METEORITEN I STEKPANNAN

 Anders Spole om meteoriter och kometer

Den här berättelsen handlar om ett lite ovanligt sätt att experimentera med en meteorit. Huvudperson är astronomen och matematikprofessorn Anders Spole, som verkade i Lund och i Uppsala i slutet av 1600-talet. 

En kort relation om Cometer av Anders Spole (1681)

I sin bok En kort relation om Cometer, hwad de äre, och hwad de betyda; skrefwen til en förnämlig Herre (utgiven januari 1681) vittnar han om hur han såg “flogstiernor eller stierneskott” falla “en Affton något för Juul” 1672 (se fotnot 1 längst ner i texten) när han befann sig vid gästgivargården Bählened i Skåne. Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, har tagit upp det här i sin bok Nattens historia. Han antar att det var meteorsvärmen Leoniderna som Spole såg och att det kanske är dagens Bälganet vid Ronneby, som astronomen gästade. Ett av dessa stjärnskott föll ned på jorden och låg och lyste. Anders Spole gick fram till meteoriten och “såg en Materia brinna hvilken strax slocknade”. Nästa morgon gick han tillbaka till nedslagsplatsen och hittade då en materia som han tyckte såg ut som “vit, kokad stärkelse”. 

 Den här antika stekpannan i Salvador Ferrando-museet i Tlacotalpan, Mexiko, får representera Anders Spoles stekpanna. Fotocredit: AlejandroLinaresGarcia

Han tog med sig meteoriten till gästgivargården där han kastade en bit på elden, men den ville inte brinna. Då tog han fram en stekpanna och lade resten av meteoriten i den och ställde stekpannan i elden. När meteoriten började bli varm “gaff thet ifrån sigh en swarter Röök, uthan någon synnerligh lucht. Sedan begynte thet at sprakla som Salt, och när Röken war affruken, bleff igen en swart Aska eller Stofft, then iagh sedan kastade i Elden och bran sachta som Fihlspån eller annat”.

Onekligen en annorlunda ingrediens i frukostmaten som herr matematikprofessorn försökte testa!

 Anders Spole (1630-1699). Litografi av Otto Henrik Wallgren 1849 (Wikimedia)

Anders Spole (även kallad Andreas) föddes den 10 juli 1630 på gården Målen i Barnarp i Småland, och dog den 1 augusti i Uppsala. (fotnot 2)

I Anders Spoles “CV” ingår bland annat ett mästarbrev i krigskonst och navigation vid det så kallade Feuerverket i Stockholm år 1663. Vid det då nyligen inrättade universitetet i Lund utnämndes han till professor i matematik 1667. Han byggde ett observatorium på sitt hus. Huset hade fyra våningar, förutom själva observatorietornet, som bestod av två våningar, där taket kunde öppnas åt alla sidor. Detta var Sveriges första astronomiska observatorium. Anders Spole var också en duktig instrumentmakare och hade under en vistelse i Paris lärt sig glasslipning. Han kunde därför tillverka ett eget teleskop. 

 

Karl XI under slaget vid Lund 1676. Målning av Johann Philipp Lemke, 

1683 eller 1684 (Wikimedia)

Tyvärr brändes gården ner till grunden under slaget vid Lund den 4 december 1676 (under Skånska kriget 1675 - 1679). Alla Spoles papper brändes också. Anders Spole deltog på den svenska sidan i kriget där hans studier vid det ovannämnda Feuerverket kom till nytta. Han ledde bland annat konstruktionerna vid flera befästningsanläggningar i södra Sverige. Han förde även befäl vid spaningstjänst vid olika krigshandlingar.

Enligt boken Biographiske underrrättelser…, av Magnus Laurentius Ståhl, begav han sig till Halmstad med underrättelser om danskarnas operationer. På vägen dit ska han ha blivit överfallen av tre snapphanar “emot hvilka han sig med pistol försvarade”.

1679 blev han professor i astronomi vid Uppsala universitet. Även här byggde han ett astronomiskt observatorium. Den här gången i sin bostad i centrala Uppsala, på Svartbäcksgatan, inte långt från den plats där astronomen Anders Celsius uppförde sitt observatorium år 1741 (Spole var morfar till Celsius).

Spoles bostad och observatorium förstördes vid stadsbranden 1702.

 

Anders Celsius. Målning av Olof Arenius (1700-1766)

 Den stora kometen år 1680 sedd från Rotterdam, Nederländerna. 

Målning 1680 av Lieve Verschuier (1627-1686). (Wikimedia)

Spole observerade den stora kometen år 1680. Den var som närmast jorden den 30 november 1680, på ett avstånd av 60 miljoner kilometer (knappt halva avståndet mellan jorden och solen).

 Gottfried Kirch. Porträtt skapat av Georg Paul Busch före 1756

Kometen upptäcktes i stjärnbilden Lejonet, på morronen den 14 november 1680, av Gottfried Kirch i Coburg i Tyskland. I närheten av den 23 dagar gamla månen observerade han “en slags dimmig fläck, med ett ovanligt utseende”. Han trodde att det antingen var en komet, eller en beslöjad stjärna. Kometen kallas Kirchs komet efter upptäckaren, men dess officiella beteckning är C/1680 V1. 

Stjärnhimlen 14 november 1680 sedd från Coburg i Tyskland.

Credit: Stellarium 

Det var den första kometen som hade upptäckts med hjälp av ett teleskop. Dess svans var praktfull och när den engelske vetenskapsmannen Robert Hooke observerade kometen den 28 december kunde han konstatera att svansen var 90 grader lång. Kirchs komet var en av de ljusaste kometerna under 1600-talet och när den var som ljusstarkast kunde den ses på dagen.

Sista observationen gjordes av Isaac Newton den 19 mars 1681

 1680 års komet sedd över Nürnberg i december 1680. Samtida kopparstick införd i "Världsrymdens under" (Nordenmark)

Det är med anledning av den här kometen som Spole ger ut sin lilla skrift En kort relation om Cometer. I boken tar han upp olika åsikter om hur kometerna har skapats. En del ansåg att de hade funnits ända sen skapelsen, och att de rörde sig i stora cirklar eller ellipser genom solsystemet. De blev då synliga från jorden först när de passerade genom de inre delarna av solsystemet. Men Spole tillhörde dem som ansåg att de var solfläckar, som hade lämnat solens yta. Han försökte bevisa att det inte syns några kometer när det är solfläcksmaximum, däremot när det saknas solfläckar. 

År 1680 var mycket riktigt ett solfläcksminimum. 

Enligt nutida kunskap skapades kometerna samtidigt som resten av solsystemet för cirka 4,6 miljarder år sedan. Kometerna kretsar runt i olika zoner i solsystemet. En del av dem befinner sig i det så kallade Kuiperbältet tillsammans med transneptunska objekt, dvs. himlakroppar som befinner sig utanför Neptunus omloppsbana (dvärgplaneten Pluto är ett av dessa objekt). 

 Illustration av Kuiperbältet och Oorts moln. Credit: NASA

Längre ut i solsystemet finns det så kallade Oorts moln, som forskarna tror innehåller ett par biljoner kometer! Oorts moln sträcker sig ofantligt långt ut i djuprymden, kanske 1,5 ljusår från solen. Det är 40% av avståndet till Proxima Centauri, vår närmaste stjärna, bortanför solen.

På grund av olika störningar (passerande stjärnor, gasmoln, mörk materia m.m.) kan kometer knuffas in till solsystemets inre delar och blir då synliga för oss på jorden. 

 Kometsvansar. Credit: NASA

När kometen kommer tillräckligt nära solen bildas två olika kometsvansar på grund av solens strålningstryck och solvinden. Från kometens tunna atmosfär (koma) frigörs dels en svans av stoft och dels en som består av gas. Dessa båda svansar pekar i lite olika riktning. Stoftsvansen följer kometens omloppsbana, medan gassvansen (jonsvansen) alltid är riktad bort från solen.

 Midnattssolen sedd från Aavasaksa (midnattssolsberget), Torneå, Finland. 

Gravyr av A. F. Skjöldebrand 1801/1802

År 1695 reste Spole till Torneå där han observerade midnattssolens synlighet. Själva midnattssolsfenomenet var känt sen länge, men han skulle studera den så kallade refraktionen, ljusbrytningen, som gör att man vid sommarsolståndet kan se midnattssolen så långt söder om polcirkeln som vid Torneå. 

 Torneå kyrka med klockstapel 17 maj 2007. Fotocredit: Jvuollo (Wikimedia)

Uppdraget hade kommit från kung Karl XI, som året innan hade beskådat solen när den under tre nätter snuddade vid horisonten, sett från Torneå stadskyrkas klockstapel. 

 Torneå omkring år 1700 ur Suecia antiqua et hodierna

Spole, och hans medresenär matematikern Johan Bilberg, mätte också kompassens missvisning och gjorde ett antal astronomiska positionsbestämningar, som låg till grund för kartläggningen av Sverige. Latituden för Torneå uppmätte man till 65°43’08” (modernt värde för Torneå kyrka är 65°50’60”).

Uppsala domkyrka, Uppland. 20140715.  Västra porten. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Anders Spole begravdes i Uppsala domkyrka 1699. Under sommaren och hösten 2007 genomförde man en arkeologisk undersökning av den norra korsarmen i domkyrkan, eftersom man skulle bygga en ny läktare till en ny orgel. Då upptäckte man en tegelmurad gravkammare i vilken man genom ett titthål kunde se att minst fyra personer var gravlagda där. Sannolikt är det Anders Spole, hans hustru Martha och två barn som vilar där. Man öppnade inte gravkammaren så någon närmare undersökning gjordes inte.

Norra rosfönstret i Uppsala domkyrka.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

 En kort relation om Cometer av Anders Spole, 1681. 

Sidan som beskriver den upphittade meteoriten

Anders Spoles lilla bok En kort relation om Cometer var en av de första populärvetenskapliga skrifterna i Sverige. Björn Hedberg skriver i sin avhandling Kometskräck, en studie i folkliga och lärda traditioner att “Spoles kometskrift riktade sig till en bildad läsekrets och var utformad som svar på en förfrågan från en “Herre”. Hans syfte har uppenbarligen varit att ge en översikt över aktuella naturvetenskapliga teorier om dessa himlakroppar [kometerna] och i den lilla skriften ville han belysa deras natur, rörelser och eventuella betydelse samt återge sina egna observationer”.

Men visst är det hans försök att steka en meteorit som fastnar i minnet!

Fotnot 1:

I boken “En kort relation om Cometer” anger inte Spole årtalet då han såg meteoriten falla. Han skriver “8 år sedan”. Gunnar Broberg räknar bakåt från bokens utgivningsår, 1681, och kommer då fram till 1673. I boken Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 uppger Nordenmark att Spoles bok gavs ut i januari 1681. Åtta år bakåt ger oss januari 1673. Spole bör då hänvisa till strax före jul 1672?

Fotnot 2:

Det råder delade meningar om både Spoles födelsedatum och hans dödsdatum.

Födelsedatum:

Biographiske underrättelser… anger 13 juni, Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 av Nordenmark: 10 juli, men han skriver att på ett epitafium (minnestavla) i Uppsala domkyrka står det 13 juni, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 10 juli, Nationalencyklopedin: 10 juli

Dödsdatum:

I Kjellbergs rapport från utgrävningarna i Uppsala domkyrka anges dödsdatum till 1 november, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 1 augusti, Biographiske underrättelser…: 1 augusti, Nordenmark i sin bok: 1 augusti, Nationalencyklopedin: 1 augusti

 Bolid 10 augusti 1899, sedd från observatoriet i Juvisy-sur-Orge i Frankrike. 

införd i "Astronomy for Amateurs" av Camille Flammarion, 1904

Källor:

En kort relation om Cometer, Anders Spole, 1681
(Spoles bok kan laddas ner från Alvin - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv. http://www.alvin-portal.org/alvin/home.jsf?dswid=2629)
Nattens historia, Gunnar Broberg, 2016 
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959 
Anders (Andreas) Spole, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20008, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustav Holmberg), hämtad 2017-11-08. 
Uppsala domkyrka - arkeologi i det norra transeptet, Joakim Kjellberg, Upplandsmuseets rapporter 2011:04, 2012 
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990 
Uppsala-astronom återfanns under Domkyrkans golv http://www.esa.int/swe/ESA_in_your_country/Sweden/Uppsala-astronom_aaterfanns_under_domkyrkans_golv/ 
Vägval i minnesmark, Gunnar Brusewitz, 1992 
Världsrymdens under, N. V. E. Nordenmark (efter C. Flammarion), 1910 
Svensk kulturhistoria, Åke Ohlmarks och Nils Erik Baehrendtz, 1951, 1999 
Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. Universitetet i Lund, ifrån dess inrättning till närvarande tid, Magnus Laurentius Ståhl, 1834 (Projekt Runeberg, www.runeberg.org/bioprof/) 
Comets! Visitors from Deep Space, David J. Eicher, 2013 
Atlas of Great Comets, Ronald Stoyan, 2015 
Cometography volume 1, Gary W. Kronk, 1999