onsdag 27 augusti 2014

KOSMOGRAFISKA NOTISER



http://kosmografiskanotiser.blogspot.se/

Jag har nu startat min webbsida Kosmografiska notiser. Här kommer jag att publicera notiser om företeelser som inte direkt platsar i mina andra webbsidor och jag kommer även att kommentera mitt arbete med återupptäckandet av upptäckarnas upptäckter.

https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/KarlstadsDomkyrka#6051489658782829970


Första artikeln på Kosmografiska notiser handlar om bergrummet, under Karlstads domkyrkas kyrkogård och Tingvallagymnasiets skolgård, som byggdes under andra världskriget för att användas som ledningscentral.

Läs mer på Kosmografiska notiser.


måndag 11 augusti 2014

ÄTTEHÖGARNA PÅ SKOTTABERGET


https://picasaweb.google.com/105476217302698762117/AttehogarnaPaSkottaberget#6046299283037495410

I gränstrakten mellan Kil och Forshaga, uppe på Skottaberget i Forshaga socken, söder om gården Piskenhus, ligger de s.k. Ättehögarna (i folkmun kallade ”Ätterösera”). 
Koordinater 59° 32’ 11,88” N och 13° 26’ 15,50” Ö
Se platsen på Hitta.se

Det är två gravrösen från bronsåldern, alltså någon gång från tiden mellan 1500 – 500 f.Kr. Strax väster om rösena stupar berget ner mot sjön Norra Hyn. Man tar sig till Ättehögarna genom att följa den 2 km långa Ätterösleden, som börjar vid viadukten över väg 62, strax innanför porten till Sisugården i Forshaga.

Läs mer på Värmländska fornminnen

 

måndag 3 mars 2014

VENUS UPPGÅNG



Planeten Venus stiger upp över en byggarbetsplats i Karlstad på morronen den 17 februari 2014. I forntiden trodde man att Venus var två olika objekt. Grekerna kallade den Fosforos ("ljusbäraren"), när den syntes före soluppgången, och Hesperos när den syntes på kvällen. Fosforos var son till Eos, morgonrodnadens gudinna, och guden Astraios. Hesperos var också son till Eos, men hade som far en dödlig människa, Cephalus.
foto: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

söndag 5 januari 2014

VENUSPASSAGE PÅ CAMPBELLÖN


Ett ovanligt astronomiskt fenomen observerat på en av Nya Zeelands subantarktiska öar


Campbellön, Six Foot Lake med Jaquemart Island i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Den 9 september 1874 närmar sig det franska fartyget Vire den subantarktiska ön Campbell (Motu Ihupuku på maoriska). Uppdraget är att landsätta expeditionsmedlemmar, som ska observera en så kallad venuspassage.

Campbellön sedd från Internationella rymdstationen ISS. Foto: Science and Analysis Laboratory, NASA-Johnson Space Center, mosaik av tre foton skapad av Szczureq

Den 113 kvadratkilometer stora ön ligger drygt 660 kilometer söder om Nya Zeelands sydliga udde Stirling Point, och hade valts av den franska vetenskapsakademien som en lämplig observationsplats av planeten Venus passage över solskivan. Detta sällsynta astronomiska fenomen skulle gå av stapeln den 9 december 1874.

Observation av venuspassagens längd för att kunna beräkna solens parallax

Venuspassager, då Venus passerar mellan jorden och solen, så kallade konjunktioner, inträffar i par med åtta års mellanrum, som i sin tur bara inträffar med långa mellanrum (121,5 och 105,5 år). Venus banplan lutar 3,4 grader i förhållande till jordens banplan, så Venus passerar oftast under eller över solen vid konjunktionerna. Vad forskarna känner till hade man bara observerat passagen tre gånger tidigare (1639, 1761 och 1769). Efter 1874 har Venus glidit över solskivan ytterligare tre gånger (1882, 2004 och nu senast 5/6 juni 2012).

Venuspassagen 5 juni 2012. Foto: astronauten Don Pettit ombord på Internationella rymdstationen ISS

Vi får vänta ända till den 11 december 2117 innan nästa tillfälle och då är den inte synlig i Sverige. Först i december 2125 är nästa venuspassage synlig hos oss.

Tysk expedition till Esfahan (Isfahan), Iran, observerar Venuspassagen 1874

Flera länder hade skickat ut expeditioner till olika delar av världen där passagen skulle vara synlig. Bland annat franska expeditioner till Nagasaki och Kobe i Japan och till Nouméa i Nya Kaledonien, tyska till Esfahan (Isfahan) i Iran, brittiska till Kerguelen, i Indiska oceanen, och ryska till Vladivostok och Peking.

Johannes Keplers skrift om de kommande merkurius- och venuspassagerna år 1631. 
Utgiven av Johann Albrecht Mintzel år 1629

Astronomen Johannes Kepler var den förste att förutspå en venuspassage (den år 1631). Men hans räknemetod var inte tillräckligt noggrann så han missade det faktum att passagen inte skulle bli synlig i större delen av Europa. Ingen observerade därför händelsen.

Jeremiah Horrocks observerar venuspassagen 1639. Målning av William Richard Lavender, 1903. Målningen finns på Astley Hall Museum and Art Gallery i Chorley, England

Den första kända observationen utfördes den 4 december 1639 av Jeremiah Horrocks i Much Hole, England, och av William Crabtree i Broughton, nära Manchester.

Edmund Halley. Porträtt av Thomas Murray, ca 1687. Wikimedia commons

Redan år 1716 hade den engelske astronomen Edmund Halley menat att venuspassagerna kunde användas för att räkna ut avståndet mellan jorden och solen. Det var viktigt att man så noggrant som möjligt mätte tidpunkterna för Venus kontakt med solskivan, vid början och slutet av passagen, och att man gjorde observationerna från flera platser på jorden.

Diagram från Edmund Halleys skrift till Royal Society år 1678, 
där han visar hur venuspassager kan användas för att beräkna avståndet mellan jorden och solen

Venus bana över solskivan skulle därmed bli olika lång, och ta olika lång tid, beroende på varifrån man tittade. Med hjälp av trigonometriska uträkningar kunde man sedan, med de olika observationsresultaten som underlag, få fram avståndet.

Fort Venus byggdes på Tahiti 1769 för att användas vid venuspassagen. Wikimedia commons

Flera expeditioner skickades ut 1761 och 1769 i syfte att hämta hem tillräckligt noggranna mätdata för att kunna räkna ut avstånden i solsystemet. Bland annat gjorde James Cook observationer på Tahiti 1769.

Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye

Ledare för expeditionen till Campbellön var den franske hydrografen Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye. Enligt Schalansky blev han “deprimerad vid blotta anblicken av ön”.

Redan ett år tidigare (från 28 november till 25 december 1873) hade kaptenen Jacquemart, och hans besättning på Vire, varit på Campbellön för att förbereda den astronomiska expeditionen. Man hade gett akt på väderförhållandena, valt ut en lämplig plats för observationen, mellan Camp Cove och Garden Cove, och även planterat potatis, kål och andra grönsaker.

Byggnader använda vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När nu den astronomiska expeditionen anlände till denna trädlösa ö, och seglade in i Perseverance-fjorden och in till Garden Cove, insåg man att platsen inte var tillräckligt stor för lägret och för utrustningen. Man upptäckte också att nästan inget i grönsaksträdgården hade överlevt. I stället slog man upp sitt läger i en närliggande bukt, som fick det passande namnet Venus Bay (52° 33’ 38,98” syd och 169° 08’ 29,61” öst). Där satte besättningen upp prefabricerade byggnader och man anlade till och med en 20 meter lång brygga.

Karta över Nya Zeelands subantarktiska öar

Ön verkar ha varit obebodd, och aldrig besökt, innan den upptäcktes den 4 januari 1810 av säljägaren Frederick Hasselborough (namnformerna Hasselburgh och Hasselburg förekommer också), på briggen Perseverance från Sydney, Australien. Ön döptes efter företaget Campbell & Co, som ägde briggen, och den 5 kilometer långa fjorden, som skär in i ön på östsidan, döptes efter fartyget.

Landskap på Campbellön. Foto: Albatross2147, Wikimedia commons

Förutom några vetenskapliga expeditioner, säl- och valjakt, och fåruppfödning, har ön levt ett undanskymt liv. Under andra världskriget upprättade man en kustbevaknings- och meteorologisk station i närheten av Tucker Cove, men inga japanska eller tyska fartyg siktades. Efter kriget utrustades väderstationen med utrustning för bl.a. jonosfäriska experiment.

Meteorologisk station vid Beeman Cove, Campbellön. 
Foto: John Baxter och http://www.aspen-ridge.net

En ny station upprättades 1958 vid Beeman Cove. Stationen var bemannad till 1995 då den blev helautomatisk. Den ursprungliga stationen har förfallit. Förutom tillfälliga besök, är ön numera obebodd. Ön finns med på UNESCO:s lista över världsarv.

Campbellön med ön Jaquemart i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön tillhör Nya Zeeland (Campbell Island) och är en gammal vulkan. Dess västra sida har eroderats bort och på östra sidan har det bildats ett fjordlandskap. Nästan två tredjedelar av ön är täckt av vulkaniska flöden. Ön påverkades av istiden under pleistocen och man har upptäckt morän, och så kallade fluvioglaciala sediment.

Dracophyllum på Campbellön. Foto: twiddleblat. Wikimedia commons

Ön består av ett stäpplandskap med allehanda gräsarter, lavar och mossor. Där växer också en barrträdsart, som kallas Dracophyllum. När det gäller djurlivet så kan man få syn på den gultofsade pingvinen, albatrosser, sälar och sjölejon.

Campbellön. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön har ett maritimt tundraklimat med genomgående kallt, molnigt och blåsigt väder. Per år skiner solen bara under 650 timmar. Det regnar i snitt 325 dagar om året, med totalt 1450 millimeter. Ön har en medeltemperatur på +6 grader Celsius. Det låter alltså inte som ett lovande ställe att ägna sig åt astronomiska observationer.

Observatorium som användes vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När dagen för Venuspassagen randades, den 9 december 1874, kunde expeditionsmedlemmarna konstatera att det blåste en nordvästlig vind, och fram på förmiddagen förde den med sig regnskurar. I sin bok Atlas över avlägsna öar, beskriver Judith Schalansky situationen: “Himlen är nu helt och hållet grå, tills den värmande solen får dimman att lätta en aning och man till slut kan skymta dess blekvita skiva bakom slöjorna. Då, fem minuter före Venus inträde, lägger sig vinden. Bouquet de la Grye kikar genom passageinstrumentets okular — och jublar högt när han upptäcker den mörka fläcken vid solkanten, fransig och suddig: det är Venus”.
(översättning: Carl Henrik Fredriksson)

Karta i "Die Gartenlaube" från 1874 som visar var på jordklotet venuspassagen var synlig

Framgången blev kortvarig. Ett moln drog förbi och solen skymdes i en kvart och när sikten blev klar igen hade redan hälften av planeten glidit in framför solskivan. Detta klara ögonblick varade bara i tjugo sekunder och sen stirrade man in i dimbankarna. Det skulle dröja flera timmar innan himlen klarnade upp igen och under tiden hade Venus hunnit passera över hela solskivan. På så vis gav observationerna inga astronomiskt värdefulla resultat.



Fotonegativ från Burnham, nära Christchurch, Nya Zeeland, visar Venuspassagen 1874. 
Copyright: Jessica Ratcliff och UK Science and Technology Facilities Council

Det finns inga fotografier på Venuspassagen från Campbellön, men de här bilderna, från en brittisk expedition till Burnham, nära Christchurch, på Nya Zeeland, visar samma venuspassage.

Det hade tagit expeditionsmedlemmarna sex månader från avresan, från Marseille, till dagen då Venus passerade över solskivan. Resan hade kostat många franc och nu hade de den långa resan hem igen framför sig. Inte undra på att männen var besvikna.

Resan till Campbellön hade emellertid inte varit helt förgäves. Med på expeditionen hade också naturforskaren Henri Filhol varit och han hade gjort zoologiska, botaniska och geologiska undersökningar. Senare gav han ut en omfattande beskrivning av sina observationer i boken Mission de l’Île Campbell. Viktiga arbeten utfördes också av officerarna ombord på Vire. De hade kartlagt ön och deras mätningar låg sen till grund för de kartor som brittiska amiralitetet använde under flera decennier. (Här finns länken till en modern högupplöst karta)


Till sist vill jag rekommendera Judith Schalanskys bok Atlas över avlägsna öar till den som tycker om att läsa om näst intill oåtkomliga öar och fördjupa sig i kartor över dessa exotiska platser. Hennes kapitel om Campbellön inspirerade mig till den här artikeln.

Judith Schalansky på Erlangen författarfestival 2011. Foto: Amrei-Marie

Judith Schalansky växte upp bakom järnridån i Östtyskland under 1980-talet och hade inte möjlighet att resa utanför sitt hemlands gränser. Hon skriver i sin bok “Jag är uppvuxen med atlasen. Och som atlasbarn var jag naturligtvis aldrig utomlands. Att en flicka i min klass faktiskt kunde vara född i Helsingfors, som det stod i hennes barnpass, kunde jag helt enkelt inte föreställa mig. H-e-l-s-i-n-k-i – dessa åtta bokstäver fungerade för mig som en nyckel till en annan värld och det är fortfarande så att jag betraktar tyskar som är födda i till exempel Nairobi eller Los Angeles med illa dold förundran och inte sällan håller dem för blott och bart skrytmånsar”. Bokens underrubrik är “Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka”.

Socorroön, Mexiko. Foto: National Oceanic and Atmospheric Administration, USA

Bland alla dessa ö-berättelser finns exempelvis den om August Gissler, som i många år, i slutet av 1800-talet, förgäves letade efter guld på Kokosön; sjömannen George Hugh Banning, vars högsta dröm var att lida skeppsbrott, och som förirrade sig in i en skräckinjagande labyrint av fikonkaktusar, törnbuskar och trädstubbar på Socorroön, utanför Baja California; Fangataufa i Franska Polynesien, där fransmännen sprängde sin första vätebomb den 24 augusti 1968; Amelia Earhart, den kvinnliga flygpionjären som ville bli den första människan som rundade jorden längs ekvatorn, och som försvann på väg till Howlandön, mitt i Stilla Havet; Jules Verne har fått ett bergmassiv på Possesionön, i södra Indiska oceanen, uppkallad efter sig. Alla kartor i boken är ritade av Schalansky själv.

NASA:s satellit Solar Dynamics Observatorys bild av venuspassagen 5 juni 2012. Foto: NASA/SDO


Källor:

Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky, 2012
A companion guide to atlas of remote islands, Paul Muljadi, 2011
The Transits of Venus, William Sheehan och John Westfall, 2004
Campbell Island and the Transit of Venus,  http://slightlyintrepid.blogspot.se/2011/07/campbell-island-and-transit-of-venus.html
Expedition Campbell Island: Jakten efter krita-paleogengränsen, artikel av Vivi Vajda, Geologiskt Forum, nr 56 - 2007
Campbell island history, http://www.qsl.net/zl9ci/zl9info.html
Transit of Venus, http://transitofvenus.nl/wp/past-transits/1874-december-9/, Steven van Roode
New Zealand transit of Venus photographs from 1874 and 1882, http://tobin.pagesperso-orange.fr/ToV_NZ.html
Wikipedia