söndag 30 december 2018

STJÄRNAN SIRIUS


https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipMafIUF0LF0GM3r1N9HfZ3WhQZyVjtAJ7vydXKE?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Sirius i Stora hunden (Canis Major). 
Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

 
Stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna och Värmlands landskapsstjärna

1997 gav en grupp astronomer i Lund ut en lärobok i astronomi med titeln Perspektiv på universum. I slutet av boken finns en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler. 

Datumet 1 april får ju den uppmärksamme läsaren att dra öronen åt sig. Aprilskämt, månne? 
Mycket riktigt. Ingemar Lundström, docent i astronomi vid Lunds universitet, och en av medförfattarna till boken, avslöjade i en tidningsintervju år 2007 att han och hans kollegor hade tyckt att det hade gått inflation i alla landskapssymboler. 
“Det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. 
Och Nationalkommittén för svenska landskapssymboler har ännu inte sett dagens ljus.
Men landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder har trots detta blivit mer eller mindre etablerade. 

I Perspektiv på Universum blev Värmland tilldelad himlavalvets ljusstarkaste stjärna, Sirius. 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipOKj0ZBw0vlmbShvuLpDIkt1dI5mFOAErNwRudo?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Stjärnkarta Canis Major med Sirius. Credit: IAU/Sky&Telescope

Denna vita stjärna ligger i stjärnbilden Stora hunden, som heter Canis Major på latin. Därav följer att Sirius har fått beteckningen Alfa Canis Majoris (där Majoris är genitivformen). Eftersom Sirius är Värmlands landskapsstjärna är följaktligen Stora hunden Värmlands landskapsstjärnbild. 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipPxtgmFDEm8_o-AtG4GBo1LTJ22-PyiwemWrwwV?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Klaudios Ptolemaios ur boken "Les vrais pourtraits et vies des hommes illustres..." från år 1584. Reproduktion ur Popular Science Monthly (april 1911)

På 100-talet e.Kr. tog den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios med Stora hunden bland sina 48 stjärnbilder i verket Almagest, men han kallade den enbart Hunden (Kyon). Lilla hunden kallade han Procyon.

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipMbV0OrNiWW02bKYyIkolTJtIBOgwO2kfGzImhI?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn

Man hittar Sirius lätt genom att följa en linje genom Orions bälte ner åt sydöst. Sirius befinner sig ungefär åtta bältes-längder bort och markerar Stora hundens skuldra. Sirius ligger på ett avstånd av 8,6 ljusår från jorden, vilket gör den till vårt femte närmaste stjärnsystem. Sirius massa är dubbelt så stor som vår sols. Sirius har magnituden -1,44, vilket innebär att den är fyra gånger så ljusstark som Vega, i stjärnbilden Lyran, och 25 gånger så stark som Polstjärnan. Sirius är en ung stjärna. Dess ålder är beräknad till cirka 200 - 300 miljoner år, att jämföras med solens ålder, som är 4600 miljoner år. 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipMM9zRpfTpsYJsVDTYgRq0nucMFJ1doLbxz9_3o?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Sirius är en dubbelstjärna. Dess följeslagare, Sirius B, är en vit dvärgstjärna, som inte är synlig för blotta ögat. Sirius B var den första upptäckta vita dvärgstjärnan. Upptäckare var teleskoptillverkaren Alvan Graham Clark år 1862. Det tar 50 år för Sirius B att kretsa ett varv runt Sirius A. 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipNQAA1C0mRnLQocf5GgXfSwypaUiwyGZ_jokyZQ?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Storleksjämförelse mellan Sirius B och jorden. 
Bildcredit: User:Omnidoom 999, Wikimedia commons.

Sirius B är lika massiv som vår sol, men är inte större än jorden. En kubikcentimeter av den vita dvärgen väger flera tiotals ton.
 


https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipNikhMadOKmb3l-Fe8xl8R76mKrKpFncUQ6ys_u?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Namnet Sirius kommer av det grekiska ordet Σείριος (Seirios) vilket betyder brännhet, brännande eller glödande.
Kärt barn har ju många namn och det stämmer verkligen på Sirius. Den kallas bland annat för Hundstjärnan, Sopdet (antikens Egypten), Hoku-kauopae (på Hawaii), Lubdhaka (sanskrit för “jägare”), Lokabrenna (fornnordiskt “Lokes eld”) och HD 48915 (stjärna nummer 48915 i katalogen The Henry Draper Catalogue). 


Enligt de antika författarna Erathostenes och Hyginus representerade Canis Major hunden Laelaps som var så snabb att den kunde hinna upp vilket byte som helst. Laelaps sattes in för att jaga en räv som härjade i ett område norr om Aten. Problemet var att räven var ödesbestämd att aldrig kunna fångas. Därmed uppstod en olöslig paradox, som guden Zeus löste genom att förvandla båda till sten. Laelaps placerade han på stjärnhimlen som Canis Major.
 
Under antiken steg Sirius upp på himlen strax före soluppgången (så kallad heliakisk uppgång) när sommaren var som varmast. Därför kallade man den tiden på året för dies caniculares, hunddagarna. Grekerna och romarna trodde att Sirius var orsak till sommarhettan. 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipO1FSfBnQPgIgl-BkSv2NOw4uVyN8u3u9hpC5Ed?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Inundation du Nil et palmiers. 
Fotocredit: New York Public Library. Wikimedia Commons.

I den antika egyptiska kalendern var Sirius oerhört viktig eftersom dess heliakiska uppgång inträffade strax före Nilens årliga översvämning, ungefär vid sommarsolståndet. Det var en händelse som var livsavgörande för jordbruket i ökenlandet och fick därför markera egyptiernas nyår.
 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipObvFhcPP7AMKrs_nDttYp5em4u-oo15hXLyx-M?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Stjärnhimlen vid midnatt 31 december 2018 från Karlstads latitud. 
Planetarieprogrammet Stellarium

I nutid står Sirius som högst på himlen i söder på nyårsnatten mellan den 31 december och 1 januari varje år, och skulle därför kunna kallas “Nyårsstjärnan”.
 

 
https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipOwDImzOkwQtaEexsurUJDDDolx_zQSsa9u6MDE?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Asterismen Vintertriangeln mellan stjärnorna Procyon - Betelgeuse - Sirius. 
Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

Sirius ingår i den så kallade Vintertriangeln, tillsammans med stjärnorna Procyon, i Lilla hunden, och Betelgeuse, i Orion. Vintertriangeln är inte en stjärnbild utan en så kallad asterism. Inom astronomin är det en grupp av stjärnor, som bildar ett mönster, utan stjärnbildernas officiella status. Det kan t.ex. röra sig om en liten grupp inom en stjärnbild (Karlavagnen är en asterism i stjärnbilden Stora björnen), eller stjärnor som befinner sig i flera olika stjärnbilder. Det senare fallet gäller Vintertriangeln. 
Det finns också en Sommartriangel, som består av de tre stjärnorna Deneb i stjärnbilden Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen.
Sen finns det ju faktiskt två trianglar på stjärnhimlen som räknas som riktiga stjärnbilder. På norra stjärnhimlen ligger Triangulum (Triangeln) och på södra stjärnhimlen ligger Triangulum Australe (Södra triangeln).
 

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipPsTbPpdVkNO4BcLuU5PDowTXv6ejIKvD7VVopj?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Nebulosan NGC 2359, Tors hjälm. Fotocredit: Jschulman555, Wikimedia commons.

I stjärnbilden Canis Major hittar man många intressanta objekt.
Till exempel nebulosan NGC 2359, som också kallas Tors hjälm eftersom den liknar den populära (men felaktiga) bilden av en vikingahjälm med horn. Men asaguden Tor kanske hade (och har?) en sådan hjälm? Uppgifter om avståndet från oss varierar från 12 000 till 15 000 ljusår. Nebulosan omger en så kallad Wolf-Rayet-stjärna, som kommer att explodera som en supernova i en relativt nära framtid. Stjärnan är 280 000 gånger så ljusstark som solen och har en yttemperatur på 112 000 grader Celsius (solens yttemperatur är cirka 6000 grader). De yttre lagren av Wolf-Rayet-stjärnan har slungats ut och bildat nebulosan. De första WR-stjärnorna upptäcktes år 1867 av de franska astronomerna Charles Wolf och Georges Rayet. 


https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipO5dUEW2eyApTU3S1tbavtuaw_BMh2rNh6GEkiz?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Spiralgalaxerna NGC 2207 och IC 2163 i stjärnbilden Canis Major. 
Fotocredit: NASA/ESA and The Hubble Heritage Team (STScI)

I Stora hunden kan man också observera två spiralgalaxer som håller på att kollidera. NGC 2207 och IC 2163 befinner sig ungefär 80 miljoner ljusår från oss. Galaxerna upptäcktes av den engelske astronomen John Herschel år 1835. Den större galaxen, NGC 2207 (till vänster i bild), drar till sig stjärnor, och annan materia, från den mindre galaxen. Om cirka en miljard år har de två galaxerna smält ihop till en galax.

https://photos.google.com/share/AF1QipMKDXeM9JPAIw95K8bNzkRmxC30dUI90-JHBjmsI1tb_gnZhlfB5fYB-ZtwuDNiUA/photo/AF1QipMyhvhBZPhP_SIw8sYpZMv5HyF4qeJ4aClvw76o?key=NmJtak0xUmJFakdHZXpEamNPNU5yeGJsc0llVVFn
Rymdsonden Voyager 2. Bildcredit: NASA

Slutligen kan nämnas att en farkost från jorden kommer att besöka Sirius i en avlägsen framtid. Den amerikanska rymdsonden Voyager 2 kommer att passera 4,3 ljusår från Sirius om cirka 296 000 år.
 

Mer finns att läsa i artikeln Sveriges landskapsstjärnor här på Kosmografiska arkivet. I slutet av den artikeln finns en lista på alla landskapsstjärnorna.


Källor:
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia
Star Names and their Meaning, Richard Hinckley Allen, 1899
Guidebook to the Constellations, Phil Simpson, 2012
Voyager webbsida: https://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar-mission/


lördag 11 augusti 2018

KOSMOGRAFISKA ARKIVET 10 ÅR


För tio år sedan gjorde jag mitt första inlägg i Kosmografiska arkivet.
Det handlade om den antika byggnaden Vindarnas torn i Aten.
För att fira detta decennium av “återupptäckande av upptäckarnas upptäckter” kommer här en uppdaterad version av Vindarnas torn.

VINDARNAS TORN


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipOrEvYu9KsP3yKOpeh1CL0uU3ay531o7Bt7-9Kt
  
I östra kanten av den romerska agoran i Aten i Grekland, står Vindarnas torn. (latitud 37° 58′ 27″ N, longitud 23° 43′ 37″ Ö). 

https://photos.app.goo.gl/SwuKh74QwmvTcYHL9
De Architectura av Vitruvius. 
Översatt till italienska och illustrerad av Cesare Cesariano år 1521
fotocredit: Mark Pellegrini (Wikimedia Commons) 

I sitt verk De Architectura libri decem (Tio böcker om arkitektur) uppger den romerske arkitekten Vitruvius att detta så kallade horologium konstruerades av astronomen och arkitekten Andronikos från Kyrros i Makedonien. Man antar att det skedde ungefär år 100 f.Kr. (Ordet horologium kommer av grekiskans “horologion”, från “hora” = timme, tid och “legein” = säga, ange). 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipMd5-HUc8SL_OQcgJWbjzW9iUKWqII8y-oEUp3e
Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Vindarnas torn var ett astronomiskt och meteorologiskt instrument vilket användes för att mäta tiden, att räkna soliga dagar, att kunna visa hur solen och planeterna rör sig genom stjärnbilderna och för att kunna hålla koll på åt vilket håll vinden blåser. För att åstadkomma denna byggnad fordrades kunskap i astronomi, arkitektur, geometri, skulptur och en god förmåga att lösa olika tekniska problem med hydraliska mekanismer och solur. Det åttkantiga tornet är byggt av så kallad pentelisk marmor, som man hämtade från bergskedjan Pentelikon, cirka 16 km nordöst om Aten (även templet Parthenon på Akropolis är byggt av samma sorts marmor). 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipN94WyM0iDFr7qRRO8xY_j5kS1tACsPjDzD4N9p
Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) 

Vindarnas torn var ett kombinerat solur och vattenur och det reser sig 13,5 meter högt på en bas av tre steg, och är 8 meter i diameter. Det är inriktat efter de åtta atenska kardinalpunkterna. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipMhz5Y9H3mqp_CVJpLPj1PgiMhJDupgRTNoZBN_
Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Runt överkanten av tornet löper friser som föreställer de olika så kallade Anemoi, vindgudarna, i den grekiska mytologin: Boreas (norr), Kaikias (nordöst), Apeliotes (öster), Euros (sydost), Notos (söder), Lips (sydväst), Zefyros (väster) och Skiron (nordväst). Byggnaden har två dörrar; en på den nordöstra sidan och den andra finns på den nordvästra sidan. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipOU5xfeW5wOr8W2bKKf5CPFeicvZxAz5PuX8zyU
ur Antiquites of Athen
av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 

På tornets tak stod en vindflöjel, i brons, i form av havsguden Triton (som var son till havsguden Poseidon och havsgudinnan Amfitrite). Triton var till hälften man och till hälften fisk. Beroende på från vilket håll vinden blåste så pekade Triton med sin stav på den vind-gud som korresponderade med den vindriktningen. Vindflöjeln är nu försvunnen. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipPm3I9mJbNu7Ujscratqhczb_pO5skVNPwa1lDq
Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Nedanför varje fris finns ett solur inristat. Totalt finns det nio solur. Åtta på själva tornet och ett på det cirkulära annexet, som står på tornets södra sida.
Solurens ingraverade timlinjer och dagkurvor är i bra skick. Varje solur har tre olika dagkurvor. En är till för dagjämningarna och två är till för de två solstånden, sommar- och vintersolståndet.
Soluren kunde visa tiden under hela dagen och även visa vilken årstid det var. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipNmlzwOfBS-F0UuqvBev6-B34mUsz4MRdyt2bob
Solurslinjer under friserna av Kaikas och Boreas
ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipPMgDzinav80nX_J27ThtJn67mpQCMPvavHS9__
Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

De ursprungliga gnomonerna (stavarna som kastar solljusets skugga på solurstavlorna) är borta och ersattes av kopior i mitten av 1800-talet. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipPgq44Uc5v_3QKR6v8HnwvR6DrYqvROBti4Eiqo
Golvet inne i Vindarnas torn, 2016-09-26
fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Golvet inne i tornet visar upp ett intrikat mönster av kanaler och hål som tyder på att det här en gång fanns en hydralisk mekanism, ett avancerat vattenur. Uret fick sitt vatten från en källa på Akropolis nordsluttning. Källan kallades för Klepsydra, vilket på grekiska betyder “vattentjuv”. Klepsydra är ett namn som ofta används synonymt för vattenur. Man tror att den hydraliska mekanismen plundrades redan under romartiden och den har aldrig återfunnits. Hur mekanismen exakt fungerade vet man inte men man antar att det till vattenuret var kopplat ett planetarium som visade hur stjärnbilderna, solen och planeterna rörde sig under dygnet. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipPClnHB4_9w1XY0dPB7LlQ2vAYJGcYEZwu5Qq2_
Innertaket på Vindarnas torn, 2016-09-25
fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Vid arkeologiska undersökningar har man hittat fragment av freskomålningar, däribland motiv med en ängel och ett helgon till häst. Dessa målningar härstammar från 13:e och 14:e århundradena då tornet användes som kristen kyrka.
Med hjälp av en så kallad multispektrumkamera har man upptäckt dekorationer med kraftiga färger. Bland annat var innertaket utsmyckat med färgen egyptiskt blått. Därmed föreställande himlen. Egyptiskt blått är ett pigment som har den intressanta egenskapen att det avger infrarött ljus när det belyses med rött ljus. Detta har gett arkeologer och konsthistoriker ett verktyg för att kunna upptäcka även små fragment av pigmentet på historiska föremål. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipMxBpHPtqmOwJiYrAOv6R8Su5SlV9N8YvbV1EX1
Målningen “Dance of the Dervishes” (sidan 47)
av konstnären Edward Dodwell, 1821 (Wikimedia Commons) 

Under tiden som Aten lydde under Ottomanska riket användes tornet av sufi-muslimska dervischer. Tack vare närvaron av dervischerna kunde Lord Elgin inte få tillåtelse att flytta tornet till London. 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipOZwR4ug0jnkOWiCp0jFqrUkrJMBXA_FNKu_Iln
Målning föreställande Thomas Bruce, 7:e Lord Elgin,
av konstnären Anton Graff, cirka 1788 (Wikimedia Commons) 

Lord Elgin är ju mest känd för att ha tagit ner marmorskulpturer från Parthenon-templet på Akropolis och flyttat dessa till Storbritannien. År 1799 hade han kastat lystna blickar på Vindarnas torn, men eftersom tornet användes av sufi-muslimerna ansåg man att det var en helig plats och hans plan stoppades. 
Tornet har varit stängt för allmänheten allt sedan dervischerna lämnade det år 1828. Så var också fallet när jag besökte tornet i maj 2001. År 2014 påbörjades en omfattande renovering. I augusti 2016 fick allmänheten tillgång till det inre av Vindarnas torn igen, för första gången på nästan 200 år.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPlgwU8V46ajRUO4Ezow5QOL025OOIj3isG9IIg/AF1QipPwmGRTavxGAoSMqf5EkcE8r2r1v-eeGpqwjdFl
Landskapsvy med Vindarnas torn i mitten, och Akropolis i bakgrunden.
ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762


Källor:

Ancient Greece´s restored Tower of Winds keeps its secrets, artikel av Karolina Tagaris och Phoebe Fronista, nyhetsbyrån Reuters, 2016-08-25.
Tower of the Winds, artikel av Mark Cartwright, Ancient History Encyclopedia, 2017-03-31.
Tower of the Winds, engelska Wikipedia.
Tower of the Winds, Greece, artikel av Ioannis Liritzis och Evangelia Panou, Portal to the Heritage of Astronomy, 2017-11-15.
The History and Practice of Ancient Astronomy, James Evans, 1998.
The Tower of the Winds, artikel av Derek J. de Solla Price, National Geographic, april 1967.

Antiquites of Athen, James Stuart och Nicholas Revett, 1762
Decoding the Heavens, Jo Marchant, 2009.

torsdag 12 april 2018

KARLAVAGNEN PÅ ALASKAS FLAGGA


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipPWalmatiG4_rn5AwdB14bjTwDY93P-zYInNVkp

13-årig pojke designade Alaskas flagga

I den lilla fiskarbyn Chignik i Lake and Peninsula Borough i Alaska föddes Benny Benson den 12 oktober 1913. Hans fullständiga namn var John Ben ”Benny” Benson Jr.
 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipPMZAMOS1fsp38Cz24ETIWrIx8j8zO66wYf9ggi
Fiskesamhället Chignik i Alaska

Hans far, John Ben Benson Sr, var en svensk fiskare (född i Sverige 1875) och hans mor, Tatjana Ivanevna Schebolein (född 29 december 1879), var aleutisk-rysk.
Benny Benson spelar huvudrollen i den här historien om hur en del av stjärnhimlen fick en plats på Alaskas flagga.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipM72G4brweJ6Kz6dICG0qHWy-6kDRK8TYsq6f2g
Checken på 7,2 miljoner dollar som användes för att betala köpet av Alaska år 1867

Ända sen USA köpte Alaska av Ryssland år 1867 hade invånarna i Alaska hissat den amerikanska flaggan. Alaska var inte en amerikansk delstat utan enbart ett territorium, som kontrollerades av den federala regeringen. Om man kunde få en egen flagga så skulle det kanske hjälpa till att uppgradera Alaska till en delstat, tänkte guvernören George Parks. År 1926 övertalade han den s.k. Alaska American Legion att utlösa en tävling för att få fram designen till en ny flagga. Tävlingen var öppen för alla skolelever i årskurserna 7 upp till 12.
Av de 142 inlämnade förslagen utvaldes den 13-årige Benny Bensons design. Benny gick då i skola i staden Seward


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipOQ9lbZcYj-nBa34A4-V0mR9hbFS-faLwR1xmOI
Benny Benson håller upp den ursprungliga flaggan, cirka 1927.
credit: Alaska State Library

Som pris fick Benny en klocka med en bild av flaggan ingraverad, och tusen dollar i utbildningspremie.
På en blå bakgrund kunde man, i guldfärg, se Karlavagnens sju stjärnor och Polstjärnan.
På Alaska Historical Societys hemsida kan man se en bild av Bensons ursprungliga designförslag.
Benny Benson gav följande förklaring till sin idé: “The blue field is for the Alaska sky and the forget-me-not, an Alaska flower. The North Star is for the future of the state of Alaska, the most northerly in the Union. The dipper is for the Great Bear – symbolizing strength.”
I USA kallas Karlavagnen för the Big Dipper, Den stora skopan, och Polstjärnan kallas the North Star.



https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipMooYKLsLwcTVSrkvUYX2psPCy8S7tFjOb2CIWl
fotocredit: Bernie Kohl

Växten forget-me-not, förgätmigej (Myosotis scorpioides) har små, blå blommor som är gula i mitten. Förgätmigej är Alaskas delstatsblomma (och även Dalarnas Dalslands landskapsblomma [uppdaterat 2018-04-16]).
 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipMHAA7EuvxzmH_cwbdH_zJOzaSTyVin3O_r4Fa7
 Karlavagnen i Stora björnen (Ursa Major). Credit: Till Credner

Karlavagnen, och följaktligen även the Big Dipper, är inte en egen stjärnbild. Den är en del av Stora björnen (vetenskapligt namn Ursa Major). 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipMDPbmC66OyMYjR-KMpcnkefSMV_-LrmiBIP12u

På Bennys flagga kunde man se Karlavagnens stjärnor Dubhe (i betydelsen “Den stora björnens rygg”), Merak (“björnens ländparti”), Phecda (“låret”), Megrez (“svansroten”), Alioth (oklar betydelse, kanske “fet svans”), Mizar (en gördel eller bälte) och Alkaid (“gråterskornas anförare”. Ibland liknade araberna Karlavagnen vid en likvagn följd av gråterskor), och dessutom Polstjärnan (Polaris) i stjärnbilden Lilla björnen (Ursa Minor).
Om man drar en tänkt linje genom de två bakre stjärnorna i Karlavagnen, Dubhe och Merak, och fortsätter den linjen norrut så hittar man Polstjärnan.
Förövrigt är Alkaid Härjedalens landskapsstjärna och Stora björnen är dess landskapsstjärnbild. Polaris är Lapplands landskapsstjärna och Lilla björnen är dess landskapsstjärnbild. Läs mer om landskapsstjärnor.
 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipPWalmatiG4_rn5AwdB14bjTwDY93P-zYInNVkp

Alaskas nya flagga, som har proportionerna 125:177, hissades för första gången den 9 juli 1927.
När Alaska den 3 januari 1959 blev USA:s 49:e delstat, blev också Bennys flagga Alaskas officiella delstatsflagga.
 

I Alaskas största stad, Anchorage, hedrade man Benny genom att uppkalla en gata efter honom, Benson Boulevard. Varje år firar man runt om i hela delstaten the Alaska Flag Day och då berättas historien om den 13-årige pojken som gav bild till Alaskas flagga.
Bennys ursprungliga designade flagga, som är gjord av blå silke och med handsydda gyllene stjärnor, förvaras på Alaska State Museum. Där hittar man också Bennys prisklocka, som han donerade till museet 1963.
Benny Benson dog av en hjärtattack 1972 i en ålder av 58 år.
 

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipOR9yAlHZHX0QFQgZ3fT-6eMDPovZIBE9VBLTjr/AF1QipMHo1rQ4xGmo6GrUUV23IypH4O3hmfe_V06tPMi
Karlavagnen i Arvidsjaurs vapensköld

Ps. 
Karlavagnen ingår även i den svenska kommunen Arvidsjaurs vapensköld. Karlavagnen representerar Arvidsjaurs nordliga läge i Lappland.
Vapensköldens utseende föreslogs av den astronomiintresserade hemmansägaren Karl Nordlund från Hällberg, Arvidsjaur kommun, den 6 december 1944. Slutgiltiga utseendet målades av Riksarkivets heraldiska konstnär Vladimir A. Sagerlund.

Källor:
Artikeln Benny Benson: An Alaska Kid Who Made History, Alaska Historical Society, https://alaskahistoricalsociety.org/discover-alaska/kids-page/benny-benson-an-alaska-kid-who-made-history/
Artikeln Benny Benson, University of Alaska, http://www.alaska.edu/uajourney/notable-people/kodiak/benny-benson/
Wikipedia
Informationsartikeln Ingrids pappa skapade Renenloggan på Arvidsjaur kommuns webbsida: http://www.arvidsjaur.se/sv/kommun/Arkiv/2013/September/Ingrids-pappa-skapade-Renenloggan-/

  

lördag 27 januari 2018

KYANITKVARTSIT


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipMPYmnIewUX7TlDp6FGw1dC2T2kXsKQ_ku-v0aJ/AF1QipN5SPeIJRd9hI7yceyRrixGNE2BtxBaz_lXyFcR

Kyanitkvartsit är Värmlands landskapssten

Det här exemplaret som jag har inhandlat kommer från dagbrottet i Hålsjöberg i norra Värmland och väger 130 gram.
Enligt Sveriges geologiska undersökning består kyanitkvartsit i genomsnitt till 40 procent av kyanit, som är ett aluminiumrikt mineral, och till 60 procent av vit kvarts.
Bergarten har troligtvis bildats “ömsom av mjäliga sediment och ömsom av växelskiktade ler- och kvartssediment” under högt tryck för cirka 1900 till 1500 miljoner år sedan. Kyanitkvartsit är blå eller blå-vitrandig och dess vackra färg har gjort att man gärna vill använda den som byggsten.
Redan år 1852 gjorde man en geologisk undersökning i Hålsjöberg för Uddeholmsbolagens räkning.
Förutom i Hålsjöberg finns fyndigheter i Hökensås i Västergötland och i Västanå i Skåne.
Ordet kyanit kommer från det grekiska ordet kyanos, som betyder blå.


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipMPYmnIewUX7TlDp6FGw1dC2T2kXsKQ_ku-v0aJ/AF1QipMGPYiy10_0R54T0I4VnBFyKdNDaqYjkO9c9FTs 

Källor:
Sveriges geologiska undersökning: https://www.sgu.se/om-geologi/berg/sveriges-berggrund/landskapsstenar/landskapsstenar-i-svealand/
Encyclopedia of Rocks, Minerals, and Gemstones, Henry Russell, 2001
En resa i kyanitmineraliseringens tecken, http://www.stenrikavanner.se/kyanitbesok.htm