måndag 30 november 2009

LISTA ÖVER HISTORISKA STJÄRNBILDER



Stjärnbilden Herschels teleskop i Uranographia 1801

Listan består av stjärnbilder som inte räknas in bland de 88 stjärnbilder som stadfästes 1930 av Internationella astronomiska unionen. Under tidigare århundraden bidrog nästan varje utgivare av stjärnatlaser med egna stjärnbilder. Med tiden blev vår stjärnhimmel befolkad av en stor mängd olika varelser och tingestar. Många av dessa har nu förpassats till glömskans arkiv, men jag tycker att de är kulturhistoriskt intressanta och har därför samlat fakta om dem under några år. På Kosmografiska arkivets databas har jag gjort en förteckning över några av dessa konstellationer (som till exempel Boktryckarverkstaden, Lüneburgska hästen, Stjärnkikarfisken och Luftballongen). Efterhand som jag skriver artiklar om dem så hamnar dessa på webbsidan Historiska stjärnbilder.

Gå vidare till Lista över historiska stjärnbilder.

torsdag 26 november 2009

SOMMERSTA




Gravfältet där backsippan växer
I ån Vismans dalgång ligger fem små grusåsar väster om, och strax intill väg 26 (tidigare väg 64), två kilometer söder om Visnums kyrka, i Värmland. De ingår i den rullstensås som kallas Visnumsåsen. På fyra av de sydligaste kullarna har man under järnåldern anlagt gravfält (på den femte åsen ligger Visnums kyrkas begravningsplats). De fyra gravfälten kallas Backa, Vall, Barbrohöjden och Sommersta. Den här artikeln handlar om Sommersta.
Gravfältet har fornlämningsnummer 18:1 i Visnums socken och ligger på latitud 59,1127 N och longitud 14,1746 Ö (WGS84).
Se Sommersta på hitta.se.


tisdag 17 november 2009

UPPDATERINGAR






Uppdatering av bilder till artiklarna "Kung Ranes hög" och "Askeberga skeppssättning"

söndag 16 augusti 2009

BERGSKLÄTTEN




”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Inom reservatet finns 16 gravanläggningar från förhistorisk tid.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).
Se Bergsklätten på hitta.se

Läs mer om Bergsklätten på Värmländska fornminnen

onsdag 15 juli 2009

SKAGE FYR


Omkring 1870 förvärvade Wenerns Seglations Direktion ett halvt tunnland mark på södra delen av Store holmen, på Hammarö sydspets, till en kostnad av 80 riksdaler.
År 1872 byggdes fyren och fick sitt officiella namn ”Hammarö Skage fyr”. Ordet ”skage” betyder udde. Fyren ligger på latitud 59,2544 grader N och longitud 13,5055 grader Ö.

Det var byggmästaren, och tillika fyrmästaren, Anders G. Andersson som stod för byggnationen. Han fungerade sen också som fyrvaktare, men eftersom han även hade ansvaret för andra fyrar runt Vänern, så blev det hans anhöriga som fick sköta mycket av arbetet. 1907 övertog Johan Olsson fyrvaktarsysslan.

Skage fyr var en varningsfyr med enbart rött sken. Dess uppgift var bland annat att varna för skären Västra Grisen och Östra Grisen, som ligger söder om Skage fyr.



Ljuskällan i fyren bestod av en fotogenlampa bakom vilken man hade satt en försilvrad skärm för att förstärka ljuset. Värmen från lampan fick en propeller att snurra och den i sin tur vred runt skärmen. Senare fick man överta en lampa från Söökojans fyr och då drevs reflexskärmen av ett urverk. Dess lod hängde i en lina ner genom fyrtornet.



År 1930 ansågs fyren vara överflödig. Verksamheten upphörde och dess ljus släcktes för gott. Fyrvaktarfamiljen flyttade till Fiskvik. Det fanns till och med planer på att riva byggnaden.
1932 hade några personer, som ville försöka rädda fyren från förgängelsen, ett möte i Karlstad. 1934 bildades föreningen Fyrtornet och med seglationsdirektionens tillstånd fick man förvärva fyren, med omgivande tomt, för 2 000 kronor. Under andra världskriget användes fyrtornet som luftbevakningstorn.

I oktober 1980 bildades naturreservatet Värmlandsskärgården i norra Vänern. Hammarö sydspets ingår som en liten del i detta reservat, som sträcker sig från Värmlandsnäs nordöstra kust till öarna söder om Kristinehamn.
Nuförtiden ägs och förvaltas fyrtornet av Fyrföreningen Skage fyr.



Berggrunden vid Hammarö sydspets har en ålder av cirka 1,8 miljarder år och räknas till de sydvästsvenska järngnejserna. Det är den röda gnejsen som dominerar och färgen beror på ett stort innehåll av kalifältspat. I området kan man se slipspår i berggrunden efter stenblock som inlandsisen har baxat omkring. Isräfflor finns bland annat invid fyren. Isen har också slipat strandklipporna runda.

Tall är den skogstyp som förekommer mest runt Skage fyr och åldern håller sig runt 100 till 150 år. Ängsmarken runt själva fyren är en kvarleva från den tid då fyren var bebodd. Här kan man finna vanliga ängsarter som timotej, smörblomma och hundkex. Här växer också äkta johannesört och liten blåklocka. Vid hällar kan man på våren se till exempel vårveronika och backförgätmigej. Vid grinden in till fyrtomten står en lönn. Det är vårdträdet. Varje år slår medlemmarna i fyrföreningen ängen med lie.

På udden har Karlstads ornitologiska förening upprättat Hammarö fågelstation, med observation och ringmärkning av fåglar. Fram till och med juli 1991 hade man registrerat 234 arter vid Hammarö sydspets. En fjärdedel av alla märkta fåglar är kungsfåglar. Området hyser också fjärilar. I boken Hammarö sydspets kan man läsa att "301 arter har påträffats, varav 254 är storfjärilar och 47 småfjärilar. Nio arter har här observerats för första gången i Värmland. Närmare 85 % av arterna är helt eller huvudsakligen aktiva på natten".


Från Skage fyr har man i väster utsikt mot Gässlingegrundet, där vindkraftverk håller på att byggas. I sydväst skymtar det långsträckta Värmlandsnäs. Rakt i söder ser man bara öppet vatten och inför den utsikten förstår man varför Vänern ibland kallas för ett ”innanhav”.




Källor:
Artikel i Värmlands folkblad 2004-08-23.
Hammarö sydspets – udde i Vänern, Björn Ehrenroth och Björn Owe-Larsson, 1991.

söndag 14 juni 2009

KUNGSHÖGEN VID HÖGSÄTER




Ligger Olof Trätälja begravd här?

Kungshögen vid Högsäter har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.


Fler uppgifter se Värmländska fornminnen

lördag 9 maj 2009

ADOPTERA EN STJÄRNA




Jakten på jordliknande planeter utanför solsystemet

Den 6 mars 2009 skickades rymdteleskopet Kepler upp från Cape Canaveral i Florida med hjälp av en Delta II-raket. Dess uppgift är att utforska främmande planetsystems struktur och mångfald, med en speciell inriktning på att försöka hitta jordliknande planeter. Målet är att upptäcka planeter som har sina omloppsbanor i den "beboeliga zonen" som är det avstånd från en stjärna där flytande vatten kan existera på planetens yta.



Den 8 april 2009 skickade Kepler ner de första bilderna till jorden.
De infällda fotografierna visar den öppna stjärnhopen NGC 6791 och en stjärna med en känd planet, kallad TrES-2. Stjärnhopen är 8 miljarder år gammal och ligger på ett avstånd av 13 000 ljusår från jorden. TrES-2 är en het Jupiter-liknande planet, som passerar framför sin stjärna med ett tidsintervall av 2,5 dagar.



Rymdteleskopet är utrustat med en fotometer, med en diameter på 95 cm, som hela tiden mäter ljusstyrkan på 100 000 solliknande stjärnor under fyra års tid. Teleskopet är som en kraftfull digitalkamera utrustad med CCD-element med 95 miljoner pixlar. Området som ska observeras ligger i stjärnbilderna Svanen (Cygnus) och Lyran (Lyra). Stjärnorna ligger på några hundra ljusårs avstånd upp till några tusen ljusårs avstånd. När en planet rör sig framför en stjärna, sett från en observatör, minskar stjärnans ljusstyrka i flera timmar. På så vis kan man se att en planet har passerat. Med hjälp av teleskopets rådata (och Keplers tredje lag om planetrörelser) kan forskarna räkna ut planetens storlek och dess omloppstid. När man sen vet stjärnans temperatur kan man beräkna vilken temperatur som råder på planetens yta. Planeter som rör sig inom den "beboeliga zonen" har en omloppstid på cirka ett år. För att med säkerhet kunna veta att det är en planet som orsakar stjärnans ljusförändring behöver man kunna observera fyra passager. Därför måste Kepler observera i minst 3,5 år.

Med andra, jordbaserade, teleskop har man hittills upptäckt flera hundra planeter, som kretsar runt andra stjärnor, men de flesta är mycket stora, flera gånger större än vår stora gasplanet Jupiter. Keplerteleskopet blir det första som har möjlighet att upptäcka planeter av jordens storlek. Dess fotometer är så känslig att den till och med ska kunna upptäcka planeter av Mars storlek.



Teleskopet är uppkallat efter den tyske astronomen Johannes Kepler. Läs mer om honom här.



I samband med Keplerprojektet har man startat en kampanj som man kallar för Pale Blue Dot Project som syftar till att samla in pengar för att stödja rymdteleskopets forskning. För att göra insamlingen lite roligare har man lanserat möjligheten att "adoptera" en stjärna. För tio dollar får man välja ut en av de 100 000 stjärnorna som Kepler stirrar på. På så vis får man sitt namn kopplat till just den stjärnan. Som tack för donationen får man ett certifikat per e-post. Om man av en händelse skulle ha valt att adoptera en stjärna runt vilken Kepler hittar en planet så blir man uppmärksammad på en speciell sida på Pale Blue Dots hemsida och man får sig tillskickad mer information om upptäckten. Man blir däremot inte lovad att ens namn på något sätt ska kopplas till stjärnan i någon astronomisk stjärnkatalog.
Man ska inte förväxla denna insamling (som sköts av den ideella organisationen White Dwarf Research Corporation) med de kommersiella företag som "säljer" stjärnnamn för flera hundra kronor. Ingen officiell astronomisk organisation godtar dessa företags verksamhet.

Källor:
Keplerteleskopets webbsida:
http://www.nasa.gov/mission_pages/kepler/main/index.html
Pale Blue Dot Projects webbsida:

söndag 19 april 2009

STJÄRNBILDEN KATTEN




Katten som klöste på stjärnhimlen

Nuförtiden finns det tre kattdjur på himlavalvet: Lejonet (Leo), som är en av stjärnbilderna i Zodiaken (djurkretsen), Lilla Lejonet (Leo Minor) och Lodjuret (Lynx). Under 1800-talet fanns det ytterligare ett kattdjur. Låt mig få presentera stjärnbilden Katten (som på latin heter Felis). Kattens ljussvaga stjärnor ligger mellan stjärnbilderna Luftpumpen (Antlia) och Vattenormen (Hydra) på södra stjärnhimlen.


Den lilla stjärnbilden skapades på förslag av den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançais de Lalande år 1799. Den amerikanske historikern Richard Hinckley Allen citerar Lalande i sin bok Star Names, Their Lore and Meaning: ”Jag tycker mycket om katter. Jag ska låta den här figuren klösa på stjärnkartan. Stjärnhimlen har bekymrat mig tillräckligt i mitt liv, så nu kan jag spela den ett spratt” (fritt översatt). Allen ger ingen referens till citatet, men Ian Ridpath menar att källan finns i Ludewig Idelers Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen (Berlin 1809, sidan 367) och där står det: ”Jag älskar katter väldigt mycket. Jag ska låta gravera in den här bilden på stjärnkartan. Den stjärnbeströdda himlen har tröttat ut mig tillräckligt under mitt liv så nu har jag rätt att få ha lite skoj” (fritt översatt). Ideler skriver att originalcitatet var publicerat i Allgemeine Geographische Ephemeriden (nummer 3, 1799).

Läs mer om Lalande här.

Johann Elert Bode publicerade Felis först i sin Stereographischer entwurf des gestirnten himmels under namnet Die Katz och sedan tog han med den i sitt stora verk Uranographia år 1801. Där liknar dock katten snarare en välgödd råtta än en katt!

Thomas Young hade Katten med i sin A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts på stjärnkarta nr XXXVII i Joseph Skelton sculp. Engelsman som han var så kallade han stjärnbilden ”Cat”.
Den italienske astronomen Angelo Secchi publicerade den under namnet Gatto år 1878.
Alexander Jamieson tog med många stjärnbilder, som hade skapats av Bode, i sin A Celestial Atlas år 1822 och däribland återfinner man Felis.
I Ormsby MacKnight (O.M.) Mitchels upplaga (1848) av Elijah H. Burritts Atlas, som följde med som bilaga till Burrits bok The Geography of the Heavens, finns Felis med, vilket den inte var i Burritts original.
Felis dyker också upp i James Middletons Celestial Atlas från 1843.

Sorgligt nog, för alla kattälskare, så avverkade den himmelska katten alla sina nio liv på kort tid och överlevde inte in på 1900-talet. Den finns inte heller med bland de 88 stjärnbilder som Internationella astronomiska unionen auktoriserade 1930.


NGC 3242 HST/NASA/ESA
I stjärnkartan The Millennium Star Atlas, utgiven år 1997, finns nästan 60 objekt upptagna inom området som ockuperades av Felis. De flesta av dem är ljussvaga. I området finns till exempel den planetariska nebulosan NGC 3242, som också kallas "The ghost of Jupiter" eftersom den liknar en ljussvag kopia av planeten Jupiter. Den upptäcktes av William Herschel den 7 februari 1785 och ligger på 1400 ljusårs avstånd.



Felis catus (tamkatten) är en art i familjen kattdjur. Den har ett afrikanskt ursprung från vildkatten Felis lybica, men har även inslag från den asiatiska ökenkatten Felis silvestris ornata. Katten blev människans husdjur för flera tusen år sen och den uppskattades som en god hjälp mot skadedjur i spannmålsförråden. I nordiska gårdar blev förmodligen tamkatten allmänt hållen när den svarta råttan (Rattus rattus) började bli ett allvarligt ekonomiskt problem. De äldsta bevisen för förekomsten av tamkatter i Norden finns i utgrävningsmaterial från 1100-talet, som forskarna hittade vid Stortorget i Lund.
Uppdaterat 2009-11-08: I den nyligen utgivna boken Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.Kr skriver Stig Welinder att den äldsta tamkatten i Sverige faktiskt är tusen år äldre än fyndet i Lund. Katten hittades i en kvinnograv från år 100 e.Kr., nära Varnhem i Västergötland, tillsammans med en romersk vinservis och en vinthund.
Det var först på 1800-talet som man började avla katter och därmed fick man fram olika raser med stamtavlor. Numera finns det uppemot 70 olika erkända kattraser.
I Europa finns det fyra olika raser: perser, semilånghår, korthår och slutligen siameser och orientaliska korthår. Vår vanliga huskatt (bondkatt) brukar ibland kallas korthårig europé, men för att få den beteckningen måste den ha en stamtavla och vara registrerad som renrasig korthårig europé. Många huskatter har drag av européen, eftersom de är en blandning av flera olika raser, däribland korthårig europé, men det är alltså bara de katter som har stamtavla som får kallas korthårig europé. Det är dock inget fel att vara en vanlig huskatt! Man räknar med att det finns mer än 1,2 miljoner huskatter mot cirka 200 000 raskatter i Sverige.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:
Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.kr, Stig Welinder, 2009
Nationalencyklopedin
Bernströms Bestiarium, Johan Bernström, 2008
Star Maps, Nick Kanas, 2007
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
The Mapping of the Heavens, Peter Whitfield, 1995
Star Tales, Ian Ridpath, 1988
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1988 (originalutgivningsår: 1961)
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Astronomical Atlases, Maps, and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen, Ludewig Ideler, 1809
Artiklar i Sky & Telescope nr 2–1995 och nr 4–2001

söndag 29 mars 2009

GYMNASIUM ADOLPHO-FREDERICIANUM




Historien om ett 250 år gammalt byggnadsverk

Texten uppdaterad 2016-09-14
Den 10 maj 1903 skickade en man vid namn Åke det här vykortet från Karlstad till fröken Hanna Sjöberg på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Han skrev och tackade för
namnsdagsgratulationerna som han hade fått två dagar tidigare. Åke har faktiskt fortfarande namnsdag den 8 maj. På vykortet finns ett foto av Gamla gymnasiet, Gymnasium Adolpho-Fredericianum, i Karlstad, med dess åttkantiga observatorietorn. Gymnasiet uppkallades efter kung Adolf Fredrik. Han var Sveriges kung mellan 1751 och 1771.

Som jag tidigare har berättat på den här hemsidan så projekterades och byggdes gymnasiet mellan 1753 och 1759 och dess arkitekt hette Carl Hårleman. Tack vare vykortet blev jag inspirerad till att ta reda på mer om den lite märkliga byggnaden uppe på Lagberget. Byggnaden förvaltas av Statens fastighetsverk och på dess hemsida hittade jag många kompletterande uppgifter. Dessutom fanns det mycket att läsa i Värmland förr och nu från 1923 och mer specifikt om tornbyggnaden i kapitlet Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad i boken Redogörelse för Karlstads högre allmänna läroverk 1937/1938.



Efter Hårlemans död bearbetade hans medarbetare, arkitekten Carl Johan Cronstedt, ritningarna och ändrade både planlösning och fasader. Sedan leddes byggandet av Johan Eberhardt Carlberg, som också han var in och ändrade i ritningarna, så hur dagens interiöra rumsdisposition ser ut överensstämmer till stora delar med hans planlösning. Under hösten 1753 påbörjades sprängningarna i berget för att ge huset en fast grund att stå på. Den 2 september följande år lade man grundstenen. Nästan exakt fem år senare, den 4 september 1759, invigdes gymnasiet med högtidliga ceremonier. Då fick också huset sitt namn: Gymnasium Adolpho-Fredericianum. Dittills hade bygget kostat 33 310 daler silvermynt, men man ansökte om, och beviljades, ytterligare 11 063 daler silvermynt ”till husets fullbordande och vidmakthållande”. Huset skulle hysa undervisningslokaler, och skolans kultur- och naturhistoriska samlingar, och här fanns även stifts- och läroverksbiblioteket.


Adolf Fredrik

Huset hade ju uppkallats efter kung Adolf Fredrik, men det verkar inte som om monarken någonsin besökte gymnasiet. Däremot kom kung Gustav III på besök den 15 november 1772 (klockan 4 på eftermiddagen).

Byggnaden har använts som fältlasarett, dels i början av 1800-talet och sen under första världskriget. Vid krigsutbrottet 1808 av det dansk-svenska kriget blev huset upplåtet till sjukhus för västra armén. Även vid kriget 1813-1814 användes lokalerna som fältlasarett.

Skolundervisningen pågick mellan åren 1759 och 1872, och flyttades sedan till det nybyggda läroverket, Tingvallagymnasiet, som ligger granne med Gamla gymnasiet. Från mitten av 1800-talet till 1929 förvarade Värmlands naturhistoriska- och fornminnesförening sina samlingar i huset. Därefter flyttades dessa föremål till det nyligen uppförda Värmlands museum. Under en tidsrymd av 100 år, mellan 1870 och 1970, var också Domkapitlet inrymt här. De var såpass framsynta att de 1908 installerade en rikstelefon i sina lokaler och 1909 drog man också in elektriskt ljus. 1974 flyttades stifts- och läroverksbibliotekets samlingar från gymnasiebyggnaden. Det var 2 200 hyllmeter som fördelades mellan Stadsbiblioteket och Högskolan. På Folkrörelsernas arkiv förvaras handskriftssamlingen. En del av 1700-talslitteraturen fick stanna kvar i huset och placerades i Skolmuseet, som flyttade in i Gamla gymnasiehusets bottenvåning 1979.

Byggnaden har renoverats vid ett flertal tillfällen. Första gången 1816, efter perioden som fältlasarett (då troligen tornets spira försågs med kulan och stjärnan), och sedan gjordes en grundlig renovering 1928-1929, då man bland annat lade på ett nytt yttertak av kopparplåt. År 2005 förbättrades det befintliga ventilationssystemet, som var byggt enligt självdragsprincipen. Den senaste renovering gick av stapeln under hösten 2009 då hela fasaden putsades upp. Samtidigt fick stjärnan och kulan, på observatoriets tak, en ny förgyllning.



På vykortet från 1903 kan man se att det inte finns någon stentrappa upp till entrén. Den ansågs nämligen vara till hinder för den ökade gatutrafiken på den smala Kungsgatan, så i samband med en reparation av huset blev den borttagen på sommaren 1870. På grund av detta var man tvungen att sänka ingångsporten och man tvingades också bygga en trappa inne i huset för att man skulle komma i jämnhöjd med golven i bottenvåningen. I Värmland förr och nu 1923 berättar Axel Dahlman att man på våren 1923, när man utförde gatuarbeten för att sänka Kungsgatan, påträffade rester av den gamla skoltrappan. ”Härav har domkapitlet föranletts att ingå till stadens drätselkammare med en framställning om vidtagande av åtgärder för den gamla märkliga trappans återställande.” Nu finns det återigen en stentrappa framför ingången.

Sedan 1935 är huset klassat som statligt byggnadsminne. Nuförtiden finns här bland annat Skolmuseet, ett arkitektkontor och en reklambyrå.



Det som framförallt ger byggnaden en speciell karaktär är observatorietornet på dess tak. För att ge de astronomiska instrumenten ett stadigt fundament att stå på uppfördes kraftiga murkonstruktioner i husets mittparti. I beskrivningar av byggnaden från tiden när den var nyuppförd kan man läsa att det i övre våningen fanns ”3:ne rum för Observatorn, utom förstuwa och lång gång. Observatorium är med tjocka murar och pelare från grunden, och sedan med sina hwalfbågar uppdraget öfwer skurtaket, så att det hafwer ren prospect öfwer horizonten på alla sidor”. Tornrummets alla åtta väggar är försedda med stora, höga fönster, vilket gör det möjligt att, med mindre instrument, kunna observera objekt på 75 graders höjd. För att observera direkt i zenit måste man gå ut på taket.

Observatorietornet anses vara så stort att det inte enbart skulle användas till skolundervisningen. Snarare skulle det vara en del i det forskningsarbete som pågick i Sverige på den tiden. Intresset för naturvetenskap var stort. Linné hade vunnit världsrykte som botanist och Anders Celsius hade återvänt till Sverige, efter långa utlandsvistelser, och hade ingjutit ny energi i forskningen. På det nybyggda astronomiska observatoriet i Stockholm arbetade Pehr Wilhelm Wargentin med tabeller över Jupitermånarnas rörelser. Han var i stort behov av större observationsmaterial än vad han hade möjlighet att åstadkomma själv. Kanske var det därför som ansökan om att få göra observatoriet större, så att ”man lägligen kan bruka 20 fots tub” bifölls i ett kungligt brev av den 17 oktober 1753.

Planeten Venus till höger om Observatorietornet den 9 februari 2009.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)


 
Den som skötte om det astronomiska observatoriet i början var lektorn Erland Fryxell. I Vetenskapsakademiens protokoll från den 15 juli 1767 står det att Fryxell belönades med en jetong (belöningsmedalj) för sina astronomiska observationer. De lärare som kom efter Fryxell tycks inte ha haft samma intresse för astronomi, så de ursprungliga, storvulna planerna kom på skam. 1838 gjorde professorn C. G. Brunius en resa genom västra Sverige och besökte då också Karlstad och gymnasiehuset. Han berättar att han fick avslag på sin begäran att få se tornrummet med förklaringen att där inte fanns något att se. Då hade tydligen observatoriet stått oanvänt i flera år och det har heller inte kommit till användning sen dess. Det har nu stått öde i mer än 170 år.


Kvadranten som den såg ut 1938

Det enda instrument som finns kvar är den stora kvadranten, som användes för mätning av stjärnhöjder. (Se även artikeln om stjärnbilden Murkvadranten). Den är gjord av 1¾ och 1¼ tums bräder och har en diameter av 180 cm. Stativet är byggt av grovt virke och foten består av tre kraftiga bjälkar som bildar en triangel. På den träskiva som bildar cirkelbågen är graderingen gjord med inskurna delstreck. Det blev tydligen något fel med graderingen för skalan är överklistrad med papper, där en annan gradindelning finns inritad. Man har inte hittat någon siktanordning och inte heller något lod, som skulle visa vinkeln vid höjdmätningarna.

Redan på 1930-talet framfördes förslag på att tornrummet skulle inrättas som ett astronomiskt museum. Förre skoldirektören Carl Erik Carldén skriver 1992 i kapitlet Gymnasium Adolpho-Fredericianum i boken Semper Ardens: ”Den unika tornbyggnaden bör åter få spegla dess tilltänkta användning och inredas som astronomiskt museum”. 1998 tog Karlstads hembygdsförening återigen upp idén i en artikel i Värmlands folkblad. Men ännu har inget hänt på den fronten.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPLpmAoj8hbGigGiPtOpI5-aykVzN9rt896AnrI/AF1QipM-MaMxteTPOLUvfFIsxRDaO62-A-AQNp_NLDDX








Himmelsglob och jordglob av Willem Janszoon Blaeu på Skolmuseet i Karlstad. 20100420. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

I artikeln Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad kan man läsa att det år 1938, bland Karlstads läroverks inventarier, också fanns en jordglob och en himmelsglob. I samband med en reparation i huset hade de blivit undanstuvade men hade återfunnits. Himmelsgloben har en diameter på 68,5 cm och är ganska väl bibehållen och figurerna på den är nästan fullständiga. Stjärnbilderna är försedda med latinska och arabiska inskriptioner. Ovanför titelkartuschen finns ett inramat porträtt av Tycho Brahe. Globen är från 1600-talet och gjord av den holländske kartografen Willem Janszoon Blaeu. Jordgloben, som är gjord av samme kartograf, är inte i lika bra skick som himmelsgloben. Dessa båda glober förvaras i Skolmuseet, som är inrymt i Gamla gymnasiet. Uppdaterat 2013-12-31: Skolmuseet har flyttats till Rudsskolan. De båda globerna skänktes till Värmlands museum och ingår för tillfället i utställningen 1001 Inventions (utställningen avslutades den 19 januari 2014).
Uppdaterat 2020-09-04: Himmelsgloben och jordgloben ingår numera i samlingen Värmland föremål på Värmlands museum och kan ses på plats i museet, eller i det digitala museet (Himmelsgloben och Jordgloben).

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPLpmAoj8hbGigGiPtOpI5-aykVzN9rt896AnrI/AF1QipO3LbEFrxzfhTMIeAFlAcItRIoIBXEUkuxDc-3Z












 
 
Uppdaterat 2016-09-14:
Erik Bengtson har i dagarna gett ut boken Lektor Fryxell och stjärnorna, som handlar om karlstadlektorn Erland Fryxell och hans stora förhoppningar inför observationen av Venuspassagen den 3 juni 1769. Med tornobservatoriet på Gamla gymnasiet som bas ska han bli Värmlands Galileo. Men hans väg kommer att kantas av vedermödor och tragedier.
Jag fick glädjen att bidra med ett par fotografier av Willem Janszzon Blaues himmelsglob till boken. Bilderna tog jag när himmelsgloben och jordgloben fortfarande stod i Skolmuseet i Gamla gymnasiet.

När jag ser på det gamla vykortet så är det lätt att börja fundera över tidens gång. Om man förutsätter att fotot togs samma år som vykortet poststämplades, så ser man alltså 106 år tillbaka i tiden. År 1903 var huset redan då 144 år gammalt. Om inte en brand förstör huset, eller att det blir bombat i något framtida krig, eller utraderat av någon okänslig stadsplanering, så kommer det troligen att stå kvar, och se likadant ut, om ytterligare 200 år.



Uppdaterat 2010-04-03:


Under hösten 2009 fasadrenoverades byggnaden och stjärnan och kulan, på observatoriets tak, fick sin förgyllning förbättrad.

https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipPINm6ZGtRTqNlYW_99A9ZkrZdr1vwWs4ZZex1U/AF1QipNXyrqmVEi3Mm74GWQYhd2PYv6kiKvuPUx0MPFd



Källor:
Lektor Fryxell och stjärnorna, Erik Bengtson, 2016
Statens fastighetsverks hemsida, http://www.sfv.se/
Gamla gymnasiet, Per-Jan Wållgren, ur Skolbyggnader i Karlstad (en guide vid Kulturhusens dag 10/9 2000).
Artikel i Värmlands folkblad 1998-10-27.
Gymnasium Adolpho-Fredericianum, ur Semper Ardens, 1992.
Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad, Brynolf Fänge, ur Redogörelse för Karlstads högre allmänna läroverk 1937/1938.
Gamla gymnasiehuset i Karlstad, Axel Dahlman, ur Värmland förr och nu 1923.

lördag 28 februari 2009

VENUS OCH MÅNEN 2009-02-27




På kvällen den 27 februari 2009 kunde man i väster se hur planeten Venus och månen möttes på himlen ovanför Karlstads domkyrka.



Fler bilder

Den 9 februari 2009 kunde man se Venus till höger om Gymnasium Adolpho-Fredericianums observatorietorn.



lördag 7 februari 2009

ANUNDS HÖG






Är det här Bröt-Anunds sista viloplats?


Anundshögen, och dess omgivningar, som ligger cirka 5 kilometer nordöst om Västerås centrum, är ett av landets mest intressanta fornlämningsområden. Det här var ett kulturellt centrum i västra Mälardalen. Anundshögsområdet har fornlämningsnummer 431:1 i Västerås-Badelunda socken, och ligger på latitud 59,6306 grader nord och longitud 16,6460 grader öst (WGS84).



Här finns olika sorters fornlämningar från vitt skilda tidsepoker. Centrum i området är själva storhögen, som är Sveriges största gravhög. Här finns också två stora skeppssättningar och 3
stycken mindre. En runsten och en rad med 14 resta stenar står vid landsvägen, söder om högen. I området finns också 11 mindre gravhögar och 10 runda stensättningar. Fornlämningarna ligger på den så kallade Badelundaåsen, en rullstensås som sträcker sig från Siljanstrakten i norr till Nyköping i söder. På åsens krön gick en gammal ”riksväg” som var en viktig handelsväg under vikingatiden. Anundshögsområdet var centrum för en kunglig makt under järnåldern (500 f.Kr. – 1050 e.Kr.).



ANUNDSHÖGEN

Den stora Anunds hög är 9 meter hög och har en diameter på 64–68 meter. Dess volym är hela 12 000 kubikmeter. Den har ett avplanat krön och en trätrappa leder upp till toppen.

I maj 1998 påbörjades den första arkeologiska undersökningen av högen, under ledning av arkeolog Peter Bratt. Man grävde ett schakt fem meter in i dess sydvästra del och man gjorde även provborrningar från högens topp. Det visade sig då att högen är anlagd på en boplats, som är äldre än högen. I botten finns ett lager av lera och på det har de forntida människorna
anlagt gravbålet. Därefter har den kremerade kroppen täckts över med ett stenröse, som är 4,5 meter högt och 37 meter i diameter. Ovanpå detta har man lagt grästorvor och jord. På Riksantikvarieämbetets fornsökssida kan man läsa att man hittade några enstaka skärvor av odekorerad keramik, skörbrända stenar och en skörbränd löpare. Man hittade också en härd och kunde datera kolet i den till 210–540 e.Kr. vilket innebär att forskarna drar slutsatsen att högen är från folkvandringstid-vikingatid.

1788 kom några avskedade bränneridrängar från Västerås för att plundra gravhögen, men de gav upp när de nådde ner till stenröset i mitten. Det finns inga uppgifter som tyder på att de
skulle ha hittat något i högen. Hålet som de hade grävt fylldes inte igen förrän på 1970-talet.

Man vet inte vem som vilar under storhögen, men under årens lopp har man haft flera teorier. 1682 skriver prästen Nicolaus Tiblaeus att i Anundshögen ”een fuhl Jätte eller bärgtroll skall
hafwa hafft sin wåningh, den och sedermehra uthi hedna tijdh ähr dyrckat som een gud”. J. Peringskiöld skriver i Ättartal (tryckt 1725, men skrivet redan 1692): ”Bröt-Anund blef
dödslagen på Himmelshed, af en ijs och stenskärfwa som nederföll af ett fiäll, eller högt berg är begrafwen på Balunds ås, […] dess Hög kallad Anunda hög.” Olof Grau berättar följande år 1754: ”Uti denna hög är konung Anund eller Bröt-Amund begrafwen, som wid år Christi 730 skal reageradt och warit en af Hedna tidens berömligaste Konungar”.


Heimskringla och Snorre Sturlason


Vem var då denne Bröt-Anund? Ja, om han nu har varit en historisk person, vilket är omtvistat, så ska han ha levat under 600-talet och varit en av Ynglingaättens Uppsalakungar. Enligt Snorre Sturlasons Ynglingasaga (i Heimskringla) ska Anund ha varit en fredlig kung som lät röja skog och bygga vägar. ”I hans tid var rik årsväxt i svearnas länder, och Anund var ock den vänsällaste bland konungar. Svitjod är ett stort skogsland och där ligger så vida ödemarker att det är många dagsleder över dem. […] Konungen lät bygga vägar kring allt Svitjod, både över skogar och myrar och fjäll, brötar och färdstigar, och därav vart han kallad Bröt-Anund” (översättning Åke Ohlmarks). Enligt Nationalencyklopedin kommer tillnamnet från det fornisländska ordet braut som betyder ”väg”. Snorre berättar vidare att han omkom i ett jordskred: ” Kung Anund for en höst med sin hird mellan sina gårdar och kom till ett ställe som är kallat Himinheid. Där är det trånga fjälldalar med höga berg på båda sidor. Det regnade stritt men förut hade legat snö på fjällen, och då gled ett stort snöskred med sten och lera ner från höjden, och i vägen var konung Anund och hans följe. Där fick konungen bane och många män med honom.”(översättning Åke Ohlmarks). I Historia Norvegiae, en krönika på latin om Norges historia författad tidigast i slutet av 1100-talet, står det att han istället mördades av sin halvbror Sigvard.



Bröt-Anund efterträddes av sin son Ingjald, som fick tillnamnet Illråde. Det sägs att han bjöd in sex småkungar till sin faders gravöl och sen lät bränna dem inne för att kunna överta deras riken.

Man har också kopplat samman högen med andra, historiskt kända, kungar med namnet Anund. En är den fördrivne sveakungen Anund som finns omnämnd i Angarskrönikan från 800-talet och en annan är Anund-Jakob, som var son till Olof Skötkonung, och kung i Sverige från cirka 1020 till 1050.

Högen kan ju också ha fått sitt namn av personnamnet, som finns inristat på den medeltida runstenen (se nedan).



SKEPPSSÄTTNINGARNA

Runt omkring Anundshögen ligger fem skeppssättningar. Den största är 53 meter lång och 16 meter bred och består av 26 resta stenar. Den näst största består av 24 stenar och är 50
meter lång och 25 meter bred. De ligger i ostnordost-västsydvästlig riktning, stäv mot stäv, med en stor sten mellan stävarna. I mitten av båda skeppssättningarna ligger det mittstenar som man har tolkat som markeringar av master. Två mindre skeppssättningar ligger norr om högen och en ligger sydöst om högen. Fyra av skeppssättningarna har restaurerats. I fornminnesinventeringar från 1600-talet berättas det att endast sju stenar norr om högen stod upprätt. Alla andra stenar låg ner. Tanken har framförts att området har vandaliserats i samband med kristendomens införande i bygden. Den nya kungamakten betraktade skeppssättningarna som hedniska, och ett hot mot centralmakten, och därför välte man omkull stenarna.



Astronomen Curt Roslund presenterar i Populär arkeologi nr 2–1992 en tänkbar förklaring till hur man konstruerade de två största skeppssättningarna. Han menar att de forntida byggarna
använde en konstruktionstriangel där sidorna har förhållandet 3:4:5, en så kallad pythagoransk triangel. Man konstruerar det smala skeppet, som ligger närmast storhögen, genom att
”dela dess längdaxel i sex lika stora delar, dra en linje genom axelns mitt vinkelrätt mot denna och avsätta fyra sådana delar åt vartdera hållet från axeln. Slutpunkterna tas sedan till
centrum för cirkelbågar med radien fem enheter. Bågarna tecknar då sidoborden i detta skepp.” För att konstruera det breda skeppet delar man istället längdaxeln i åtta delar och sen
avsätter man tre delar på linjen som går genom centrum. Roslund berättar vidare: ”Konstruktionen är mycket enkel. Det är samma triangel som används för båda skeppen. I det första läggs den med den korta kateten på längdaxeln och i det andra med den långa kateten på samma axel”. Roslund funderar också på att man kanske har gjort det skepp, som ligger längre bort från Anunds hög, bredare för att man har velat få en perspektivistisk effekt. På så vis ser båda skeppen lika breda ut trots att de ligger på olika avstånd från betraktaren.



RUNSTENEN

Ungefär 50 meter söder om Anunds hög står en runsten med en ovanlig ornamentik. Den består av granit och är 3,2 meter hög och 1,3 meter bred vid basen och avsmalnande uppåt. Den är
0,8 meter tjock. Stenen restes under 1000-talets förra hälft.

Stenens inskrift börjar längst ner i västra hörnet och lyder:
”fulkuithr raisti staina thasi ala at sun sin hithin bruthur anutaR uraithr hik runaR”.
I nusvensk översättning betyder det:
” Folkvid reste alla dessa stenar efter sin son Heden, bror till Anund. Vred högg runorna”.
Folkvid var en storman i Badelundabygden i början av 1000-talet. Anund var ett vanligt namn under 900- och 1000-talet. Man känner inte till några andra ristningar av den skicklige runristaren Vred. I sin bok Runläseboken jämför Lars Rask bilden i runstenens mitt med ”livsträden” på medeltida ”liljestenar”. I skriften En historisk vandring i Badelundabygden kan man läsa att arkeologen Eva Simonsson tolkar bilden som en kvinnokropp med markerade bröst som har sitt höftparti inflätat i en manskropps huvud. Ett tjurhuvud är inflätat ovanför kvinnan. Sådana hornprydda tjurhuvuden ska enligt gammal tradition vara en fruktbarhetssymbol. Under mannen kan man se ett inflätat stiliserat ormhuvud. Även runstenen hade legat omkullvräkt och restes upp år 1860.



VÄGEN OCH STENRADEN

Från runstenen, i nordöstlig riktning, står en rad med 14 resta stenar utefter en väg som leder ner mot ett vadställe. Om man får tro runstenens text så är det Folkvid som har låtit anlägga
vägen förbi Anundshögsområdet och även resa dessa stenar. Liksom med skeppssättningarnas stenar och runstenen har även de här stenarna varit omkullvräkta. De hittades och restes
upp vid en utgrävning på 1960-talet. Vägen har haft en ordentlig konstruktion med bland annat sand i vägbanan. Man menar att stenarna har kantat den kungliga Eriksgatan. Runstenen och de resta stenarna har varit en värdig inramning för ryttarföljen när de kom från Västra Aros för att närvara vid tinget vid Anundshögen. Därefter red de vidare mot Uppsala.



TINGSPLATSEN

Det finns dokumentation som visar att området vid Anundshögen har använts som tingsplats från år 1392, men det är troligt att folket har samlats här till ting långt tidigare. Under
1400-talet byggde man ett tingshus i närheten av högen och vid mitten av 1600-talet fanns det fortfarande rester kvar av huset. I sin antikvitetsinventering skriver Pastor Holstenius: ”Nor
om högen äre 7 Stenar uppreste, både ändstenarna äre 3 och ½ aln höga, förste Steenen är 10 famnar ifrån högen. Strax norr om förste Steenen synes söndrigt tegel effter
tingzstufwuugnen”. Vid slutet av 1500-talet flyttade man tingsplatsen en kilometer norrut till Badelunda kyrka.

Sommaren 2008 gjorde ett svenskt/engelskt team, under ledning av Alexandra Sanmark och Sarah Semple, geofysiska undersökningar vid Anundshögen, som en del i ett forskningsprojekt om tingsplatser. Med hjälp av markradar och resistivitetsmätningar (och därefter utgrävningar) hittade man rester av en 200 meter lång rad av stora stenar, eller kraftiga trästolpar. Raden löper från den första resta stenen vid vadstället och sedan snett in mot storhögen. Stenarna eller stolparna var borttagna men fundamenten var cirka två meter i diameter och nästan två meter djupa. Forskarna framför teorin att den långa raden kan ha bildat ett monument för tingsplatsen och kanske också för att visa dess avgränsning.



Fler bilder

Källor:
Runläseboken, Lars Rask, 1990
En historisk vandring i Badelundabygden, John Kraft m.fl., 1989
Med arkeologen Sverige runt, 1987
Snorres konungasagor (Heimskringla), översättning Åke Ohlmarks, 1961
Artiklar i Populär arkeologi nummer 2–1992, 4–1999 och 4–2008
Skyltar på platsen
Riksantikvarieämbetets fornsök

Webbsidan www.anundshog.se
Nationalencyklopedin

lördag 17 januari 2009

METEORITEN FRÅN ODESSA




Den här meteoriten hittades vid Odessa Meteor Crater i Ector County, sydväst om staden Odessa i Texas, USA (latitud 31,75733 grader nord och longitud 102,47911 grader väst). Den är en av tusentals meteoriter, som i förhistorisk tid slog ner och skapade en stor, och fyra små, kratrar i området. Man antar att meteoriten störtade in i vår atmosfär med en hastighet av 40 000 – 60 000 km/tim. Nedslaget orsakade vindhastigheter på mer än 1000 km/tim. Alla djur inom en radie av 1,5 kilometer dödades förmodligen omedelbart.


Odessameteoriten i 180 gångers förstoring

Tusentals järnmeteoriter har hittats i området, vägande totalt 10 ton. Det största meteoritblocket vägde 135 kg. Meteoritfragmenten består till 90 procent av järn, 8 procent nickel och små mängder av ytterligare några ämnen. Meteoriterna har utsatts för väder och vind och har blivit kraftigt oxiderade. Det är bara tack vare det torra ökenklimatet som de alls har bevarats. De hittas ofta täckta med ett tjockt lager av rost.

Den största kratern är en grund, skålformad grop, 5 meter djup och 170 meter i diameter. På grund av erosion höjer sig dess kant nu knappt en meter över omgivande landskap. Man har beräknat att kratern ursprungligen var 27 meter djup, men under årens lopp har kratern fyllts av sediment.

Det finns mycket olika uppgifter om kraterns ålder, alltifrån 10 000 år till mer än 200 000 år. Den äldsta tidsangivelsen står Richard Norton för i sin bok Rocks from space, utgiven 1994. Enligt honom har man kommit fram till detta värde tack vare att man grävde fram fossilet av en förhistorisk häst i fyllnadsmassan i kraterbotten. Just den hästarten har, enligt Norton, varit utdöd i mer än 200 000 år. Med tanke på att hans uppgifter på ålder skiljer sig så mycket från övriga teorier, så kan man undra om det är en felskrivning. Menar han egentligen 20 000 år? Vad som talar emot det antagandet är hans uppgift om att Odessa är äldre än den kända Meteor Crater, i Arizona, och den antas vara 50 000 år.



Patrick Dearen skriver på webbsidan http://www.caver.net/odemetcr.html (länken är bruten) att meteoriten störtade in i atmosfären för 25 000 år sen. Dearen citerar geologen Glen L. Evans som berättar om den stackars hästen igen. I slutet av 1930-talet borrade man ett 50 meter djupt schakt ner i den stora kraterns botten och hittade då fossil av pleistocena hästar och elefanttänder. Pleistocen är en epok, i kvartärperioden, som inföll från 1,65 miljoner år till 11 500 år före nutid.

I en artikel i Reno Gazette från december 1935 menar Clyde Fisher, direktör för Hayden Planetarium i New York, att nedslagskraterns ålder är mellan 40 000 och 75 000 år.

Kathleen Mark skriver i sin bok Meteorite craters, utgiven 1987, att man räknar med att kratern bara är cirka 10 000 år gammal. Detta grundas på fynd av en förhistorisk häst (där har vi vår gamle vän återigen). Senare, vid en utgrävning 1982, hittade man fragment av en elefant. Enligt Dearen hittades dock hästen och elefanten vid samma tillfälle av Glen L. Evans.

Webbsidan Earth Impact Database (Planetary and Space Science Centre vid University of New Brunswick i Kanada) anger åldern till mindre än 50 000 år.

I artikeln Age and effects of the Odessa meteorite impact, western Texas, USA, i tidskriften Geology (nummer 12, december 2005) kan man läsa att forskarna Vance Holliday, David Kring och James Mayer utförde borrningar i kratern för några få år sen. Resultaten av undersökningarna pekar på att åldern skulle vara ungefär 63 500 år (Pleistocen).

Meteoritkratern upptäcktes 1921 när A. B. Bibbins sökte efter olja nära Odessa. En ranchägare gav Bibbins en sten som han antog vara järnmalm och visade sedan vägen till en grund fördjupning, där stenen hade hittats. Bibbins misstänkte att det rörde sig om en meteorit och han skickade fyndet till U. S. National Museum, där analysen bekräftade hans teori.
Utforskaren av den stora meteoritkratern Meteor Crater, i Arizona, Daniel Moreau Barringer, fick reda på fyndet i Odessa. Han berättade detta för sin son Daniel Moreau Barringer Jr, som 1926 åkte till Odessa och lokaliserade kratern. Han hittade flera nickel-järn-meteoriter och han fastslog att gropen hade formats av ”the impact of an extra-terrestrial body with the earth”. Med hjälp av en överenskommen kod, telegraferade han den informationen till sin far. 1935 undersökte meteoritforskaren H. H. Nininger fälten runt kratern med hjälp av en primitiv metalldetektor. Efter några minuter hittade han en meteorit som vägde nästan ett halvt kilogram. På en dag upptäckte han 27 meteoriter.



Under årens lopp har många meteoriter hittats i de små kratrarna, men inga inne i den stora kratern. Däremot har man hittat många på den stora kraterns ytterväggar och fälten runt omkring den.

Staden Odessa ligger i Ector County och Midland County, i delstaten Texas, men större delen ligger i Ector. Befolkningen uppgick år 2005 till 91 200 personer. Allt började 1886 när orten etablerades vid Texas and Pacific Railway. 1927 hittade man olja och staden blev centrum i det här oljedistriktet. Staden är uppkallad efter Odessa i Ukraina. Åsneharen (engelska jackrabbitt) är Odessas stadssymbol. Åsneharen kallas så på grund av sina långa öron, som påminner om åsneöron. Dess päls har en färg som liknar sanden, och det torra gräset, i västra Texas. Med hjälp av sina långa ben kan den komma upp i en hastighet av drygt 70 km/tim.

Fler bilder

Källor:
Artikel i The Columbus Dispatch, 24 januari 2006
Artikel i Geology, nr 12, december 2005
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001
Rocks from space, O. Richard Norton, 1994 
Meteorite craters, Kathleen Mark, 1987
Artikel i Reno Gazette, 27 december 1935
Encyclopediae Britannica
Wikipedia
”crater for the ages” av Patrick Dearen, www.caver.net/odemetcr.html  (länken är bruten)
Earth Impact Database