DJUPHÅLAN I SJÖN HUMMELN

En 200-årig gåta är löst

 När jag anlände till sjön Hummeln i början av juni 2015 låg Råsviks badplats öde. Det grådisiga vädret inbjöd inte till bad och sol. 

 Sjön Hummeln. Kristdala socken, Oskarshamns kommun, Småland. 20150602. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Men det var inte därför jag hade sökt mig till den här sjön i östra Småland. Det var den djupa sänkan i sjöns sydöstra del som var anledningen till mitt besök. Hur den har uppkommit har varit ett mysterium i ett par sekel, men nu har gåtan slutligen fått ett svar. 

Sjön Hummeln. Credit: Google Maps

Sjön Hummeln ligger i Kristdala socken i Småland, cirka 17 kilometer nordväst om Oskarshamn (koordinaterna 57°22′N, 16°15′Ö). 

 Sjön Hummeln. Credit: Google Maps

I anslutning till sjön ligger Humlenäsets naturreservat, med ett gammalt småländskt odlingslandskap. Den gåtfulla djuphålan är drygt 160 meter djup och 1,2 kilometer i diameter. 

Hisingers artikel i Kungliga Vetenskaps-Akademiens Handlingar 1826

Områdets märkliga geologi omnämndes första gången år 1826 av naturforskaren Wilhelm Hisinger i Kungliga Vetenskaps-Akademiens handlingar. Efter noggranna lodningar kunde man i slutet av 1930-talet konstatera att det fanns en rund fördjupning i urberget, under den södra delen av Hummeln. Man hade teorier om att strukturen antingen hade skapats av vulkanism eller tektoniska processer. Förslag om att det kunde röra sig om ett meteoritnedslag framfördes på 1960-talet, efter att man hade kartlagt sjöns topografi. 

Sjön Hummeln. Kristdala socken, Oskarshamns kommun, Småland. 20150602. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Borrningar som utfördes under senare delen av 1900-talet stödde teorin. På grund av brist på pengar avbröts borrningarna innan man hade nått till botten av fördjupningen, så några säkra bevis hade inte kommit fram. Man kunde dock konstatera att åldern på den sedimentära, krossade berggrunden (den s.k. breccian) som fanns nere i fördjupningen uppgick till cirka 467 miljoner år. Det vill säga i den period i jordens historia som kallas ordovicium (närmare bestämt i epoken mellersta ordovicium). Ordovicium är uppkallat efter den keltiska stammen ordovicerna, som levde i Wales före romarnas invasion av England. 

Några representativa konodont-element från Gasconade-, Robidoux- och Jefferson City-formationerna i sydöstra Missouri, USA. Credit: United States Geological Survey.

För att fastställa åldern hade man bland annat tagit hjälp av forskningsgrenen biostratigrafi. Där arbetar man med olika fossil för att datera jordskorpans lagerföljder. Ett fossil som man hittade i djuphålan var så kallade konodonter, en utdöd fiskart som tillhörde de käklösa fiskarna. Vid tiden för meteoritnedslaget var stora delar av vår planet täckt av grunda hav. Därav tillgången på fisk. 

 

Sjön Hummeln. Kristdala socken, Oskarshamns kommun, Småland. 20150602. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Men så, år 2014, kommer det äkta paret Sanna och Carl Alwmark in i handlingen. De är båda geologer vid Lunds universitet med speciell inriktning på meteoriters nedslagsplatser. På väg hem från en fältresa till Siljansringen i Dalarna passerade de Hummeln och passade då på att hacka loss prover från bland annat ett flyttblock som ligger söder om sjön. Året efter presenterade de, tillsammans med andra forskare från Sverige, Österrike, Spanien och Frankrike, sina rön i den amerikanska tidskriften Geology. 

Man hade slipat extremt tunna skivor av stenproverna. Sen började ett regelrätt detektivarbete. Med hjälp av olika typer av mikroskop, som till exempel transmissions- och svepelektronmikroskop, och en tysk uppfinning, som kallas universalbord (som monteras på ett polarisationsmikroskop), kunde man söka efter förändringar i de kvartskristaller som man hade hittat i proverna. Det man hoppades finna var så kallade chockmetamorfa strukturer. När en stor meteorit eller asteroid med hastigheter på 20-35 kilometer per sekund slår ner på jorden uppstår extremt höga tryck och temperaturer vid nedslagspunkten. 

 Tjeljabinskmeteoren exploderar (Chelyabinsk). 2015-02-15

Även en meteorit på bara några meters storlek har samma energi som en atombomb och skulle kunna förstöra en stor stad. “Ett nedslag kan frigöra mer energi än vad alla andra geologiska processer på jorden gör under ett helt år”, som Sanna Alwmark skriver i sin artikel Jakten efter nedslagskratrar på Jorden. Tryckvågen färdas med en hastighet av flera kilometer per sekund och berggrunden omvandlas och bildar då de så kallade chockmetamorfa strukturerna. 

 Chockad kvarts med PDF-er (planar deformation features) från meteoritkratern Charlevoix, Québec, Kanada. Credit: Martin Schmieder, Stuttgart

När kvarts utsätts för tryckvågen vid nedslaget bildas chockad kvarts. I kvartskristallerna kan man då se raka, parallella lameller av glas som kallas PDF-er (planar deformation features). Lamellerna löper tätt tillsammans på ett avstånd på bara cirka 2-10 mikrometer (miljondels meter). På naturlig väg kan de här PDF-erna bara bildas genom chockmetamorfos och ger därmed ett helt säkert bevis på att det slagit ner en rymdsten med våldsam kraft (inte ens vulkanutbrott är tillräckligt kraftfulla). Och chockad kvarts var just vad forskarteamet, efter tålmodigt letande, hittade i stenproverna från Hummeln. Därmed var den 200-åriga gåtan löst. Djuphålan i södra delen av Hummeln är resterna efter ett meteoritnedslag. Hummeln-kratern blev därmed den 187:e bekräftade meteoritkratern på jorden.

 

Sjön Hummeln. Kristdala socken, Oskarshamns kommun, Småland. 20150602. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Man har räknat ut att den ursprungliga kratern, innan alla miljoner år av erosion satte in, var cirka 1,8 km i diameter. Med bland annat det som utgångspunkt har forskarna beräknat att himlakroppen, som orsakade kratern, var ungefär 150 meter i diameter. Enligt Carl och Sanna Alwmark är kratern i Hummeln ytterligare ett bevis för att det skedde en kraftig ökning av antalet meteoritnedslag på jorden under mellersta ordovicium, cirka 467 miljoner år sedan. Kratrarna vid sjöarna Lockne och Målingen i Jämtland är också från samma tidsperiod, liksom kratern Granby i Östergötland och Tvären i Södermanland. 

 Locknesjön, Locknekratern, Jämtland. 20150722. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 Sjön Målingen, sekundärkrater till Locknekratern, Jämtland. 20150721. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 Granby meteoritkrater, Sankt Per socken, Vadstena kommun, Östergötland. 20130715. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Tvären meteoritkrater. Västerljungs socken och Bälinge socken, Nyköpings kommun, Södermanland. 20150601. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Dessa meteoriter kommer alla från en kollision mellan två stora asteroider i det så kallade asteroidbältet (som befinner sig mellan Mars och Jupiters banor). 

 Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter markerat med vitt. Credit: Wikimedia Commons

Denna krock skedde för cirka 468 miljoner år sedan och någon miljon år senare började alltså fragmenten att regna ner på jorden. Man räknar med att det föll cirka 100 gånger så många meteoriter på jorden under ordovicium mot vad det gör i nutid.

Sjön Hummeln. Kristdala socken, Oskarshamns kommun, Småland. 20150602. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Källor:
Artikeln Impact origin for the Hummeln structure (Sweden) and its link to the Ordovician disruption of the L chondrite parent body, Alwmark, C., Ferrière, L., Holm-Alwmark, S., Ormö J., Leroux, H.  & Sturkell, E. Geology, 2015
Artikeln http://100.astronomiska.se/27-kosmisk-kollision-bildade-sjon-hummeln/ av Sanna Alwmark
Traces of Catastrophe, French, B.M., 1998
Artikeln Jakten efter nedslagskratrar på Jorden, av Sanna Alwmark, Geologiskt forum nr 93, 2017.
Artikeln Sanna Alwmark är på spår efter de stora nedslagen, av Robert Cumming, Populär astronomi nr 2, 2018.
The Falling Sky, Ted Nield, 2011
Sveriges geologi från urtid till nutid, Maurits Lindström m.fl., 2000
Artikeln Underrättelse om lager af petrificatförande kalksten på Humlenäs i Calmar län, Kungliga Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Hisinger, W.H., 1826.

Apollo 11 femtio år

Mitt minne av en historisk landning

Klockan 21:17 svensk tid den 20 juli 1969 tog Apollo 11:s månlandare Örnen mark på månen.
Astronauten Neil Armstrong meddelade: “Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed”.
 

För första gången i historien hade människan landat på en annan himlakropp. Närmare bestämt i Stillhetens hav (Mare Tranquillitatis) i nordöstra delen av månskivan. 

Området fick sitt namn redan år 1651 av den italienske jesuitprästen och astronomen Giovanni Battista Riccioli. Han namngav många strukturer på månen och kartan som han använde som underlag var ritad av en annan jesuitpräst, Francesco Maria Grimaldi.
 

 Apollo 11 lyfter från Kennedy Space Cemter den 16 juli 1969

Som astronomiintresserad tonåring hade jag suttit klistrad framför tv:n och följt dramat. I väntan på den första månpromenaden, som inte skulle ske förrän flera timmar senare, reste jag mig ur tv-fåtöljen och kastade en blick ut genom fönstret.
Där, på den ljusa sommarhimlen i väster, höll månen på att gå ner. Månskäran var knappt en vecka gammal.
Och jag minns fortfarande hur nackhåren reste sig då jag egentligen för första gången insåg till fullo vilket historiskt ögonblick jag var med om. Just då befann sig två människor i en liten farkost precis där uppe på månen. Och en tredje människa kretsade runt månen i ett annat litet rymdskepp (Apollo 11:s kommandomodul Columbia).
Tre människor vid månen. Resten av mänskligheten var kvar på jorden.
 

Neil Armstrong blir för all framtid ihågkommen som den första människan på månen när han satte sitt fotavtryck i månstoftet klockan 03:56 den 21 juli 1969 och uttalade de berömda orden: “That's one small step for (a) man, one giant leap for mankind”.
 

Buzz Aldrin blev andre man på månen. Hans farfar utvandrade från Stjärnsfors bruk i Värmland år 1892. (se inlägget Ett stort steg från Stjärnsfors till månen). 

 
Michael Collins var kvar i Columbia-modulen och blev Astronauten som inte fick landa, som författaren Bea Uusma kallade honom i sin bok med samma namn.
 

Armstrong och Aldrin var ute på månen i cirka två och en halv timme och under den tiden samlade de bland annat in drygt tjugo kilo månstenar och placerade ut utrustning för seismiska experiment.
 

Den senaste (siste?) astronauten på månen var Eugene Cernan när han steg ombord på månlandaren Challenger (Apollo 17) den 14 december 1972 för avfärd tillbaka till jorden.
 

Avslutar med ett foto taget från Apollo 11 där man ser jorden över månens horisont. I bildens mitt syns Mare Smythii (Smyths hav) som är uppkallat efter den brittiske 1800-talsastronomen William Henry Smyth.

Källor:
Atlas of the moon, Antonin Rükl, 2004
Mapping and naming the moon, Ewen A. Whitaker, 1999
Rymdens alfabet, Maria Küchen, 2019
Wikipedia
Webbsidan https://www.nasa.gov/image-feature/earth-rising-over-the-moons-horizon

STJÄRNAN SIRIUS

Sirius i Stora hunden (Canis Major). 

Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

 
Stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna och Värmlands landskapsstjärna

1997 gav en grupp astronomer i Lund ut en lärobok i astronomi med titeln Perspektiv på universum. I slutet av boken finns en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler. 
Datumet 1 april får ju den uppmärksamme läsaren att dra öronen åt sig. Aprilskämt, månne? 
Mycket riktigt. Ingemar Lundström, docent i astronomi vid Lunds universitet, och en av medförfattarna till boken, avslöjade i en tidningsintervju år 2007 att han och hans kollegor hade tyckt att det hade gått inflation i alla landskapssymboler. 
“Det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. 
Och Nationalkommittén för svenska landskapssymboler har ännu inte sett dagens ljus.
Men landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder har trots detta blivit mer eller mindre etablerade. 
I Perspektiv på Universum blev Värmland tilldelad himlavalvets ljusstarkaste stjärna, Sirius. 

Stjärnkarta Canis Major med Sirius. Credit: IAU/Sky&Telescope

Denna vita stjärna ligger i stjärnbilden Stora hunden, som heter Canis Major på latin. Därav följer att Sirius har fått beteckningen Alfa Canis Majoris (där Majoris är genitivformen). Eftersom Sirius är Värmlands landskapsstjärna är följaktligen Stora hunden Värmlands landskapsstjärnbild. 

Klaudios Ptolemaios ur boken "Les vrais pourtraits et vies des hommes illustres..." från år 1584. Reproduktion ur Popular Science Monthly (april 1911)

På 100-talet e.Kr. tog den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios med Stora hunden bland sina 48 stjärnbilder i verket Almagest, men han kallade den enbart Hunden (Kyon). Lilla hunden kallade han Procyon.

Man hittar Sirius lätt genom att följa en linje genom Orions bälte ner åt sydöst. Sirius befinner sig ungefär åtta bältes-längder bort och markerar Stora hundens skuldra. Sirius ligger på ett avstånd av 8,6 ljusår från jorden, vilket gör den till vårt femte närmaste stjärnsystem. Sirius massa är dubbelt så stor som vår sols. Sirius har magnituden -1,44, vilket innebär att den är fyra gånger så ljusstark som Vega, i stjärnbilden Lyran, och 25 gånger så stark som Polstjärnan. Sirius är en ung stjärna. Dess ålder är beräknad till cirka 200 - 300 miljoner år, att jämföras med solens ålder, som är 4600 miljoner år. 

Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Sirius är en dubbelstjärna. Dess följeslagare, Sirius B, är en vit dvärgstjärna, som inte är synlig för blotta ögat. Sirius B var den första upptäckta vita dvärgstjärnan. Upptäckare var teleskoptillverkaren Alvan Graham Clark år 1862. Det tar 50 år för Sirius B att kretsa ett varv runt Sirius A. 

Storleksjämförelse mellan Sirius B och jorden. 

Bildcredit: User:Omnidoom 999, Wikimedia commons.

Sirius B är lika massiv som vår sol, men är inte större än jorden. En kubikcentimeter av den vita dvärgen väger flera tiotals ton.
 

Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Namnet Sirius kommer av det grekiska ordet Σείριος (Seirios) vilket betyder brännhet, brännande eller glödande.
Kärt barn har ju många namn och det stämmer verkligen på Sirius. Den kallas bland annat för Hundstjärnan, Sopdet (antikens Egypten), Hoku-kauopae (på Hawaii), Lubdhaka (sanskrit för “jägare”), Lokabrenna (fornnordiskt “Lokes eld”) och HD 48915 (stjärna nummer 48915 i katalogen The Henry Draper Catalogue). 

Enligt de antika författarna Erathostenes och Hyginus representerade Canis Major hunden Laelaps som var så snabb att den kunde hinna upp vilket byte som helst. Laelaps sattes in för att jaga en räv som härjade i ett område norr om Aten. Problemet var att räven var ödesbestämd att aldrig kunna fångas. Därmed uppstod en olöslig paradox, som guden Zeus löste genom att förvandla båda till sten. Laelaps placerade han på stjärnhimlen som Canis Major.
 
Under antiken steg Sirius upp på himlen strax före soluppgången (så kallad heliakisk uppgång) när sommaren var som varmast. Därför kallade man den tiden på året för dies caniculares, hunddagarna. Grekerna och romarna trodde att Sirius var orsak till sommarhettan. 

Inundation du Nil et palmiers. 

Fotocredit: New York Public Library. Wikimedia Commons.

I den antika egyptiska kalendern var Sirius oerhört viktig eftersom dess heliakiska uppgång inträffade strax före Nilens årliga översvämning, ungefär vid sommarsolståndet. Det var en händelse som var livsavgörande för jordbruket i ökenlandet och fick därför markera egyptiernas nyår.
 

Stjärnhimlen vid midnatt 31 december 2018 från Karlstads latitud. 

Planetarieprogrammet Stellarium

I nutid står Sirius som högst på himlen i söder på nyårsnatten mellan den 31 december och 1 januari varje år, och skulle därför kunna kallas “Nyårsstjärnan”.
 
 

Asterismen Vintertriangeln mellan stjärnorna Procyon - Betelgeuse - Sirius. 

Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

Sirius ingår i den så kallade Vintertriangeln, tillsammans med stjärnorna Procyon, i Lilla hunden, och Betelgeuse, i Orion. Vintertriangeln är inte en stjärnbild utan en så kallad asterism. Inom astronomin är det en grupp av stjärnor, som bildar ett mönster, utan stjärnbildernas officiella status. Det kan t.ex. röra sig om en liten grupp inom en stjärnbild (Karlavagnen är en asterism i stjärnbilden Stora björnen), eller stjärnor som befinner sig i flera olika stjärnbilder. Det senare fallet gäller Vintertriangeln. 
Det finns också en Sommartriangel, som består av de tre stjärnorna Deneb i stjärnbilden Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen.
Sen finns det ju faktiskt två trianglar på stjärnhimlen som räknas som riktiga stjärnbilder. På norra stjärnhimlen ligger Triangulum (Triangeln) och på södra stjärnhimlen ligger Triangulum Australe (Södra triangeln).
 

Nebulosan NGC 2359, Tors hjälm. Fotocredit: Jschulman555, Wikimedia commons.

I stjärnbilden Canis Major hittar man många intressanta objekt.
Till exempel nebulosan NGC 2359, som också kallas Tors hjälm eftersom den liknar den populära (men felaktiga) bilden av en vikingahjälm med horn. Men asaguden Tor kanske hade (och har?) en sådan hjälm? Uppgifter om avståndet från oss varierar från 12 000 till 15 000 ljusår. Nebulosan omger en så kallad Wolf-Rayet-stjärna, som kommer att explodera som en supernova i en relativt nära framtid. Stjärnan är 280 000 gånger så ljusstark som solen och har en yttemperatur på 112 000 grader Celsius (solens yttemperatur är cirka 6000 grader). De yttre lagren av Wolf-Rayet-stjärnan har slungats ut och bildat nebulosan. De första WR-stjärnorna upptäcktes år 1867 av de franska astronomerna Charles Wolf och Georges Rayet. 

Spiralgalaxerna NGC 2207 och IC 2163 i stjärnbilden Canis Major. 

Fotocredit: NASA/ESA and The Hubble Heritage Team (STScI)

I Stora hunden kan man också observera två spiralgalaxer som håller på att kollidera. NGC 2207 och IC 2163 befinner sig ungefär 80 miljoner ljusår från oss. Galaxerna upptäcktes av den engelske astronomen John Herschel år 1835. Den större galaxen, NGC 2207 (till vänster i bild), drar till sig stjärnor, och annan materia, från den mindre galaxen. Om cirka en miljard år har de två galaxerna smält ihop till en galax.

Rymdsonden Voyager 2. Bildcredit: NASA

Slutligen kan nämnas att en farkost från jorden kommer att besöka Sirius i en avlägsen framtid. Den amerikanska rymdsonden Voyager 2 kommer att passera 4,3 ljusår från Sirius om cirka 296 000 år.
 
Mer finns att läsa i artikeln Sveriges landskapsstjärnor här på Kosmografiska arkivet. I slutet av den artikeln finns en lista på alla landskapsstjärnorna.


Källor:
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia
Star Names and their Meaning, Richard Hinckley Allen, 1899
Guidebook to the Constellations, Phil Simpson, 2012
Voyager webbsida: https://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar-mission/

KOSMOGRAFISKA ARKIVET 10 ÅR

För tio år sedan gjorde jag mitt första inlägg i Kosmografiska arkivet.
Det handlade om den antika byggnaden Vindarnas torn i Aten.
För att fira detta decennium av “återupptäckande av upptäckarnas upptäckter” kommer här en uppdaterad version av Vindarnas torn.

VINDARNAS TORN

  
I östra kanten av den romerska agoran i Aten i Grekland, står Vindarnas torn. (latitud 37° 58′ 27″ N, longitud 23° 43′ 37″ Ö). 

De Architectura av Vitruvius. 

Översatt till italienska och illustrerad av Cesare Cesariano år 1521

fotocredit: Mark Pellegrini (Wikimedia Commons) 

I sitt verk De Architectura libri decem (Tio böcker om arkitektur) uppger den romerske arkitekten Vitruvius att detta så kallade horologium konstruerades av astronomen och arkitekten Andronikos från Kyrros i Makedonien. Man antar att det skedde ungefär år 100 f.Kr. (Ordet horologium kommer av grekiskans “horologion”, från “hora” = timme, tid och “legein” = säga, ange). 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Vindarnas torn var ett astronomiskt och meteorologiskt instrument vilket användes för att mäta tiden, att räkna soliga dagar, att kunna visa hur solen och planeterna rör sig genom stjärnbilderna och för att kunna hålla koll på åt vilket håll vinden blåser. För att åstadkomma denna byggnad fordrades kunskap i astronomi, arkitektur, geometri, skulptur och en god förmåga att lösa olika tekniska problem med hydraliska mekanismer och solur. Det åttkantiga tornet är byggt av så kallad pentelisk marmor, som man hämtade från bergskedjan Pentelikon, cirka 16 km nordöst om Aten (även templet Parthenon på Akropolis är byggt av samma sorts marmor). 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) 

Vindarnas torn var ett kombinerat solur och vattenur och det reser sig 13,5 meter högt på en bas av tre steg, och är 8 meter i diameter. Det är inriktat efter de åtta atenska kardinalpunkterna. 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Runt överkanten av tornet löper friser som föreställer de olika så kallade Anemoi, vindgudarna, i den grekiska mytologin: Boreas (norr), Kaikias (nordöst), Apeliotes (öster), Euros (sydost), Notos (söder), Lips (sydväst), Zefyros (väster) och Skiron (nordväst). Byggnaden har två dörrar; en på den nordöstra sidan och den andra finns på den nordvästra sidan. 

ur Antiquites of Athen

av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 

På tornets tak stod en vindflöjel, i brons, i form av havsguden Triton (som var son till havsguden Poseidon och havsgudinnan Amfitrite). Triton var till hälften man och till hälften fisk. Beroende på från vilket håll vinden blåste så pekade Triton med sin stav på den vind-gud som korresponderade med den vindriktningen. Vindflöjeln är nu försvunnen. 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Nedanför varje fris finns ett solur inristat. Totalt finns det nio solur. Åtta på själva tornet och ett på det cirkulära annexet, som står på tornets södra sida.
Solurens ingraverade timlinjer och dagkurvor är i bra skick. Varje solur har tre olika dagkurvor. En är till för dagjämningarna och två är till för de två solstånden, sommar- och vintersolståndet.
Soluren kunde visa tiden under hela dagen och även visa vilken årstid det var. 

Solurslinjer under friserna av Kaikas och Boreas

ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

De ursprungliga gnomonerna (stavarna som kastar solljusets skugga på solurstavlorna) är borta och ersattes av kopior i mitten av 1800-talet. 

Golvet inne i Vindarnas torn, 2016-09-26

fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Golvet inne i tornet visar upp ett intrikat mönster av kanaler och hål som tyder på att det här en gång fanns en hydralisk mekanism, ett avancerat vattenur. Uret fick sitt vatten från en källa på Akropolis nordsluttning. Källan kallades för Klepsydra, vilket på grekiska betyder “vattentjuv”. Klepsydra är ett namn som ofta används synonymt för vattenur. Man tror att den hydraliska mekanismen plundrades redan under romartiden och den har aldrig återfunnits. Hur mekanismen exakt fungerade vet man inte men man antar att det till vattenuret var kopplat ett planetarium som visade hur stjärnbilderna, solen och planeterna rörde sig under dygnet. 

Innertaket på Vindarnas torn, 2016-09-25

fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Vid arkeologiska undersökningar har man hittat fragment av freskomålningar, däribland motiv med en ängel och ett helgon till häst. Dessa målningar härstammar från 13:e och 14:e århundradena då tornet användes som kristen kyrka.
Med hjälp av en så kallad multispektrumkamera har man upptäckt dekorationer med kraftiga färger. Bland annat var innertaket utsmyckat med färgen egyptiskt blått. Därmed föreställande himlen. Egyptiskt blått är ett pigment som har den intressanta egenskapen att det avger infrarött ljus när det belyses med rött ljus. Detta har gett arkeologer och konsthistoriker ett verktyg för att kunna upptäcka även små fragment av pigmentet på historiska föremål. 

Målningen “Dance of the Dervishes” (sidan 47)

av konstnären Edward Dodwell, 1821 (Wikimedia Commons) 

Under tiden som Aten lydde under Ottomanska riket användes tornet av sufi-muslimska dervischer. Tack vare närvaron av dervischerna kunde Lord Elgin inte få tillåtelse att flytta tornet till London. 

Målning föreställande Thomas Bruce, 7:e Lord Elgin,

av konstnären Anton Graff, cirka 1788 (Wikimedia Commons) 

Lord Elgin är ju mest känd för att ha tagit ner marmorskulpturer från Parthenon-templet på Akropolis och flyttat dessa till Storbritannien. År 1799 hade han kastat lystna blickar på Vindarnas torn, men eftersom tornet användes av sufi-muslimerna ansåg man att det var en helig plats och hans plan stoppades. 
Tornet har varit stängt för allmänheten allt sedan dervischerna lämnade det år 1828. Så var också fallet när jag besökte tornet i maj 2001. År 2014 påbörjades en omfattande renovering. I augusti 2016 fick allmänheten tillgång till det inre av Vindarnas torn igen, för första gången på nästan 200 år.

Landskapsvy med Vindarnas torn i mitten, och Akropolis i bakgrunden.

ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762

Källor:
Ancient Greece´s restored Tower of Winds keeps its secrets, artikel av Karolina Tagaris och Phoebe Fronista, nyhetsbyrån Reuters, 2016-08-25.
Tower of the Winds, artikel av Mark Cartwright, Ancient History Encyclopedia, 2017-03-31.
Tower of the Winds, engelska Wikipedia.
Tower of the Winds, Greece, artikel av Ioannis Liritzis och Evangelia Panou, Portal to the Heritage of Astronomy, 2017-11-15.
The History and Practice of Ancient Astronomy, James Evans, 1998.
The Tower of the Winds, artikel av Derek J. de Solla Price, National Geographic, april 1967.
Antiquites of Athen, James Stuart och Nicholas Revett, 1762
Decoding the Heavens, Jo Marchant, 2009.