tisdag 24 oktober 2017

KLIPPAN DÄR HAVSKUNGEN BOR



https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNmNYZiPKWdMqM9TT2HS8bkS2u7Nlo92mQaGH3q

Historien om meteoriten från Agpalilik

Agpalilik är grönländska för Klippan där Havskungen bor och det var på den halvön som meteoriten med samma namn hittades av den danske vetenskapsmannen Vagn Fabritius Buchwald år 1963. Buchwald är metallurg och arbetade som vetenskaplig förbindelseofficer på den amerikanska basen Thule Air Base under somrarna 1961 och 1963. 


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipOup4Ez6cW1TnlYb9J9meIuTXC5OqJoEGY0R6jC
Thule Air Base sedd från ovan. Fotocredit: U.S. Air Force

Med hjälp av en amerikansk helikopter, från Thulebasen, och några inuiter med motorbåt kunde han undersöka området mellan Cape York och Cape Melville.
På en sluttning, bland stora stenblock av gnejs, och delvis inbäddad i permafrosten, hittade han den 31 juli 1963 slutligen meteoriten på den otillgängliga Agpalilik-halvön, 180 kilometer sydost om Thule, och 15 kilometer norr om Savissivik, på nordvästra Grönland (latitud 76° 09’ N och longitud 65° 10’ V. 


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipPFvgP820YKIQCl6DrY1PhAOhlmkONJcJ7a4iS4
 Grönland. Pilen visar var Agpalilik-halvön finns. Fotocredit: NASA.

Buchwald kunde inte hitta någon nedslagskrater. Han antog att Agpalilik föll ner för cirka 10 000 år sedan när platsen var helt dold av ett tjockt täcke av snö och is. Den kan ha gjort en krater i isen. När glaciären senare delvis töade blev meteoriten liggande kvar på marken. Området är fortfarande täckt av snö under elva till tolv månader om året, så förmodligen var inte järnmeteoriten ens känd av inuiterna. Buchwald kunde inte hitta några rester av inuiternas stenverktyg som de brukade använda för att hacka bort bitar ur järnmeteoriter. Dessa bitar använde de som spetsar till bl.a. harpuner.

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMatJX7dGnfbWpq8H2U0PBpEI9Z5_5DlesYH7vX
 En inuit-harpun med en spets från en Cape York-meteorit. British Museum. 
Fotocredit: user.geni.

I en intervju med Derek W. G. Sears i tidskriften Meteoritics & Planetary Science berättar Vagn Buchwald om mödorna med att få hem meteoriten till Danmark. Man byggde en släde av stål i Köpenhamn, som man kunde ta isär i bitar, som vägde 100 kg var. Det var så mycket som teamet kunde lyfta. Utrustningen skeppades till Thule och flögs sedan med helikopter till fyndplatsen. Teamet, bestående av åtta man, började 1965 med det svåra och farliga arbetet att frigöra meteoriten från permafrosten som den satt fast i. Man hackade bort is och sten och sprängde sen bort omkringliggande stenblock med dynamit. Man lyfte meteoriten med en enkel krananordning och svetsade ihop stålsläden under meteoriten. Med hjälp av släden släpade man för hand ner meteoriten till kusten på en räls gjord av timmerstockar, eftersom platsen var helt oåtkomlig för maskiner.
Bilder på expeditionen finns i artikeln Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen i tidskriften Geoviden nr 3, 2006, s. 13

Och sen producerade Buchwald också en film som heter Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, och den kan man se på Youtube
Slutligen lyckades man i augusti 1967 lyfta det 20 ton tunga blocket ombord på fartyget m/s Edith Nielsen och man anlöpte Köpenhamn i september samma år. Med hjälp av en av hamnens vågar kunde man konstatera att Agpalilik vägde exakt 20,140 ton. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMH6WXRK7T44TMDM0mV0Qhj2biTfrmDeyvdI3Xc
Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Man kan nu beskåda meteoriten, som också kallas Mannen, på gården till Geologiska museet i Köpenhamn. Den står fortfarande uppställd på den stålsläde som den blev fraktad till Danmark på.
Agpalilik är en 4,5 miljarder år gammal järnmeteorit av typen medium octahedrit tillhörande den kemiska gruppen III AB och består av järn (89%), nickel (8%) och svavel (2%).



https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNJZOREVNvbOsjEjwz5abebz8eXt1cIT2aTlG7-
Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Den plana yta man kan se på meteoriten uppkom när man sågade ut och polerade båda sidorna av en 550 kg tung, och 5 cm tjock, skiva av meteoriten. Den står uppställd inne i Geologiska museet. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMYU0tsK_if8jWgmSIS7JoPfI91pSQ2_vWW078x
 Utsågad skiva av Agpalilik-meteoriten på Geologiska museet i Köpenhamn. 
Fotocredit: FunkMonk

Dess ena sida har etsats så att man kan se den s.k. widmanstättenstrukturen. Det är lameller av järn- och nickellegeringarna kamacit och taenit som framträder när den polerade ytan behandlas med salpetersyra. Det här mönstret uppkallades efter direktören för porslinsfabriken i Wien, Alois von Beckh Widmanstätten, som 1808 undersökte en skiva av en järnmeteorit som föll i Hrašćina, i Kroatien, år 1751. Han hettade upp skivan och eftersom kamacit och taenit oxiderar med olika hastighet under upphettning får de olika nyans och den speciella strukturen uppstod. Widmanstätten publicerade aldrig sina fynd utan berättade bara om dem för sina kollegor. Men strukturen blev uppkallad efter honom trots att mönstret redan var upptäckt och publicerat av William Thomson i Neapel 1804. Han ville förhindra att en meteorit från Krasnojarsk skulle rosta och använde då salpetersyra. Den metoden visade sig vara bättre än upphettning för att få fram strukturen. Så i rättvisans namn vill en del forskare kalla strukturen för Thomson-Widmanstätten.
Definitionen på en medium-octahedrit är att den innehåller 7 - 13% nickel och att kamacit-lamellerna är 0,5 – 1,3 mm.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipM3QOwmaaLzlUhNZxLz8tvncAxlVCR6AyFrJAlX
Polerad och etsad skiva från en Cape York-meteorit. 
Naturhistoriska museet i Wien, Österrike. Fotocredit: Captmondo

Eftersom widmanstättenstrukturen inte uppträder i järnmalm på jorden, är dessa mönster ett tecken på att man har att göra med en järnmeteorit med ursprung i rymden. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNszRtPu7p9PgNs_NXsp4HMbcvpSCYfibCCMtZm
Telluriska järnblocket vid Ovifak, Disko-ön, Grönland. 
Teckning av Th. Nordström, införd i Jordens historia, del 1, A. G. Nathorst

Det finns dock ett undantag. Det ovanliga telluriska järnet som Adolf Erik Nordenskiöld upptäckte på Disko-ön i västra Grönland år 1870. Det är ett nickelhaltigt järn som har uppstått på jorden i metallisk form i stället för en malm. Telluriskt järn liknar järnmeteoriter eftersom båda innehåller nickel och visar widmanstättenstruktur. Skillnaden är att telluriskt järn bara innehåller cirka 3% nickel vilket är ett för lågt värde när det gäller meteoriter. Telluriskt järn är faktiskt mer sällsynt än meteoriter. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipOCn9AqhYQhp3F-P5bv0eVtzlxHpfZBhjfbXg1l
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Det största telluriska järnblocket fraktades hem till Sverige och ligger nu utanför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Det väger 22 ton.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNhmwUqkYasPr63GnhMhkNl4fnc5JvXgEFvVRdo
Polerad och etsad skiva av Cape York-meteoriten med troilit-noduler 
och widmanstätten-strukturer. Fotocredit: James St. John

Man kan också, på båda sidorna av den utsågade skivan, se noduler av troilit, vilket är järnsulfid med den kemiska formeln FeS. Nodulerna innehåller inneslutningar av kromiter, sulfider, fosfater, kvarts och koppar. I en meteorit som föll ner i Albareto, i Italien, år 1766 upptäckte jesuitprästen Domenico Troili dessa troilitnoduler för första gången.
1974 upptäckte man ett nytt mineral i troilit-nodulerna. Det kallades för buchwaldit efter Agpalilik-meteoritens upptäckare. Inneslutningarna var för det mesta mindre än 10 mikrometer stora.
Meteoriten innehåller även det sällsynta nitridmineralet carlsbergit. Carlsbergit (eller kromnitrid med den kemiska formeln CrN), är uppkallat efter Carlsbergfonden vilken bidrog med resurser för att kunna bärga Agpalilik-meteoriten och föra den till Danmark. Det var i Agpalilik som mineralet upptäcktes för första gången.
Meteoritens unika struktur har bildats vid långsam nedkylning då den var en del av en asteroids kärna. Nedkylningstakten var cirka 1 grad per 10 000 år.
Den 20 ton tunga Agpalilik-meteoriten är ett av brottstyckena av den ursprungliga meteoriten Cape York som beräknas ha vägt 100 - 200 ton. Den störtade in i atmosfären från nordväst och splittrades i hundratals bitar, både små och stora. De små bitarna bromsades mest av luften och föll i nordväst vid Thule, medan de stora bitarna flög längre mot sydöst. Alla meteoritdelarna bildade ett nedslagsfält som är 100 kilometer långt. Totalt har man hittat 58 ton meteoritdelar, vilket gör Cape York till världens näst största meteorit, även om den inte landade intakt. Den allra största är Hoba-meteoriten som ligger i Namibia och väger över 60 ton.
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipO7N6444pP_z5m4_ctZTdustb7xk7rSdslPk-K8
 Hoba-meteoriten vid Grootfontein i Namibia. Fotocredit: Sergio Conti.

Agpalilik är den näst största av de åtta större järnmeteoriter som har hittats från Cape York-meteoriten. Den största är Ahnighito, eller Tältet, som väger 31 ton, och påträffades av den amerikanske polarforskaren Robert E. Peary vid Meteorit-ön 1894. Han sålde Ahnighito, och två andra meteoriter, till American Museum of Natural History i New York för 40 000 dollar. Inuiterna blev tydligen utan ersättning…
 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipMSvwE79bvnjrGqLU3ZNHSMINhGS6uN_Lf31xG3
 Ahnighito är en del av Cape York-meteoriten. American Museum of Natural History. 
Fotocredit: Mike Cassano.

Uppdatering 2018-01-15
Inuiterna kallade meteoriten för Tältet, men var kom namnet Ahnighito ifrån?
Robert E. Peary och hans fru Jospehine Diebitsch fick dottern Marie under en expedition till Grönland år 1893. Hon fick mellannamnet Ahnighito för att hedra inuitkvinnan som sydde hennes pälsoverall i babystorlek. Marie var det första vita barn som hade fötts så långt norrut och fick därför smeknamnet "The Snow Baby".
När Peary och hans team äntligen hade fått meteoriten ombord på fartyget Hope draperade man den amerikanska flaggan över meteoriten. Sen lät man dottern Marie krossa en flaska vin på järnblocket och döpte meteoriten till Ahnighito.
Detta berättas dels i artikeln Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002, och dels i artikeln Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly


https://get.google.com/albumarchive/105476217302698762117/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/AF1QipPrMMNUz3kptkbphbCffqg8Xmp_Mg8uogbFlN9z
Marie Ahnighito Peary, The Snow Baby

Den tredje största av Cape York-meteoriten, Savik 1 (vikt: 3,4 ton), är också normalt uppställd på Geologiska museets gård i Köpenhamn, men när jag var på besök i augusti 2015 var den tillfälligt flyttad till Köpenhamns Nationalmuseum, eftersom det pågick en renovering av Geologiska museet.
Av alla järnmeteoriter i världen är Agpalilik den sjätte största.


https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNCIvvMXihzBAVyZ_g7lE8Ifna_vmvBrknBdlfo
 Geologiska museet i Köpenhamn, Danmark. 2015-08-20. Meteoriten Agpalilik. 
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Apropå Grönland: år 2012 rapporterade ett internationellt forskarlag, från bl.a. Danmark och Sverige, att man ansåg sig ha funnit bevis för att världens äldsta, och största, meteoritkrater ligger i närheten av byn Maniitsoq (”Sockertoppen”) på sydvästra Grönland. Kratern var ursprungligen 25 kilometer djup och 600 kilometer vid. Meteoriten slog ner för drygt 3 miljarder år sedan. Genom årmiljonerna har kratern eroderats så att det bara är de djupaste delarna som finns kvar. Bevisen ska vara att man hittat granitliknande block som har krossats, smälts och pulveriserats på ett sätt som bara kan förklaras av att berggrunden har utsatts för ett plötsligt, våldsamt nedslag. 

https://photos.google.com/album/AF1QipN9X1doxPmdpSvuxlujD9VEHiukaZJ0WlL4nsIo/photo/AF1QipNbGpBB39TNj87YhgPsiphpOdj5tc7SsrSB7hVW
 Byn Maniitsoq på sydvästra Grönland. Fotocredit: Awewewe

Webbsidan Ultima Thule har en artikel om Maniitsoq där man bland annat kan se en kartbild som visar kraterns placering i förhållande till Maniitsoq och även ett foto av berget Finnefjeld som antas vara meteoritens/asteroidens krossade kärna.

Källor:
Handbook of Iron Meteorites, volume 2, Vagn Fabritius Buchwald, 1975.
American Museum of Natural Historys webbsida om Ahnighito: https://www.amnh.org/exhibitions/permanent-exhibitions/earth-and-planetary-sciences-halls/arthur-ross-hall-of-meteorites/meteorites/ahnighito
Meteorites and Their Parent Planets, Harry Y. Mc Sween, Jr., 2000
Wikipedia
Solsystemet - Fra altings oprindelse til livets opståen, under redaktion av Henning Haack, Tidskriften Geoviden, nr 3-2006
Oral histories in meteoritics and planetary science - XXV: Vagn F. Buchwald, artikel av Derek W. G. Sears i Meteoritics & Planetary Science 49, nr 7, 1271-1287 (2014)
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998
Artikeln Buchwaldite, a new meteoritic phosphate mineral av Edward Olsen m.fl., American Mineralogist, volume 62, 1977
Filmen Bjergning af en af verdens störste jernmeteoritter, Agpalilik, fundet i Grønland, producerad av Vagn F. Buchwald, 1963 - 1967. (finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=cUsY5kIlq6k)

Minik and the meteor på webbsidan http://narrative.ly
Robert E. Peary and the Cape York Meteorites i Polar Geography, 2002
Artikeln Earth´s oldest impact crater found in Greenland av Andy Coghlan, New Scientist, 2012.