mantel (under jordskorpan). Den är rik på mörka järn- och magnesium-rika mineral (pyroxener eller amfiboler), vilka ibland genom omvandling kan få en grönaktig färgton.” 
På webbsidan finns bilder på gropvittrad gabbro.
 
Åke Johansson berättar vidare att man helst skulle behöva kapa av en bit för att få fram en frisk yta inuti stenen för att kunna vara helt säker på vilken bergart det rör sig om.
”Men att hugga av en bit av en gravsten (eller prydnaden ovanpå) får man väl knappast tillstånd till”, avslutar Åke Johansson.
 

Så något helt säkert svar på gåtan kanske blir svår att få. Det hänger väl i så fall på Karl Jonassons anhöriga om de vill få reda på hur det egentligen ligger till. Kanske vore det synd att förstöra en god historia…?
 
Se fler bilder i mitt fotoalbum
 
Källor:
e-postkontakt augusti 2016 med Förste intendenten Dr. Åke Johansson, Naturhistoriska riksmuseet.
Not So Fatal Meteorite, insändare av Carl G. Lodström, Sky & Telescope, nr 4, 1991.
Rymdljus, Peter Nilson, 1992.
Strövtåg i Halland, Stefan Gustafsson och Patrik Leonardsson, 2014.
Torparens meteorit, artikel av UllaMi Nyhuus-Wirén i Hallandsposten 2012-08-13.
Svenska kyrkan, gravar.se.
Mythical Stone (Volume 1 of Mythological Essays), Peter Metevelis, 2002.
Asteroid – Earth Destroyer or New Frontier?, Patricia Barnes-Svarney, 1996.
Sanna och falska meteoriter, Naturhistoriska riksmuseet: http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/geologi/mineralochmeteoriter/meteoriter/sannaochfalskameteoriter.9000708.html

BJÖRKÖ I MÄLAREN

BJÖRKÖ – DELS ETT ARBETSLÄGER, BEFOLKAT AV SLAVAR, OCH DELS CENTRUM I EN METEORITKRATER

I tv-programmet Vetenskapens värld, som sändes den 10 oktober 2016  i SVT 2, visades ett reportage om forskarna från det österrikiska Ludwig Boltzmann-institutet som gjort nya geofysiska mätningar över vikingastaden Birka på ön Björkö i Mälaren. Undersökningarna  har gett en delvis ny bild av staden. Den verkar ha varit ”en trång och smutsig verkstadsmiljö snarare än en blomstrande handelsplats”, ”ett arbetsläger, befolkat av slavar”.

Södra delen av Björkö (som kallas Grönsö) är också centrum för en förmodad meteoritkrater. Den här kratern (som inte omnämndes i Vetenskapens värld) har en diameter på 10 kilometer och en beräknad ålder av drygt 1 miljard år. Man har hittills inte hittat entydiga bevis för att det är en meteoritkrater i form av t.ex. slagkäglor eller smälta bergarter, men kombinationen av ett flertal geofysiska egenskaper indikerar att det verkligen skulle vara en nedslagskrater.

I augusti i år besökte jag Björkö och i mitt fotoalbum finns bilder från den resan.

Källor:
Vetenskapens värld 10 oktober SVT2, reportage av Benny Eriksson.
Rock damage caused by underground excavation and meteorite impacts, doktorsavhandling av Ann Bäckström, KTH, 2008.
Björkö a possible middle Proterozoic impact structure west of Stockholm, Tom Flodén, Per Söderberg och Frans E. Wickman, 1993.

ETT STORT STEG FRÅN STJÄRNSFORS TILL MÅNEN

[Texten uppdaterad 2019-07-09]
För 50 år sedan, den 21 juli 1969 klockan 04:15 svensk tid, tog astronauten Edwin Buzz Aldrin sitt första steg i Stillhetens hav på månen, 20 minuter efter Neil Armstrong.

Med en farfar, som härstammade från den lilla bruksorten Stjärnsfors i Värmland, och med en mamma, som hette Marion Moon, kan man nästan tro att det var förutbestämt att Buzz Aldrin skulle bli astronaut och åka till månen.
Ett annat roligt sammanträffande var när han som tvååring för första gången fick följa med i faderns flygplan. Det var målat som en örn med utbredda vingar. Månlandaren som Buzz Aldrin och Neil Armstrong färdades i kallades för Örnen (The Eagle).

Farfadern, Karl Johan Aldrin, var smed i Stjärnsfors. År 1892 emigrerade han med sin familj till USA. Där fortsatte han med smedyrket i Worcester, Massachusetts. Buzz Aldrin tog för övrigt sin doktorsexamen i rymdfysik i samma delstat.

Stjärnsfors bruk, i Norra Råda socken i Hagfors kommun, fick sina privilegier 1668 och var ursprunget till Uddeholmsbolaget. Där fanns förr järnbruk, tegelbruk, såg och pappersmassefabrik, men när jag besökte orten, en regntung dag i juni år 2016, var det inte så mycket kvar av den forna storheten. 

Det finns en kvarn från 1940-talet, som restaurerades 1996 av konstnärsgruppen Horisont, och där man arrangerar konstutställningar.

Uppdatering 2024-07-23: Stjärnsfors kvarn ligger nu ute till försäljning. Se reportage på SVT Värmland

Stjärnsfors massafabrik hade fyra sådana här kokare, vardera med en volym på 14 kubikmeter, som producerade 1 ton i varje kok.
1918 lades produktionen i Stjärnsfors ner och den här kokaren följde med till Skoghallsverken, som startade 1917. År 2002 skänkte Stora Enso tillbaka kokaren till ursprungsplatsen.

Det här var Uddeholmsbolagets första kraftverk, byggt 1906. Kraftverket levererade ström till Hagfors Järnverk och Stjärnsfors massafabrik. Driften upphörde 1921.

Uppdatering: Byggnaden revs den 16 september 2021

Stjärnsfors herrgård, gul med vita knutar, är en tvåplansbyggnad med en totalyta på 389 kvadratmeter.

 

 

Tågtrafiken förbi Stjärnsfors har upphört och dess järnvägsstation fungerar nu som turistboende, och där kan man också hyra en dressin för en 12 kilometer tur- och returresa till Hagfors järnvägsmuseum.

Buzz Aldrin föddes den 20 januari 1930 i Montclair, New Jersey, och är fortfarande verksam som bokförfattare och föreläsare. År 2009 kom hans memoarbok Magnificent Desolation ut. Bokens titel är taget från Aldrins första ord på månen.

Källor:
Sällsamheter i Värmland del 2, Margareta Hjorth och Gudrun Vahlquist, 1984
Wikipedia
Informationsskyltar vid Stjärnsfors bruk
Henry blev kändis genom Buzz, artikel i Värmlands folkblad
Biografiska uppgifter från NASA: http://www.jsc.nasa.gov/Bios/htmlbios/aldrin-b.html
Visit Hagfors: http://www.visithagfors.se/sv
Artikel på webbsidan http://www.space.com/16280-buzz-aldrin.html
Artikel på webbsidan https://clarknow.clarku.edu/2011/07/07/from-clark-to-the-moon/
Artikel på webbsidan http://blogg.slaktingar.se/manvandraren-buzz-aldrins-svenska-forfader/