lördag 20 september 2008

GREBY GRAVFÄLT





Skotska krigare ska här ligga begravda

Artikeln uppdaterad 20 januari 2013

Ligger det någon sanning bakom legenden som säger att det ska ligga stupade skotska krigare i högarna vid Greby?

Greby gravfält ligger drygt en halv kilometer nordost om Grebbestad, i Tanums socken, och är Bohusläns största gravfält. Det har fornlämningsnummer 734 i Tanums socken. Latitud 58,7004 grader nord, longitud 11,2606 grader öst (WGS84). Greby har givit namn åt orten Grebbestad. ”Gre” kommer av det fornnordiska ordet ”grjot” och det betyder ”stenig mark”.















Enligt Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök har det en utsträckning på ”300 x 210 meter i nordöstlig-sydvästlig riktning, bestående av 68 högar, 54 långhögar, 47 runda stensättningar, 12 ovala stensättningar och 38 resta stenar, varav 28 resta på högar och stensättningar. Högarna är mellan 4 och 14 meter i diameter och har en höjd av 0,4 till 1,25 meter. Långhögarna är 7 till 25 meter långa och 4 till 7 meter breda. Större delen av fornlämningarna är övervuxna med gräs och ljung.”
Det är de resta stenarna som framförallt drar till sig uppmärksamheten. De är ända upp till 4,5 meter höga. I gravfältets norra del finns en grupp med fyra resta hällar som väcker förundran. Man känner inte till deras betydelse.

På gravfältets moränmark växer det gräs, ljung och enstaka enar. I södra delen finns det björk, tall och ek. I mitten av augusti, varje år, slår man gräset och forslar bort det från området. Detta gör man för att gräset inte ska göda marken. I mager jord trivs nämligen arter som tillhör den gamla ängsfloran. Det ger i sin tur ett bra livsrum för fjärilar, som till exempel ljungblåvingar och guldvingar.

År 1873 undersöktes elva av gravhögarna av arkeologen Oscar Montelius. Han kom fram till att gravarna var från järnåldern, närmare bestämt från 400- och 500-talen e. Kr. Högarna bestod överst av sand och jord och därunder träffade han på ett lager av stora stenar. Längst ner i botten fann han kol, som förmodligen var rester efter likbål. I varje hög fanns en urna med den avlidnes brända ben, och där fanns även enkla gravgåvor i form av till exempel glaspärlor och kammar av ben.
Man grävde också fram ett dekorerat keramikkärl, som var försett med ett öra. Liknande kärl har man också hittat i Skottland. Skulle det kunna tyda på att skottar var begravda här? I en av högarna hittade man en lerkruka, i vars botten en vit glasbit var infattad. Fynd, med liknande design, har man hittat på ett par andra platser i Sverige, men även i Norge, Tyskland och England. Montelius hittade däremot inga svärd, eller andra vapen, som kunde tyda på att det här var en gravplats för krigare.

Hur var det då med de stupade skottarna? Enligt legenden landsteg en stor grupp fientliga krigare i Tanum och begav sig av på plundringståg upp genom Bullarebygden. När de skulle ta sig tillbaka till kusten blev de slagna flera gånger. En av de skotska härförarna sägs ha blivit dödad, och begravd, vid Valbrets grav. När de flyende krigarna hade nått Greby stod det slutliga slaget. Där dödades samtliga främmande krigare av ortsbefolkningen och där blev de också lagda till den sista vilan.


Uppdaterat 2013-01-20:
I boken Värt en omväg berättar Elisabeth Klingmark att de skotska krigarna anlände till Greby under ledning av två hövdingar vid namn Valbret och Kuse. När de passerade ett ställe som kallas Långevallspasset så anfölls de av bohuslänska småkungar, med en styrka av bönder från trakten. Skottarna tog till reträtt, men vid Tanums kyrka blev de anfallna igen, och det berättas att slaget blev så blodigt att bäcken i närheten av kyrkan färgades röd av de dödade och sårade. Bäcken fick därefter namnet Blodbäck. Det gick illa också för de två hövdingarna. Där Kuse stupade markerar en treuddig stensättning hans grav och marken däromkring kallas Kuseröd. Valbret dödades vid Prästmyren och fick sin sista vila i hällkistan Valbrets grav. Folksägnen ger också en alternativ förklaring till namnet Greby. Det ska komma av det ursprungliga namnet Grafby, som namn på stenarna som restes över den slagna skotska hären. Varje sägen med självaktning innehåller ju också en spökhistoria. Så även i Greby. Vid midnatt när stormen rasar över Bullaren kan man ännu höra stridsropen skalla!

Redan Montelius funderade över vem som skulle ha gett de slagna skottarna så fina gravar. ”Ej hafva de segrande nordborna gjort det. Derom kunna vi vara öfvertygade”, skrev han. I en artikel i Populär historia berättar artikelförfattaren Kristina Svensson om de båda arkeologerna Kristina och Lasse Bengtsson, från Göteborgs universitet, och deras forskning. De menar att det har legat en handelsplats vid Greby, men att den blev övergiven, kanske så tidigt som på 600-talet. Det är ett flertal saker som får dem att dra den slutsatsen. Förutom det stora antalet gravar, och den utländska keramiken, så är det landskapets förändring, på grund av landhöjningen, som de ser som bevis för sin teori. Under järnåldern kunde man segla ända fram till gravfältet, som då kunde ha legat omgivet av handelsplatsen. Ett par ortsnamn utefter denna möjliga sjöväg, ger också ledtrådar: Edsviken ("ed" betyder ”drag” och tyder på ett grunt ställe där man var tvungen att dra båtarna) och Ladholmen (som är ett annat namn för ”lastholmen”, där båtarna lastades och lossades). Man har också gjort guldfynd i Greby. På två gårdar hittade man guldspiraler när man grävde diken. Guldspiraler användes i forntiden som betalningsmedel. Kristina och Lasse Bengtsson säger att det möjligtvis kan finnas ett korn av sanning i legenden om striden med skottarna, men en sak är säker: de slagna skottarna blev inte begravda på Greby gravfält.

Gravfältet ägs av Riksantikvarieämbetet och Vitterhetsakademien, och det är Tanums kommun och Länsstyrelsen i Västra Götalands län som vårdar platsen.



Fler bilder

Källor:
Informationsskyltar på platsen
Artikel i Populär Historia nr 8, 2008

Värt en omväg, Elisabeth Klingmark, 2002
Med arkeologen Sverige runt, 1987
Riksantikvarieämbetets hemsida Fornsök
https://app.raa.se/open/fornsok/

onsdag 17 september 2008

PONIATOWSKIS TJUR



Uranographia 1801

Stjärnbilden Poniatowskis tjur (Taurus Poniatovii på latin) skapades 1773 av abbé Martin Odlanicky Poczobout från Vilna (nuvarande Vilnius) i Litauen, för att hedra kung Stanislaw II August Poniatowski av Polen. Vid den tiden var Litauen en del av Polen. Poczobout arbetade som chef för kungliga astronomiska observatoriet i Vilnius.

Stjärnbilden bestod av 16 ljussvaga stjärnor öster om Ormbärarens (Ophiuchus) högra skuldra, nära gränsen till Örnen (Aquila) och Herkules. Poczobout tog med stjärnkonstellationen i sin bok Cahiers des observations astronomiques faites à l´Observatoire Royal de Vilna en 1773, som publicerades 1777.

Ungefär 4 grader öster om stjärnan Gamma Ophiuchi ligger en liten grupp av fem stjärnor i form av ett V (stjärnorna 73, 70, 68, 67 och 66 Ophiuchi). Dessa markerar ansiktet på Poniatowskis tjur. Det sägs att det var likheten med stjärngruppen Hyaderna, som bildar ansiktet i stjärnbilden Tjuren (Taurus), i zodiaken, som inspirerade Poczobout till att namnge stjärnbilden Poniatowskis tjur. Huvudstjärna är dubbelstjärnan 70 Ophiuchi, som ligger på 16,6 ljusårs avstånd från jorden. Den är en av de mest kända dubbelstjärnorna, upptäckt av William Herschel år 1779. Stjärnan 70 Ophiuchi A, är gul-orange av spektralklass K0, med magnitud 4,2. Kontrahenten, 70 Ophiuchi B, eller HD 165341, är en betydligt mindre, orangefärgad, stjärna av spektralklass K5, med en ljusstyrka på magnitud 6,0. De båda stjärnorna har en omloppstid på 88,4 år. I Poniatowskis tjur ligger den öppna stjärnhopen Melotte 186, som även kallas Collinder 359.

Stjärnbilden publicerades i några stjärnkartor, och på en himmelsglob, i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, men föll sen i glömska. Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande hade med den på sin himmelsglob 1779. Den fanns också med i Noel Andrés lilla planisfär, utgiven samma år, under namnet le Taureau de Poniatowski. Den förekom i Jean Fortins Atlas Céleste av år 1795. Johann Elert Bode hade först med den i sin stjärnkarta Stereographischer entwurf der gestirnten himmels från 1787, under namnet Der Poniatowskische Stier, och sen fick den sitt latinska namn, Taurus Poniatovii, i Bodes Uranographia år 1801.

Vem var då Stanislaw Poniatowski? Jo, han var Polens siste kung, mellan åren 1764 och 1795, och han levde mellan 1732 och 1798. Hans far hette också Stanislaw Poniatowski (mer om honom längre ner) och modern hette Konstancja Czartoryski. Unge Stanislaws morbröder hade stora planer för honom. 1754 skickade de honom till Sankt Petersburg, i diplomatiska ärenden. Där hade han en kärleksaffär med en tysk adelsdam, Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, som sedermera blev Rysslands kejsarinna, under namnet Katarina II (kallad Katarina den stora). När kung August III av Polen dog valdes Poniatowski, med handgriplig hjälp från Ryssland, till ny polsk kung. Stanislaw antog att han hade fullt stöd från Katarina och försökte genomföra en del reformer (bland annat avskaffandet av livegenskapen). Katarina var dock inte längre så betagen av Stanislaw och räknade honom bara som en marionett på den polska kungatronen. Polen var omgiven av de tre starka nationerna Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. Ingen av dessa länder såg med blida ögon på Poniatowskis reformförsök och i tre omgångar delade de upp Polen mellan sig. Efter den tredje delningen 1795 upphörde landet att existera som självständig stat (och återuppstod inte igen förrän 1918, efter första världskrigets slut). Poniatowski avgick som kung och levde sina sista dagar i Sankt Petersburg.

I åtminstone en bok, om astronomins historia, blandar författaren ihop kung Stanislaw Poniatowski med hans far, greve Stanislaw Poniatowski (1676-1762). Fadern är emellertid intressant eftersom han följde med Karl XII på dennes fälttåg i Europa. Peter Englund berättar i sin bok Poltava om hur Poniatowski tvingade två svenska skvadroner, som irrade runt utan mål, att följa med honom för att skydda kungen, som befann sig i en prekär situation. Chefen för kavalleristerna brydde sig inte om Poniatowskis uppmaning. Greven ”rev då upp sin värja och satte spetsen mot officerens bröst. Överväldigad av detta exempel på slavisk argumentationsteknik följde officeren och hans trupper den polske greven till kungens grupp.”

En del av stjärnorna i Poniatowskis tjur ingick i en ännu äldre stjärnbild, kallad Tigris, som skapades år 1613 av Petrus Plancius, men ingen av dessa båda stjärnbilder finns nu med i Internationella astronomiska unionens officiella lista över stjärnhimlens nuvarande 88 stjärnbilder, som stadfästes år 1930.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder


Källor:
Star Maps, Nick Kanas, 2007
Lost Stars, Morton Wagman, 2003
A Concise History of Poland, Lukowski och Zawadzki, 2001
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Poltava, Peter Englund, 1988
The Sky Explored, Deborah Warner, 1979
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1961
Astronomical Atlases Maps and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Geography of the Heavens, Elijah H. Burritt, 1842
Nationalencyklopedin
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto