Meteoritregn över Uppland år 1869 och 2020

 

 

“…underrättelser derom, att svarta stenar från himmelen nedfallit i Fitja socken…”

 
Det var på årets första dag 1869, ungefär klockan 12:30, som det hände. I Stockholm kunde man höra en dov, enstaka knall. Snart spreds ett rykte att Nobels nitroglycerinfabrik vid Vinterviken hade “sprungit i luften” eller att det hade inträffat en explosion i det 7 mil avlägsna Åkers krutbruk. Men det var inte bara i Stockholm som man hörde märkliga ljud. I Enköping liknade man det vid “rasslet av en mängd på hård väg framrullande vagnar”, i Sigtuna “en knall likt ett kanonskott, som åtföljdes av ett långsamt, men jämnt mullrande”, i Uppsala trodde man att ett högt stenhus hade ramlat ihop.
 

Hessle gård, Fittja socken, Uppland. Vykort från 1916.

Men det var Hässle gård, knappt fyra mil sydväst om Uppsala, som blev mittpunkt för händelsen. (59° 43’ 33” N, 17° 24’ 53” Ö)

 

Fittja kyrka, Enköpings kommun, Uppland. 20140716. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Traktens invånare var just på väg hem från gudstjänsten i Fittja kyrka. De som åkte häst och vagn missade oljudet p.g.a. skramlet från vagnshjulen mot landsvägen. Däremot hörde fotgängarna först “tre till fyra knallar liknande det starkaste åskslag, därpå ett rassel, som om en mängd åkdon i fyrsprång sprängt förbi eller som om man på en gång utstjälpt en mängd stenlass”.  Sedan tycktes man höra ett ljud “liksom en orgel hade spelat, så ett väsande, stundom övergående till småningom bortdöende flöjttoner”.
 

Lårstaviken. Fittja socken, Enköpings kommun, Uppland. 20140716. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

En person som höll på att fiska ute på den istäckta Lårstaviken, mellan Hässle gård och Wiks slott, såg en medelstor sten komma i en vertikal bana och slå ner tätt intill honom på isen. När han plockade upp stenen noterade han att den var så varm som om den hade varit utsatt för “solbaddet” under en varm sommardag.
 

Wiks slott vid Lårstaviken. Balingsta socken, Uppsala kommun, Uppland. 20140716. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

En kvinna, i närheten av Fittja prästgård, rusade ut ur sin stuga i tron att hon hade fått soteld i skorstenen. Hon kastade en blick upp mot himlen och fick se en sten komma “neddansandes”. Den strök tätt förbi henne med ett visslande ljud och slog i marken knappt åtta meter norr om henne.
En person som var på väg hem från Vagnhärads kyrka, i Södermanland, observerade en meteor, “som med ett ganska starkt, blek-blått sken bågformigt gick från söder till norr”.
 

 Illustration meteorit (Pixabay). Wikimedia commons

 

En person i Årke, nordväst om Hessle, hade sett “alldeles som eldröda strålar ur ett framkommande ljusrödt något skumt moln”.
Dessa vittnesuppgifter har jag bland annat hämtat ur avhandlingen Meteorstensfallet vid Hessle den 1:sta januari 1869 av Adolf Erik Nordenskiöld. 

 

Upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld. Målning av Georg von Rosen (1886). 

Foto: Nationalmuseum, Stockholm. Wikimedia commons.

 

Han är ju mest känd för att ha seglat genom nordostpassagen med skeppet Vega under åren 1878 till 1880, men han var även verksam som geolog och mineralog.
 

Det var en stor meteor som hade orsakat ljus- och ljudexplosionerna när den med hög hastighet trängde in i atmosfären från sydost över Mellansverige. Den splittrades i flera hundra mindre bitar. 

 

Karta över meteorstensfallet vid Hessle. Ur boken “Studier och forskningar föranledda av mina resor i höga Norden” av A. E. Nordenskiöld (1883).

OBS! Klicka på bilden för att komma till hela kartan (som kan förstoras).

 

Dessa bildade ett avlångt, ellipsformat, nedslagsområde med en bredd av 5 kilometer och en längd av nära 16 kilometer. Det sträckte sig i en riktning från Arnö i sydost upp till Balingsta i nordväst. 

Det första meteoritnedfallet som skulle komma att dokumenteras i Sverige hade inträffat. Det fick sedermera namnet Hesslemeteoriterna (den gamla stavningen på Hässle). Ingen människa skadades lyckligtvis av meteoritregnet.

Vetenskapsmännen rycker ut

 
Efter drygt en vecka anlände forskare från Uppsala universitet, och från Riksmuseet i Stockholm, till platsen. Tack vare att lokalbefolkningen utlovades belöning för upphittade meteoriter kunde man räkna in 660 stenar, eller fragment av stenar. 

 

Stenmeteoriter från Hessle, Sverige. Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm.

(Fototillstånd: se “Fotografera på museet”)

 

 

Meteorstenarna “äro på ytan svarta, inuti ljusgrå samt så porösa, att de häfta på tungan och genast uppsupa det vatten som gjutes på den friska brottytan”, konstaterade Nordenskiöld. Den sammanlagda vikten uppgick till cirka 21 kilogram. 

 

 

Den största stenen hittade man i nordväst, uppe vid Årke gård. Den vägde 1,79 kilogram. 

 

 

De minsta bitarna, på bara några centigram, hittade man i sydost runt Arnö. Där hittade man också “svarta fragment av stenar som löstes upp till en kaffesumpliknande massa när man tog upp dem”. De större meteoritdelarna färdades alltså längst genom luften. Det är samma fenomen som när man kastar en handfull småsten av olika storlek. De större stenkornen färdas längst.
 

Meteoriter delas grovt in i de tre grupperna stenmeteoriter, järn-stenmeteoriter och järnmeteoriter. 

 

 Hesslemeteoriter. Ur avhandlingen “Meteorstensfallet vid Hessle den 1:sta januari 1869” 

av A. E. Nordenskiöld.

 

Hesslemeteoriterna är klassificerade som stenmeteoriter av undergruppen vanliga kondriter H5. Kondriter innehåller så kallade kondruler. Namnet kommer från den antika grekiskans χόνδρος, choʹndros (’korn’, ’gryn’, ’brosk’).

 

 Kondruler i meteoriten Grassland. Upphittad 1964, Texas, USA. Wikimedia commons

 

 

Kondrulerna är millimeterstora, sfäriska korn, som uppskattas ha en ålder av 4,6 miljarder år, dvs lika gamla som vårt solsystem. De består av olivin och ortopyroxen. De övriga delarna av meteoriterna består av bland annat troilit, plagioklas och järn/nickel. Kondriterna delas upp i undergrupperna H, L och LL beroende på mängden metallinnehåll. H betyder högt metallinnehåll (12-21% järn-nickel), L står för lågt metallinnehåll (5-10%) och LL (ungefär 2%). 

 

 Stenmeteoriter från Hessle, Sverige. Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm.

(Fototillstånd: se “Fotografera på museet”)

 

Många av Hesslemeteoriterna förvaras på Naturhistoriska riksmuseet. Närmare bestämt 204 katalognummer.

Över till nutiden: Ådalenmeteoriten

 

Ådalen och Hessle. Två platser med meteoritnedslag. Google Maps.

 

Knappt 152 år efter Hesslemeteoriternas nedslag fick området ytterligare besök från rymden. Tre mil nordväst om Hessle, på ägorna till Refvelsta gods, nära Ådalen, utanför Enköping, slog en järnmeteorit ner den 7 november 2020. Nedslaget föregicks av ett ljusfenomen. Klockan 22:27 lystes himlen upp av en ljusstark meteor, en s.k. bolid, under tre sekunder. Det kraftiga ljusskenet observerades av kameranätverk i Norge, Finland och Danmark. I Larvik, i Norge, såg man hur den brinnande meteoren sköt fram genom atmosfären. 

 

All-sky camera vid Institutet för rymdfysik i Kiruna. 

Foto: Rick McGregor, IRF (non commercial purpose).

 

 

På grund av molnighet över Uppland kunde det svenska meteornätverket inte observera fenomenet (förutom som en liten prick på kameran i Umeå). Några lokalbor funderade på om det kunde vara en kärnvapenexplosion eller om det var smällen från ett trasigt avgasrör på grannens epatraktor som de hörde.
Med hjälp av bilder från de norska nätverkskamerorna gjorde Eric Stempels, astronom vid Uppsala universitet, en fallberäkning och fick snart fram en tänkbar nedslagsplats. Det visade sig vara ett fyra kvadratkilometer stort område norr om Enköping. De båda meteoritletande geologerna Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist var några av alla de förhoppningsfulla personer som gav sig ut i landskapet för att försöka hitta delar av meteoriten. Andreas och Anders insåg snart att de behövde komma fram till en mer exakt nedslagsplats. Anders kunde, med hjälp av en film som hade spelats in av en privatpersons dörrklocka i Växjö, göra nya beräkningar. Därmed flyttades nedslagsplatsen ungefär en kilometer österut.
Den 5 december 2020 hittade Anders och Andreas en 14 kilogram tung och 30 cm lång järnmeteorit i nedslagsområdet. Meteoriten låg delvis nedsjunken i mossa. Den har fullt med små gropar som liknar tumavtryck. 

 

Regmaglypter på meteoriten NWA 13202, en L4-kondrit från North West Africa. Fotocredit: Steve Jurvetson, Los Altos, USA. Wikimedia commons: Creative Commons Attribution 2.0 Generic

 

 

Det är s.k. regmaglypter, som uppstod när meteoritens yta smälte vid färden ner genom atmosfären. Dess mörka yta består av en tunn smältskorpa, som på sina ställen har fallit bort. På ena sidan är den något tillplattad som resultat av att den kolliderade med ett stenblock vid kraschlandningen. Man uppskattar att denna meteorit är den största delen av den ursprungliga 8 ton tunga meteoroiden som trängde in i atmosfären med en hastighet av 15 - 20 kilometer i sekunden. Det så kallade eldklotcentret CNEOS i USA hade nämligen fått en mätning av ljusstyrkan från en amerikansk spionsatellit och det pekade på en ingångsmassa kring 8000 kilogram. 

 

 Asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Källa: Inner Solar System av Mdf. Wikimedia commons.

 

 

Troligen härstammar meteoriten från asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter. En första översiktlig undersökning av meteoritens yta visade att den innehåller, förutom järn, cirka 10 procent nickel och är förmodligen en så kallad oktahedrit. De tillhör den vanligaste formen av järnmeteoriter.
Det är det första fyndet någonsin i Sverige av en järnmeteorit, som först blev observerad, och som man sedan lyckades hitta.
Meteoriten har ännu inte fått något officiellt namn, men arbetsnamnet är Ådalen efter nedslagsplatsen. Den förvaras för närvarande på Naturhistoriska riksmuseet.

Ps. Jag har tyvärr inga rättigheter till fotografier av Ådalenmeteoriten, eller av dess upphittare, så jag får hänvisa till Naturhistoriska riksmuseets hemsida.

 
Dags för juristerna

 
Ägaren till marken, där meteoriten hittades, Johan Benzelstierna von Engeström, på Refvelsta gods, hävdade att “det inte är en del av allemansrätten att plocka sten från andras mark”. Han och de båda meteoritletarna blev därmed oense om vem som hade äganderätten till meteoriten. 

 

 Sveriges Rikes Lag. Foto: Wolters Kluwer. Wikimedia commons

 

 

Tvisten nådde till slut Uppsala tingsrätt där dom föll den 20 december 2022: “Man anser att meteoriten inte blivit en del av den fastighet den fallit på och att stenen därmed var lös egendom utan ägare. Äganderätten ska därför tillfalla upphittarna”.
Rådmannen Markus Tengblad säger i ett pressmeddelande att “tingsrätten gör sammantaget bedömningen att en nyss fallen meteorit inte är en del av fastigheten som den har landat på”. Vidare säger Tengblad att allemansrätten ger var och en rätt “att leta efter meteoriter på annans mark, så länge fastigheten inte skadas. Detta gäller oberoende av en meteorits värde”.
Benzelstierna von Engeström meddelade att han kommer att överklaga domen.
Under tiden ligger meteoriten på Naturhistoriska riksmuseet i ett specialskåp med larmade dörrar och är därmed utom räckhåll för både forskare och allmänheten. Inga geologiska undersökningar av järnmeteoriten får utföras så länge tvisten pågår. 

 

[Uppdatering 2024-03-21]: Svea hovrätt beslutade att äganderätten till meteoriten skulle tillfalla markägaren Johan Benzelstierna von Engeström på Refvelsta gods.
"Vi har gjort bedömningen att det som ligger närmast till hands är att betrakta meteoriter eller rymdstenar som en del av fast egendom precis som andra stenar även om det intuitivt kan kännas som att en meteorit är någonting främmande för jorden", säger hovrättsrådet Robert Green.
Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist dömdes att betala knappt 600 000 kronor i rättegångskostnader.
von Engeström säger att han ska deponera meteoriten till ett museum på livstid.
Läs mer Svea Hovrätt, SVT, DN, TV4

 

[Uppdatering 2024-05-27]: Den 28 maj sänds den 60 min långa tv-dokumentären "Meteoriten" i SVT 1 kl 20:00. Den berättar om fyndet av järnmeteoriten och de efterföljande juridiska turerna. Geologerna Anders Zetterqvist och Andreas Forsberg valde att överklaga till Högsta domstolen i april i år. HD kan nu antingen bevilja prövningstillstånd, och därmed ta upp målet, eller neka överklagan och då gäller domen från Svea hovrätt.
Filmen är gjord av Johan Palmgren och Isabel Andersson, och kan även ses på SVT Play till 26 maj 2027. Producerat av Vindelfilm i samproduktion med SVT och Film i Stockholm. Läs mer SVT

 

[Uppdatering 2024-10-28]: Högsta domstolen har beslutat att ta upp fallet till prövning: "målet gäller frågan om upphittarna eller fastighetsägaren har bättre rätt till meteoriten. Mål: T 3007-24."

 

 Fotocredit: Mike Peel, permission CC-BY-SA-4.0. Wikimedia commons

 

Detta är ett foto på den 639 kilogram tunga Holsingermeteoriten, som är det största fragmentet efter den 45 meter stora meteoren som skapade Meteor Crater i Arizona, USA. Enligt tidskriften Populär astronomi liknar Holsingermeteoriten och Ådalenmeteoriten varandra.
 

Källor:
Avhandlingen Meteorstensfallet vid Hessle den 1:sta januari 1869, av Adolf Erik Nordenskiöld, inlämnad till Kongl. Vet. Akad. Den 13 oktober 1869. Utgiven 1870.
Artikeln Hesslemeteoriterna, av Margareta Westlund, Populär astronomi, 2019.
Avhandlingen Om meteorstensfallet vid Hessle den 1 januari 1869, av Karl August Fredholm, 1869.
Boken Fält av Lotta Lotass, 2022.
Artikeln Om meteorstensfallet vid Hessle i Uppland, i Ny Illustrerad Tidning, 1869.
YouTube-filmen The famous Hessle Chondrite Meteorite at the Evolution Museum in Uppsala, https://www.youtube.com/watch?v=H4lpiyhrhRI
YouTube-filmen The Hessle Meteorite, 1869 Fall near Uppsala, https://www.youtube.com/watch?v=ghDSie-qr8I&t=0s
Artikeln Den stenhårda striden, av Kristin Karlsson (text) och Magnus Bergström (foto) i tidskriften Filter nr 82, oktober/november 2021.
Artikeln Novemberboliden över Sverige, av Eric Stempels i tidskriften Telescopium nr 1, 2021.
Artikeln Höstens meteorit är funnen av Joachim Wiegert i Populär astronomi https://www.popularastronomi.se/2021/02/hostens-meteorit-ar-funnen/
Notisen Spektakulärt fynd av järnmeteorit i Uppland, på Naturhistoriska riksmuseets webbsida: https://www.nrm.se/forskningochsamlingar/forskningsnyheter/arkivforskningsnyheter/2021/forskningsnyheter2021/spektakulartfyndavjarnmeteoritiuppland.9008208.html
Artikeln 14 kilos rymdsten hittad efter ljuset som skrämde hundratusentals, av Clas Svahn i Dagens Nyheter 2021-02-23: https://www.dn.se/sverige/14-kilos-rymdsten-hittad-efter-ljuset-som-skramde-hundratusentals/?fbclid=IwAR3uLa3aGs5wFP1uH6Ra6ExC5YwdPYFn6Ib8N7ChQoyQaK9thXyWxopse3k
Artikeln Jakten på meteoriten, av Eric Stempels, i Fysikaktuellt nr 1- 2022, s. 5 ff

 

 

STENEN FRÅN MÅNEN

 

Månmeteoriten NWA 11273 (2018-02-01). 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Den här lilla meteoriten är från månen

Nej, den är inte hämtad till jorden av någon av de sex Apollo-expeditionerna mellan åren 1969 och 1972

 

Astronauten Harrison Schmitt tar månprover 12 december 1972, Apollo 17. Fotocredit: Eugene A. Cernan, NASA. Wikimedia commons

och inte av de tre obemannade sovjetiska Luna-sonderna i början av 1970-talet 

 

Månsonden Luna 16 på sovjetiskt frimärke 1970. 

Skannat av Andrew Butko. Wikimedia commons

 och inte heller av den kinesiska sonden Chang´e-5 år 2020 

 

Kinesiska månsonden Chang´e-5. 

Credit illustration: China News Service. Wikimedia commons

Meteoriten kallas NWA 11273 och hittades år 2017 på en plats nära Tindouf i Algeriet (NWA står för North West Africa). 

 

Fyndplats för NWA 11273 nära orten Tindouf i Algeriet.

Meteoritdelar till en totalvikt av 2,8 kg grävdes fram. Stenen består bland annat av mineralerna anortit, olivin, pigeonit, augit, kromit, kamacit, taenit och troilit.

 

Månmeteoriten NWA 11273, slipat exemplar. 

Fotocredit: Steve Jurvetson. Wikimedia commons

Den är klassificerad som fältspatisk regolit breccia. De ljusa partierna i meteoriten består av bergarten anortosit (ibland kallad labradorsten). Den består till 90% av fältspat (plagioklas).
År 2018 skickade jag efter en mycket liten bit av månstenen från The Meteorite Market i Port Townsend i USA. Den är 9 mm bred, 2 mm tjock och väger 0,321 gram.

Vad är definitionen på en månmeteorit?
 

Illustration av asteroidnedslag på månen. 

Credt: Tim Wetherell, Australian National University. Wikimedia commons

 

Månmeteoriter är stenar, hittade på jorden, som har blivit utslungade från månen i samband med ett nedslag av en meteoroid, eller möjligen en komet. (Definition på meteoroid, meteor och meteorit)

Månlandskapet
 

Månens framsida. Lunar Reconnaissance Orbiter. 

Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

Månytan består framför allt av två olika typer. Dels de ljusa områdena, så kallade “högländer” (terrae på latin, terra i singularis), dels de mörka områdena, så kallade “hav” (maria på latin, mare i singularis). Förr i tiden trodde man att de mörka områdena bestod av vatten. De latinska beteckningarna “terra” och “mare” föreslogs av den tyske astronomen Johannes Kepler i början av 1600-talet.  

Månkarta från 1651 av astronomen Giovanni Battista Riccioli. Wikimedia commons

 

På så vis fick vi namn som exempelvis Mare Serenitatis (Klarhetens hav) och Mare Tranquillitatis (Stillhetens hav). De namngavs år 1651 av den italienske astronomen Giovanni Battista Riccioli på månkartan Almagestum Novum. Han namngav många strukturer på månen och kartan som han använde som underlag var ritad av Francesco Maria Grimaldi. 

 

Mare Serenitatis och Mare Tranquillitatis. 

Fotomosaik av Lunar Reconnaissance Orbiter. 

Credit: NASA. Wikimedia commons

 

Apollo 11 landade i Mare Tranquillitatis 20 juli 1969. Högländerna är mycket gamla och består av anortosit. Haven formades av uppstigande magma från månens inre som fyllde stora nedslagskratrar och diverse andra fördjupningar. Haven består framför allt av basalt och återfinns i huvudsak på månens framsida.
 

Buzz Aldrins fotspår på månytan år 1969. 

NASA. Metropolitan Museum of Art. Wikimedia commons

Hela månytan är täckt av ett flera meter tjockt lager av stoft, kallat regolit, vilket bildas när månytan pulveriseras vid de ständigt pågående nedslagen av olika stora delar av asteroider och kometer.

Hur tar sig månmeteoriten till jorden?
 

Kratern Daedalus på månens baksida sedd från Apollo 11. 

Fotocredit NASA. Wikimedia commons

 

Eftersom månen är mycket mindre än jorden är dess gravitation också mycket mindre. Månens så kallade flykthastighet är 2,4 km/s (i jämförelse med jordens 11,2 km/s). 

 

Enligt NASA slog en 0,3 m meteorit ner på månytan den 17 mars 2013 

och skapade en 20 meter vid krater. Wikimedia commons

 

Det innebär att om en sten accelereras, i samband med nedslaget, till flykthastigheten eller högre, kan den slita sig loss från månens gravitation. Dessutom har månen ingen atmosfär som bromsar “flykten”.
 

Hell Q-kratern på månen (2018-05-29). Lunar Reconnaissance Orbiter. 

Fotocredit: NASA/GSFC/Arizona State University. Wikimedia commons

 

Den unga månkratern Hell Q, som är 3,4 kilometer stor, är ett exempel på ett tillräckligt kraftigt nedslag som kunde ha skickat månmaterial ut i rymden. (Kratern är uppkallad efter den ungerske 1700-tals-astronomen Maximilian Hell).
Väl ute i rymden fångas månmeteoriten av antingen jordens eller solens gravitationsfält och kommer att kretsa runt dessa himlakroppar.
Tack vare att man kan mäta under hur lång tid månmeteoriterna har varit utsatta för kosmisk strålning kan man räkna ut hur länge sedan det var som meteoriterna lämnade månen. Kretsar månstenen runt jorden kommer den att falla ner på vår planet efter allt från några få år till tiotusentals år. De som hamnar i banor runt solen kan eventuellt också landa på jorden, men då dröjer det flera miljontals år.
Rekordet har meteoriten Dhofar 025. Det tog mellan 13 och 20 miljoner år innan den landade i Oman. Den hittades den 5 mars 2000.

Den första meteoriten som identifierades som en månmeteorit
 

Allan Hills Antarktis. Kartcredit: Alexrk2. 

Originaldata: MODIS Mosaic of Antarctica image map. 

National Snow and Ice Data Center. Wikimedia commons

 

Den 18 januari 1982 färdades en grupp amerikanska forskare på snöskotrar över ett isfält nära Allan Hills i Viktorias land på Antarktis. Deras uppdrag var att undersöka istäckets form. De var inte specifikt ute på meteoritjakt. Sikten var dålig på grund av en snöstorm så det var en slump att en av deltagarna fick syn på en liten meteorit av ett plommons storlek. Upphittaren, John Schutt, som hade stor erfarenhet av meteoritjakt på Antarktis, noterade att stenen inte liknade andra meteoriter som han hade sett. Därför plockade han upp den. Vädret försämrades snabbt så något ytterligare fältarbete var omöjligt.
 

Månmeteoriten Allan Hills 81005. Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

Den lilla meteoriten på 31,4 gram fick beteckningen ALH 81005 (Alan Hills 81005). Tunna skivor av den delades ut till 22 olika forskargrupper. 

 

Astronauten John W. Young hoppar 42 centimeter högt på månen 21 april 1972. Apollo 16. Fotocredit: Charles M. Duke Jr, NASA. Wikimedia commons

 

Vid en vetenskapskonferens 1983 i Houston, Texas, rapporterade man att ALH 81005 hade stora likheter med de månstenar som Apollo-astronauterna hade hämtat hem (närmare bestämt det material som Apollo 16-astronauterna John Young och Charles Duke grävde fram i Descartes Highlands). ALH 81005 blev därmed den första månmeteoriten som identifierades på jorden. Men man hade faktiskt hittat tre månmeteoriter tidigare utan att inse deras ursprung. En japansk forskargrupp hade hittat den första månmeteoriten den 20 november 1979 på isfälten nära Yamato-bergen i Antarktis. Stenen fick beteckningen Yamato 791197. Men vid upptäckten insåg man alltså inte att den kom från månen.

Var kan man hitta månmeteoriter?
 

På jakt efter meteoriter vid Miller Range, Antarktis. 

Fotocredit: NASA/Cindy Evans. Wikimedia commons

De flesta månmeteoriter har hittills hittats i Antarktis, Nordafrika och i sultanatet Oman, på Arabiska halvön. Ingen har ännu hittats i Nordamerika, Sydamerika eller i Europa. Rent statistiskt bör det ha landat månmeteoriter där också, men sannolikheten att hitta en månmeteorit i ett tempererat klimat är mycket liten. 

 

På jakt efter meteoriter i Dhofar-öknen i Oman. 

Fotocredit: Marek Woźniak. Wikimedia commons

 

Månmeteoriterna har hittats på platser där det normalt är lätt att hitta även andra sorters meteoriter. Alla dessa platser består av torra ökenområden där jordiska stenar är ovanliga, och där meteoriter inte utsätts för vatten och vittrar bort. 

 

Meteoritjakt i Antarktis, U.S. Antarctic Search for Meteorites (ANSMET)-expedition. 

Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

 

De områden på Antarktis där man hittar meteoriter, framför allt utefter Transantarktiska bergen, kan betraktas som isöknar, kalla och torra.

Två ovanliga upptäcktshistorier
 

Nedslagsplats månmeteoriten Oued Awlitis i Västsahra. Credit: Google Earth

 

En lite udda plats för en månmeteorit var i roten av ett dött träd vid platsen Oued Awlitis i Västsahara. Det var i januari 2014 som en grupp meteoritjägare skulle laga mat vid sidan av vägen. När de skulle leta efter ved till en eldstad blev Zaid Oussaid den lycklige upptäckaren av meteoriten i trädet.  Två stora fragment hittades som vägde 432 gram tillsammans. Månmeteoriten fick namnet Oued Awlitis 001. När man senare undersökte meteoriten i laboratorium hittade man ett nytt mineral, som fick namnet donwilhelmsit. 

 

Geologen Don Wilhelms. Foto: public domain USGS

Mineralet består av kalcium, aluminium, kisel och syre och är uppkallat efter den amerikanske geologen Don Edward Wilhelms (född 1930). Han arbetade med karteringen av månen och med den geologiska utbildningen av Apolloastronauterna. Vid nedslaget på månen blev månmeteoriten utsatt för ett tryck som motsvarar det tryck som finns 400 kilometer ner i jordens inre. Teoretiskt skulle donwilhelmsit också kunna finnas där nere vilket skulle kunna ge forskarna ökad kunskap om tillståndet nere i jordens mantel.

Ett lite annorlunda verktyg vid meteoritjakt är en ficklampa. En sådan fick Luc Labenne användning för när han nattetid i april 2008 lyckades hitta en månmeteorit i öknen vid Zufar i Oman. Meteoriten fick namnet Shişr 166 och den vägde knappt 129 gram. Det är den enda månmeteoriten som har hittats på natten.

Hur döper man meteoriter? 

Alla sorters meteoriter (alltså inte bara månmeteoriter) namnges efter fyndplatsen. Det finns riktlinjer, utgivna av The Meteoritical Society, som ska hjälpa till när man ska välja ett lämpligt namn: Guidelines for meteorite nomenclature
Förutom de meteoritnamn som omnämns i det här webb-inlägget så finns t.ex. Calcalong Creek (Wiluna District, Western Australia) och Larkman Nunatak (Transantarktiska bergen, Antarktis) och Ouargla (Algeriet).

Bevis för meteoriternas härkomst 

 

Apollo 12-månsten. Fotocredit: Cleveland Museum of Natural History, Ohio, USA. 

Wikimedia commons

 

Att man vet att månmeteoriterna verkligen kommer från månen vilar på jämförelser med Apollo-proverna när det gäller mineralogin, den kemiska sammansättningen och isotopsammansättningen. Om man sågar itu en månmeteorit har t.o.m. en expert på meteoriter svårt att skilja den från en vanlig jordsten. 

 

Månmeteoriten Sayh al Uhaymir 169. Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

 

Däremot kan man ofta se att meteoriten har kommit från rymden då dess yttre har smält vid den höga hastigheten genom jordatmosfären och bildat en tunn, kolsvart skorpa. Men månmeteoriter i heta öknar kan få ytskorpan bortblästrad av sandstormar. Samlare vet att de flesta meteoriter attraherar en magnet, eftersom de innehåller järn och nickel. Månmeteoriter innehåller mycket små mängder av metallerna, så de drar inte till sig en magnet. Den mindre metallmängden gör också att månmeteoriter inte är lika tunga som de flesta andra meteoriter med liknande storlek. På grund av att månmeteoriterna är snarlika vanliga jordstenar krävs det kostsamma och tidskrävande tester för att slutligen bevisa att den upphittade stenen är från månen.

Månstenarnas klassifikation och beståndsdelar 

 

Månmeteoriten NWA 8586 hittades i Mauretanien 2014 och väger 650 gram. 

Fotocredit: James St. John. Wikimedia commons

 

Månstenar klassificeras efter de mineraler de innehåller (mineralogi), hur mineralkornen sätts samman (textur), hur bergarten bildades (petrologi) och deras kemiska sammansättning (kemi). Dessa olika parametrar orsakar ibland förvirring eftersom en geokemist kan kalla en given bergart “fältspatisk” (dominerande mineral) eller “aluminiumrik” (kemisk sammansättning) medan en petrolog kan kalla samma bergart för “anortosit” (mineralproportioner och underförstådd form av bildning) eller “regolit breccia” (textur och typ av bergkomponenter). Breccian har bildats vid sammansmältningen av lösa fragment som krossades av stötvågen vid nedslaget på månen. Majoriteten av alla månstenar (hämtade från månen eller hittade på jorden) består av anortosit (höglandsbergart).

Var någonstans på månen kommer månmeteoriterna ifrån? 

 

Topografiska kartor över månens framsida och baksida. Lunar Orbiter Laser Altimeter. Bildbearbetning: Mark A. Wieczorek. Credit: NASA. Wikimedia commons

 

Man kan räkna ut att månmeteoriterna härrör från många olika nedslag på månen. Variationen på utseendet och uppbyggnaden av månmeteoriterna överskrider motsvarande värden på de månstenar som insamlades av Apollo-expeditionerna. På så vis ger månmeteoriterna en bredare inblick i månens geologi än de få punkter där Apolloastronauterna tog sina prover. 

Månens baksida. Lunar Reconnaissance Orbiter. 

Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

Man utgår ifrån att sannolikheten är likvärdig för att månmeteoriterna härstammar från månens framsida som från dess baksida. Men man har bara små möjligheter att skilja ut dem. 

 

Månmeteoriten Sayh al Uhaymir 169. Fyndplatsen i Oman 16 januari 2002. 

Fotocredit: NASA. Wikimedia commons

 

Hittills har man inte med bestämdhet kunnat knyta någon av meteoriterna till en speciell plats på månen. År 2004 framförde emellertid geologen Edwin Gnos, vid Institut für Geologie i Bern, Schweiz, teorin att den 206 gram tunga månmeteoriten vid namn Sayh al Uhaymir 169 (som han hittade i Oman i januari 2002) härrörde från ett område i närheten av kratern Lalande. 

Månkratern Lalande. Fotocredit: Apollo 16, NASA (bearbetad av James Stuby). 

Wikimedia commons

 

Den lilla kratern ligger på den östra kanten av Mare Insularum och är uppkallad efter den franske astronomen Jérôme Lalande. Stenen består av smält breccia med en hög koncentration av torium. Med hjälp av isotopanalyser har man lyckats följa dess komplexa historia. Den har daterats till 3,9 miljarder år och fick vara med om flera meteoritnedslag. Vid det fjärde tillfället slungades slutligen stenen ut från månen. Detta ska ha hänt senare än för 340 000 år sedan och månstenen föll ner på jorden för ungefär 9 700 år sedan.

Hur stora är månmeteoriterna?

Rekordet som den enskilt största meteoriten innehar Northwest Africa 12760 som väger 58,1 kg. De minsta meteoriterna har man hittat i Antarktis och i Oman och de väger bara några få gram.

Hur många månmeteoriter har man hittat på jorden?

Månmeteoriten Dar al Gani 400. Fotocredit: Jon Taylor. Wikimedia commons

Enligt en lista från 29 maj 2022 finns det 541 namngivna månmeteoriter. Problemet är att flera av dem kan ha tillhört samma meteoroid som färdades till jorden. Vid nedslaget på jorden splittrades den ursprungliga stenen. Om man tar hänsyn till detta minskar antalet ursprungliga stenar till cirka 150.
Månmeteoriter är utomordentligt ovanliga. Om man till exempel jämför med alla sorters namngivna meteoriter som har hittats enbart i Antarktis (cirka 42 000) är bara 1 av 1000 från månen. (1 av 1400 är från Mars. Läs om Marsmeteoriter). Hittills har man hittat 893,8 kg månmeteoriter på jorden (uppdaterat 29 maj 2022).

Hur mycket månmaterial hämtade de olika rymdexpeditionerna hem?

Apolloastronauterna hämtade hem 381,7 kg månsten (Apollo 11, 12, 14, 15, 16 och 17), Lunasonderna fick med sig 0,3 kg (Luna 16, 20 och 24) och Chang´e-5 hade en last av drygt 1,7 kg.

En avslutande kommentar om NWA 11273 

Spektroskopiska undersökningar av material från NWA 11273-meteoriten vid Baskiens universitet i Leioa, Spanien (rapport år 2019), bekräftade bland annat förekomsten av kamacit. Det nya var att man även kunde visa spår av chockad zirkon. Det kunde ge en uppfattning om hur stort trycket var vid nedslaget på månen. Mineralet zirkon ändrar nämligen kristallstruktur när det utsätts för tryck. Man kom fram till ett värde på 20 GigaPascal (= 20 miljarder Pascal). Om man jämför med trycket vid havsnivån här på jorden så är det tvåhundratusen gånger högre tryck. Enheten Pascal är förresten uppkallad efter matematikern och fysikern Blaise Pascal. Trots det höga trycket kan det inte skapa en krater som är tillräckligt djup för att nå ner till månens mantel där kamacit-mineralet skulle kunna finnas. Av det drar forskarna slutsatsen att kamaciten härrör från himlakroppen som slog ner på månen.

Månmeteoriten NWA 11273 (2018-02-01). 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Det var alltså lättare för mig att få tag i en sten från månen än det var för Neil Armstrong & Co

Källor:
Raman spectroscopy on the new Northwest Africa 11273 lunar meteorite, J. Huidobro m.fl., 50th Lunar and Planetary Science Conference, 2019
Artikeln Lunar rocks sheds new light on the Moon, Isabelle Dumé, Physics world, 2004
Washington University in St. Louis, https://sites.wustl.edu/meteoritesite/items/lunar-meteorites/
Artikeln Pinpointing the source of a Lunar meteorite, Edwin Gnos m.fl., Science, 2004.
Tech Explorist, https://www.techexplorist.com/scientists-discovered-high-pressure-mineral-lunar-meteorite/35991/
Meteorites and their parent planets, Harry Y. McSween, Jr., 2000.
Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008
Asteroids – Relics of an ancient time, Michael K. Shepard, 2015
Wikipedia
The Meteoritical Bulletin nr 106, https://www.lpi.usra.edu/meteor/
Lista över månmeteoriter: http://meteorites.wustl.edu/lunar/moon_meteorites_list_alpha.htm
Artikeln Space rocks on display at Geoscience Australia, Jonathan Clarke och Steven Petkovski, Preview, 2019