tisdag 31 maj 2022

STENEN FRÅN MÅNEN

 

Månmeteoriten NWA 11273 (2018-02-01). 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Den här lilla meteoriten är från månen

Nej, den är inte hämtad till jorden av någon av de sex Apollo-expeditionerna mellan åren 1969 och 1972

 

Astronauten Harrison Schmitt tar månprover 12 december 1972, Apollo 17. Fotocredit: Eugene A. Cernan, NASA. Wikimedia commons

och inte av de tre obemannade sovjetiska Luna-sonderna i början av 1970-talet 

 

Månsonden Luna 16 på sovjetiskt frimärke 1970. 
Skannat av Andrew Butko. Wikimedia commons

 och inte heller av den kinesiska sonden Chang´e-5 år 2020 

 

Kinesiska månsonden Chang´e-5. 
Credit illustration: China News Service. Wikimedia commons

Meteoriten kallas NWA 11273 och hittades år 2017 på en plats nära Tindouf i Algeriet (NWA står för North West Africa). 
 

Fyndplats för NWA 11273 nära orten Tindouf i Algeriet.

Meteoritdelar till en totalvikt av 2,8 kg grävdes fram. Stenen består bland annat av mineralerna anortit, olivin, pigeonit, augit, kromit, kamacit, taenit och troilit.

 

Månmeteoriten NWA 11273, slipat exemplar. 
Fotocredit: Steve Jurvetson. Wikimedia commons

Den är klassificerad som fältspatisk regolit breccia. De ljusa partierna i meteoriten består av bergarten anortosit (ibland kallad labradorsten). Den består till 90% av fältspat (plagioklas).
År 2018 skickade jag efter en mycket liten bit av månstenen från The Meteorite Market i Port Townsend i USA. Den är 9 mm bred, 2 mm tjock och väger 0,321 gram.

Vad är definitionen på en månmeteorit?
 

Illustration av asteroidnedslag på månen. 
Credt: Tim Wetherell, Australian National University. Wikimedia commons
 

Månmeteoriter är stenar, hittade på jorden, som har blivit utslungade från månen i samband med ett nedslag av en meteoroid, eller möjligen en komet. (Definition på meteoroid, meteor och meteorit)

Månlandskapet
 

Månens framsida. Lunar Reconnaissance Orbiter. 
Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

Månytan består framför allt av två olika typer. Dels de ljusa områdena, så kallade “högländer” (terrae på latin, terra i singularis), dels de mörka områdena, så kallade “hav” (maria på latin, mare i singularis). Förr i tiden trodde man att de mörka områdena bestod av vatten. De latinska beteckningarna “terra” och “mare” föreslogs av den tyske astronomen Johannes Kepler i början av 1600-talet.  


Månkarta från 1651 av astronomen Giovanni Battista Riccioli. Wikimedia commons
 

På så vis fick vi namn som exempelvis Mare Serenitatis (Klarhetens hav) och Mare Tranquillitatis (Stillhetens hav). De namngavs år 1651 av den italienske astronomen Giovanni Battista Riccioli på månkartan Almagestum Novum. Han namngav många strukturer på månen och kartan som han använde som underlag var ritad av Francesco Maria Grimaldi

 

Mare Serenitatis och Mare Tranquillitatis. 
Fotomosaik av Lunar Reconnaissance Orbiter. 
Credit: NASA. Wikimedia commons
 

Apollo 11 landade i Mare Tranquillitatis 20 juli 1969. Högländerna är mycket gamla och består av anortosit. Haven formades av uppstigande magma från månens inre som fyllde stora nedslagskratrar och diverse andra fördjupningar. Haven består framför allt av basalt och återfinns i huvudsak på månens framsida.
 

Buzz Aldrins fotspår på månytan år 1969. 
NASA. Metropolitan Museum of Art. Wikimedia commons

Hela månytan är täckt av ett flera meter tjockt lager av stoft, kallat regolit, vilket bildas när månytan pulveriseras vid de ständigt pågående nedslagen av olika stora delar av asteroider och kometer.

Hur tar sig månmeteoriten till jorden?
 

Kratern Daedalus på månens baksida sedd från Apollo 11. 
Fotocredit NASA. Wikimedia commons
 

Eftersom månen är mycket mindre än jorden är dess gravitation också mycket mindre. Månens så kallade flykthastighet är 2,4 km/s (i jämförelse med jordens 11,2 km/s). 

 

Enligt NASA slog en 0,3 m meteorit ner på månytan den 17 mars 2013 
och skapade en 20 meter vid krater. Wikimedia commons
 

Det innebär att om en sten accelereras, i samband med nedslaget, till flykthastigheten eller högre, kan den slita sig loss från månens gravitation. Dessutom har månen ingen atmosfär som bromsar “flykten”.
 

Hell Q-kratern på månen (2018-05-29). Lunar Reconnaissance Orbiter. 
Fotocredit: NASA/GSFC/Arizona State University. Wikimedia commons
 

Den unga månkratern Hell Q, som är 3,4 kilometer stor, är ett exempel på ett tillräckligt kraftigt nedslag som kunde ha skickat månmaterial ut i rymden. (Kratern är uppkallad efter den ungerske 1700-tals-astronomen Maximilian Hell).
Väl ute i rymden fångas månmeteoriten av antingen jordens eller solens gravitationsfält och kommer att kretsa runt dessa himlakroppar.
Tack vare att man kan mäta under hur lång tid månmeteoriterna har varit utsatta för kosmisk strålning kan man räkna ut hur länge sedan det var som meteoriterna lämnade månen. Kretsar månstenen runt jorden kommer den att falla ner på vår planet efter allt från några få år till tiotusentals år. De som hamnar i banor runt solen kan eventuellt också landa på jorden, men då dröjer det flera miljontals år.
Rekordet har meteoriten Dhofar 025. Det tog mellan 13 och 20 miljoner år innan den landade i Oman. Den hittades den 5 mars 2000.

Den första meteoriten som identifierades som en månmeteorit
 

Allan Hills Antarktis. Kartcredit: Alexrk2. 
Originaldata: MODIS Mosaic of Antarctica image map. 
National Snow and Ice Data Center. Wikimedia commons
 

Den 18 januari 1982 färdades en grupp amerikanska forskare på snöskotrar över ett isfält nära Allan Hills i Viktorias land på Antarktis. Deras uppdrag var att undersöka istäckets form. De var inte specifikt ute på meteoritjakt. Sikten var dålig på grund av en snöstorm så det var en slump att en av deltagarna fick syn på en liten meteorit av ett plommons storlek. Upphittaren, John Schutt, som hade stor erfarenhet av meteoritjakt på Antarktis, noterade att stenen inte liknade andra meteoriter som han hade sett. Därför plockade han upp den. Vädret försämrades snabbt så något ytterligare fältarbete var omöjligt.
 

Månmeteoriten Allan Hills 81005. Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

Den lilla meteoriten på 31,4 gram fick beteckningen ALH 81005 (Alan Hills 81005). Tunna skivor av den delades ut till 22 olika forskargrupper. 

 

Astronauten John W. Young hoppar 42 centimeter högt på månen 21 april 1972. Apollo 16. Fotocredit: Charles M. Duke Jr, NASA. Wikimedia commons
 

Vid en vetenskapskonferens 1983 i Houston, Texas, rapporterade man att ALH 81005 hade stora likheter med de månstenar som Apollo-astronauterna hade hämtat hem (närmare bestämt det material som Apollo 16-astronauterna John Young och Charles Duke grävde fram i Descartes Highlands). ALH 81005 blev därmed den första månmeteoriten som identifierades på jorden. Men man hade faktiskt hittat tre månmeteoriter tidigare utan att inse deras ursprung. En japansk forskargrupp hade hittat den första månmeteoriten den 20 november 1979 på isfälten nära Yamato-bergen i Antarktis. Stenen fick beteckningen Yamato 791197. Men vid upptäckten insåg man alltså inte att den kom från månen.

Var kan man hitta månmeteoriter?
 

På jakt efter meteoriter vid Miller Range, Antarktis. 
Fotocredit: NASA/Cindy Evans. Wikimedia commons

De flesta månmeteoriter har hittills hittats i Antarktis, Nordafrika och i sultanatet Oman, på Arabiska halvön. Ingen har ännu hittats i Nordamerika, Sydamerika eller i Europa. Rent statistiskt bör det ha landat månmeteoriter där också, men sannolikheten att hitta en månmeteorit i ett tempererat klimat är mycket liten. 

 

På jakt efter meteoriter i Dhofar-öknen i Oman. 
Fotocredit: Marek Woźniak. Wikimedia commons
 

Månmeteoriterna har hittats på platser där det normalt är lätt att hitta även andra sorters meteoriter. Alla dessa platser består av torra ökenområden där jordiska stenar är ovanliga, och där meteoriter inte utsätts för vatten och vittrar bort. 

 

Meteoritjakt i Antarktis, U.S. Antarctic Search for Meteorites (ANSMET)-expedition. 
Fotocredit: NASA. Wikimedia commons
 

De områden på Antarktis där man hittar meteoriter, framför allt utefter Transantarktiska bergen, kan betraktas som isöknar, kalla och torra.

Två ovanliga upptäcktshistorier
 

Nedslagsplats månmeteoriten Oued Awlitis i Västsahra. Credit: Google Earth
 

En lite udda plats för en månmeteorit var i roten av ett dött träd vid platsen Oued Awlitis i Västsahara. Det var i januari 2014 som en grupp meteoritjägare skulle laga mat vid sidan av vägen. När de skulle leta efter ved till en eldstad blev Zaid Oussaid den lycklige upptäckaren av meteoriten i trädet.  Två stora fragment hittades som vägde 432 gram tillsammans. Månmeteoriten fick namnet Oued Awlitis 001. När man senare undersökte meteoriten i laboratorium hittade man ett nytt mineral, som fick namnet donwilhelmsit

 

Geologen Don Wilhelms. Foto: public domain USGS

Mineralet består av kalcium, aluminium, kisel och syre och är uppkallat efter den amerikanske geologen Don Edward Wilhelms (född 1930). Han arbetade med karteringen av månen och med den geologiska utbildningen av Apolloastronauterna. Vid nedslaget på månen blev månmeteoriten utsatt för ett tryck som motsvarar det tryck som finns 400 kilometer ner i jordens inre. Teoretiskt skulle donwilhelmsit också kunna finnas där nere vilket skulle kunna ge forskarna ökad kunskap om tillståndet nere i jordens mantel.

Ett lite annorlunda verktyg vid meteoritjakt är en ficklampa. En sådan fick Luc Labenne användning för när han nattetid i april 2008 lyckades hitta en månmeteorit i öknen vid Zufar i Oman. Meteoriten fick namnet Shişr 166 och den vägde knappt 129 gram. Det är den enda månmeteoriten som har hittats på natten.

Hur döper man meteoriter?
 

Alla sorters meteoriter (alltså inte bara månmeteoriter) namnges efter fyndplatsen. Det finns riktlinjer, utgivna av The Meteoritical Society, som ska hjälpa till när man ska välja ett lämpligt namn: Guidelines for meteorite nomenclature
Förutom de meteoritnamn som omnämns i det här webb-inlägget så finns t.ex. Calcalong Creek (Wiluna District, Western Australia) och Larkman Nunatak (Transantarktiska bergen, Antarktis) och Ouargla (Algeriet).

Bevis för meteoriternas härkomst 

 

Apollo 12-månsten. Fotocredit: Cleveland Museum of Natural History, Ohio, USA. 
Wikimedia commons
 

Att man vet att månmeteoriterna verkligen kommer från månen vilar på jämförelser med Apollo-proverna när det gäller mineralogin, den kemiska sammansättningen och isotopsammansättningen. Om man sågar itu en månmeteorit har t.o.m. en expert på meteoriter svårt att skilja den från en vanlig jordsten. 

 

Månmeteoriten Sayh al Uhaymir 169. Fotocredit: NASA. Wikimedia commons
 

Däremot kan man ofta se att meteoriten har kommit från rymden då dess yttre har smält vid den höga hastigheten genom jordatmosfären och bildat en tunn, kolsvart skorpa. Men månmeteoriter i heta öknar kan få ytskorpan bortblästrad av sandstormar. Samlare vet att de flesta meteoriter attraherar en magnet, eftersom de innehåller järn och nickel. Månmeteoriter innehåller mycket små mängder av metallerna, så de drar inte till sig en magnet. Den mindre metallmängden gör också att månmeteoriter inte är lika tunga som de flesta andra meteoriter med liknande storlek. På grund av att månmeteoriterna är snarlika vanliga jordstenar krävs det kostsamma och tidskrävande tester för att slutligen bevisa att den upphittade stenen är från månen.

Månstenarnas klassifikation och beståndsdelar 

 

Månmeteoriten NWA 8586 hittades i Mauretanien 2014 och väger 650 gram. 
Fotocredit: James St. John. Wikimedia commons
 

Månstenar klassificeras efter de mineraler de innehåller (mineralogi), hur mineralkornen sätts samman (textur), hur bergarten bildades (petrologi) och deras kemiska sammansättning (kemi). Dessa olika parametrar orsakar ibland förvirring eftersom en geokemist kan kalla en given bergart “fältspatisk” (dominerande mineral) eller “aluminiumrik” (kemisk sammansättning) medan en petrolog kan kalla samma bergart för “anortosit” (mineralproportioner och underförstådd form av bildning) eller “regolit breccia” (textur och typ av bergkomponenter). Breccian har bildats vid sammansmältningen av lösa fragment som krossades av stötvågen vid nedslaget på månen. Majoriteten av alla månstenar (hämtade från månen eller hittade på jorden) består av anortosit (höglandsbergart).

Var någonstans på månen kommer månmeteoriterna ifrån? 

 

Topografiska kartor över månens framsida och baksida. Lunar Orbiter Laser Altimeter. Bildbearbetning: Mark A. Wieczorek. Credit: NASA. Wikimedia commons
 

Man kan räkna ut att månmeteoriterna härrör från många olika nedslag på månen. Variationen på utseendet och uppbyggnaden av månmeteoriterna överskrider motsvarande värden på de månstenar som insamlades av Apollo-expeditionerna. På så vis ger månmeteoriterna en bredare inblick i månens geologi än de få punkter där Apolloastronauterna tog sina prover. 


Månens baksida. Lunar Reconnaissance Orbiter. 
Fotocredit: NASA. Wikimedia commons


Man utgår ifrån att sannolikheten är likvärdig för att månmeteoriterna härstammar från månens framsida som från dess baksida. Men man har bara små möjligheter att skilja ut dem. 

 

Månmeteoriten Sayh al Uhaymir 169. Fyndplatsen i Oman 16 januari 2002. 
Fotocredit: NASA. Wikimedia commons
 

Hittills har man inte med bestämdhet kunnat knyta någon av meteoriterna till en speciell plats på månen. År 2004 framförde emellertid geologen Edwin Gnos, vid Institut für Geologie i Bern, Schweiz, teorin att den 206 gram tunga månmeteoriten vid namn Sayh al Uhaymir 169 (som han hittade i Oman i januari 2002) härrörde från ett område i närheten av kratern Lalande

Månkratern Lalande. Fotocredit: Apollo 16, NASA (bearbetad av James Stuby). 
Wikimedia commons
 

Den lilla kratern ligger på den östra kanten av Mare Insularum och är uppkallad efter den franske astronomen Jérôme Lalande. Stenen består av smält breccia med en hög koncentration av torium. Med hjälp av isotopanalyser har man lyckats följa dess komplexa historia. Den har daterats till 3,9 miljarder år och fick vara med om flera meteoritnedslag. Vid det fjärde tillfället slungades slutligen stenen ut från månen. Detta ska ha hänt senare än för 340 000 år sedan och månstenen föll ner på jorden för ungefär 9 700 år sedan.

Hur stora är månmeteoriterna?

Rekordet som den enskilt största meteoriten innehar Northwest Africa 12760 som väger 58,1 kg. De minsta meteoriterna har man hittat i Antarktis och i Oman och de väger bara några få gram.

Hur många månmeteoriter har man hittat på jorden?

Månmeteoriten Dar al Gani 400. Fotocredit: Jon Taylor. Wikimedia commons

Enligt en lista från 29 maj 2022 finns det 541 namngivna månmeteoriter. Problemet är att flera av dem kan ha tillhört samma meteoroid som färdades till jorden. Vid nedslaget på jorden splittrades den ursprungliga stenen. Om man tar hänsyn till detta minskar antalet ursprungliga stenar till cirka 150.
Månmeteoriter är utomordentligt ovanliga. Om man till exempel jämför med alla sorters namngivna meteoriter som har hittats enbart i Antarktis (cirka 42 000) är bara 1 av 1000 från månen. (1 av 1400 är från Mars. Läs om Marsmeteoriter). Hittills har man hittat 893,8 kg månmeteoriter på jorden (uppdaterat 29 maj 2022).

Hur mycket månmaterial hämtade de olika rymdexpeditionerna hem?

Apolloastronauterna hämtade hem 381,7 kg månsten (Apollo 11, 12, 14, 15, 16 och 17), Lunasonderna fick med sig 0,3 kg (Luna 16, 20 och 24) och Chang´e-5 hade en last av drygt 1,7 kg.

En avslutande kommentar om NWA 11273 

Spektroskopiska undersökningar av material från NWA 11273-meteoriten vid Baskiens universitet i Leioa, Spanien (rapport år 2019), bekräftade bland annat förekomsten av kamacit. Det nya var att man även kunde visa spår av chockad zirkon. Det kunde ge en uppfattning om hur stort trycket var vid nedslaget på månen. Mineralet zirkon ändrar nämligen kristallstruktur när det utsätts för tryck. Man kom fram till ett värde på 20 GigaPascal (= 20 miljarder Pascal). Om man jämför med trycket vid havsnivån här på jorden så är det tvåhundratusen gånger högre tryck. Enheten Pascal är förresten uppkallad efter matematikern och fysikern Blaise Pascal. Trots det höga trycket kan det inte skapa en krater som är tillräckligt djup för att nå ner till månens mantel där kamacit-mineralet skulle kunna finnas. Av det drar forskarna slutsatsen att kamaciten härrör från himlakroppen som slog ner på månen.

Månmeteoriten NWA 11273 (2018-02-01). 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Det var alltså lättare för mig att få tag i en sten från månen än det var för Neil Armstrong & Co

Källor:
Raman spectroscopy on the new Northwest Africa 11273 lunar meteorite, J. Huidobro m.fl., 50th Lunar and Planetary Science Conference, 2019
Artikeln Lunar rocks sheds new light on the Moon, Isabelle Dumé, Physics world, 2004
Washington University in St. Louis, https://sites.wustl.edu/meteoritesite/items/lunar-meteorites/
Artikeln Pinpointing the source of a Lunar meteorite, Edwin Gnos m.fl., Science, 2004.
Tech Explorist, https://www.techexplorist.com/scientists-discovered-high-pressure-mineral-lunar-meteorite/35991/
Meteorites and their parent planets, Harry Y. McSween, Jr., 2000.
Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008
Asteroids – Relics of an ancient time, Michael K. Shepard, 2015
Wikipedia
The Meteoritical Bulletin nr 106, https://www.lpi.usra.edu/meteor/
Lista över månmeteoriter: http://meteorites.wustl.edu/lunar/moon_meteorites_list_alpha.htm
Artikeln Space rocks on display at Geoscience Australia, Jonathan Clarke och Steven Petkovski, Preview, 2019

 

söndag 8 maj 2022

TIDEN ÄR INSKRIVEN I ARKITEKTUREN


Stora Sundby slott, Södermanland. 20140714. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
 
Stora Sundby vid Hjälmarens strand

Det var tack vare en ung adelskvinnas vurm för riddarromantik som gjorde att slottet Stora Sundby ser ut som det gör idag. 
Den 1500-talsborg, som låg på platsen där slottet nu ligger, uppfördes av Gustav Vasas riksmarsk Lars Siggesson Sparre och dennes son Erik Sparre. 
 
1500-talsborgen Sundby. Illustration i Svecia Antiqua et hodierna av Erik Dahlberg 1680-tal. Wikimedia commons
 
Borgen köptes av Carl De Geer år 1827. Hans hustru, Ulrika de Geer (född Sprengtporten), ville inte bo i den förfallna borgen. Hon önskade sig ett riktigt riddarslott. 
 
Abbotsford House, nära staden Melrose i Roxburgshire i Skottland. 
Fotocredit: Christian Bickel, wikimedia commons
 
Varför inte bli inspirerad av slottet Abbotsford House i Skottland, där författaren till romanen Ivanhoe, Sir Walter Scott, bodde. Uppdraget gick till Abbotsfords arkitekt Peter Frederick Robinson, som omvandlade den gamla Sundby-borgen till ett slott i gammalnormandisk stil. 
 
Stora Sundby slott. Illustration ur Nordiska taflor, utgiven 1865 av okänd författare. Wikimedia commons
 
 
Uppdraget att förverkliga Robinsons idéer gavs till byggmästaren Abraham Nyström som påbörjade ombyggnaden 1832. Efter 16 år var han klar med uppdraget.


Stora Sundby slott. Södermanland. Credit: Google Earth.
 
Stora Sundby ligger i Öja socken, vid Hjälmarens strand i Södermanland, 25 km väster om Eskilstuna, med koordinaterna 59°16’13” N 16°07’36” Ö.
Slottet ägs nuförtiden av familjen Klingspor.
 
Stora Sundby slott, Södermanland. 20140714. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Tiden är, som sagt, inskriven i slottets arkitektur. De fyra stora tornen symboliserar de fyra årstiderna, de tolv små tornen representerar årets tolv månader, de femtiotvå rummen står för årets veckor och de trehundrasextiofem fönstren representerar årets alla dagar. Vad som symboliserar veckans sju dagar vet man inte. Det är tydligen ett mysterium.
 
Stora Sundby slott, Södermanland. Fotocredit: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet. Wikimedia commons

Källor:
Upplev Sverige, Mats Ottosson och Åsa Ottoson, 2011
Webbsidan www.storasundbyslott.com
Sveriges 100 märkligaste sevärdheter, Fredrik Kullberg, 2010
Slottsguiden Stora Sundby: https://slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=104
Wikipedia
Stora Sundby – ett sagoslott med siffermagi, svt.se, 2017

lördag 29 januari 2022

MÅNENS SKEPNADER I KONSTENS HISTORIA

  
La bergerie, clair de lune, Målning av franske konstnären Jean-François Millet.
The Walters Art Museum, Baltimore. USA. Wikimedia commons

Enligt Maria Sundin, doktor i astronomi vid Göteborgs universitet, föreställer de flesta månar i konsten antingen en fullmåne eller en nymåne.
Sundin, som bland annat har haft kursen Astronomi i konstens historia, konstaterar att tavlan La  bergerie, clair de lune (Fårfållan i månljus), av den franske konstnären Jean-François Millet är en av få målningar som föreställer andra månfaser. I det här fallet en avtagande fas mellan fullmåne och halvmåne.
 
 
Med detta påstående i bakhuvudet ville jag ta reda på lite mer om Millet och hans målning. Och även ge ett par exempel på vanliga månfaser i konstens historia.
I Fårfållans nattliga scen kastar månen ett magiskt sken över fälten mellan byarna Barbizon och Chailly. Millet ska ha uttalat sig så här om den ensamme fåraherden (fritt översatt): “Hur mycket önskar jag inte att de som ser mitt arbete ska känna nattens prakt och skräck! Man borde kunna få folk att höra sångerna, tystnaden och sorlet i luften. De borde få känna av oändligheten…”
Tavlan målades 1856 och ställdes ut första gången 1867 på världsutställningen Exposition Universelle i Paris. Den kan nu ses på The Walters Art Museum i Baltimore, USA.
 
 
Jean François Millet, självporträtt. Målat cirka 1840. 
Credit: Museum of Fine Arts, Boston, USA
 
Jean-François Millet föddes 1814 i Gruchy och dog 1875 i Barbizon. Båda orterna ligger i Frankrike. Han var en av grundarna till den så kallade Barbizonskolan och blev en pionjär inom 1800-talsrealismen. Han skildrade ofta böndernas liv på den franska landsbygden. Han växte själv upp på en bondgård och i stället för att visa upp den idealiserade bilden av livet på landet ville han visa den hårda verklighet som många fick leva under.  

Axplockerskor. Credit: Musée d’Orsay, Paris, Frankrike. Wikimedia commons
 
En av hans mer kända tavlor heter Des glaneuses (Axplockerskor). Den målade han 1857 och den skildrar en grupp jordlösa kvinnor som på stubbåkern samlar de rester som finns kvar efter att storbönderna har skördat klart. Den målningen finns nu på Musée d’Orsay i Paris.
Orten Barbizon ligger i regionen Île-de-France, cirka 50 kilometer sydöst om Paris, i närheten av den 250 kvadratkilometer stora Fontainebleauskogen (en av västeuropas största sammanhängande skogar).
 
Jean François Millets bostad och ateljé i Barbizon. 
Fotocredit: Achim Ebenau, wikimedia commons

I Barbizon finns Millets ursprungliga ateljé bevarad, full av teckningar, några målningar och många personliga attiraljer. I det här huset levde och verkade han i 25 år och här skapade han de flesta av sina mest berömda målningar. När han dog, den 20 januari 1875, klockan sex, stoppade man klockan i ateljén och den visar fortfarande samma klockslag.

Grekiska mångudinnan Selene. Louvren. Fotocredit: Jastrow, wikimedia commons
 
 
Månen kallades Luna av romarna och Selene eller Artemis av grekerna.
Bilden föreställer den grekiska mångudinnan Selene. Hon är i sällskap med antingen dioskurerna, dvs. halvbröderna Kastor och Polydeukes (av romarna kallade Castor och Pollux) eller av Fosforos (Morgonstjärnan) och Hesperos (Aftonstjärnan). I forntiden trodde man nämligen att Venus var två olika objekt beroende på när på dygnet planeten visade sig.

Månens olika faser
 
 
Illustration av åtta månfaser. 
Bildcredit: Horst Frank, Nethac DIU, Pamplelune och MikeRun. Wikimedia commons
 
 
Månens ljusa del växer och minskar ju kontinuerligt över en månad, men det finns några hållpunkter som kan nämnas. Man kan i stort sett dela upp månfaserna i åtta delar. (Credit för de nedanstående månfasbilderna: Jay Tanner, wikimedia commons)
 
1 Nymåne. Då syns inte månens solbelysta sida eftersom månen befinner sig mellan solen och jorden. Det är bara i denna fas som en total solförmörkelse kan inträffa (förutsatt att solen, jorden och månen står i linje med varandra).
 
 
 
2 Tilltagande månskära, från nymåne till halvmåne (på engelska kallas det waxing crescent). Den första synliga månskäran kallas i dagligt tal också för nymåne.
 
 
 
3 Halvmåne, första kvarteret (engelska: first quarter). Detta infaller ungefär en vecka efter nymåne.
 
 
 
4 Tilltagande fas mellan halvmåne och fullmåne (engelska: waxing gibbous. Termen gibbous kommer från latinets ”gibbus”, som betyder ”puckel” eller ”krökt”.
 
 
 
5 Fullmåne (ungefär två veckor efter nymåne). Jorden befinner sig nu mitt emellan månen och solen. Det är bara i denna fas som en total månförmörkelse kan inträffa.
 
 
 
6 Avtagande fas mellan fullmåne och halvmåne (engelska waning gibbous).
Den fas som visas på Millets tavla Fårfållan.
 
 
 
7 Halvmåne, sista kvarteret (engelska: Last quarter).
 
 
 
8 Avtagande månskära mellan halvmåne och nymåne (engelska: waning crescent).
 
Tiden mellan nymåne och nästa nymåne kallas för en lunation.
Över till ett par exempel på mer vanliga månfaser i konsten.
 
 
Tilltagande månskära, efter nymåne
 
Zwei Männer in Betrachtung des Mondes. Målning av den tyske konstnären Caspar David Friedrich. Credit: Galerie Neue Meister, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons
 
 
I Galerie Neue Meister, i tyska Dresden, hänger målningen Zwei Männer Betrachtung des Mondes (Två män som betraktar månen).
Den är målad av den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrich mellan åren 1819 och 1820. Det är skymning och i en mörk skog står två figurer. Solen har just gått ner till höger i bild. Landskapet badar i ett genomträngande rostbrunt dis. Männen tittar på månens, knappt några dagar gamla, växande skära. Månen är på väg att gå ner. Månens mörka del är svagt upplyst av så kallat jordsken (eller askljus), dvs solljus som har reflekterats av jorden tillbaka på månens mörka sida.
 

 
På det tidiga 1500-talet var Leonardo da Vinci den förste som kom med den rätta förklaringen till jordsken. I hans så kallade Codex Leicester, från cirka 1510, ser en av hans teckningar av månskivan förvånansvärt lika ut som den i Friedrichs målning. Han kallade återskenet Lumen cinereum (askans ljus; askljuset).
 

 
Åter till Friedrichs målning. Till höger om månen ser man en ljus himlakropp. De flesta konsthistoriker har antagit att det är aftonstjärnan, planeten Venus. Men Donald W. Olson, astronomiprofessor vid Texas State University, ville ta reda på om det stämde. I boken Further adventures of the Celestial Sleuth berättar han, och hans arbetsgrupp, om hur de anser sig ha lyckats placera tavlans motiv till bergen nära den lilla byn Krippen, i kommunen Bad Schandau, i tyska Sachsen. Utredningen ledde också fram till att det handlade om nymånen den 30 juni 1813, strax efter solnedgången. Den planet som då passade in är inte Venus, utan Jupiter, som lyste starkt bara två grader norr om månen, dvs till höger om och strax ovanför månen.
 
Jag skrev in koordinaterna för Krippen och datumet 30 juni 1813 i planetarieprogrammet Stellarium och fick fram den här bilden.
 
 
Caspar David Friedrich. Målning av tyske konstnären Johann Karl Bähr, 1836.
Credit: Galerie Neue Meister, Dresden, Tyskland. Wikimedia commons
 
 
Caspar David Friedrich föddes 1774 i Greifswald i det som då hette Svenska Pommern (i dag Vorpommern) och dog 1840 i tyska Dresden. Svenska Pommern tillföll Sverige i samband med Westfaliska freden 1648 och var i svensk ägo till 1815. Friedrich var en av romantikens mest berömda landskapsmålare. Hans mest kända målningar innehåller kustlandskap och dramatiska bergslandskap.


Tre dagar gammal nymåne över Karlstads domkyrka 2022-03-05. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
 
 
Fullmåne
 
Die Sentimentale. Målning av tyske konstnären Johann Peter Hasenclever, 1846. 
Credit: Museum Kunstpalast, Düsseldorf, Tyskland. Wikimedia commons
 
 
I Düsseldorf kan man i konstmuseet Kunstpalast se den här tavlan av konstnären Johann Peter Hasenclever. Den får representera alla fullmånar i konstens historia. Hasenclever målade tavlan cirka 1846 och den kallas Die  Sentimentale, men ibland presenteras den bara med sitt katalognummer Q15805820. Det är en satir med nästan alla klichéer från den själfulla romantiken under 1700- och 1800-talen. Kvinnan ser drömmande och med tårar i ögonen ut genom fönstret på natthimlen. Ansiktet vilar på handen i en gest av melankoli. Runt henne finns symboliskt laddade föremål, till exempel Goethes tragiska roman Den unge Werthers lidanden. Fullmånen lyser upp kvinnans längtansfyllda ansikte och reflekteras också i molnen och sjön.
 
Selbstbildnis an der Staffelei, självporträtt av Johann Peter Hasenclever, färdigställd cirka 1851. Credit: Stadtmuseum Düsseldorf., Tyskland. Wikimedia commons
 
 
Johann Peter Hasenclever föddes den 18 maj 1810 i Remscheid, Tyskland, och dog den 16 december 1853 i Düsseldorf, Tyskland. Han tillhörde den så kallade Düsseldorfer Malerschule.

 
Harmonia macrocosmica

Harmonia macrocosmica, nyutgåva år 2012 av förlaget Taschen
 
 
Jag skulle vilja visa boken Harmonia Macrocosmica från 1660. Den tillskrivs den tyske astronomen, kartografen och matematikern Andreas Cellarius och innehåller 29 dubbelsidiga, handkolorerade gravyrer i folioformat. Illustratörerna hette Frederik Hendrik van den Hove och Johannes van Loon, och boken var publicerad av Johannes Janssonius. Så här stod det att läsa i utställningskatalogen Modern astronomi från Lunds universitet år 2009:  “En av de vackraste och mest storslagna astronomiböcker som någonsin publicerats är Harmonia macrocosmica av Andreas Cellarius. Boken lämnar en detaljerad bild av astronomins tillstånd i mitten av 1600-talet.”
 
Harmonia Macrocosmica, månfaser. Andreas Cellarius, 1660. Wikimedia commons
 
 
I boken finns det här uppslaget som bland annat visar 36 olika månfaser (i nedre vänstra hörnet), alla med latinska namn. Till exempel heter fullmåne Luna soli opposita plenilunium. Cellarius hade planer på en andra volym av Harmonia macrocosmica. Den skulle vara ett komplement till den historiska inriktningen i del ett och ta upp astronomin på Cellarius egen tid. Men den delen blev aldrig klar. Uppgifterna om Cellarius liv är knapphändiga. Han föddes omkring år 1596 i staden Neuhausen, nära Worms i Tyskland. 1637 arbetade han som rektor på en skola i Hoorn i Nederländerna. Han dog cirka 70 år gammal år 1665. Inget porträtt av honom är känt. Hans grav är okänd och inget minnesmärke finns efter honom i staden Hoorn. Däremot är asteroid nummer 12618, som upptäcktes den 24 september 1960, uppkallad efter honom.

 
Blodmåne
 
Total månförmörkelse 27 juli 2018 sedd från ESA:s European Space Astronomy Centre nära Madrid, Spanien.
 
 
Detta är ett foto på en blodmåne. Denna anslående effekt kan bara uppstå vid fullmåne då jorden befinner sig mellan solen och månen. Vid en total månförmörkelse blockerar jorden ljuset från solen, men månen blir inte helt svart. Den röda månen uppstår eftersom solljusets färger sprids olika mycket när de passerar genom jordens atmosfär.
 
Illustration som visar hur ljusets färger bryts i jordatmosfären och skapar blodmåne. Bildcredit: Eggishorn efter ett original av Sanu N. Wikimedia commons
 
 
Ljus med kortare våglängder, som till exempel blått och violett ljus, sprids mycket mer än ljus med längre våglängder, som till exempel rött och orange ljus. Det innebär att det röda ljuset tränger igenom atmosfären och kan belysa månen och därmed skapas det man i dagligt tal kallar en blodmåne.
 
 
 
Nästan fullmåne över Tingvallaobservatoriet, Karlstad. Gamla gymnasiet, Adolpho-Fredericianum. 20090109. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
 
 
Avslutningsvis en bild på månen över det gamla Tingvallaobservatoriet från 1759. Observatoriet ligger i Karlstad och kröner byggnaden som har namnet Gymnasium Adolpho-Fredericianum. Det är nästan fullmåne, bara en dag kvar.
 
 
Källor:
Raising the interest and reaching out with interdisciplinary astronomy, YouTube-inlägg av Maria Sundin, 2021
The Book of the Moon, Maggie Aderin-Pocock, 2019
Harmonia Macrocosmica, Andreas Cellarius, originalutgivningsår 1660, nyutgivning 2012.
Olika wikipedia-sidor
Artikeln The studio of Jean-François Millet av Della Drees
The Walters Art Museum, webbsida: https://art.thewalters.org/detail/24760/the-sheepfold-moonlight-2/
Notebooks of Leonardo da Vinci, översättning Jean Paul Richter, 2014
Depictions of the Moon in Western Visual Culture, artikel av Jay M. Pasachoff och Roberta J.M. Olson, 2019
Further adventures of the Celestial sleuth, Donal W. Olson, 2018
Utställningskatalogen Modern astronomi, Lunds universitetsbibliotek, Nyholm, Lundström och Holmberg, 2009