onsdag 27 augusti 2008

STJÄRNAN QEBEHSENUF



© Guide, Project Pluto

Endast en halv grad öster om stjärnan Antares, i Skorpionens stjärnbild, ligger en stjärna av 6:e magnituden. Den har inget egennamn utan betecknas SAO 184437. Med det menas att det är stjärna nr 184437 i Smithsonian Astrophysical Observatory Star Catalog. Denna stjärnkatalog ger positioner för 258 997 stjärnor ner till 9:e magnituden. Den här orangefärgade stjärnan, av spektralklass K1, ligger på 223 ljusårs avstånd från jorden.

I tidskriften Sky & Telescope efterlyste man ett egennamn på stjärnan, eftersom den är en signifikant del av sceneriet i närheten av den röda superjätten Antares, Skorpionens ljusstarkaste stjärna. I boken Star Names: Their Lore and Meaning, av Richard H. Allen, kan man läsa att i egyptisk astronomi representerade Antares gudinnan Selkit. Hon var beskyddare av Qebehsenuf, son till himmelsguden Horus. Qebehsenuf vaktade över de avlidnas inälvor. På samma sätt som Selkit var relaterad till Qebehsenuf, kan man koppla Antares till SAO 184437. Mitt förslag är att SAO 184437 får egennamnet Qebehsenuf.

Källor:
Star Names, Richard H. Allen, 1963 (originalutgivning 1899)
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto
Sky & Telescope, nr 7 och 11, 1997

RENSTADSNIPANS NATURRESERVAT - UPPDATERING




Renstadsnipans naturreservat är invigt.
Läs mer

söndag 24 augusti 2008

TRILOBITEN FRÅN ERFOUD




För ungefär 380 miljoner år sedan, under Devonperioden, kravlade den här trilobiten omkring på den plats som i dag heter Erfoud, i Marocko. Dess vetenskapliga namn är Metacanthina barrandei och den är cirka 5 cm lång.

Ordet trilobit betyder ”med tre lober” och namnet kommer av den lobformade ryggåsen, som omgavs av två sidolober. Djuren bestod av ett yttre skelett, som var uppdelat i tre olika kroppssegment: cephalon (trilobitens huvud), thorax (mellankroppen) och pygidium (stjärtdelen). Trilobiterna var marina djur, som levde för 600 till 250 miljoner år sedan,
och deras storlek kunde variera mellan cirka 4 mm och upp till 70 cm. De var lika vanliga då, som vad skalbaggarna är nuförtiden. De hade fasettögon, som bestod av upp till tusen linser, uppbyggda av kalkspat. De tog sig fram genom att krypa eller simma. Man känner till flera tusen släkten och kanske 10 000 arter. Under Kambriumperioden, för 500 till 600 miljoner år sedan, dominerade trilobiterna djurlivet i de grundare delarna av haven.

Trilobiterna försvann från jordens yta i samband med den stora massdöden, för cirka 250 miljoner år sedan, då 90 procent av alla marina djurarter dog ut.

Trilobiten Isbergia planifrons, som hittades i ett kalkstenslager i Dalarna, blev ett tillhygge i en akademisk kontrovers. Per H Lundegårdh och Sven Laufeld berättar, i Norstedts stora stenbok, historien om paleontologen Elsa Warburg, som 1925 beskrev och namngav trilobiten. Hon gav den artbeteckningen planifrons eftersom framdelen av dess huvud var tillpattad. På latin betyder planifrons ”den med platt panna”. Warburg upptäckte också att arten inte passade in på något tidigare känt trilobitsläkte och hennes uppgift blev då att namnge ett nytt släkte, i vilket ”planifrons”-trilobiten kunde placeras in. Nu hade Warburg en baktanke med artnamnet planifrons. Hon ville nämligen ge en gliring till paleontologkollegan Orvar Isberg, som hon inte var så förtjust i. Av den anledningen kallade hon trilobiten för Isbergia planifrons. Historien slutar inte där. Några år senare kunde Isberg ge igen. Han döpte nämligen en nyupptäckt mussla till Warburgia crassa. Ordet crassa betyder ”den feta” och Lundegård och Laufeld konstaterar: ”Elsa Warburg var inte mager.”

Så till sist en dikt till trilobitens ära, av Timothy Conrad (1803 – 1877):

Me thinks I see thee gazing from the stone
With those great eyes, and smiling in scorn
Of notions and of systems which have grown
From relics of the time when thou wert born.

Jag ser dig stirra från din sten,
med stora ögon och ett leende i smyg
åt tankar och system, vilka vuxit fram
ur rester från den tid då du fanns till.
(översättning: Bertil Gejrot och Björn Sundquist)

Fler bilder

Källor:
Trilobite, Richard Fortey, 2000
Förhistoriska växter och djur, David Lambert, 1985
Norstedts stora stenbok, Per H Lundegårdh och Sven Laufeld, 1984