Sirius i Stora hunden (Canis Major).
Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji
Stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna och Värmlands landskapsstjärna
1997 gav en grupp astronomer i Lund ut en lärobok i astronomi med titeln Perspektiv på universum. I slutet av boken finns en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler.
Datumet 1 april får ju den uppmärksamme läsaren att dra öronen åt sig. Aprilskämt, månne?
Mycket riktigt. Ingemar Lundström, docent i astronomi vid Lunds universitet, och en av medförfattarna till boken, avslöjade i en tidningsintervju år 2007 att han och hans kollegor hade tyckt att det hade gått inflation i alla landskapssymboler.
“Det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”.
Och Nationalkommittén för svenska landskapssymboler har ännu inte sett dagens ljus.
Men landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder har trots detta blivit mer eller mindre etablerade.
I Perspektiv på Universum blev Värmland tilldelad himlavalvets ljusstarkaste stjärna, Sirius.
Stjärnkarta Canis Major med Sirius. Credit: IAU/Sky&Telescope
Denna vita stjärna ligger i stjärnbilden Stora hunden, som heter Canis Major på latin. Därav följer att Sirius har fått beteckningen Alfa Canis Majoris (där Majoris är genitivformen). Eftersom Sirius är Värmlands landskapsstjärna är följaktligen Stora hunden Värmlands landskapsstjärnbild.
Klaudios Ptolemaios ur boken "Les vrais pourtraits et vies des hommes illustres..." från år 1584. Reproduktion ur Popular Science Monthly (april 1911)
På
100-talet e.Kr. tog den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios med
Stora hunden bland sina 48 stjärnbilder i verket Almagest, men han
kallade den enbart Hunden (Kyon). Lilla hunden kallade han Procyon.
Man hittar Sirius lätt genom att följa en linje genom Orions bälte ner åt sydöst. Sirius befinner sig ungefär åtta bältes-längder bort och markerar Stora hundens skuldra. Sirius ligger på ett avstånd av 8,6 ljusår från jorden, vilket gör den till vårt femte närmaste stjärnsystem. Sirius massa är dubbelt så stor som vår sols. Sirius har magnituden -1,44, vilket innebär att den är fyra gånger så ljusstark som Vega, i stjärnbilden Lyran, och 25 gånger så stark som Polstjärnan. Sirius är en ung stjärna. Dess ålder är beräknad till cirka 200 - 300 miljoner år, att jämföras med solens ålder, som är 4600 miljoner år.
Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA
Sirius är en dubbelstjärna. Dess följeslagare, Sirius B, är en vit dvärgstjärna, som inte är synlig för blotta ögat. Sirius B var den första upptäckta vita dvärgstjärnan. Upptäckare var teleskoptillverkaren Alvan Graham Clark år 1862. Det tar 50 år för Sirius B att kretsa ett varv runt Sirius A.
Storleksjämförelse mellan Sirius B och jorden.
Bildcredit: User:Omnidoom 999, Wikimedia commons.
Sirius B är lika massiv som vår sol, men är inte större än jorden. En kubikcentimeter av den vita dvärgen väger flera tiotals ton.
Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA
Namnet Sirius kommer av det grekiska ordet Σείριος (Seirios) vilket betyder brännhet, brännande eller glödande.
Kärt barn har ju många namn och det stämmer verkligen på Sirius. Den kallas bland annat för Hundstjärnan, Sopdet (antikens Egypten), Hoku-kauopae (på Hawaii), Lubdhaka (sanskrit för “jägare”), Lokabrenna (fornnordiskt “Lokes eld”) och HD 48915 (stjärna nummer 48915 i katalogen The Henry Draper Catalogue).
Enligt de antika författarna Erathostenes och Hyginus representerade Canis Major hunden Laelaps som var så snabb att den kunde hinna upp vilket byte som helst. Laelaps sattes in för att jaga en räv som härjade i ett område norr om Aten. Problemet var att räven var ödesbestämd att aldrig kunna fångas. Därmed uppstod en olöslig paradox, som guden Zeus löste genom att förvandla båda till sten. Laelaps placerade han på stjärnhimlen som Canis Major.
Under antiken steg Sirius upp på himlen strax före soluppgången (så kallad heliakisk uppgång) när sommaren var som varmast. Därför kallade man den tiden på året för dies caniculares, hunddagarna. Grekerna och romarna trodde att Sirius var orsak till sommarhettan.
Inundation du Nil et palmiers.
Fotocredit: New York Public Library. Wikimedia Commons.
I den antika egyptiska kalendern var Sirius oerhört viktig eftersom dess heliakiska uppgång inträffade strax före Nilens årliga översvämning, ungefär vid sommarsolståndet. Det var en händelse som var livsavgörande för jordbruket i ökenlandet och fick därför markera egyptiernas nyår.
Stjärnhimlen vid midnatt 31 december 2018 från Karlstads latitud.
Planetarieprogrammet Stellarium
I nutid står Sirius som högst på himlen i söder på nyårsnatten mellan den 31 december och 1 januari varje år, och skulle därför kunna kallas “Nyårsstjärnan”.
Asterismen Vintertriangeln mellan stjärnorna Procyon - Betelgeuse - Sirius.
Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji
Sirius ingår i den så kallade Vintertriangeln, tillsammans med stjärnorna Procyon, i Lilla hunden, och Betelgeuse, i Orion. Vintertriangeln är inte en stjärnbild utan en så kallad asterism. Inom astronomin är det en grupp av stjärnor, som bildar ett mönster, utan stjärnbildernas officiella status. Det kan t.ex. röra sig om en liten grupp inom en stjärnbild (Karlavagnen är en asterism i stjärnbilden Stora björnen), eller stjärnor som befinner sig i flera olika stjärnbilder. Det senare fallet gäller Vintertriangeln.
Det finns också en Sommartriangel, som består av de tre stjärnorna Deneb i stjärnbilden Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen.
Sen finns det ju faktiskt två trianglar på stjärnhimlen som räknas som riktiga stjärnbilder. På norra stjärnhimlen ligger Triangulum (Triangeln) och på södra stjärnhimlen ligger Triangulum Australe (Södra triangeln).
Nebulosan NGC 2359, Tors hjälm. Fotocredit: Jschulman555, Wikimedia commons.
I stjärnbilden Canis Major hittar man många intressanta objekt.
Till exempel nebulosan NGC 2359, som också kallas Tors hjälm eftersom den liknar den populära (men felaktiga) bilden av en vikingahjälm med horn. Men asaguden Tor kanske hade (och har?) en sådan hjälm? Uppgifter om avståndet från oss varierar från 12 000 till 15 000 ljusår. Nebulosan omger en så kallad Wolf-Rayet-stjärna, som kommer att explodera som en supernova i en relativt nära framtid. Stjärnan är 280 000 gånger så ljusstark som solen och har en yttemperatur på 112 000 grader Celsius (solens yttemperatur är cirka 6000 grader). De yttre lagren av Wolf-Rayet-stjärnan har slungats ut och bildat nebulosan. De första WR-stjärnorna upptäcktes år 1867 av de franska astronomerna Charles Wolf och Georges Rayet.
Spiralgalaxerna NGC 2207 och IC 2163 i stjärnbilden Canis Major.
Fotocredit: NASA/ESA and The Hubble Heritage Team (STScI)
I Stora hunden kan man också observera två spiralgalaxer som håller på att kollidera. NGC 2207 och IC 2163 befinner sig ungefär 80 miljoner ljusår från oss. Galaxerna upptäcktes av den engelske astronomen John Herschel år 1835. Den större galaxen, NGC 2207 (till vänster i bild), drar till sig stjärnor, och annan materia, från den mindre galaxen. Om cirka en miljard år har de två galaxerna smält ihop till en galax.
Rymdsonden Voyager 2. Bildcredit: NASA
Slutligen kan nämnas att en farkost från jorden kommer att besöka Sirius i en avlägsen framtid. Den amerikanska rymdsonden Voyager 2 kommer att passera 4,3 ljusår från Sirius om cirka 296 000 år.
Mer finns att läsa i artikeln Sveriges landskapsstjärnor här på Kosmografiska arkivet. I slutet av den artikeln finns en lista på alla landskapsstjärnorna.
Källor:
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia
Star Names and their Meaning, Richard Hinckley Allen, 1899
Guidebook to the Constellations, Phil Simpson, 2012
Voyager webbsida: https://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar-mission/
