Meteorsvärmen som minner om ett helgons martyrskap
Perseidmeteor 2010. credit: NASA Marschall Space Flight Center
Runt den 12 augusti varje år når meteorsvärmen Perseiderna sitt maximum, men är synlig redan från mitten av juli. Som mest kan man se cirka 60-100 “stjärnfall” i timmen. Dess huvudsakliga radiant ligger nära stjärnan Eta Persei, i stjärnbilden Perseus, därav namnet Perseiderna.
Meteorregnet beror på att jorden passerar genom kometen 109P/Swift-Tuttles bana och därmed också det stoft som har slitits ut från kometen vid de gånger som den i sin bana har varit nära solen. Stoftpartiklarna som brinner upp i vår atmosfär är ofta bara av ett sandkorns storlek.
De första uppgifterna om Perseiderna har hittats i kinesiska annaler från den 17 juli år 36 e.Kr., och återigen i slutet av juli år 714. Under medeltiden fick de namnet Larmes de Saint Laurent, Sankt Laurentius tårar, eftersom deras uppträdande sammanföll med firandet av helgonet Sankt Laurentius (Sankt Lars på svenska) den 10 augusti. Han led martyrdöden liggande på ett halster över glödande kol. Meteorregnet skulle då enligt legenden vara hans glödande tårar.
Finns det verkligen en sådan historisk sammankoppling mellan meteorsvärmen och helgonet? En del forskare betvivlar det. Jag återkommer senare i artikeln till detta.
Trots att meteorsvärmen hade noterats åtskilliga gånger genom historien, var det först år 1836 som den belgiske astronomen och statistikern Adolphe Quetelet lyckades bevisa att meteorerna var periodiskt återkommande. I skriften Catalogue des Principales Apparitions d’Étoiles Filantes från 1839 skrev han utförligare om det faktum att en stor mängd meteorer kunde observeras runt den nionde varje augusti.
En annan person, som tidigt upptäckte den periodiska meteorsvärmen, var Edward Herrick. Han bodde i New Haven i delstaten Connecticut, USA, och ägde en bokhandel. Den 9 augusti 1837 observerade Herrick meteorerna, som tycktes komma från stjärnbilden Perseus. Eftersom han hade tillgång till många böcker i sin affär kunde han konstatera att det hade förekommit äldre rapporter om meteorsvärmar runt den 10 augusti (bland annat från Egypten år 1029 och från England 1833). Han framförde sin teori om att denna meteorsvärm var årligen återkommande, och att meteorerna orsakades av en komet, i 1838 års januarinummer av tidskriften Silliman´s American Journal of Science and Arts.
Den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli (mest känd för sina marskanaler) gjorde mellan 1864 och 1866 kalkyler över Perseidernas bana och kunde konstatera att meteorsvärmen härrörde från Swift-Tuttle-kometen. Det var första gången som man hade lyckats bevisa kopplingen mellan en specifik komet och en meteorsvärm.
Historikerna har diskuterat om vem som var den förste att vetenskapligt framföra den allmänna slutsatsen att kometer och meteorsvärmar hade ett samband. Schiaparelli var ju en given kandidat, efter sitt arbete med Perseiderna, men det har visat sig att den amerikanske astronomen Daniel Kirkwood redan år 1861 hade publicerat denna teori i tidskriften Danville Quarterly Review (december 1861):
“Now there is reason to believe that these meteoric rings are very elliptical [...] in other words, that the matter of which they are composed moves in cometary rather then planetary orbits. May not our periodic meteors be the debris of ancient but now disintegrated comets, whose matter has become distributed around their orbits?”
Kirkwood skrev också om detta i sin bok Meteoric Astronomy år 1867.
Men kanske är det en svensk som ska ta åt sig äran. I boken Kometskräck skriver Björn Hedberg om docenten i experimentell fysik vid Uppsala universitet, Per Adam Siljeström. Redan år 1857 hade han publicerat En ny förslagsmening om kometerna i verket Afhandlingar och Smärre Uppsatser i Fysiska och Filosofiska ämnen. Här framför han sin teori om att kometkärnan består av små kroppar, med större eller mindre mellanrum, som färdas tillsammans genom rymden:
“Allt häntyder på ett mera tillfälligt och regellöst ursprung, med afseende hvarpå man icke kan annat än påminnas om de små kroppar, kallade stjernfall, eldkulor, eller meteorstenar, hvilka i en så oerhörd myckenhet, men utan all slags regel eller ordning [...] sväfva omkring i rymden, derifrån de ock stundom nedfalla på jorden. I sjelfva verket, skulle det ej vara tillåtet att tänka sig kometerna såsom helt enkelt samlingar av meteoroider, grupperade efter de lagar ofvanföre nämnts och på detta sätt förda omkring solen? De periodiska stjernfallen visa oss redan dylika grupper, som följas åt i en gemensam rörelse; och frågan synes oss derföre så mycket mera berättigad.”
Enligt Hedberg verkade inte Siljeströms tankar ha mött något gensvar.
Men som vi tidigare såg hade Edward Herrick spekulerat i tanken att meteorerna hade ett samband med kometer redan 1838. Däremot hade ju inte han framfört lika starkt underbyggda indicier för detta.
Perseidernas radiant. credit: NASA
Swift-Tuttle kometpartiklar. Foto: Ron Garan, NASA. Fotot taget från ISS (Internationella Rymdstationen) den 13 augusti 2011
Finns det verkligen en sådan historisk sammankoppling mellan meteorsvärmen och helgonet? En del forskare betvivlar det. Jag återkommer senare i artikeln till detta.
Adolphe Quetelet. Annuaire de l'Académie royale de Belgique, 1875
En annan person, som tidigt upptäckte den periodiska meteorsvärmen, var Edward Herrick. Han bodde i New Haven i delstaten Connecticut, USA, och ägde en bokhandel. Den 9 augusti 1837 observerade Herrick meteorerna, som tycktes komma från stjärnbilden Perseus. Eftersom han hade tillgång till många böcker i sin affär kunde han konstatera att det hade förekommit äldre rapporter om meteorsvärmar runt den 10 augusti (bland annat från Egypten år 1029 och från England 1833). Han framförde sin teori om att denna meteorsvärm var årligen återkommande, och att meteorerna orsakades av en komet, i 1838 års januarinummer av tidskriften Silliman´s American Journal of Science and Arts.
Giovanni Schiaparelli. Ur boken Brief biography and popular account of the unparalleled discoveries of T.J.J. See av William Larkin Webb
Boken Meteoric Astronomy av Daniel Kirkwood, 1867
Historikerna har diskuterat om vem som var den förste att vetenskapligt framföra den allmänna slutsatsen att kometer och meteorsvärmar hade ett samband. Schiaparelli var ju en given kandidat, efter sitt arbete med Perseiderna, men det har visat sig att den amerikanske astronomen Daniel Kirkwood redan år 1861 hade publicerat denna teori i tidskriften Danville Quarterly Review (december 1861):
“Now there is reason to believe that these meteoric rings are very elliptical [...] in other words, that the matter of which they are composed moves in cometary rather then planetary orbits. May not our periodic meteors be the debris of ancient but now disintegrated comets, whose matter has become distributed around their orbits?”
Kirkwood skrev också om detta i sin bok Meteoric Astronomy år 1867.
Per Adam Siljeström, Svea folkkalender för 1893
“Allt häntyder på ett mera tillfälligt och regellöst ursprung, med afseende hvarpå man icke kan annat än påminnas om de små kroppar, kallade stjernfall, eldkulor, eller meteorstenar, hvilka i en så oerhörd myckenhet, men utan all slags regel eller ordning [...] sväfva omkring i rymden, derifrån de ock stundom nedfalla på jorden. I sjelfva verket, skulle det ej vara tillåtet att tänka sig kometerna såsom helt enkelt samlingar av meteoroider, grupperade efter de lagar ofvanföre nämnts och på detta sätt förda omkring solen? De periodiska stjernfallen visa oss redan dylika grupper, som följas åt i en gemensam rörelse; och frågan synes oss derföre så mycket mera berättigad.”
Enligt Hedberg verkade inte Siljeströms tankar ha mött något gensvar.
Men som vi tidigare såg hade Edward Herrick spekulerat i tanken att meteorerna hade ett samband med kometer redan 1838. Däremot hade ju inte han framfört lika starkt underbyggda indicier för detta.
 |
| Allmänheten observerar kometen Swift/Tuttle vid Harvarobservatoriet i USA den 30 augusti 1862 enligt konstnären Howard J. Besnia |
Kometen upptäcktes 1862 av Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle.
Swift föddes den 29 februari 1820 i Clarkson i delstaten New York, USA, som det sjätte av nio barn. När han var 13 år skadade han sin ena höft, vilket gjorde honom lam för resten av livet. Eftersom han då inte längre kunde ägna sig åt lantarbete, fick han tid till att studera. Han blev mycket intresserad av astronomi och läste flitigt för att hålla sig uppdaterad om det senaste inom ämnet. Han fick möjlighet att se den enorma meteorsvärmen Leoniderna år 1833 och Den stora kometen år 1843. Under åren 1857 och 1858 reste han till Rochester för att få möjlighet att följa astronomen Ormsby Mitchels föreläsningar. Han köpte en 4½-tums refraktor från teleskoptillverkaren Henry Fitz och installerade den i sitt egenhändigt byggda observatorium, nära staden Marathon. Och det var där, den 16 juli år 1862, som han gjorde sin kometupptäckt i stjärnbilden Camelopardalis (Giraffen). Märkligt nog trodde han först att han hade fått syn på den komet, som Julius Schmidt hade hittat den 2 juli, trots att den kometen låg i stjärnbilden Virgo (Jungfrun). När Swift senare fick höra talas om Tuttles upptäckt insåg han att hans egen observation den 16 juli inte gällde Schmidts komet och offentliggjorde då sin egen upptäckt. Under sin livstid upptäckte han totalt 13 kometer.
Horace Parnell Tuttle föddes den 17 mars 1837 i Newfield i delstaten Maine, USA. Som 20-åring fick han jobb som assisterande astronom vid Harvard College Observatory. Där blev han en framgångsrik kometjägare (han upptäckte sammanlagt 10 kometer). Enbart under år 1858 upptäckte han tre kometer. 1862 observerade han den nya kometen den 19 juli. Han gjorde alltså sin observation tre dagar efter Swift, men eftersom denne inte meddelade detta förrän efter Tuttle, så beslutades det att de skulle få dela på äran. Samma år lämnade Tuttle Harvard för att delta i det amerikanska inbördeskriget på Nordstaternas sida. Som kassachef inom Marinen lyckades han förskingra pengar till ett värde som var fyra gånger större än hans egen årslön. Hans verksamhet upptäcktes och 1875 sparkades han från sin tjänst. Trots detta återvände han 1884 till Washington D.C. och fick ett jobb vid U.S. Naval Observatory.
Den äldsta kända observationen av kometen är angiven i det kinesiska verket Han shu och talar om en vit gäststjärna, den 20 augusti år 69 f.Kr, i nordöstra delen av stjärnbilden Kuan-Su (delar av den nutida stjärnbilden Corona Borealis, Norra kronan). När kometen är som längst bort från solen är avståndet drygt 50 gånger avståndet jorden-solen.
Swift-Tuttle-kometen återkom senast 1992. Den återupptäcktes av den japanske amatörastronomen Tsuruhiko Kiuchi den 26 september och kometen nådde perihelium (närmast solen) den 12 december. Den beräknas bli synlig igen år 2126. I augusti det året tror forskarna att den kommer att missa jorden med 23 miljoner kilometer. Som jämförelse är medelavståndet mellan jorden och månen cirka 385 000 kilometer.
Kometkärnan har en storlek av 24 kilometer (vilket är mer än dubbelt så stort som asteroiden, som slog ner vid Chicxulub, och som man tror utrotade dinosaurierna) och kommer att ha en hastighet av 61 km/sekund. Om beräkningarna skulle visa sig vara fel, och kometen träffar jorden, utlöser den en energi på mellan 3 till 6 miljarder megaton. “Dinosaurieasteroiden” utvecklade “bara” 100 miljoner megaton. Dess bana verkar dock vara stabil och forskarna utesluter att den skulle utgöra något hot mot jorden de närmaste tvåtusen åren. År 4479 lär den svischa förbi jorden på ett ännu kortare avstånd, cirka 4,5 - 7,5 miljoner kilometer.
Vem var då Laurentius, vars glödande tårar regnade ner från himlen?
Han föddes i Osca (eller Huesca) i Spanien, och blev diakon i Rom. Han var en av dem som råkade ut för kejsaren Valerianus förföljelse av kristna år 258. I början av augusti det året utfärdade kejsaren ett edikt att alla kristna biskopar, präster och diakoner omedelbart skulle dödas. Den 6 augusti greps påven Sixtus II i en av katakomberna och blev direkt avrättad. Den 10 augusti var det dags för Laurentius. Sankt Ambrosius från Milano och poeten Aurelius Prudentius Clemens skrev i slutet av 300-talet e.Kr. om hur det gick till. Laurentius uppmanades att lämna ut kyrkans skatter. Han delade då ut kyrkans alla tillgångar till de fattiga och tog sedan med sig dessa till Roms ståthållare och sade att de var kyrkans verkliga skatter.
Det retade upp hedningarna så mycket att de grep honom och stekte honom levande på ett halster, över glödande kol. I kyrkan San Lorenzo in Lucina, i Rom, påstår man att detta halster nu förvaras. Denna omilda behandling tycks inte ha bekommit Laurentius värst mycket, och som Alf Henrikson tolkade hans ord, så sa han leende till sin plågoande: ”Nu, din stackare, är ena sidan stekt. Vänd alltså på steken!” Han tackade därefter Gud och lämnade förnöjd det jordiska.
Man antar att han led martyrdöden där kyrkan San Lorenzo in Panisperna nu står.
Och han sägs vara begravd på den plats där kyrkan San Lorenzo Fuori le Mura, helgad åt Laurentius, nu är belägen.
Laurentius är de fattigas skyddshelgon och dessutom för en grupp yrkesutövare: brandmän, kockar, värdshusvärdar, bagare, bryggare och bibliotekarier.
Han avbildas i konsten med ett halster i handen, eller under ena foten.
Lund
Sankt Laurentius har kopplingar till olika kyrkor.
Bland annat berättar Lone Mogensen i sin bok Himlasagor och stjärnmyter om hur den s.k. byggmästarsägnen har kopplats till Lunds domkyrka, som är vigd till Maria och Sankt Laurentius, Sankt Lars. Sankt Lars fick hjälp av en jätte att bygga domkyrkan. Som betalning skulle jätten få solen och månen, eller också skulle Lars offra sina ögon till honom. Kunde däremot Lars gissa jättens namn så skulle han jobba gratis. Den sista kvällen, den 9 augusti, innan kyrkan var färdigbyggd, insåg Sankt Lars att han skulle mista sina ögon. Han vandrade omkring i landskapet under natten och “grät så förtvivlat att hans tårar brinnande rusade genom rymden. Dem kan vi fortfarande se som stjärnfallen Laurentii tårar, från meteorsvärmen Perseiderna”. Sankt Lars råkade då få höra en röst från det inre av en kulle. Det var jättens hustru som sjöng vaggvisor för sina barn. Hon berättade också för dem att deras far Finn snart skulle komma hem med en present till dem: Sankt Lars ögon.
Lewis Swift
Horace Parnell Tuttle. 1888. credit: U.S. Naval Observatory
Den äldsta kända observationen av kometen är angiven i det kinesiska verket Han shu och talar om en vit gäststjärna, den 20 augusti år 69 f.Kr, i nordöstra delen av stjärnbilden Kuan-Su (delar av den nutida stjärnbilden Corona Borealis, Norra kronan). När kometen är som längst bort från solen är avståndet drygt 50 gånger avståndet jorden-solen.
Swift-Tuttle-kometen återkom senast 1992. Den återupptäcktes av den japanske amatörastronomen Tsuruhiko Kiuchi den 26 september och kometen nådde perihelium (närmast solen) den 12 december. Den beräknas bli synlig igen år 2126. I augusti det året tror forskarna att den kommer att missa jorden med 23 miljoner kilometer. Som jämförelse är medelavståndet mellan jorden och månen cirka 385 000 kilometer.
En konstnärs vision av asteroidnedslaget vid Chicxulub, 65 miljoner år sedan. Credit: NASA
Fresk av Fra Angelico. Laurentius inför kejsaren Valerianus. Cirka 1447-1450
Han föddes i Osca (eller Huesca) i Spanien, och blev diakon i Rom. Han var en av dem som råkade ut för kejsaren Valerianus förföljelse av kristna år 258. I början av augusti det året utfärdade kejsaren ett edikt att alla kristna biskopar, präster och diakoner omedelbart skulle dödas. Den 6 augusti greps påven Sixtus II i en av katakomberna och blev direkt avrättad. Den 10 augusti var det dags för Laurentius. Sankt Ambrosius från Milano och poeten Aurelius Prudentius Clemens skrev i slutet av 300-talet e.Kr. om hur det gick till. Laurentius uppmanades att lämna ut kyrkans skatter. Han delade då ut kyrkans alla tillgångar till de fattiga och tog sedan med sig dessa till Roms ståthållare och sade att de var kyrkans verkliga skatter.
Laurentius martyrskap av Tintoretto. (c) Christ Church, University of Oxford; Supplied by The Public Catalogue Foundation
San Lorenzo in Panisperna, Rom
San Lorenzo Fuori le Mura, Rom
Laurentius är de fattigas skyddshelgon och dessutom för en grupp yrkesutövare: brandmän, kockar, värdshusvärdar, bagare, bryggare och bibliotekarier.
Laurentius av Meister von Messkirch 1535-1540
Lund
Domkyrkan i Lund. Foto: David Castor. http://commons.wikimedia.org/wiki/User:Dcastor
Bland annat berättar Lone Mogensen i sin bok Himlasagor och stjärnmyter om hur den s.k. byggmästarsägnen har kopplats till Lunds domkyrka, som är vigd till Maria och Sankt Laurentius, Sankt Lars. Sankt Lars fick hjälp av en jätte att bygga domkyrkan. Som betalning skulle jätten få solen och månen, eller också skulle Lars offra sina ögon till honom. Kunde däremot Lars gissa jättens namn så skulle han jobba gratis. Den sista kvällen, den 9 augusti, innan kyrkan var färdigbyggd, insåg Sankt Lars att han skulle mista sina ögon. Han vandrade omkring i landskapet under natten och “grät så förtvivlat att hans tårar brinnande rusade genom rymden. Dem kan vi fortfarande se som stjärnfallen Laurentii tårar, från meteorsvärmen Perseiderna”. Sankt Lars råkade då få höra en röst från det inre av en kulle. Det var jättens hustru som sjöng vaggvisor för sina barn. Hon berättade också för dem att deras far Finn snart skulle komma hem med en present till dem: Sankt Lars ögon.
Finnskulpturen i Lunds domkyrka.
Credit: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Credit: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Därmed kunde Lars avslöja jättens namn. Finn blev så arg att han rusade ner under koret i kyrkan och gav sig på en av kolonnerna för att rasera kyrkan. Då steg solen upp och jätten förvandlades till sten, vilket man ännu i denna dag kan se nere i kryptan.
 | |||||
Astronomiska uret i Lunds domkyrka 2015-08-18. |
Sankt Laurentius är avbildad i mitten på kalendariedelen på det medeltida uret Horologium Mirabile Lundense (”Det underbara uret i Lund”), som kan beskådas vid kyrkans huvudingång. Den hittills äldsta källan som nämner uret har man funnit i ett brev av ärkebiskopen i Lund, Hans Laxmand, från den 25 november 1442. Uret rekonstruerades 1923 av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin (1864 - 1948) och, från Danmark, urmakarexperten Julius Bertram Larsen (1854 - 1935).
 |
| Astronomiska uret i Lunds domkyrka 2015-08-18. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) |
Uret är uppdelat i olika delar. Dels finns det astronomiska uret som med sin solvisare markerar timmarnas gång på en 24-timmars urtavla. Den visar också bland mycket annat månens position, och faser, och solens position. Med den s.k. ekliptikavisaren kan man se var någonstans solen och månen befinner sig i ekliptikan (solens bana i Djurkretsen).
Kalendariedelen i det astronomiska uret i Lunds domkyrka 2015-08-18.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Dels hittar
man kalendariet längst ner på uret. Där kan man utläsa när fastan börjar och
även när påsk och pingst infaller. Med kalendariets tabell kan man räkna ut
veckodagar för vilket datum som helst mellan åren 1923 och 2123.
 |
| Kalendariedelen (med Sankt Laurentius) i det astronomiska uret i Lunds domkyrka 2015-08-18. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) |
Gillberga
Gillberga kyrka, Värmland. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Som kontrast till Lunds domkyrka kan nämnas att i Gillberga kyrka i Värmland, vars äldsta delar är från slutet av 1100-talet, finns en kyrkklocka, också från 1100-talet, som är invigd åt Sankt Laurentius. Enligt en inskrift tillverkades klockan av mäster Paulus den 25 oktober (tyvärr inget årtal) och är en av Sveriges äldsta. Den används fortfarande.
Sollerön
Även på Sollerön, i Siljan i Dalarna, finns platser med anknytning till S:t Laurentius. Den första kyrkobyggnad som man känner till på Sollerön är S:t Laurentius kapell, från början av 1500-talet. Det uppfördes på den gamla kultplatsen Lundgärdet, på norra delen av ön. Det bestod av en liten timmerbyggnad och en öppen klockstapel med två klockor. Vid altaret fanns ett medeltida altarskåp och både tak och väggar pryddes med målningar från 1600-talet mitt.
I samband med att Solleröns kyrka invigdes 1781 revs kapellet och numera finns bara resterna av en del av grunden kvar (23 x 10-14 meter i storlek och ungefär en halv meter höga). Däremot bevarades en del föremål från kapellet och de förvaras nu i Solleröns kyrka. Bland annat en gammal kyrkklocka från 1530, som hänger i kyrktornet. På den hittar man ett halster avbildat och det är ju symbolen för martyren Laurentius.
William Herschel av Lemuel Francis Abbott,1785. National Portrait Gallery
Uppsala
Sankt Lars skulptur i södra portalen i Uppsala domkyrka 2014-07-15.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Det är inte bara i Lunds domkyrka som man hittar Laurentius.
I Uppsala domkyrkas tre dörrportaler står skulpturer av kyrkans medeltida skyddshelgon. Sankt Eriks portal i väster, Sankt Olofs portal i norr, och så då Sankt Lars portal i söder.
I Uppsala domkyrkas tre dörrportaler står skulpturer av kyrkans medeltida skyddshelgon. Sankt Eriks portal i väster, Sankt Olofs portal i norr, och så då Sankt Lars portal i söder.
Originalskulpturerna i Uppsala domkyrka 2014-07-15.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Men tyvärr blev Sankt Lars staty utsatt för skadegörelse. Då flyttade man in originalen i kyrkan och satte kopior i portalerna. Sankt Lars originalskulptur är troligen fransk från sent 1200-tal och är gjord av kalksten. Hans ursprungliga huvud är inte längre bevarat. Det nya huvud som skapades på 1890-talet blev stulet 1998. Skulpturkopian, som nu står i portalen, skapades år 2005.
Sigtuna
 |
| Sigtuna stadsbild 2014-07-16. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) |
Från Uppsala beger vi oss cirka 25 kilometer söderut, till norra stranden av Sigtunafjärden. Där ligger en av de första anlagda städerna i Sverige. Kung Erik Segersäll grundade Sigtuna runt år 980. Staden blev sedermera säte för den förste kristne kungen, Olof Skötkonung. I ett mynthus intill hans kungsgård lät han prägla Sveriges första mynt. I Sigtuna står de tre kyrkoruinerna Sankt Per, Sankt Olof och Sankt Lars.
 |
| Sankt Lars kyrkoruin i Sigtuna 2014-07-16. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) |
Dante
Poeten Dante Alighieri nämner Sankt Laurentius i sin Gudomliga komedi. I Paradiset, sång IV, står det (översättning Ingvar Björkeson):
Ger någon efter, mera eller mindre,
godtar han våldet; och det gjorde dessa
som till sitt kloster kunnat återvända.
Om helgjutna de varit i sin vilja
såsom Laurentius när han låg på halstret
och Mucius då han lät handen brännas,
skulle den tvingat dem, när de blev fria,
tillbaka till den väg de nödgats lämna;
men sådan järnhård viljekraft är sällsynt.
Dante av Luca Signorelli
Ger någon efter, mera eller mindre,
godtar han våldet; och det gjorde dessa
som till sitt kloster kunnat återvända.
Om helgjutna de varit i sin vilja
såsom Laurentius när han låg på halstret
och Mucius då han lät handen brännas,
skulle den tvingat dem, när de blev fria,
tillbaka till den väg de nödgats lämna;
men sådan järnhård viljekraft är sällsynt.
Florens
Utsikt över Florens från Piazzale Michelangelo 2000-10-23.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Apropå Dante. När vi nu ändå är i hans hemstad Florens så kan vi passa på att besöka kyrkan som är tillägnad sankt Laurentius.
San Lorenzo-kyrkan i Florens 2000-10-25.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)
Basilica di San Lorenzo var familjen Medicis slottskyrka och ligger vid Piazza San Lorenzo mitt i stadens affärsdistrikt. Den ursprungliga kyrkan invigdes år 393, men år 1419 erbjöd sig en av medicéerna att bekosta en ny kyrka. Uppdraget gick till renässansarkitekten Filippo Brunelleschi, men byggnaden var klar först efter hans död.
Den ofullbordade fasaden på San Lorenzo-kyrkan i Florens.
Fotocredit: Rufus46 (creative commons licence)
Fotocredit: Rufus46 (creative commons licence)
Fasaden ut mot piazzan blev aldrig fullbordad trots att påven Leo X gav i uppdrag till Michelangelo år 1518 att designa en vägg i vit marmor.
Michelangelos modell av hans tänkta fasad till San Lorenzo-kyrkan i Florens, ca 1518.
Fotocredit: Saiko (creative commons licence)
Fotocredit: Saiko (creative commons licence)
Michelangelo konstruerade en modell i trä, som visar hur han hade tänkt sig fasadens utseende.
Martiri di San Lorenzo (Sankt Laurentius dör martyrdöden) fresk av Agnolo Bronzino 1569 i San Lorenzo-kyrkan.
Basilikan är rikt smyckad. Bland annat finns här fresko-målningen Martirio di San Lorenzo (Sankt Laurentius dör martyrdöden). Den skapades av den italienske konstnären Agnolo Bronzino (1503 - 1572), hovmålare hos storhertigen Cosimo I de´Medici. Hans “väldiga manieristiska fresk från 1569 är en mästerlig studie i den mänskliga kroppen” som man kan läsa i en guidebok. Manierism kommer från det italienska ordet “maniera” som ursprungligen betyder “stilfullhet”, men ordet förknippas vanligen med “en medveten sofistikerad, ofta förkonstlad eller överdriven elegans, förhöjda eller skarpa färgkombinationer, en invecklad och fantasifull komposition, teknisk bravur och svepande linjeföring” som Wendy Becket beskriver det i sin Måleriets historia.
 |
| Stjärnkupolen i Gamla sakristian i San Lorenzo-kyrkan i Florens 2000-10-25. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) |
Åter till Perseiderna
Men hur ligger det egentligen till med den här kopplingen mellan Perseiderna och helgonet Sankt Laurentius. För det första har det tydligen varit en långvarig misstanke bland forskarna att uppgifterna om grillningen i Prudentius ”Peristephanon, Hymn II” beror på ett misstag vid översättningen av det latinska ”passus est” (”han led”, dvs han led martyrdöden), som istället blev ”assus est” (”han blev rostad”).
Astronomen Martin Beech, vid universitetet i Regina, Kanada, skrev en artikel 1997 i tidskriften WGN (the Journal of the International Meteor Organization) där han ifrågasatte den historiska bakgrunden till sammankopplingen. För det första har inte meteorsvärmens maximum alltid legat på samma datum genom historien. Maximumet återkommer ganska exakt en gång varje sideriskt år (stjärnår, som är jordens omloppstid runt solen i förhållande till stjärnorna). Det sideriska året är emellertid 0,0139 dagar längre än vårt gregorianska kalenderår, så därför glider Perseiddatumet bakåt i kalendern med 1 dag vart 72:a år. Längre tillbaka i historien skulle meteorerna vara som mest aktiva i början av augusti. Sen trasslas detta till ytterligare av att man år 1582 (först huvudsakligen bland katolska länder) övergick från den gamla julianska tideräkningen till den gregorianska. En av konsekvenserna blev då att man hoppade över 10 dagar i kalendern. Sen menar Martin Beech att uppgiften om att Laurentius led martyrdöden på ett grillhalster är enbart ett poetiskt grepp av Prudentius. Enligt The Catholic Encyclopedia är det mera troligt att han blev halshuggen, såsom påven Sixtus II blev.
Perseider 2010. credit: NASA/MSFC/D. Moser, NASA's Meteoroid Environment Office
 |
| Perseid den 12 augusti 2016. Wikimedia commons, fotocredit: Siarakduz |
Sammankopplingen mellan svärm och helgon kan i stort sett härledas till en enda källa: Edward Herrick som i American Journal of Science 1839 citerar Adolphe Quetelet:
“According to Mr. T. Forster, a superstition has `for ages´ existed among the Catholics of some parts of England and Germany, that the burning tears of St. Lawrence are seen in the sky on the night of August 10th; this being the anniversary of his martyrdom.”
Problemet, enligt Beech, är att denne Forster inte nämnde någon direkt koppling mellan augustimeteorerna och Laurentius i sin text The Pocket Encyclopaedia of Natural Phenomena från 1827. Martin Beech har inte heller lyckats hitta någon koppling bland dokument som beskriver folktro, gamla ordspråk och vidskepelse.
Hur det nu än är med detta så har legenden om helgonets glödande tårar, och meteorstenarnas glödande resa genom atmosfären, fått fotfäste i den moderna populärkulturen. Så visst kan vi väl låta en tanke gå till Sankt Lars och hans martyrskap när vi tittar upp mot stjärnhimlen i mitten av augusti och spanar efter de snabba ljusstrecken.
Till sist kan nämnas att Lars har sin namnsdag just den 10 augusti. Det verkar som att alla kristna länders almanackor också hyllar Laurentius på den här dagen: Lorenzo, Lourenço, Lawrence, Laurent, Larsi, Lauri, Lörinc.
Källor:
Hunting and Imaging Comets, Martin Mobberley, 2011.
Lewis Swift - Marathon’s connection to the stars, artikel av Jim Rienhardt, 2008:
http://scimuze.com/LSO/Documents/L%20Swift-jr.pdf
Horace Tuttle: Comet Hunter, War Hero, Embezzler, artikel i Sky & Telescope, nr 1 2008.
Kyrkor i Karlstads stift Del II, Värmlands museum, 2008.
Meteor Showers and their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006.
Gary Kronk´s Cometography, 109P/Swift-Tuttle, http://cometography.com/pcomets/109p.html
Cometography volume 1, Gary Kronk, 1999.
The Makings of Meteor Astronomy: Part XIV, artikel av Martin Beech, WGN, the Journal of International Meteor Organization, 25:4 (1997).
Impact: The Threat of Comets and Asteroids, Gerrit L. Verschuur, 1996.
Himlasagor och stjärnmyter, Lone Mogensen, 1996.
Alla årets dagar, Alf Henrikson, 1993
Comet P/Swift-Tuttle and the Perseids, artikel av Mark Kidger i WGN, the Journal of International Meteor Organization, 21:3 (1993).
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986.
Wikipedia
The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984.
Den gudomliga komedin, Dante Alighieri, översättning: Ingvar Björkeson, 1983.
Meteors, Charles P. Olivier, 1925.
Svea folkkalender, 1893
Meteoric Astronomy, Daniel Kirkwood, 1867
Gary Kronk´s Meteor Showers Page, http://meteorshowersonline.com/perseids.html
Edward Herrick Perseid Meteor Shower, http://www.outerspaceuniverse.org/edward-herrick-perseid-meteor-shower.html
The Discovery of the Perseids, artikel av Mark Littman på Sky & Telescopes hemsida:
http://www.skyandtelescope.com/observing/objects/meteors/3304116.html?showAll=y&c=y
The Catholic Encyclopedia. http://www.newadvent.org/cathen/
“According to Mr. T. Forster, a superstition has `for ages´ existed among the Catholics of some parts of England and Germany, that the burning tears of St. Lawrence are seen in the sky on the night of August 10th; this being the anniversary of his martyrdom.”
Problemet, enligt Beech, är att denne Forster inte nämnde någon direkt koppling mellan augustimeteorerna och Laurentius i sin text The Pocket Encyclopaedia of Natural Phenomena från 1827. Martin Beech har inte heller lyckats hitta någon koppling bland dokument som beskriver folktro, gamla ordspråk och vidskepelse.
Perseiderna år 2010. Foto: European Southern Observatory (ESO)
Till sist kan nämnas att Lars har sin namnsdag just den 10 augusti. Det verkar som att alla kristna länders almanackor också hyllar Laurentius på den här dagen: Lorenzo, Lourenço, Lawrence, Laurent, Larsi, Lauri, Lörinc.
Källor:
Hunting and Imaging Comets, Martin Mobberley, 2011.
Lewis Swift - Marathon’s connection to the stars, artikel av Jim Rienhardt, 2008:
http://scimuze.com/LSO/Documents/L%20Swift-jr.pdf
Horace Tuttle: Comet Hunter, War Hero, Embezzler, artikel i Sky & Telescope, nr 1 2008.
Kyrkor i Karlstads stift Del II, Värmlands museum, 2008.
Meteor Showers and their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006.
Gary Kronk´s Cometography, 109P/Swift-Tuttle, http://cometography.com/pcomets/109p.html
Cometography volume 1, Gary Kronk, 1999.
The Makings of Meteor Astronomy: Part XIV, artikel av Martin Beech, WGN, the Journal of International Meteor Organization, 25:4 (1997).
Impact: The Threat of Comets and Asteroids, Gerrit L. Verschuur, 1996.
Himlasagor och stjärnmyter, Lone Mogensen, 1996.
Alla årets dagar, Alf Henrikson, 1993
Comet P/Swift-Tuttle and the Perseids, artikel av Mark Kidger i WGN, the Journal of International Meteor Organization, 21:3 (1993).
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990
222 sevärdheter i Värmland, Värmlands museum, 1986.
Wikipedia
The Astronomical Scrapbook, Joseph Ashbrook, 1984.
Den gudomliga komedin, Dante Alighieri, översättning: Ingvar Björkeson, 1983.
Meteors, Charles P. Olivier, 1925.
Svea folkkalender, 1893
Meteoric Astronomy, Daniel Kirkwood, 1867
Gary Kronk´s Meteor Showers Page, http://meteorshowersonline.com/perseids.html
Edward Herrick Perseid Meteor Shower, http://www.outerspaceuniverse.org/edward-herrick-perseid-meteor-shower.html
The Discovery of the Perseids, artikel av Mark Littman på Sky & Telescopes hemsida:
http://www.skyandtelescope.com/observing/objects/meteors/3304116.html?showAll=y&c=y
The Catholic Encyclopedia. http://www.newadvent.org/cathen/
Riksantikvarieämbetets Fornsök https://app.raa.se/open/fornsok/
Det underbara uret i Lund , red. Lone Mogensen, 2008
Nya guideboken om Uppsala domkyrka, Annika Franzon, 2005
Florens & Toscana, Christopher Catling, 1999
Konsten, Horst Waldemar Janson, 1988
Bonniers stora bok om måleriets historia, Wendy Beckett, 2002
