VENUSPASSAGE PÅ CAMPBELLÖN

Ett ovanligt astronomiskt fenomen observerat på en av Nya Zeelands subantarktiska öar

Campbellön, Six Foot Lake med Jaquemart Island i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Den 9 september 1874 närmar sig det franska fartyget Vire den subantarktiska ön Campbell (Motu Ihupuku på maoriska). Uppdraget är att landsätta expeditionsmedlemmar, som ska observera en så kallad venuspassage.

Campbellön sedd från Internationella rymdstationen ISS. Foto: Science and Analysis Laboratory, NASA-Johnson Space Center, mosaik av tre foton skapad av Szczureq

Den 113 kvadratkilometer stora ön ligger drygt 660 kilometer söder om Nya Zeelands sydliga udde Stirling Point, och hade valts av den franska vetenskapsakademien som en lämplig observationsplats av planeten Venus passage över solskivan. Detta sällsynta astronomiska fenomen skulle gå av stapeln den 9 december 1874.

Observation av venuspassagens längd för att kunna beräkna solens parallax

Venuspassager, då Venus passerar mellan jorden och solen, så kallade konjunktioner, inträffar i par med åtta års mellanrum, som i sin tur bara inträffar med långa mellanrum (121,5 och 105,5 år). Venus banplan lutar 3,4 grader i förhållande till jordens banplan, så Venus passerar oftast under eller över solen vid konjunktionerna. Vad forskarna känner till hade man bara observerat passagen tre gånger tidigare (1639, 1761 och 1769). Efter 1874 har Venus glidit över solskivan ytterligare tre gånger (1882, 2004 och nu senast 5/6 juni 2012).

Venuspassagen 5 juni 2012. Foto: astronauten Don Pettit ombord på Internationella rymdstationen ISS

Vi får vänta ända till den 11 december 2117 innan nästa tillfälle och då är den inte synlig i Sverige. Först i december 2125 är nästa venuspassage synlig hos oss.

Tysk expedition till Esfahan (Isfahan), Iran, observerar Venuspassagen 1874

Flera länder hade skickat ut expeditioner till olika delar av världen där passagen skulle vara synlig. Bland annat franska expeditioner till Nagasaki och Kobe i Japan och till Nouméa i Nya Kaledonien, tyska till Esfahan (Isfahan) i Iran, brittiska till Kerguelen, i Indiska oceanen, och ryska till Vladivostok och Peking.

Johannes Keplers skrift om de kommande merkurius- och venuspassagerna år 1631. 
Utgiven av Johann Albrecht Mintzel år 1629

Astronomen Johannes Kepler var den förste att förutspå en venuspassage (den år 1631). Men hans räknemetod var inte tillräckligt noggrann så han missade det faktum att passagen inte skulle bli synlig i större delen av Europa. Ingen observerade därför händelsen.

Jeremiah Horrocks observerar venuspassagen 1639. Målning av William Richard Lavender, 1903. Målningen finns på Astley Hall Museum and Art Gallery i Chorley, England

Den första kända observationen utfördes den 4 december 1639 av Jeremiah Horrocks i Much Hole, England, och av William Crabtree i Broughton, nära Manchester.

Edmund Halley. Porträtt av Thomas Murray, ca 1687. Wikimedia commons

Redan år 1716 hade den engelske astronomen Edmund Halley menat att venuspassagerna kunde användas för att räkna ut avståndet mellan jorden och solen. Det var viktigt att man så noggrant som möjligt mätte tidpunkterna för Venus kontakt med solskivan, vid början och slutet av passagen, och att man gjorde observationerna från flera platser på jorden.

Diagram från Edmund Halleys skrift till Royal Society år 1678, 
där han visar hur venuspassager kan användas för att beräkna avståndet mellan jorden och solen

Venus bana över solskivan skulle därmed bli olika lång, och ta olika lång tid, beroende på varifrån man tittade. Med hjälp av trigonometriska uträkningar kunde man sedan, med de olika observationsresultaten som underlag, få fram avståndet.

Fort Venus byggdes på Tahiti 1769 för att användas vid venuspassagen. Wikimedia commons

Flera expeditioner skickades ut 1761 och 1769 i syfte att hämta hem tillräckligt noggranna mätdata för att kunna räkna ut avstånden i solsystemet. Bland annat gjorde James Cook observationer på Tahiti 1769.

Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye

Ledare för expeditionen till Campbellön var den franske hydrografen Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye. Enligt Schalansky blev han “deprimerad vid blotta anblicken av ön”.

Redan ett år tidigare (från 28 november till 25 december 1873) hade kaptenen Jacquemart, och hans besättning på Vire, varit på Campbellön för att förbereda den astronomiska expeditionen. Man hade gett akt på väderförhållandena, valt ut en lämplig plats för observationen, mellan Camp Cove och Garden Cove, och även planterat potatis, kål och andra grönsaker.

Byggnader använda vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När nu den astronomiska expeditionen anlände till denna trädlösa ö, och seglade in i Perseverance-fjorden och in till Garden Cove, insåg man att platsen inte var tillräckligt stor för lägret och för utrustningen. Man upptäckte också att nästan inget i grönsaksträdgården hade överlevt. I stället slog man upp sitt läger i en närliggande bukt, som fick det passande namnet Venus Bay (52° 33’ 38,98” syd och 169° 08’ 29,61” öst). Där satte besättningen upp prefabricerade byggnader och man anlade till och med en 20 meter lång brygga.

Karta över Nya Zeelands subantarktiska öar

Ön verkar ha varit obebodd, och aldrig besökt, innan den upptäcktes den 4 januari 1810 av säljägaren Frederick Hasselborough (namnformerna Hasselburgh och Hasselburg förekommer också), på briggen Perseverance från Sydney, Australien. Ön döptes efter företaget Campbell & Co, som ägde briggen, och den 5 kilometer långa fjorden, som skär in i ön på östsidan, döptes efter fartyget.

Landskap på Campbellön. Foto: Albatross2147, Wikimedia commons

Förutom några vetenskapliga expeditioner, säl- och valjakt, och fåruppfödning, har ön levt ett undanskymt liv. Under andra världskriget upprättade man en kustbevaknings- och meteorologisk station i närheten av Tucker Cove, men inga japanska eller tyska fartyg siktades. Efter kriget utrustades väderstationen med utrustning för bl.a. jonosfäriska experiment.

Meteorologisk station vid Beeman Cove, Campbellön. 
Foto: John Baxter och http://www.aspen-ridge.net

En ny station upprättades 1958 vid Beeman Cove. Stationen var bemannad till 1995 då den blev helautomatisk. Den ursprungliga stationen har förfallit. Förutom tillfälliga besök, är ön numera obebodd. Ön finns med på UNESCO:s lista över världsarv.

Campbellön med ön Jaquemart i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön tillhör Nya Zeeland (Campbell Island) och är en gammal vulkan. Dess västra sida har eroderats bort och på östra sidan har det bildats ett fjordlandskap. Nästan två tredjedelar av ön är täckt av vulkaniska flöden. Ön påverkades av istiden under pleistocen och man har upptäckt morän, och så kallade fluvioglaciala sediment.

Dracophyllum på Campbellön. Foto: twiddleblat. Wikimedia commons

Ön består av ett stäpplandskap med allehanda gräsarter, lavar och mossor. Där växer också en barrträdsart, som kallas Dracophyllum. När det gäller djurlivet så kan man få syn på den gultofsade pingvinen, albatrosser, sälar och sjölejon.

Campbellön. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön har ett maritimt tundraklimat med genomgående kallt, molnigt och blåsigt väder. Per år skiner solen bara under 650 timmar. Det regnar i snitt 325 dagar om året, med totalt 1450 millimeter. Ön har en medeltemperatur på +6 grader Celsius. Det låter alltså inte som ett lovande ställe att ägna sig åt astronomiska observationer.

Observatorium som användes vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När dagen för Venuspassagen randades, den 9 december 1874, kunde expeditionsmedlemmarna konstatera att det blåste en nordvästlig vind, och fram på förmiddagen förde den med sig regnskurar. I sin bok Atlas över avlägsna öar, beskriver Judith Schalansky situationen: “Himlen är nu helt och hållet grå, tills den värmande solen får dimman att lätta en aning och man till slut kan skymta dess blekvita skiva bakom slöjorna. Då, fem minuter före Venus inträde, lägger sig vinden. Bouquet de la Grye kikar genom passageinstrumentets okular — och jublar högt när han upptäcker den mörka fläcken vid solkanten, fransig och suddig: det är Venus”.
(översättning: Carl Henrik Fredriksson)

Karta i "Die Gartenlaube" från 1874 som visar var på jordklotet venuspassagen var synlig

Framgången blev kortvarig. Ett moln drog förbi och solen skymdes i en kvart och när sikten blev klar igen hade redan hälften av planeten glidit in framför solskivan. Detta klara ögonblick varade bara i tjugo sekunder och sen stirrade man in i dimbankarna. Det skulle dröja flera timmar innan himlen klarnade upp igen och under tiden hade Venus hunnit passera över hela solskivan. På så vis gav observationerna inga astronomiskt värdefulla resultat.

Fotonegativ från Burnham, nära Christchurch, Nya Zeeland, visar Venuspassagen 1874. 

Copyright: Jessica Ratcliff och UK Science and Technology Facilities Council

Det finns inga fotografier på Venuspassagen från Campbellön, men de här bilderna, från en brittisk expedition till Burnham, nära Christchurch, på Nya Zeeland, visar samma venuspassage.

Det hade tagit expeditionsmedlemmarna sex månader från avresan, från Marseille, till dagen då Venus passerade över solskivan. Resan hade kostat många franc och nu hade de den långa resan hem igen framför sig. Inte undra på att männen var besvikna.

Resan till Campbellön hade emellertid inte varit helt förgäves. Med på expeditionen hade också naturforskaren Henri Filhol varit och han hade gjort zoologiska, botaniska och geologiska undersökningar. Senare gav han ut en omfattande beskrivning av sina observationer i boken Mission de l’Île Campbell. Viktiga arbeten utfördes också av officerarna ombord på Vire. De hade kartlagt ön och deras mätningar låg sen till grund för de kartor som brittiska amiralitetet använde under flera decennier. På den här sidan finns en högupplöst karta (klicka på den första bilden som kommer upp för att nå den högupplösta kartan)

Till sist vill jag rekommendera Judith Schalanskys bok Atlas över avlägsna öar till den som tycker om att läsa om näst intill oåtkomliga öar och fördjupa sig i kartor över dessa exotiska platser. Hennes kapitel om Campbellön inspirerade mig till den här artikeln.

Judith Schalansky på Erlangen författarfestival 2011. Foto: Amrei-Marie

Judith Schalansky växte upp bakom järnridån i Östtyskland under 1980-talet och hade inte möjlighet att resa utanför sitt hemlands gränser. Hon skriver i sin bok “Jag är uppvuxen med atlasen. Och som atlasbarn var jag naturligtvis aldrig utomlands. Att en flicka i min klass faktiskt kunde vara född i Helsingfors, som det stod i hennes barnpass, kunde jag helt enkelt inte föreställa mig. H-e-l-s-i-n-k-i – dessa åtta bokstäver fungerade för mig som en nyckel till en annan värld och det är fortfarande så att jag betraktar tyskar som är födda i till exempel Nairobi eller Los Angeles med illa dold förundran och inte sällan håller dem för blott och bart skrytmånsar”. Bokens underrubrik är “Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka”.

Socorroön, Mexiko. Foto: National Oceanic and Atmospheric Administration, USA

Bland alla dessa ö-berättelser finns exempelvis den om August Gissler, som i många år, i slutet av 1800-talet, förgäves letade efter guld på Kokosön; sjömannen George Hugh Banning, vars högsta dröm var att lida skeppsbrott, och som förirrade sig in i en skräckinjagande labyrint av fikonkaktusar, törnbuskar och trädstubbar på Socorroön, utanför Baja California; Fangataufa i Franska Polynesien, där fransmännen sprängde sin första vätebomb den 24 augusti 1968; Amelia Earhart, den kvinnliga flygpionjären som ville bli den första människan som rundade jorden längs ekvatorn, och som försvann på väg till Howlandön, mitt i Stilla Havet; Jules Verne har fått ett bergmassiv på Possesionön, i södra Indiska oceanen, uppkallad efter sig. Alla kartor i boken är ritade av Schalansky själv.

NASA:s satellit Solar Dynamics Observatorys bild av venuspassagen 5 juni 2012. Foto: NASA/SDO

Källor:

Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky, 2012
A companion guide to atlas of remote islands, Paul Muljadi, 2011
The Transits of Venus, William Sheehan och John Westfall, 2004
Campbell Island and the Transit of Venus,  http://slightlyintrepid.blogspot.se/2011/07/campbell-island-and-transit-of-venus.html
Expedition Campbell Island: Jakten efter krita-paleogengränsen, artikel av Vivi Vajda, Geologiskt Forum, nr 56 - 2007
Campbell island history, http://www.qsl.net/zl9ci/zl9info.html
Transit of Venus, http://transitofvenus.nl/wp/past-transits/1874-december-9/, Steven van Roode
New Zealand transit of Venus photographs from 1874 and 1882, http://tobin.pagesperso-orange.fr/ToV_NZ.html
Wikipedia

BERGSKLÄTTEN

”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Inom reservatet finns 16 gravanläggningar från förhistorisk tid.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).

Se Bergsklätten på hitta.se

Läs mer om Bergsklätten på Värmländska fornminnen

SKAGE FYR

Omkring 1870 förvärvade Wenerns Seglations Direktion ett halvt tunnland mark på södra delen av Store holmen, på Hammarö sydspets, till en kostnad av 80 riksdaler.
År 1872 byggdes fyren och fick sitt officiella namn ”Hammarö Skage fyr”. Ordet ”skage” betyder udde. Fyren ligger på latitud 59,2544 grader N och longitud 13,5055 grader Ö.

Det var byggmästaren, och tillika fyrmästaren, Anders G. Andersson som stod för byggnationen. Han fungerade sen också som fyrvaktare, men eftersom han även hade ansvaret för andra fyrar runt Vänern, så blev det hans anhöriga som fick sköta mycket av arbetet. 1907 övertog Johan Olsson fyrvaktarsysslan.

Skage fyr var en varningsfyr med enbart rött sken. Dess uppgift var bland annat att varna för skären Västra Grisen och Östra Grisen, som ligger söder om Skage fyr.



Ljuskällan i fyren bestod av en fotogenlampa bakom vilken man hade satt en försilvrad skärm för att förstärka ljuset. Värmen från lampan fick en propeller att snurra och den i sin tur vred runt skärmen. Senare fick man överta en lampa från Söökojans fyr och då drevs reflexskärmen av ett urverk. Dess lod hängde i en lina ner genom fyrtornet.

År 1930 ansågs fyren vara överflödig. Verksamheten upphörde och dess ljus släcktes för gott. Fyrvaktarfamiljen flyttade till Fiskvik. Det fanns till och med planer på att riva byggnaden.
1932 hade några personer, som ville försöka rädda fyren från förgängelsen, ett möte i Karlstad. 1934 bildades föreningen Fyrtornet och med seglationsdirektionens tillstånd fick man förvärva fyren, med omgivande tomt, för 2 000 kronor. Under andra världskriget användes fyrtornet som luftbevakningstorn.

I oktober 1980 bildades naturreservatet Värmlandsskärgården i norra Vänern. Hammarö sydspets ingår som en liten del i detta reservat, som sträcker sig från Värmlandsnäs nordöstra kust till öarna söder om Kristinehamn.
Nuförtiden ägs och förvaltas fyrtornet av Fyrföreningen Skage fyr.



Berggrunden vid Hammarö sydspets har en ålder av cirka 1,8 miljarder år och räknas till de sydvästsvenska järngnejserna. Det är den röda gnejsen som dominerar och färgen beror på ett stort innehåll av kalifältspat. I området kan man se slipspår i berggrunden efter stenblock som inlandsisen har baxat omkring. Isräfflor finns bland annat invid fyren. Isen har också slipat strandklipporna runda.

Tall är den skogstyp som förekommer mest runt Skage fyr och åldern håller sig runt 100 till 150 år. Ängsmarken runt själva fyren är en kvarleva från den tid då fyren var bebodd. Här kan man finna vanliga ängsarter som timotej, smörblomma och hundkex. Här växer också äkta johannesört och liten blåklocka. Vid hällar kan man på våren se till exempel vårveronika och backförgätmigej. Vid grinden in till fyrtomten står en lönn. Det är vårdträdet. Varje år slår medlemmarna i fyrföreningen ängen med lie.

På udden har Karlstads ornitologiska förening upprättat Hammarö fågelstation, med observation och ringmärkning av fåglar. Fram till och med juli 1991 hade man registrerat 234 arter vid Hammarö sydspets. En fjärdedel av alla märkta fåglar är kungsfåglar. Området hyser också fjärilar. I boken Hammarö sydspets kan man läsa att "301 arter har påträffats, varav 254 är storfjärilar och 47 småfjärilar. Nio arter har här observerats för första gången i Värmland. Närmare 85 % av arterna är helt eller huvudsakligen aktiva på natten".

Från Skage fyr har man i väster utsikt mot Gässlingegrundet, där vindkraftverk håller på att byggas. I sydväst skymtar det långsträckta Värmlandsnäs. Rakt i söder ser man bara öppet vatten och inför den utsikten förstår man varför Vänern ibland kallas för ett ”innanhav”.




Källor:
Artikel i Värmlands folkblad 2004-08-23.
Hammarö sydspets – udde i Vänern, Björn Ehrenroth och Björn Owe-Larsson, 1991.

STJÄRNBILDEN KATTEN

Katten som klöste på stjärnhimlen

Nuförtiden finns det tre kattdjur på himlavalvet: Lejonet (Leo), som är en av stjärnbilderna i Zodiaken (djurkretsen), Lilla Lejonet (Leo Minor) och Lodjuret (Lynx). Under 1800-talet fanns det ytterligare ett kattdjur. Låt mig få presentera stjärnbilden Katten (som på latin heter Felis). Kattens ljussvaga stjärnor ligger mellan stjärnbilderna Luftpumpen (Antlia) och Vattenormen (Hydra) på södra stjärnhimlen.

Den lilla stjärnbilden skapades på förslag av den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançais de Lalande år 1799. Den amerikanske historikern Richard Hinckley Allen citerar Lalande i sin bok Star Names, Their Lore and Meaning: ”Jag tycker mycket om katter. Jag ska låta den här figuren klösa på stjärnkartan. Stjärnhimlen har bekymrat mig tillräckligt i mitt liv, så nu kan jag spela den ett spratt” (fritt översatt). Allen ger ingen referens till citatet, men Ian Ridpath menar att källan finns i Ludewig Idelers Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen (Berlin 1809, sidan 367) och där står det: ”Jag älskar katter väldigt mycket. Jag ska låta gravera in den här bilden på stjärnkartan. Den stjärnbeströdda himlen har tröttat ut mig tillräckligt under mitt liv så nu har jag rätt att få ha lite skoj” (fritt översatt). Ideler skriver att originalcitatet var publicerat i Allgemeine Geographische Ephemeriden (nummer 3, 1799).

Läs mer om Lalande här.

Johann Elert Bode publicerade Felis först i sin Stereographischer entwurf des gestirnten himmels under namnet Die Katz och sedan tog han med den i sitt stora verk Uranographia år 1801. Där liknar dock katten snarare en välgödd råtta än en katt!

Thomas Young hade Katten med i sin A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts på stjärnkarta nr XXXVII i Joseph Skelton sculp. Engelsman som han var så kallade han stjärnbilden ”Cat”.
Den italienske astronomen Angelo Secchi publicerade den under namnet Gatto år 1878.
Alexander Jamieson tog med många stjärnbilder, som hade skapats av Bode, i sin A Celestial Atlas år 1822 och däribland återfinner man Felis.
I Ormsby MacKnight (O.M.) Mitchels upplaga (1848) av Elijah H. Burritts Atlas, som följde med som bilaga till Burrits bok The Geography of the Heavens, finns Felis med, vilket den inte var i Burritts original.
Felis dyker också upp i James Middletons Celestial Atlas från 1843.

Sorgligt nog, för alla kattälskare, så avverkade den himmelska katten alla sina nio liv på kort tid och överlevde inte in på 1900-talet. Den finns inte heller med bland de 88 stjärnbilder som Internationella astronomiska unionen auktoriserade 1930.


NGC 3242 HST/NASA/ESA
I stjärnkartan The Millennium Star Atlas, utgiven år 1997, finns nästan 60 objekt upptagna inom området som ockuperades av Felis. De flesta av dem är ljussvaga. I området finns till exempel den planetariska nebulosan NGC 3242, som också kallas "The ghost of Jupiter" eftersom den liknar en ljussvag kopia av planeten Jupiter. Den upptäcktes av William Herschel den 7 februari 1785 och ligger på 1400 ljusårs avstånd.



Felis catus (tamkatten) är en art i familjen kattdjur. Den har ett afrikanskt ursprung från vildkatten Felis lybica, men har även inslag från den asiatiska ökenkatten Felis silvestris ornata. Katten blev människans husdjur för flera tusen år sen och den uppskattades som en god hjälp mot skadedjur i spannmålsförråden. I nordiska gårdar blev förmodligen tamkatten allmänt hållen när den svarta råttan (Rattus rattus) började bli ett allvarligt ekonomiskt problem. De äldsta bevisen för förekomsten av tamkatter i Norden finns i utgrävningsmaterial från 1100-talet, som forskarna hittade vid Stortorget i Lund.
Uppdaterat 2009-11-08: I den nyligen utgivna boken Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.Kr skriver Stig Welinder att den äldsta tamkatten i Sverige faktiskt är tusen år äldre än fyndet i Lund. Katten hittades i en kvinnograv från år 100 e.Kr., nära Varnhem i Västergötland, tillsammans med en romersk vinservis och en vinthund.
Det var först på 1800-talet som man började avla katter och därmed fick man fram olika raser med stamtavlor. Numera finns det uppemot 70 olika erkända kattraser.
I Europa finns det fyra olika raser: perser, semilånghår, korthår och slutligen siameser och orientaliska korthår. Vår vanliga huskatt (bondkatt) brukar ibland kallas korthårig europé, men för att få den beteckningen måste den ha en stamtavla och vara registrerad som renrasig korthårig europé. Många huskatter har drag av européen, eftersom de är en blandning av flera olika raser, däribland korthårig europé, men det är alltså bara de katter som har stamtavla som får kallas korthårig europé. Det är dock inget fel att vara en vanlig huskatt! Man räknar med att det finns mer än 1,2 miljoner huskatter mot cirka 200 000 raskatter i Sverige.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:
Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.kr, Stig Welinder, 2009

Nationalencyklopedin
Bernströms Bestiarium, Johan Bernström, 2008
Star Maps, Nick Kanas, 2007
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
The Mapping of the Heavens, Peter Whitfield, 1995
Star Tales, Ian Ridpath, 1988
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1988 (originalutgivningsår: 1961)
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Astronomical Atlases, Maps, and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen, Ludewig Ideler, 1809
Artiklar i Sky & Telescope nr 2–1995 och nr 4–2001

METEORITEN FRÅN ODESSA

Den här meteoriten hittades vid Odessa Meteor Crater i Ector County, sydväst om staden Odessa i Texas, USA (latitud 31,75733 grader nord och longitud 102,47911 grader väst). Den är en av tusentals meteoriter, som i förhistorisk tid slog ner och skapade en stor, och fyra små, kratrar i området. Man antar att meteoriten störtade in i vår atmosfär med en hastighet av 40 000 – 60 000 km/tim. Nedslaget orsakade vindhastigheter på mer än 1000 km/tim. Alla djur inom en radie av 1,5 kilometer dödades förmodligen omedelbart.


Odessameteoriten i 180 gångers förstoring

Tusentals järnmeteoriter har hittats i området, vägande totalt 10 ton. Det största meteoritblocket vägde 135 kg. Meteoritfragmenten består till 90 procent av järn, 8 procent nickel och små mängder av ytterligare några ämnen. Meteoriterna har utsatts för väder och vind och har blivit kraftigt oxiderade. Det är bara tack vare det torra ökenklimatet som de alls har bevarats. De hittas ofta täckta med ett tjockt lager av rost.

Den största kratern är en grund, skålformad grop, 5 meter djup och 170 meter i diameter. På grund av erosion höjer sig dess kant nu knappt en meter över omgivande landskap. Man har beräknat att kratern ursprungligen var 27 meter djup, men under årens lopp har kratern fyllts av sediment.

Det finns mycket olika uppgifter om kraterns ålder, alltifrån 10 000 år till mer än 200 000 år. Den äldsta tidsangivelsen står Richard Norton för i sin bok Rocks from space, utgiven 1994. Enligt honom har man kommit fram till detta värde tack vare att man grävde fram fossilet av en förhistorisk häst i fyllnadsmassan i kraterbotten. Just den hästarten har, enligt Norton, varit utdöd i mer än 200 000 år. Med tanke på att hans uppgifter på ålder skiljer sig så mycket från övriga teorier, så kan man undra om det är en felskrivning. Menar han egentligen 20 000 år? Vad som talar emot det antagandet är hans uppgift om att Odessa är äldre än den kända Meteor Crater, i Arizona, och den antas vara 50 000 år.



Patrick Dearen skriver på webbsidan http://www.caver.net/odemetcr.html (länken är bruten) att meteoriten störtade in i atmosfären för 25 000 år sen. Dearen citerar geologen Glen L. Evans som berättar om den stackars hästen igen. I slutet av 1930-talet borrade man ett 50 meter djupt schakt ner i den stora kraterns botten och hittade då fossil av pleistocena hästar och elefanttänder. Pleistocen är en epok, i kvartärperioden, som inföll från 1,65 miljoner år till 11 500 år före nutid.

I en artikel i Reno Gazette från december 1935 menar Clyde Fisher, direktör för Hayden Planetarium i New York, att nedslagskraterns ålder är mellan 40 000 och 75 000 år.

Kathleen Mark skriver i sin bok Meteorite craters, utgiven 1987, att man räknar med att kratern bara är cirka 10 000 år gammal. Detta grundas på fynd av en förhistorisk häst (där har vi vår gamle vän återigen). Senare, vid en utgrävning 1982, hittade man fragment av en elefant. Enligt Dearen hittades dock hästen och elefanten vid samma tillfälle av Glen L. Evans.

Webbsidan Earth Impact Database (Planetary and Space Science Centre vid University of New Brunswick i Kanada) anger åldern till mindre än 50 000 år.

I artikeln Age and effects of the Odessa meteorite impact, western Texas, USA, i tidskriften Geology (nummer 12, december 2005) kan man läsa att forskarna Vance Holliday, David Kring och James Mayer utförde borrningar i kratern för några få år sen. Resultaten av undersökningarna pekar på att åldern skulle vara ungefär 63 500 år (Pleistocen).

Meteoritkratern upptäcktes 1921 när A. B. Bibbins sökte efter olja nära Odessa. En ranchägare gav Bibbins en sten som han antog vara järnmalm och visade sedan vägen till en grund fördjupning, där stenen hade hittats. Bibbins misstänkte att det rörde sig om en meteorit och han skickade fyndet till U. S. National Museum, där analysen bekräftade hans teori.
Utforskaren av den stora meteoritkratern Meteor Crater, i Arizona, Daniel Moreau Barringer, fick reda på fyndet i Odessa. Han berättade detta för sin son Daniel Moreau Barringer Jr, som 1926 åkte till Odessa och lokaliserade kratern. Han hittade flera nickel-järn-meteoriter och han fastslog att gropen hade formats av ”the impact of an extra-terrestrial body with the earth”. Med hjälp av en överenskommen kod, telegraferade han den informationen till sin far. 1935 undersökte meteoritforskaren H. H. Nininger fälten runt kratern med hjälp av en primitiv metalldetektor. Efter några minuter hittade han en meteorit som vägde nästan ett halvt kilogram. På en dag upptäckte han 27 meteoriter.



Under årens lopp har många meteoriter hittats i de små kratrarna, men inga inne i den stora kratern. Däremot har man hittat många på den stora kraterns ytterväggar och fälten runt omkring den.

Staden Odessa ligger i Ector County och Midland County, i delstaten Texas, men större delen ligger i Ector. Befolkningen uppgick år 2005 till 91 200 personer. Allt började 1886 när orten etablerades vid Texas and Pacific Railway. 1927 hittade man olja och staden blev centrum i det här oljedistriktet. Staden är uppkallad efter Odessa i Ukraina. Åsneharen (engelska jackrabbitt) är Odessas stadssymbol. Åsneharen kallas så på grund av sina långa öron, som påminner om åsneöron. Dess päls har en färg som liknar sanden, och det torra gräset, i västra Texas. Med hjälp av sina långa ben kan den komma upp i en hastighet av drygt 70 km/tim.

Fler bilder

Källor:
Artikel i The Columbus Dispatch, 24 januari 2006
Artikel i Geology, nr 12, december 2005
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001
Rocks from space, O. Richard Norton, 1994 
Meteorite craters, Kathleen Mark, 1987
Artikel i Reno Gazette, 27 december 1935
Encyclopediae Britannica
Wikipedia
”crater for the ages” av Patrick Dearen, www.caver.net/odemetcr.html  (länken är bruten)
Earth Impact Database

SUNDSTJÄRN

Den turkosa tjärnen
På Brattforsheden, cirka 40 kilometer nordost om Karlstad, mellan Molkom och Filipstad, finns fyra naturreservat. Ett av dessa kallas Kittelfältet och ligger öster om sjön Alstern (latitud 59,6545 grader nord och longitud 13,9366 grader öst). Det består av drygt 25 dödisgropar inom ett område mindre än 1 kvadratkilometer (se Lämpenshålan för mer information om hur dödisgropar bildas). Storleken på groparna växlar från något tiotal meter breda och några meter djupa till flera hundra meter breda och mer än 25 meter djupa. De djupaste groparna når ner under grundvattennivån och därför har små tjärnar bildats i bottnarna. En av dessa heter Sundstjärn och har en ovanlig färg på vattnet. Det är turkosfärgat och det beror på att vattnet innehåller en blågrön alg.



Den 11 400 hektar stora Brattforsheden avsattes 1984 till naturvårdsområde. Anledningen är att det är ett av Sveriges främsta exempel på randdeltan vid högsta kustlinjen. Inom området finns intressanta geologiska formationer som till exempel rullstensåsar, raviner, dyner, meandrande vattendrag och de redan omnämnda dödisgroparna. Vegetationen består framförallt av hedtallskog med en undervegetation av bärris, ljung och lavar. På Brattforsheden lever den utrotningshotade sandödlan. I motsats till den vanliga skogsödlan, som föder levande ungar, lägger sandödlan ägg och är därför helt beroende av klimatet för sin äggkläckning.

En vandringsled, den så kallade Brattforsleden, går genom Kittelfältet. Till att börja med passerar den norr om de så kallade Alsterstjärnarna och på en udde mellan tjärnarna når man fram till ett vindskydd. Strax före detta vindskydd kan man vika av på en fristående vandringsled med namnet ”Rundslinga dödisgropar 1,2 km”. På så vis tar man sig genom de centrala delarna av Kittelfältet och passerar även Sundstjärn.

De övriga naturreservaten på Brattforsheden är Lungälvens raviner, Geijersdalsmossen och Brandfältet (ett stort skogsområde sydväst om Brattfors som brann sommaren 1992).

Fler bilder

Källor:
Brattforsheden – istiden i närbild, Lars Furuholm, Richard Heijkenskjöld, Barbro Mellander, 1994
Naturvårdsområden i Värmlands län: Brattforsheden, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996
Naturreservat i Värmlands län, nr 35: Kittelfältet, Länsstyrelsen i Värmlands län, 1996

ASTRID LINDGREN PÅ VENUS

Lindgren Patera (USGS Astrogeology)

I boken Ögon känsliga för stjärnor berättar astronomen Marie Rådbo om hur hon fick en krater på planeten Venus uppkallad efter barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Med några få undantag har de olika formationerna på Venus fått namn efter kvinnor. I de flesta fall gäller det olika gudinnor ur historien, men även betydande kvinnor, som verkligen har levat, finns representerade. Vi hittar bland annat Edith Piaf, Kleopatra, Boadicea (Boudicca), Greta Garbo, Nefertiti och Florence Nightingale. Det finns ett enda formellt krav: personen måste ha varit död i minst tre år. Marie Rådbo fick därför vänta till 2006 innan hon kunde skicka in sitt förslag till Internationella astronomiska unionen. Förslaget godkändes och en krater av typen ”patera” blev döpt till Lindgren Patera (patera betecknar grunda kratrar med uddiga kanter, som på en kammussla). Den 110 kilometer stora kratern ligger söder om sänkan Kawelu Planitia och väster om Asteria Regio, på Venus norra hemisfär, på latitud 28,1° nord och longitud 241,4°.
Eftersom det inte finns någon datumgräns på Venus, så räknas inte longituden 0 till 180 grader, öst eller väst, utan den graderas enbart österut, hela varvet runt, från 0 till 360 grader. Nollmeridianen går genom Alpha Regio.


Planeten Venus (NASA/JPL-Caltech)

Venus är den andra planeten i vårt solsystem, från solen räknat, med ett avstånd från solen på drygt 108 miljoner kilometer. Avståndet mellan jorden och Venus är cirka 41,5 miljoner kilometer. Planeten är uppkallad efter romarnas kärleksgudinna. Paradoxalt nog associerades Venus med krigföring hos bland annat mayafolken, och hos en del indianstammar i sydvästra USA. Tidigt i historien trodde man att Venus egentligen var två olika himlakroppar. När Venus syntes på morgonen (Morgonstjärnan) kallades den Fosforos (från grekiskans Phosphoros, ”ljusbringare”) och när den syntes på kvällen (Aftonstjärnan) kallades den Hesperos (från
grekiskan, ”kvällslig”).

Venus är till vissa delar en systerplanet till jorden. Den är bara lite mindre än vår planet (95 % av jordens diameter och 80 % av jordens massa) och de två planeternas kemiska sammansättning är likartad. Innan de första rymdsonderna nådde fram till planeten trodde man att det, under de täta molnen, fanns en jordlik yta och kanske olika livsformer. En del forskare tänkte sig att klimatet var fuktigt, med ymniga regn och varma oceaner. Svante Arrhenius, som fick Nobelpriset i kemi 1903, antog att Venus bestod av träsk och sumpmarker. I sina mest sällsamma fantasier föreställde sig en del personer att ”skönhetens” planet var befolkad av ”en ädel och kunnig ras som i lycka och glädje framlevde ett ideellt liv”. På 1600-talet ställde jesuiten Athanasius Kircher frågan om vattnet på den här världen möjligtvis var lämplig att döpa med och om dess vin var användbart i nattvarden. I slutet av 1700-talet skrev den franske författaren Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre att Venus var ett tropiskt paradis befolkat av människoliknande varelser som ”ägnade all sin tid åt kärlek”. I novellen Det långa regnet (The Long Rain), från början av 1950-talet, beskriver science fiction-författaren Ray Bradbury hur besättningen från ett kraschat rymdskepp kämpar sig fram på det eviga regnets planet. Deras enda räddning är att försöka hitta fram till en av de s.k. solkupolerna, där en fritt svävande glob fungerar som en artificiell sol. En efter en dukar männen under av det konstanta störtregnet: ”Det var ett häftigt regn, ett evigt regn, ett pressande och ångande regn; det var ett duggregn, en störtskur, en fontän, det piskade i ögonen, det svallade om fotlederna; det var ett regn som dränkte alla regn och minnet av regn. Det föll kilovis och tonvis, det hackade på djungeln och klippte träden som saxar och rakade gräset och borrade tunnlar i jorden och smälte ner buskarna. Det krympte männens händer till rynkiga aphänder, det föll som ett regn av massivt glas och det upphörde aldrig” (översättning Torsten Blomkvist).

Men det skulle visa sig att klimatet på Venus var av en helt annan karaktär.


Magellansonden (NASA/JPL-Caltech)

Den första rymdsond som nådde fram till Venus var den amerikanska Mariner 2 år 1962. Den första farkost, som lyckades landa på planetens yta, var den sovjetiska Venera 7. Den 15 december 1970 tog den mark och blev det första människobyggda föremål, som sände signaler från ytan av en annan planet. Under 23 minuter lyckades sonden sända svaga signaler tillbaka till jorden. Den 10 augusti 1990 nådde den amerikanska Magellan-sonden fram till Venus och gick in i omloppsbana. Med hjälp av radar upprättade Magellan, under sina fyra år vid planeten, en detaljerad karta över planetytan. NASA skickade slutligen in sonden i en lägre bana över
planeten och den trängde slutligen ner i den täta atmosfären. Den 11 oktober 1994 förlorade man radiokontakten och Magellan brann förmodligen upp i Venus atmosfär den 13 eller 14 oktober 1994.


Venus yta (NASA/JPL-Caltech)

De olika rymdsonderna avslöjade att Venus kanske var den minst livsvänliga platsen i hela solsystemet. Det finns inga hav och inget regn på ”kärlekens” planet. Det atmosfäriska trycket på ytan är lika med det tryck som finns på nästan 1 kilometers djup i jordens oceaner. Av den anledningen har de rymdsonder, som hittills har landat på Venus, slutat fungera efter bara några timmar. Atmosfären består till största delen av koldioxid och de övre delarna av molnen innehåller svavelsyra. De tjocka molnen har satt igång en galopperande växthuseffekt, som har lett till temperaturer på 470 grader Celsius. Vid den temperaturen kan man smälta bly. Det finns två stora högländer på Venus: Ishtar Terra, på norra halvklotet, som är en lavafylld bassäng större än USA, och Aphrodite Terra vid ekvatorn, ett område stort som halva Afrika. Det finns inga små kratrar på Venus och det kan bero på att små meteorer (meteoroider) brinner upp i den täta atmosfären, innan de lyckas nå ytan.

Astrid Lindgren är en av världens mest kända författare och hon föddes den 14 november 1907 i Vimmerby i Småland. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, och de andra barnboksfigurerna, har översatts till 88 språk och har sålts i 145 miljoner exemplar. Venus är inte Astrid Lindgrens enda astronomiska koppling. År 1996 fick hon, av Ryska vetenskapsakademien, asteroiden 3204 uppkallad efter sig, vilket hon kommenterade så här: ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren.” Asteroiden upptäcktes av den ryske
astronomen Nikolaj Stepanovitj Chernykh den 1 september 1978.

Marie Rådbo (http://marie.radbo.org/) arbetar sen 1973 som astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har skrivit många populärvetenskapliga böcker om astronomi och flera av dem är skrivna för barn och skolungdom. År 2003 tilldelades Rådbo utmärkelsen ”Årets folkbildare”, av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, för sitt ”engagerade arbete med
att sprida kunskap om naturvetenskapens arbetssätt och resultat”.

Även Selma Lagerlöf har en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Ögon känsliga för stjärnor, Marie Rådbo, 2008
Kosmos (originaltitel: What´s out There), Mary K. Baumann m.fl., 2005
Den illustrerade mannen (originaltitel: The Illustrated Man), Ray Bradbury, 1986 (originalutgivningsår: 1951). Innehåller novellen The Long Rain
Stjärnorna, N. V. E. Nordenmark, 1926
Sky & Telescope nr 10-1999
Sky & Telescope nr 7-1997
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov
National Space Science Data Center http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org
Wikipedia

KUMMELÖN

Kummelön ligger på en halvö, i södra delen av Ölmeviken, cirka 18 kilometer väster om Kristinehamn i Värmland. Ölmeviken är en stor, grund vik i norra delen av Vänern. Latitud 59,323 grader nord och longitud 13,976 grader öst.

Sen 1970 är Kummelön delvis avsatt som naturreservat. ”Ändamålet med reservatet är att bevara och vidmakthålla områdets levande kulturlandskap i form av glest trädbevuxen hagmark”, lyder den officiella programförklaringen.

Enligt boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, av Erland Rosell, har säkerligen Kummelön sitt namn efter ett grav- eller sjömärkeskummel.

På halvön finns ett rikt växt- och djurliv. Naturen är omväxlande, med alltifrån stränder och fuktiga sänkor, till torra, steniga backar. Området utmärker sig speciellt för sina hagar, med gamla ekar och lindar. Den rika tillgången på växter beror till stor del på förekomsten av hyperit. Det är en mörk och hård bergart, som höjer markens näringsinnehåll. På våren blommar mängder av vitsippor och blåsippor, men här växer också till exempel blodnäva, nattviol, besksöta och strandveronika. Här förekommer också riktigt ovanliga växter, som till exempel slån, nässelsnärja och oxbär. I naturreservatet kan man också hitta den sällsynta svampen trollhand. I de gamla ekarna bygger flera fågelarter sina bon. Man kan träffa på skogsduva, kaja, kattuggla, entita och nötväcka, men även gröngöling, mindre hackspett, grönsångare och härmsångare häckar här.

Från norra delen av Kummelön, vid raststugan, har man en bra utsikt över Ölmeviken. Den anses vara en av Värmlands bästa fågellokaler. I vassdungarna kan man få syn på brun kärrhök, sothöna och skäggdopping. I luften ovanför Kummelön svävar flera olika rovfågelsarter, till exempel fiskgjuse, ormvråk och sparvhök.

Är man intresserad av fjärilar kan man passa på att söka efter några av vårt lands största fjärilar, som till exempel makaonfjäril, apollofjäril, amiral och sorgmantel.

Peter Olausson berättar i sin bok Vägar till värmländsk historia att sägenfloran kring de kungligheter, som har besökt Värmland, har blivit tämligen rik. Bland annat ska drottning Kristina ha företagit vilda jakter ute vid Kummelön.

Fram till slutet av 1800-talet samlades folket vid Kummelön, helgen efter midsommar, för att fira ”kummelösöndagen”. Det sägs ha varit en av de viktigaste högtiderna i östra Värmland. I nutid har Sällskapet för naturskydd i Kristinehamn fortsatt traditionen med kummelösöndag, och den infaller första söndagen i juli varje år.

Om du klickar på länken Fler bilder så kommer du till mitt fotoalbum. Samtliga bilder är tagna på Kummelön den 3 november 2007.

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 7, Länsstyrelsen Värmland
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Sällskapet för naturskydds hemsida http://kristinehamn.naturskyddsforeningen.se/