HIMLAFENOMEN ÖVER ÖLMETRAKTEN

Partiell solförmörkelse 22 maj 1639 (juliansk tideräkning), sedd från Södra Tofta, Värmland.

Ögonvittne berättar i dagbok från 1600-talet

Han föddes med namnet Peder Månsson. Nu, när vår historia börjar, är han 17 år och han har redan ändrat sitt namn till den latinska formen Petrus Magni Gyllenius. Idén till efternamnet hade han hämtat från Gullingsholmen, eller Gyllenholmen, som låg i närheten av hans föräldrahem Södra Tofta.

Petrus Magni Gyllenius dagbok, Diarium Gyllenianum

I sin dagbok berättar han om holmen den 29 april 1639:

“Den 29 rodde the i Torp migh öffver siön til Gullingzholmen eller Gyllenholmen, huilcken ähr en höghtrindh och lustigh holma, beläghen widh Tåffta, och ähr mäst slääte wallbackar på honom och skogh nedher uth medh lijderne. Siön gåår så när omkringh honom, föruthan en sijdha fåår man gåå tijt. När thet ähr myckit stoor siöhögd, plägher han wara aff vatnet alt omfluten.
[…]
Aff samma lustige holma haffver iagh taghit mit wedhernampn, att iagh kallass Gyllenius.”

Gullingsholmen är nu för tiden sammanbunden med fastlandet. Gården Södra Tofta ligger i Ölme socken, i Värmland, mellan Karlstad och Kristinehamn.

Partiell solförmörkelse sedd från Södra Tofta, Värmland, 22 maj 1639. Planetarieprogrammet Stellarium. (Landskapet är inte från Södra Tofta utan är standard i programmet).

Det var sent på eftermiddagen den 22 maj 1639, enligt den julianska tideräkningen, som fortfarande gällde på Gyllenius tid. (Enligt den gregorianska kalendern, som gäller i Sverige fr.o.m. 1753, skulle almanackan ha visat den 1 juni). Solen låg i stjärnbilden Taurus (Oxen) och befann sig knappt tjugo grader över horisonten i väster när den förmörkades. Klockan 17:54:57 var den partiella solförmörkelsen som störst och 97,26 procent av solens skiva var skymd av månen. Gyllenius beskriver himlafenomenet i sin dagbok:

“Den 22 skedde en stoor soolenness förmörckelse, att heela soolen war förmörckatt, rödh och svart, och warade halffannor timme. Uthaff thet iagh mycket sågh på soolen, bleffvo mine ögon så förblinde, att iagh på en tijd icke kunne see wäll. Doch halp Gudh migh, att iagh thär effter bleff godh och frisk.”

Han följde alltså inte den varning som man nu för tiden ständigt inpräntar i människor som ska observera en solförmörkelse: titta aldrig direkt på solen utan skydd för ögonen!

På de platser på jorden, där förmörkelsen var som störst, var den ringformig. Det blev alltså aldrig någon riktigt total förmörkelse någonstans.

Solförmörkelsen 22 maj 1639. Illustration: NASA

Den ringformiga solförmörkelsens centrala område startade i norra Stilla havet, svepte över Kanada och Grönland, passerade Atlanten och nådde Europa i Norge, strax söder om Ålesund.

Solförmörkelsen 22 maj 1639 över Norge och Sverige. Illustration: NASA

Skuggan passerade sedan rakt över Oslo och nådde Sverige strax väster om Dalen i Värmland. Månskuggan fortsatte sen ner över Värmlandsnäs och ut i Vänern och lämnade Sverige på norra Öland. Förmörkelsen klingade av i Azovska sjön, nordöst om Krim, på gränsen mellan Ukraina och Ryssland.

Jeremiah Horrocks observerar Venuspassagen 1639. Målning av Eyre Crowe (1824-1910). Wikimedia Commons

En annan person, förutom Gyllenius, som observerade solförmörkelsen, var engelsmannen Jeremiah Horrocks. I maj 1638 hade han köpt ett teleskop, till en kostnad av "half-a-crown", och kunde med det observera den partiella solförmörkelsen, från Toxteth Park i Liverpool. Horrocks var också den förste (tillsammans med William Crabtree) som man säkert vet observerade hur planeten Venus passerade över solskivan. Den observationen skedde den 4 december 1639 (gregoriansk tideräkning).

Petrus Magni Gyllenius dagbok, Diarium Gyllenianum, ger en ovanlig inblick i värmländskt kulturliv under 1600-talet. Gyllenius föddes den 14 april 1622 på Södra Tofta gård i Ölme. De första åren av sitt liv sammanfattar han i början av boken och de uppgifterna kommer framförallt från modern och syskonen. Hans sista anteckning gäller den 31 december 1667. Han dog lite drygt sju år senare, den 11 januari 1675. Han var då kyrkoherde i Bolstad socken i Dalsland.

Bolstads kyrka, Dalsland. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

En gravhäll över Gyllenius finns i koret i Bolstads kyrka, vars äldsta delar har daterats, med hjälp av dendrokronologi, till cirka 1150. Man antar att Gyllenius skrev dagbok ända till sitt sista år i livet, då han gjorde en renskrift av sina anteckningar. Den blev sen inbunden i liten oktavformat, där bladens storlek är 10x15 cm. De sista delarna av dagboken finns inte bevarade, och det förekommer även andra luckor i handskriften.
Gyllenius beskriver hur det är att vara student i Sverige i mitten av 1600-talet. Han skrevs in i Karlstads skola i maj 1636. Liksom andra studenter på den tiden, försörjde han sig genom sockengång. Två och två fick eleverna sig olika socknar tilldelade, där de fick gå runt till gårdarna och tigga. Under de sista skolåren kunde Gyllenius förbättra ekonomin tack vare att han gav privatlektioner. 1648 begav han sig till Åbo i Finland och studerade där till präst. Den 10 oktober 1658 gifte han sig med Annika Giliusdotter från Östervik i Varnums socken.

Hur en total solförmörkelse uppkommer. Illustration: Sagredo

När månen passerar mellan solen och jorden, och inträder i nymånens fas, inträffar en solförmörkelse, om några viktiga förutsättningar infaller. Alla tre himlakropparna måste ligga på rät linje. Av en lycklig slump är solens diameter 400 gånger större än månens, men samtidigt ligger den 400 gånger längre bort. Så sett från jorden verkar de två himlakropparna vara lika stora (en halv grad i diameter). Utefter det stråk på jorden där månskuggan faller inträffar alltså en solförmörkelse.

Total solförmörkelse 24 oktober 1995, Dundlod, Indien. Foto: Fred Espenak, NASA

Men varför blir det inte total solförmörkelse en gång varje månad? Månen rör sig i en elliptisk bana runt jorden och därför blir avståndet mellan jorden och månen ibland 6 % mindre och ibland 6 % större än det genomsnittliga avståndet 385.000 km. Jorden rör sig också i en elliptisk bana runt solen, vilket komplicerar det hela ytterligare. Jorden är närmare solen i januari än i juli. Månens bana lutar också ungefär 5 grader i förhållande till ekliptikan (jordens bana runt solen). Därför måste banplanen skära varandra, när nymånen passerar mellan solen och jorden, för att en förmörkelse ska uppstå. Detta sker vid två ställen på ekliptikan, de så kallade drakpunkterna.

Ringformig solförmörkelse observerad 4 januari 2011 av satelliten Hinode. Foto: NASA

Vid de tillfällen då månen befinner sig lite längre bort från jorden i sin bana (och därför ser skenbart mindre ut) inträffar en ringformig solförmörkelse.

Partiell solförmörkelse 20 maj 2012. Foto: Jerry Kirkhart. Wikimedia Commons.

Befinner man sig inte i den totala solförmörkelsens kärnskugga upplever man en partiell förmörkelse, där en större eller mindre del av solen ser ut att förmörkas. Det var en partiell förmörkelse som Gyllenius upplevde, även om nästan 98 procent av solen var skymd. En total solförmörkelse kan som längst vara i ungefär 7,5 minuter.

Månytan. Foto: NASA

Månens tidvattenskrafter bromsar upp jordens rotation vilket minskar jordens rörelsemängd. I enlighet med fysikens lagar ökar då i gengäld månens rörelsemängd, som därför avlägsnar sig från jorden.

Apache Point-observatoriets 3.5m teleskop som används till APOLLO lunar laser ranging experiment. Foto: Dan Long. Wikimedia Commons

Vid Apache Point-observatoriet i Sunspot, cirka 30 km söder om Cloudcroft i New Mexico, USA, använder man laserstrålar för att mäta avståndet till månen.

Apollo 14:s Laser ranging retro reflector (LR3). Foto: NASA

Man låter strålarna studsa mot de reflektorer som placerades ut på månytan av Apollo-astronauterna i början av 1970-talet.
[Uppdaterat 2020-06-16: Prismorna i reflektorerna är ett svenskt AGA-patent från 1925 som är "baserat på en pyramidreflektor som är ett optiskt element gjort av ett kompakt glas, gjutet i pyramidform. De tre bakre ytorna är noggrant finslipade, vilket gör att ljuset från en ljuskälla reflekteras om det kommer inom 60 grader frontvinkel framifrån mot reflektorn" (enligt artikel av Karl Gunnarsson i Populär Astronomi nr 2, 2020)].
I samband med en tv-inspelning år 2011 uppmättes avståndet till exakt 393.499 kilometer, 257 meter och 798 millimeter. Det har visat sig att månen avlägsnar sig från jorden med 3,78 cm varje år. Så i en avlägsen framtid kommer månen att vara så långt borta att det aldrig mer kan bli en total solförmörkelse!

Total solförmörkelse 30 juni 1954. Illustration: NASA

  

Den 30 juni 1954 inträffade den senaste totala solförmörkelsen i Sverige. Den svepte över Götaland, och flera av Sveriges Radios medarbetare sände rapporter från olika platser. En av dem var Nils Linnman som rapporterade från Stora Karlsö utanför Gotland. Lyssna på programmet här.

Fyren på Stora Karlsö. Foto: neekoh.fi. Wikimedia Commons

På Stora Karlsö startade förmörkelsen klockan 13:49:39 svensk tid och nådde sitt maximum klockan 13:50:32. Totaliteten varade i 1 minut och 44,8 sekunder.
Om Petrus Gyllenius fortfarande hade levt, och velat se 1954 års förmörkelse från Södra Tofta, så hade han återigen fått se en partiell solförmörkelse, med sitt maximum klockan 13:43:44.

Total solförmörkelse 16 oktober 2126. Illustration: NASA

Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar först den 16 oktober 2126 och blir då synlig i Norrland. Det centrala skuggområdet passerar bland annat norr om Örnsköldsvik och når där sitt maximum 17 minuter över 8 på morronen. I Södra Tofta blir förmörkelsen partiell, igen. Kanske kan någon, som just nu är nyfödd, bli så gammal att han eller hon hinner uppleva detta himlafenomen?

Gylleniusgatan, Karlstad, Värmland

Till sist: Petrus Magni Gyllenius har också fått en villagata i Karlstad uppkallad efter sig.

Kometen 1664/1665 ur Stanislaus Lubienietzkis "Theatrum Cometicum" (1681).

 I sin dagbok skriver Gyllenius också om ett annat astronomiskt fenomen: kometen som visade sig år 1664/1665. Jag återkommer till den i en senare artikel.

Fler bilder


Källor:
Diarium Gyllenianum, nytryck i Värmland förr och nu 1962, värmlands fornminnes- och museiförening.
Diarium Gyllenianum och dess författare. artikel av Daniel Toijer, Värmland förr och nu 1977, Värmlands fornminnes- och museiförening
Foundations of astronomy, Michael A. Seeds och Dana E. Backman, 2011
The solar system, David G. Fisher och Richard R. Erickson, 2010
Totality eclipses of the sun, Mark Littman m.fl., 2008
Kyrkor i Karlstads stift, Värmlands museum, 2008
Himlavalvets sällsamheter, Peter Nilson, 1992
Dagmörkret över Sydsverige, Knut Lundmark, 1954
Theatrum Cometicum, Stanislai de Lubienietski (Stanislaus Lubienietzki), 1681
Vad ska man med månen?, tv-program från BBC/Discovery Channel, 2011
Kommer månen att lämna oss?, Forskning & Framsteg, Marie Rådbo, 2011

Solförmörkelse observerad av satelliten Solar Dynamics Observatory 21 februari 2012. Copyright: NASA/SDO