lördag 7 februari 2009

ANUNDS HÖG






Är det här Bröt-Anunds sista viloplats?


Anundshögen, och dess omgivningar, som ligger cirka 5 kilometer nordöst om Västerås centrum, är ett av landets mest intressanta fornlämningsområden. Det här var ett kulturellt centrum i västra Mälardalen. Anundshögsområdet har fornlämningsnummer 431:1 i Västerås-Badelunda socken, och ligger på latitud 59,6306 grader nord och longitud 16,6460 grader öst (WGS84).



Här finns olika sorters fornlämningar från vitt skilda tidsepoker. Centrum i området är själva storhögen, som är Sveriges största gravhög. Här finns också två stora skeppssättningar och 3
stycken mindre. En runsten och en rad med 14 resta stenar står vid landsvägen, söder om högen. I området finns också 11 mindre gravhögar och 10 runda stensättningar. Fornlämningarna ligger på den så kallade Badelundaåsen, en rullstensås som sträcker sig från Siljanstrakten i norr till Nyköping i söder. På åsens krön gick en gammal ”riksväg” som var en viktig handelsväg under vikingatiden. Anundshögsområdet var centrum för en kunglig makt under järnåldern (500 f.Kr. – 1050 e.Kr.).



ANUNDSHÖGEN

Den stora Anunds hög är 9 meter hög och har en diameter på 64–68 meter. Dess volym är hela 12 000 kubikmeter. Den har ett avplanat krön och en trätrappa leder upp till toppen.

I maj 1998 påbörjades den första arkeologiska undersökningen av högen, under ledning av arkeolog Peter Bratt. Man grävde ett schakt fem meter in i dess sydvästra del och man gjorde även provborrningar från högens topp. Det visade sig då att högen är anlagd på en boplats, som är äldre än högen. I botten finns ett lager av lera och på det har de forntida människorna
anlagt gravbålet. Därefter har den kremerade kroppen täckts över med ett stenröse, som är 4,5 meter högt och 37 meter i diameter. Ovanpå detta har man lagt grästorvor och jord. På Riksantikvarieämbetets fornsökssida kan man läsa att man hittade några enstaka skärvor av odekorerad keramik, skörbrända stenar och en skörbränd löpare. Man hittade också en härd och kunde datera kolet i den till 210–540 e.Kr. vilket innebär att forskarna drar slutsatsen att högen är från folkvandringstid-vikingatid.

1788 kom några avskedade bränneridrängar från Västerås för att plundra gravhögen, men de gav upp när de nådde ner till stenröset i mitten. Det finns inga uppgifter som tyder på att de
skulle ha hittat något i högen. Hålet som de hade grävt fylldes inte igen förrän på 1970-talet.

Man vet inte vem som vilar under storhögen, men under årens lopp har man haft flera teorier. 1682 skriver prästen Nicolaus Tiblaeus att i Anundshögen ”een fuhl Jätte eller bärgtroll skall
hafwa hafft sin wåningh, den och sedermehra uthi hedna tijdh ähr dyrckat som een gud”. J. Peringskiöld skriver i Ättartal (tryckt 1725, men skrivet redan 1692): ”Bröt-Anund blef
dödslagen på Himmelshed, af en ijs och stenskärfwa som nederföll af ett fiäll, eller högt berg är begrafwen på Balunds ås, […] dess Hög kallad Anunda hög.” Olof Grau berättar följande år 1754: ”Uti denna hög är konung Anund eller Bröt-Amund begrafwen, som wid år Christi 730 skal reageradt och warit en af Hedna tidens berömligaste Konungar”.


Heimskringla och Snorre Sturlason


Vem var då denne Bröt-Anund? Ja, om han nu har varit en historisk person, vilket är omtvistat, så ska han ha levat under 600-talet och varit en av Ynglingaättens Uppsalakungar. Enligt Snorre Sturlasons Ynglingasaga (i Heimskringla) ska Anund ha varit en fredlig kung som lät röja skog och bygga vägar. ”I hans tid var rik årsväxt i svearnas länder, och Anund var ock den vänsällaste bland konungar. Svitjod är ett stort skogsland och där ligger så vida ödemarker att det är många dagsleder över dem. […] Konungen lät bygga vägar kring allt Svitjod, både över skogar och myrar och fjäll, brötar och färdstigar, och därav vart han kallad Bröt-Anund” (översättning Åke Ohlmarks). Enligt Nationalencyklopedin kommer tillnamnet från det fornisländska ordet braut som betyder ”väg”. Snorre berättar vidare att han omkom i ett jordskred: ” Kung Anund for en höst med sin hird mellan sina gårdar och kom till ett ställe som är kallat Himinheid. Där är det trånga fjälldalar med höga berg på båda sidor. Det regnade stritt men förut hade legat snö på fjällen, och då gled ett stort snöskred med sten och lera ner från höjden, och i vägen var konung Anund och hans följe. Där fick konungen bane och många män med honom.”(översättning Åke Ohlmarks). I Historia Norvegiae, en krönika på latin om Norges historia författad tidigast i slutet av 1100-talet, står det att han istället mördades av sin halvbror Sigvard.



Bröt-Anund efterträddes av sin son Ingjald, som fick tillnamnet Illråde. Det sägs att han bjöd in sex småkungar till sin faders gravöl och sen lät bränna dem inne för att kunna överta deras riken.

Man har också kopplat samman högen med andra, historiskt kända, kungar med namnet Anund. En är den fördrivne sveakungen Anund som finns omnämnd i Angarskrönikan från 800-talet och en annan är Anund-Jakob, som var son till Olof Skötkonung, och kung i Sverige från cirka 1020 till 1050.

Högen kan ju också ha fått sitt namn av personnamnet, som finns inristat på den medeltida runstenen (se nedan).



SKEPPSSÄTTNINGARNA

Runt omkring Anundshögen ligger fem skeppssättningar. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred och består av 26 resta stenar. Den näst största består av 24 stenar och är 50
meter lång och 25 meter bred. De ligger i ostnordost-västsydvästlig riktning, stäv mot stäv, med en stor sten mellan stävarna. I mitten av båda skeppssättningarna ligger det mittstenar som man har tolkat som markeringar av master. Två mindre skeppssättningar ligger norr om högen och en ligger sydöst om högen. Fyra av skeppssättningarna har restaurerats. I fornminnesinventeringar från 1600-talet berättas det att endast sju stenar norr om högen stod upprätt. Alla andra stenar låg ner. Tanken har framförts att området har vandaliserats i samband med kristendomens införande i bygden. Den nya kungamakten betraktade skeppssättningarna som hedniska, och ett hot mot centralmakten, och därför välte man omkull stenarna.



Astronomen Curt Roslund presenterar i Populär arkeologi nr 2–1992 en tänkbar förklaring till hur man konstruerade de två största skeppssättningarna. Han menar att de forntida byggarna
använde en konstruktionstriangel där sidorna har förhållandet 3:4:5, en så kallad pythagoransk triangel. Man konstruerar det smala skeppet, som ligger närmast storhögen, genom att
”dela dess längdaxel i sex lika stora delar, dra en linje genom axelns mitt vinkelrätt mot denna och avsätta fyra sådana delar åt vartdera hållet från axeln. Slutpunkterna tas sedan till
centrum för cirkelbågar med radien fem enheter. Bågarna tecknar då sidoborden i detta skepp.” För att konstruera det breda skeppet delar man istället längdaxeln i åtta delar och sen
avsätter man tre delar på linjen som går genom centrum. Roslund berättar vidare: ”Konstruktionen är mycket enkel. Det är samma triangel som används för båda skeppen. I det första läggs den med den korta kateten på längdaxeln och i det andra med den långa kateten på samma axel”. Roslund funderar också på att man kanske har gjort det skepp, som ligger längre bort från Anunds hög, bredare för att man har velat få en perspektivistisk effekt. På så vis ser båda skeppen lika breda ut trots att de ligger på olika avstånd från betraktaren.



RUNSTENEN

Ungefär 50 meter söder om Anunds hög står en runsten med en ovanlig ornamentik. Den består av granit och är 3,2 meter hög och 1,3 meter bred vid basen och avsmalnande uppåt. Den är
0,8 meter tjock. Stenen restes under 1000-talets förra hälft.

Stenens inskrift börjar längst ner i västra hörnet och lyder:
”fulkuithr raisti staina thasi ala at sun sin hithin bruthur anutaR uraithr hik runaR”.
I nusvensk översättning betyder det:
” Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, bror till Anund. Vred högg runorna”.
Folkvid var en storman i Badelundabygden i början av 1000-talet. Anund var ett vanligt namn under 900- och 1000-talet. Man känner inte till några andra ristningar av den skicklige runristaren Vred. I sin bok Runläseboken jämför Lars Rask bilden i runstenens mitt med ”livsträden” på medeltida ”liljestenar”. I skriften En historisk vandring i Badelundabygden kan man läsa att arkeologen Eva Simonsson tolkar bilden som en kvinnokropp med markerade bröst som har sitt höftparti inflätat i en manskropps huvud. Ett tjurhuvud är inflätat ovanför kvinnan. Sådana hornprydda tjurhuvuden ska enligt gammal tradition vara en fruktbarhetssymbol. Under mannen kan man se ett inflätat stiliserat ormhuvud. Även runstenen hade legat omkullvräkt och restes upp år 1860.



VÄGEN OCH STENRADEN

Från runstenen, i nordöstlig riktning, står en rad med 14 resta stenar utefter en väg som leder ner mot ett vadställe. Om man får tro runstenens text så är det Folkvid som har låtit anlägga
vägen förbi Anundshögsområdet och även resa dessa stenar. Liksom med skeppssättningarnas stenar och runstenen har även de här stenarna varit omkullvräkta. De hittades och restes
upp vid en utgrävning på 1960-talet. Vägen har haft en ordentlig konstruktion med bland annat sand i vägbanan. Man menar att stenarna har kantat den kungliga Eriksgatan. Runstenen och de resta stenarna har varit en värdig inramning för ryttarföljen när de kom från Västra Aros för att närvara vid tinget vid Anundshögen. Därefter red de vidare mot Uppsala.



TINGSPLATSEN

Det finns dokumentation som visar att området vid Anundshögen har använts som tingsplats från år 1392, men det är troligt att folket har samlats här till ting långt tidigare. Under
1400-talet byggde man ett tingshus i närheten av högen och vid mitten av 1600-talet fanns det fortfarande rester kvar av huset. I sin antikvitetsinventering skriver Pastor Holstenius: ”Nor
om högen äre 7 Stenar uppreste, både ändstenarna äre 3 och ½ aln höga, förste Steenen är 10 famnar ifrån högen. Strax norr om förste Steenen synes söndrigt tegel effter
tingzstufwuugnen”. Vid slutet av 1500-talet flyttade man tingsplatsen en kilometer norrut till Badelunda kyrka.

Sommaren 2008 gjorde ett svenskt/engelskt team, under ledning av Alexandra Sanmark och Sarah Semple, geofysiska undersökningar vid Anundshögen, som en del i ett forskningsprojekt om tingsplatser. Med hjälp av markradar och resistivitetsmätningar (och därefter utgrävningar) hittade man rester av en 200 meter lång rad av stora stenar, eller kraftiga trästolpar. Raden löper från den första resta stenen vid vadstället och sedan snett in mot storhögen. Stenarna eller stolparna var borttagna men fundamenten var cirka två meter i diameter och nästan två meter djupa. Forskarna framför teorin att den långa raden kan ha bildat ett monument för tingsplatsen och kanske också för att visa dess avgränsning.



Fler bilder

Källor:
Runläseboken, Lars Rask, 1990
En historisk vandring i Badelundabygden, John Kraft m.fl., 1989
Med arkeologen Sverige runt, 1987
Snorres konungasagor (Heimskringla), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Artiklar i Populär arkeologi nummer 2–1992, 4–1999 och 4–2008
Skyltar på platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök
www.raa.se/cms/fornsok/start.html
Webbsidan www.anundshog.se
Nationalencyklopedin