ASTRID LINDGREN PÅ VENUS

Lindgren Patera (USGS Astrogeology)

I boken Ögon känsliga för stjärnor berättar astronomen Marie Rådbo om hur hon fick en krater på planeten Venus uppkallad efter barnboksförfattaren Astrid Lindgren.

Med några få undantag har de olika formationerna på Venus fått namn efter kvinnor. I de flesta fall gäller det olika gudinnor ur historien, men även betydande kvinnor, som verkligen har levat, finns representerade. Vi hittar bland annat Edith Piaf, Kleopatra, Boadicea (Boudicca), Greta Garbo, Nefertiti och Florence Nightingale. Det finns ett enda formellt krav: personen måste ha varit död i minst tre år. Marie Rådbo fick därför vänta till 2006 innan hon kunde skicka in sitt förslag till Internationella astronomiska unionen. Förslaget godkändes och en krater av typen ”patera” blev döpt till Lindgren Patera (patera betecknar grunda kratrar med uddiga kanter, som på en kammussla). Den 110 kilometer stora kratern ligger söder om sänkan Kawelu Planitia och väster om Asteria Regio, på Venus norra hemisfär, på latitud 28,1° nord och longitud 241,4°.
Eftersom det inte finns någon datumgräns på Venus, så räknas inte longituden 0 till 180 grader, öst eller väst, utan den graderas enbart österut, hela varvet runt, från 0 till 360 grader. Nollmeridianen går genom Alpha Regio.


Planeten Venus (NASA/JPL-Caltech)

Venus är den andra planeten i vårt solsystem, från solen räknat, med ett avstånd från solen på drygt 108 miljoner kilometer. Avståndet mellan jorden och Venus är cirka 41,5 miljoner kilometer. Planeten är uppkallad efter romarnas kärleksgudinna. Paradoxalt nog associerades Venus med krigföring hos bland annat mayafolken, och hos en del indianstammar i sydvästra USA. Tidigt i historien trodde man att Venus egentligen var två olika himlakroppar. När Venus syntes på morgonen (Morgonstjärnan) kallades den Fosforos (från grekiskans Phosphoros, ”ljusbringare”) och när den syntes på kvällen (Aftonstjärnan) kallades den Hesperos (från
grekiskan, ”kvällslig”).

Venus är till vissa delar en systerplanet till jorden. Den är bara lite mindre än vår planet (95 % av jordens diameter och 80 % av jordens massa) och de två planeternas kemiska sammansättning är likartad. Innan de första rymdsonderna nådde fram till planeten trodde man att det, under de täta molnen, fanns en jordlik yta och kanske olika livsformer. En del forskare tänkte sig att klimatet var fuktigt, med ymniga regn och varma oceaner. Svante Arrhenius, som fick Nobelpriset i kemi 1903, antog att Venus bestod av träsk och sumpmarker. I sina mest sällsamma fantasier föreställde sig en del personer att ”skönhetens” planet var befolkad av ”en ädel och kunnig ras som i lycka och glädje framlevde ett ideellt liv”. På 1600-talet ställde jesuiten Athanasius Kircher frågan om vattnet på den här världen möjligtvis var lämplig att döpa med och om dess vin var användbart i nattvarden. I slutet av 1700-talet skrev den franske författaren Jacques Henri Bernardin de Saint-Pierre att Venus var ett tropiskt paradis befolkat av människoliknande varelser som ”ägnade all sin tid åt kärlek”. I novellen Det långa regnet (The Long Rain), från början av 1950-talet, beskriver science fiction-författaren Ray Bradbury hur besättningen från ett kraschat rymdskepp kämpar sig fram på det eviga regnets planet. Deras enda räddning är att försöka hitta fram till en av de s.k. solkupolerna, där en fritt svävande glob fungerar som en artificiell sol. En efter en dukar männen under av det konstanta störtregnet: ”Det var ett häftigt regn, ett evigt regn, ett pressande och ångande regn; det var ett duggregn, en störtskur, en fontän, det piskade i ögonen, det svallade om fotlederna; det var ett regn som dränkte alla regn och minnet av regn. Det föll kilovis och tonvis, det hackade på djungeln och klippte träden som saxar och rakade gräset och borrade tunnlar i jorden och smälte ner buskarna. Det krympte männens händer till rynkiga aphänder, det föll som ett regn av massivt glas och det upphörde aldrig” (översättning Torsten Blomkvist).

Men det skulle visa sig att klimatet på Venus var av en helt annan karaktär.


Magellansonden (NASA/JPL-Caltech)

Den första rymdsond som nådde fram till Venus var den amerikanska Mariner 2 år 1962. Den första farkost, som lyckades landa på planetens yta, var den sovjetiska Venera 7. Den 15 december 1970 tog den mark och blev det första människobyggda föremål, som sände signaler från ytan av en annan planet. Under 23 minuter lyckades sonden sända svaga signaler tillbaka till jorden. Den 10 augusti 1990 nådde den amerikanska Magellan-sonden fram till Venus och gick in i omloppsbana. Med hjälp av radar upprättade Magellan, under sina fyra år vid planeten, en detaljerad karta över planetytan. NASA skickade slutligen in sonden i en lägre bana över
planeten och den trängde slutligen ner i den täta atmosfären. Den 11 oktober 1994 förlorade man radiokontakten och Magellan brann förmodligen upp i Venus atmosfär den 13 eller 14 oktober 1994.


Venus yta (NASA/JPL-Caltech)

De olika rymdsonderna avslöjade att Venus kanske var den minst livsvänliga platsen i hela solsystemet. Det finns inga hav och inget regn på ”kärlekens” planet. Det atmosfäriska trycket på ytan är lika med det tryck som finns på nästan 1 kilometers djup i jordens oceaner. Av den anledningen har de rymdsonder, som hittills har landat på Venus, slutat fungera efter bara några timmar. Atmosfären består till största delen av koldioxid och de övre delarna av molnen innehåller svavelsyra. De tjocka molnen har satt igång en galopperande växthuseffekt, som har lett till temperaturer på 470 grader Celsius. Vid den temperaturen kan man smälta bly. Det finns två stora högländer på Venus: Ishtar Terra, på norra halvklotet, som är en lavafylld bassäng större än USA, och Aphrodite Terra vid ekvatorn, ett område stort som halva Afrika. Det finns inga små kratrar på Venus och det kan bero på att små meteorer (meteoroider) brinner upp i den täta atmosfären, innan de lyckas nå ytan.

Astrid Lindgren är en av världens mest kända författare och hon föddes den 14 november 1907 i Vimmerby i Småland. Hennes böcker om Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, och de andra barnboksfigurerna, har översatts till 88 språk och har sålts i 145 miljoner exemplar. Venus är inte Astrid Lindgrens enda astronomiska koppling. År 1996 fick hon, av Ryska vetenskapsakademien, asteroiden 3204 uppkallad efter sig, vilket hon kommenterade så här: ”Hädanefter får ni kalla mig Asteroiden Lindgren.” Asteroiden upptäcktes av den ryske
astronomen Nikolaj Stepanovitj Chernykh den 1 september 1978.

Marie Rådbo (http://marie.radbo.org/) arbetar sen 1973 som astronom vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Hon har skrivit många populärvetenskapliga böcker om astronomi och flera av dem är skrivna för barn och skolungdom. År 2003 tilldelades Rådbo utmärkelsen ”Årets folkbildare”, av Föreningen Vetenskap och Folkbildning, för sitt ”engagerade arbete med
att sprida kunskap om naturvetenskapens arbetssätt och resultat”.

Även Selma Lagerlöf har en krater på Venus uppkallad efter sig.

Källor:
Ögon känsliga för stjärnor, Marie Rådbo, 2008
Kosmos (originaltitel: What´s out There), Mary K. Baumann m.fl., 2005
Den illustrerade mannen (originaltitel: The Illustrated Man), Ray Bradbury, 1986 (originalutgivningsår: 1951). Innehåller novellen The Long Rain
Stjärnorna, N. V. E. Nordenmark, 1926
Sky & Telescope nr 10-1999
Sky & Telescope nr 7-1997
Gazetteer of Planetary Nomenclature http://planetarynames.wr.usgs.gov
National Space Science Data Center http://nssdc.gsfc.nasa.gov/
Nine planets http://www.nineplanets.org
Wikipedia

MURKVADRANTEN

Uranographia 1801

Murkvadranten var en stjärnbild som låg mellan Herkules högra fot, Björnvaktarens (Boötes) vänstra hand och Draken (Draco). Dess latinska namn är Quadrans Muralis.

Stjärnbilden skapades 1795 av den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande (1732-1807) till minne av det instrument som han, och hans brorson Michel Le Français de Lalande, använde på Collège de France, i Paris, när de under tolv års tid kartlade 50 000 stjärnors positioner för katalogen Histoire céleste française. Observationerna täckte cirka 70 procent av himlavalvet. När Michel gifte sig med Jeanne-Marie Harlay, satte Joseph Jérôme henne i arbete med stjärnkatalogens matematiska beräkningar. Det påstås att han inte tillät någon i sin närhet att vara sysslolös. 1801 publicerades den första, och enda volymen av katalogen.

Stjärnbilden förekom för första gången 1795 i Jean Fortins uppdaterade utgåva av Atlas Céleste de Flamsteed (ursprungligen utgiven 1776) och kallades där Le Mural. Jean Fortin konstruerade himmelsglober och stjärnkartor åt det franska hovet.

Den tyskfödde astronomen Christian Friedrich Goldbach (1763-1811), som undervisade i astronomi i Moskva, gav år 1799 ut en stjärnatlas, kallad Neuster Himmels-Atlas zum Gebrauche für Schul- und Akademischen Unterricht, och där fanns vår stjärnbild med under namnet Mauerquadrant.

Johann Elert Bode publicerade den först i sin Stereographischer Entwurf des Gestirnten Himmels under namnet Mauer Quadrant, och sen i sin Uranographia år 1801 under det latinska namnet Quadrans Muralis.

Den brittiske fysikern och egyptologen Thomas Young kallade den Mural Quadrant. Young var professor vid Royal Institution i London och arbetade bland annat med att försöka lösa hieroglyfernas gåta, och var konkurrent till fransmannen Jean-François Champollion (som ju slutligen blev den som lyckades dechiffrera skriften 1822). År 1807 publicerade Young en bok med titeln A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts. I detta verk medföljde två himmelssfärer med beteckningen Joseph Skelton sculp., och där fanns Murkvadranten avbildad.

Urania’s Mirror stjärnbildskort nr 10 med bl.a. Quadrans Muralis

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I boken Urania´s Mirror or A View of the Heavens, och dess medföljande stjärnbildskort, från 1825, finns Quadrans Muralis avbildad på kort nummer 10. Själva boken var skriven av Jehoshaphat Aspin, men vem som hade ritat stjärnbildskorten har varit en gåta eftersom det i boken står att de var ”designed by a lady”. Bibliotekarien på Royal Astronomical Society, i London, Peter Hingley, menar att han har funnit dokument som visar att kortens konstruktör är en man: Richard Rouse Bloxam, kyrkoherde i Rugby, med astronomiska intressen.

Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.



En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.



Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.

En av dem var Alexander S. Hershell. 1864 gav han "Stjärnfallen i januari" deras moderna namn då han noterade att deras radiant låg nära stjärnan c Quadrantis Muralis.

På en modern stjärnkarta är radianten placerad i hörnet mellan stjärnbilderna Björnvaktaren (Boötes), Herkules och Draken (Draco). Meteorsvärmen kallas också Bootiderna efter Boötes.

Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:

Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006

The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999

Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979

Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och “a lady”, 1825

Journal of the British Astronomical Association, nr 104-1994

Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6-1953

The Astronomical Journal, nr 127-2004

LONEOS hemsida http://asteroid.lowell.edu/asteroid/loneos/loneos.htmlWikipedia

STJÄRNLJUS TÄNDE VÄRLDSUTSTÄLLNING

Förväntansfulla hade utställningsbesökarna samlats utanför paviljongen ”Hall of Science” för att få vara med om invigningen av 1933 års världsutställning, ”Century of Progress”, i Chicago. Huvudrollen i föreställningen besattes av stjärnan Arkturus, i stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren).

Man hade räknat ut att eftersom Arkturus befann sig på 40 ljusårs avstånd från jorden, så hade ljuset, som nu nådde fram till jorden, startat samtidigt som den förra världsutställningen, Columbian Exposition, pågick i Chicago, år 1893. Man bestämde att belysningen på 1933 års utställning skulle tändas med hjälp av stjärnljus, som alltså hade börjat sin resa under den tidigare utställningen. Visserligen vet vi nu att Arkturus ligger på ett avstånd av enbart 37 ljusår från oss, så egentligen var det ljuset, som hade lämnat Arkturus år 1896, som invigde utställningen, men själva grundidén är ju tänkvärd ändå.

Den 27 maj 1933 samlades Arkturus stjärnljus in av teleskopet på Yerkesobservatoriet i Williams Bay i Wisconsin. Teleskopet tillhör University of Chicago och ligger cirka 130 kilometer nordväst om Chicago. Det togs i bruk år 1897 och är fortfarande världens största refraktor-teleskop (de teleskop som är större är av reflektor-typ). Ljuset fokuserades på en fotocell, som absorberade ljuset och förvandlade det till en elektrisk ström. Detta var en ny och fascinerande teknik år 1933. När tillräckligt ljus hade strömmat in genom teleskopet, slöts en strömkrets klockan 21.15 lokal tid, och en stor strålkastare på taket på Hall of Science slogs på. På utställningsområdet låg det nyuppförda Adler Planetarium och i dag finns denna primitiva fotocell bevarad i planetariets museum.

© Guide, Project Pluto

Arkturus (Alfa Bootis, stjärnan Alfa i Björnvaktarens stjärnbild), som är en brandgul jättestjärna av spektralklass K1, är den ljusaste stjärnan på norra stjärnhimlen och den fjärde ljusaste på hela himlavalvet. Den har magnitud -0,04 och har en yttemperatur på 4290 grader Kelvin. Dess diameter är 26 gånger solens. Stjärnan är fattig på tyngre grundämnen och har en stor andel av isotopen kol-13, som är ganska sällsynt på jorden. Arkturus är en av de äldsta stjärnor man kan se med blotta ögat. En del forskare menar att Arkturus kommer från en liten galax som krockade, och smälte samman med Vintergatan för mellan 5 och 8 miljarder år sedan. Arkturus, Björnvaktaren, följer Ursa Major, Stora björnen, runt norra himmelspolen. Arkturus är för övrigt Jämtlands landskapstjärna.



Världsutställningen Century of Progress 1933 hade sina paviljonger på Lake Michigans strand, mellan 12:e och 39:e gatan, på en yta av 1,7 kvadratkilometer i Burnham Park. Utställningens tema var civilisationens framsteg under det sekel som Chicago hade haft stadsrättigheter. Byggnaderna var utformade i art déco-design och var målade i många olika färger. Man ville skapa en ”regnbågsstad” (Rainbow City), som kontrast till den ”vita staden” (White City) på 1893 års utställning. Amerikanska biltillverkare visade upp sina ”drömbilar”. Bland annat introducerade Cadillac sin V-16 limousine. Den 26 oktober 1933 kom det tyska luftskeppet Graf Zeppelin på besök och cirklade över området i ett par timmar. För många Chicagobor blev det en ovälkommen påminnelse om Adolf Hitlers makttillträde samma år. Utställningen var tänkt att pågå till den 12 november 1933, men den blev en sådan succé att den öppnades igen den 26 maj 1934 och pågick till den 31 oktober 1934. Man räknade in nästan 49 miljoner besökare under den tid som utställningen pågick.



Världsutställningen, som gick av stapeln den 1 maj 1893, kallades The World´s Columbian Exposition, och hölls för att fira 400-årsminnet av Christofer Columbus ankomst till Amerika
(invigningsceremonin hölls redan den 21 oktober 1892, men utställningen öppnades inte för allmänheten förrän 1 maj 1893). Man ville också visa omvärlden att Chicago hade rest sig ur askan efter den stora branden år 1871. Utställningen var placerad i Jackson Park, och täckte mer än 2,4 kvadratkilometer, och bestod av 200 nya byggnader i klassisk arkitektur. Där fanns även laguner och kanaler. En del av utställningsområdet kallades ”The White City” och där var byggnaderna gjorda av vit stuckatur. I jämförelse med husen i övriga Chicago verkade byggnaderna i den vita staden vara upplysta. Två av utställningens byggnader står kvar på sina ursprungliga platser: Palace of Fine Arts och World´s Congress Auxiliary Building. Den norska paviljongen flyttades till ett museum, som kallas Little Norway, i Blue Mounds, Wisconsin. Över 27 miljoner besökare räknades in under de sex månader som utställningen var öppen.

Astronomen Chris Lintott föreslår en modern variant på idén att låta ljuset från en himlakropp öppna ett stort evenemang. År 2012 kommer nästa sommarolympiad att gå av stapeln i London. Förra gången det hände skrev man år 1948. Lintott föreslår att man till exempel använder ljuset från stjärnan HD 189733, som ligger på 64 ljusårs avstånd, till att öppna olympiaden. Runt den stjärnan kretsar en Jupiterliknande planet, i vars atmosfär man har upptäckt vatten.

Slutligen är det intressant att notera hur den här historiska händelsen har förvanskats på senare tid. I, den annars välrenommerade författaren, Isaac Asimovs bok Mer fantastiska fakta (originaltitel Book of Facts) från 1983 (originalutgivningsår 1980) kan man läsa att ”den 2 oktober 1933 använde man Galileos 350 år gamla teleskop för att låta månljuset tända all belysning på Century of Progress Exposition i Chicago”. Här hade Stiftelse-trilogins skapare (eller hans researchpersonal?) fått det hela lite om bakfoten.




Källor:
The Hundred Greatest Stars, James Kaler, 2002
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Men, Monsters and the Modern Universe, George Lovi och Wil Tirion, 1989
Wikipedia

KUMMELÖN

Kummelön ligger på en halvö, i södra delen av Ölmeviken, cirka 18 kilometer väster om Kristinehamn i Värmland. Ölmeviken är en stor, grund vik i norra delen av Vänern. Latitud 59,323 grader nord och longitud 13,976 grader öst.

Sen 1970 är Kummelön delvis avsatt som naturreservat. ”Ändamålet med reservatet är att bevara och vidmakthålla områdets levande kulturlandskap i form av glest trädbevuxen hagmark”, lyder den officiella programförklaringen.

Enligt boken Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, av Erland Rosell, har säkerligen Kummelön sitt namn efter ett grav- eller sjömärkeskummel.

På halvön finns ett rikt växt- och djurliv. Naturen är omväxlande, med alltifrån stränder och fuktiga sänkor, till torra, steniga backar. Området utmärker sig speciellt för sina hagar, med gamla ekar och lindar. Den rika tillgången på växter beror till stor del på förekomsten av hyperit. Det är en mörk och hård bergart, som höjer markens näringsinnehåll. På våren blommar mängder av vitsippor och blåsippor, men här växer också till exempel blodnäva, nattviol, besksöta och strandveronika. Här förekommer också riktigt ovanliga växter, som till exempel slån, nässelsnärja och oxbär. I naturreservatet kan man också hitta den sällsynta svampen trollhand. I de gamla ekarna bygger flera fågelarter sina bon. Man kan träffa på skogsduva, kaja, kattuggla, entita och nötväcka, men även gröngöling, mindre hackspett, grönsångare och härmsångare häckar här.

Från norra delen av Kummelön, vid raststugan, har man en bra utsikt över Ölmeviken. Den anses vara en av Värmlands bästa fågellokaler. I vassdungarna kan man få syn på brun kärrhök, sothöna och skäggdopping. I luften ovanför Kummelön svävar flera olika rovfågelsarter, till exempel fiskgjuse, ormvråk och sparvhök.

Är man intresserad av fjärilar kan man passa på att söka efter några av vårt lands största fjärilar, som till exempel makaonfjäril, apollofjäril, amiral och sorgmantel.

Peter Olausson berättar i sin bok Vägar till värmländsk historia att sägenfloran kring de kungligheter, som har besökt Värmland, har blivit tämligen rik. Bland annat ska drottning Kristina ha företagit vilda jakter ute vid Kummelön.

Fram till slutet av 1800-talet samlades folket vid Kummelön, helgen efter midsommar, för att fira ”kummelösöndagen”. Det sägs ha varit en av de viktigaste högtiderna i östra Värmland. I nutid har Sällskapet för naturskydd i Kristinehamn fortsatt traditionen med kummelösöndag, och den infaller första söndagen i juli varje år.

Om du klickar på länken Fler bilder så kommer du till mitt fotoalbum. Samtliga bilder är tagna på Kummelön den 3 november 2007.

Källor:
Informationsskylt på platsen
Naturreservat i Värmlands län, nr 7, Länsstyrelsen Värmland
Vägar till värmländsk historia, Peter Olausson, 1999
Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, Erland Rosell, 1981
Sällskapet för naturskydds hemsida http://kristinehamn.naturskyddsforeningen.se/

KUNG RANES HÖG

På kyrkogården vid Flistads kyrka, i Västergötland, ligger storhögen ”Kung Ranes hög”. Den har fornlämningsnummer 12:1 i Flistads socken. Latitud 58,5581 grader nord och longitud 13,9591 grader öst (WGS84). Flistad ingår numera i Götlunda församling.



Högen har en diameter på 25 meter och dess höjd är 5 meter. Toppen är flack, och 5 meter vid, och på den finns en stubbe. Högens norra och östra delar är något ojämna. Kung Ranes hög anlades förmodligen under järnåldern.



De äldsta delarna av Flistads stenkyrka är från slutet av 1100-talet, eller början av 1200-talet, och är bevarade som murpartier i västra delen av det nuvarande långhuset. Det var inte ovanligt att de första kristna kyrkorna placerades i närheten av hedniska gravhögar och kultplatser. Det var ett taktiskt drag, av den nya religionens företrädare, att uppföra sin främsta statussymbol, kyrkan, vid storhögarna, eftersom det var där som samhällets viktigaste personer levde.

Inte långt från Kung Ranes hög ligger Sveriges näst största skeppssättning, Askebergaskeppet. Det kallas också för "Ranes stenar". Vem kan denne Rane ha varit? Enligt en lokal tradition ska han ha varit en kung, som härskade i Vadsboområdet, och blev begravd i Flistadhögen. Rane var också ett gammalt namn på Oden.

Från Kung Ranes hög sträcker sig ett svårt skadat gravfält mot sydväst, och ett par kilometer söder om Flistad ligger två oskadade gravfält. Det nordligaste, av de två sistnämnda gravfälten, innehåller ett 70-tal fornlämningar av olika gravtyper, bland annat kvadratiska rösen, runda stensättningar, ett tiotal domarringar och en treudd. Den stora variationen av gravformer tyder på att detta gravfält är anlagt i början av järnåldern, eller redan under bronsåldern. Det södra gravfältet består inte av ett så varierat gravtypssortiment. Förutom en tresidig stensättning, så hittar man ett 60-tal runda stensättningar. Allt tyder på att området har varit betydelsefullt och att många människor har bott här.

Bilderna är uppdaterade 16 november 2009

Fler bilder

Källor:
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Riksantikvarieämbetets fornsök
Wikipedia

ASKEBERGA SKEPPSSÄTTNING

På en smal, låg ås, söder om ån Tidan, seglar Askebergaskeppet över den västgötska lerslätten.

Det äldsta namnet på skeppssättningen sägs ha varit Asgudsbäck, men platsen är mest känd under namnen ”Ranes stenar” och ”Ranstena domarring”. I Vänerområdet var Rane under en tid ett namn för Oden, så man skulle alltså också kunna kalla skeppssättningen för Odens stenar. Ranes stenar ligger söder om Askeberga, vid Ranstena, drygt 1 km sydväst om Vads kyrka i Västergötland. Latitud 58,5753 grader nord och longitud 13,9843 grader öst (WGS84). Fornlämningsnummer 10:1 i Vad socken.



Ranes stenar är Sveriges näst största skeppssättning (efter Ales stenar i Skåne). Dess längd är 55 meter och största bredd är 18 meter. Skeppet är uppbyggt av 24 parvis placerade stenblock, som är 2–3 meter höga. Varje stenbumling anses ha en vikt av 20–30 ton. Skeppet saknar stävstenar. Åtskilliga mantimmar har krävts för att bygga skeppssättningen. Man beräknar att det har behövts ett hundratal personer för att dra ett av stenblocken. Skeppssättningen har inte blivit arkeologiskt undersökt, men man tror att den är från folkvandringstiden (400–500 e.Kr.).
I grannsocknen Flistad (ingår nu i Götlunda församling) finns storhögen ”Kung Ranes hög”, och med två så stora gravar, belägna så nära varandra, kan man anta att det har funnits en storhövding i det här området under järnåldern.



I sin bok Heliga marker berättar Lotte Mjöberg att skeppssättningen länge användes som tingsplats. Till exempel så lyckades en biskop på 1190-talet övertyga bönderna om att de skulle betala tionden till kyrkan. ”Det fick han dom på vid tinget, först då ting hades och hölls vid Askubæk” kan man läsa i en biskopslängd.



Bilderna uppdaterades 17 november 2009

Fler bilder

Källor:
Heliga marker, Lotte Mjöberg, 1997
Nordisk vikingaguide, Statens Historiska Museum, 1995
Arkeologi i Skaraborg, Gerhard Flink, 1989
Med arkeologen Sverige runt, Forum, 1987
Västergötlands museums hemsida http://www.vastergotlandsmuseum.se/
Riksantikvarieämbetets fornsök

AKISFLODEN RUNT NEPTUNUS

Voyager 2, foto: NASA

Den 25 augusti 1989 nådde den amerikanska rymdsonden Voyager 2 fram till Neptunus, efter en färd på tolv år genom vårt solsystem. Voyager 2 skickades upp den 20 augusti 1977 och var den första, och hittills enda, rymdsond som har utforskat Neptunus.


foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Planeten Neptunus upptäcktes av Johann Gottfried Galle och Heinrich Louis d´Arrest den 23 september 1846, nära den plats på himlavalvet som hade beräknats av John Couch Adams och Urban Jean Joseph Le Verrier.

Liksom de andra gasplaneterna omges Neptunus av ringar. Innan Voyager besökte Neptunus hade man från jorden bara observerat ljussvaga bågar, som inte formade kompletta ringar. Rymdsonden kunde dock visa att det verkligen rörde sig om hela ringar, som bestod av ljusa klumpar. Man har gett ringarna namn. Längst ut finns Adams, därefter kommer en ring utan namn, sen hittar vi ringen Leverrier och till sist Galle. Det är ringen utan namn som är huvudperson i den här artikeln. Jag har nämligen ett förslag till namn och jag ska beskriva hur jag har kommit fram till det.


Neptunusringar

foto: Voyager 2, NASA/JPL-Caltech

Ringen utan namn delar bana med den lilla månen Galatea. I den grekiska mytologin var Galatea en vacker havsnymf, som hade förälskat sig i den unge Akis, en av Faunus söner. Galateas känslor var besvarade, men Akis hade en livsfarlig konkurrent. Den jättelike, och vildsinte, cyklopen Polyfemos hade, med sitt enda öga, kastat längtansfulla blickar på Galatea. (Polyfemos var den cyklop, som Odysseus, och hans manskap, senare skulle bli fångar hos, och slutligen lyckas fly från, genom att förblinda hans enda öga med en glödgad påle). Polyfemos hade blivit så hopplöst förälskad i Galatea att det ibland hände att främmande fartyg kunde lägga till vid hans strand utan att han brydde sig om det. Han satt ofta uppe på en bergshöjd och spelade på sin herdeflöjt, för att locka till sig havsnymfen. Hon var dock alltid Akis trogen. En dag fick Polyfemos syn på Galatea och Akis, när de vilade bredvid varandra på stranden. Uppfylld av svartsjuka rusade Polyfemos ner från berget. Galatea flydde ner i havet, men Akis blev dödad av det klippblock, som Polyfemos slet upp och kastade mot honom. Akis röda blod flöt fram under klippblocket. Galatea förvandlade då sin älskade Akis i den floden. Det röda blodet övergick efterhand till ett kristallklart vatten och upp ur det steg Akis med vassomkransat huvud. Han hade omskapats från en dödlig människa till en flodgud.

Så, ringen runt Neptunus, som delar bana med Galatea, kan symbolisera floden i vilken Akis förvandlades, och ”floden” är uppbyggd av många klippblock. Därför är mitt förslag att den icke namngivna ringen döps till Akisfloden (eller bara Akis).

Källor:
NASA
Photojournal Jet Propulsion Laboratory

Sky & Telescope nr 9-1996
Grekiska myter och sagor, Claes Lindskog, 1966 (originalutgivning 1926)