MANIITSOQ-STRUKTUREN

Maniitsoq-strukturen sydöst om orten Maniitsoq på Grönland. Credit: Google Earth.

 Meteoritkratern som inte var en meteoritkrater, eller?

[OBS! Uppdatering december 2023: Det har kommit nya bevis för att Maniitsoq-strukturen verkligen är resultatet av ett meteoritnedslag för cirka tre miljarder år sedan. Ett forskarteam, med bl.a. geologiprofessorn Leif Johansson vid Lunds universitet, anser sig ha löst kratergåtan genom att analysera så kallade chocklameller i mineralet zirkon. Det är mikrostrukturer som bildas under de första sekunderna av stötvågen vid meteoritnedslaget. Enligt Leif Johansson tog man ut ultratunna skivor av zirkonerna och med hjälp av transmissionselektronmikroskop kunde man studera de extremt små detaljerna i chocklamellerna. Enligt modellberäkningar hade Maniitsoq-meteoriten en diameter på över 30 kilometer och den ursprungliga kratern kan ha haft en diameter på 500-600 kilometer. Med tanke på den här nya forskningen har Maniitsoq återtagit positionen som världens äldsta och största meteoritkrater.

Läs mer i meddelandet från Lunds universitet. Där finns också en länk till den vetenskapliga studien i Journal of Petrology.

Alla forskare är dock inte eniga om resultatet av de här nya undersökningarna.

Läs mer om kritiken i en artikel på webbsidan videnskab.dk ]

 
Ett internationellt forskarteam, under ledning av Chris Yakymchuk, publicerade i mars 2021 ett arbete där de visade att de inte hade funnit några bevis för att den 100 kilometer stora Maniitsoq-strukturen skulle vara en 3 miljarder år gammal meteoritkrater från den geologiska tidsåldern Arkeikum. Strukturen ligger cirka 55 kilometer sydöst om orten Maniitsoq, på västra Grönland, och har koordinaterna 65° 15′ 0″ N, 51° 50′ 0″ V.

Maniitsoq på sydvästra Grönland.

 

Den gamla teorin (från 2012)

 

De forskare, från bl.a. Danmark och Sverige, som 2012 hade fört fram teorin om en meteoritkrater hade menat att en elliptiskt formad magnetisk anomali på området skulle tyda på en koncentration av magnetisk sten. De hade också hittat granitliknande block som hade krossats, smälts och pulveriserats på ett sätt som enligt dem bara kunde förklaras av att berggrunden hade utsatts för ett plötsligt, våldsamt nedslag. De skulle därmed ha hittat världens äldsta meteoritkrater.

 

Byn Maniitsoq på sydvästra Grönland. Fotocredit: Awewewe

 

Webbsidan Ultima Thule har en artikel om Maniitsoq där man bland annat kan se ett foto av berget Finnefjeld som antogs vara meteoritens/asteroidens krossade kärna.
 

De nya undersökningarna (från 2021) [Se uppdatering ovan 2023]

 

Nu har alltså dessa slutsatser från 2012 blivit ifrågasatta av Yakymchuks team.
I strukturens centrala del ligger ett område med pulveriserad berggrund, men det visade sig vara magmatiskt material som hade formats av svalnande lava. Man kunde inte heller hitta någon magnetisk anomali. Det visade sig också att detta område var 40 miljoner år yngre än vad man tidigare hade antagit. Denna magmatiska berggrund visade sig också likna ett annat magmatiskt område utanför "nedslagsområdet".
Man undersökte också 5587 små korn av mineralet zirkon. "Zirkonkristaller i berggrunden är som små tidskapslar", säger Yakumchuk vid Waterloo-universitetet i Kanada. "De bevarar forntida skador som har orsakats av de chockvågor som uppstår vid ett meteoritnedslag. Vi hittade inga sådana frakturer i kristallerna." Maniitsoq-strukturen är troligtvis en produkt av samma geologiska processer som det omgivande landskapet.
De nya rönen publicerades i tidskriften Earth and Planetary Science Letters.
 

 Yarrabubba-strukturen i Australien

 

[OBS! Uppdatering december 2023: Eftersom ny forskning tycks visa att Maniitsog-strukturen är världens äldsta meteoritkrater (se ovan) så har Yarrabubba flyttat ner till andraplatsen ]

 

Eftersom Maniitsoq inte längre är världens äldsta meteoritkrater kvarstår  Yarrabubba-strukturen, i västra Australien, som den äldsta hittills upptäckta med en ålder av 2,229 miljarder år (och en storlek av 70 kilometer). 

 

 

Yarrabubba-kratern i västra Australien. Magnetisk anomalikarta. Credit: Timmons M. Erickson, Christopher L. Kirkland, Nicholas E. Timms, Aaron J. Cavosie & Thomas M. Davison. 

Wikimedia Commons.

 

Den ursprungliga kraterkanten har fullständigt eroderats ner så det finns inga synliga tecken på markytan. Bevisen för en nedslagsplats består av fynd av chockad kvarts och förekomsten av så kallade slagkäglor. Undersökningar av kristaller av zirkon och monazit har visat kraterns ålder.

Källor:
Artikeln Omtvistad krater på Grönland orsakad av jättemeteorit, Lunds universitet, december 2023 

Artikeln Dyb uenighed: Er det her virkelig verdens aeldste meteorkrater? Lise Brix, videnskab.dk

Artikeln Stirred not shaken: critical evaluation of a proposed Archean meteorite impact in West Greenland, Chris Yakumchuk et al., 2021
Artikel i Universe Today
Artikel i Phys.org
Artikeln The supposed oldest impact crater on Earth isn´t a crater after all, av  Julie Hollis, Massive Science, 2021
Artikel i Science Alert, 2021
Artikeln A 2.2-billion-year-old crater is Earth´s oldest recorded meteorite impact, ScienceNews, Washington, USA, 2020
 

METEORITKRATERN MIEN

  

Det slutgiltiga beviset:

den småländska sjön Mien är en meteoritkrater

 

 

Illustration av asteroid som faller mot jorden. Fotocredit: Wikimedia Commons

 

För ungefär 120 miljoner år sedan, under epoken äldre krita, fick de dinosaurier som då befann sig i det som nu kallas för Småland uppleva något rejält dödsbringande. Som en blixt från klar himmel brakade en meteorit ner med en hastighet av flera kilometer i sekunden och med en kraft motsvarande tusen atombomber. Chockvågor skickades genom berggrunden och jord och stenar slungades upp i luften. På några sekunder låg landskapet öde, och växter och djur var utraderade. Kvar fanns ett ärr i jordskorpan som ursprungligen hade en diameter på nio kilometer. Det är ungefär lika stort som staden Lund, vilket får betecknas som ett relativt stort nedslag i jämförelse med de cirka 190 nedslagskratrar som hittills har identifierats på jorden. Den våldsamma tryckvågen skapade nya bergarter, så kallade impaktiter, när jordskorpan smälte. Den ursprungliga meteoriten förångades. Två teorier har under de senaste hundra åren konkurrerat om att förklara sjön Miens uppkomst. Har den varit resultatet av en vulkan eller av ett meteoritnedslag? Nu har en grupp forskare vid Lunds universitet slutgiltigt bevisat att det verkligen var en enormt stor meteorit som var orsaken till sjön. 

 

 

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Jag besökte Mien en gråvädersdag i juli 2009. Sjön ligger på södra sluttningen av det sydsvenska höglandet, cirka 14 kilometer sydväst om småländska Tingsryd, med koordinaterna 56,41812 N och 14,85785 Ö. Se Google Maps

 

 

Sjön Mien med omgivningar, Småland. Lantmäteriet, licens CC BY. Wikimedia Commons

 

Sjön har en rombisk form och mäter cirka 6 kilometer i diameter och har en yta av 20 kvadratkilometer. Sjöns vatten rinner ut genom Mieån och vidare söderut till Hanöbukten. 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Ön Ramsö, som ligger i sjöns nordvästra del, har en storlek av cirka 500 x 400 meter. Den är lämningen efter den centrala upphöjning som bildades som en rekyl av meteoritnedslaget. Sådana upphöjningar uppstår i så kallade komplexa kratrar med diametrar som överstiger 2 – 4 kilometer. Enligt sägner från bygden ska sjön vara bottenlös, och enligt en äldre upplaga av Nordisk familjebok ska största djupet vara 80 meter. Genom ekolodning i början av 1960-talet framkom det att det i sjöns botten finns ett antal rännor, 25 - 35 meter djupa. I en djuphåla nordöst om ön Ramsö lodade man sjöns största djup till 42 meter. Sjöns vatten fyller upp en håla i den prekambriska berggrunden, som framför allt består av granit och gnejs. På sjöns södra och sydöstra stränder hade man hittat stenar som skilde sig markant från de vanliga gråstenarna. Den annorlunda bergarten var gråsvart och finkornig, ibland glasig och tät som flinta. 

 

 

Avhandlingen Ryoliten vid sjön Mien, Nils Olof Holst, SGU, 1890.

 

Den förste som utforskade Miens geologi var statsgeologen Nils Olof Holst (1846 – 1918). I sin geologiska uppsats från 1890, Ryoliten från sjön Mien, beskrev Holst denna bergart som så kallad ryolit, dvs en vulkanisk bergart. Ordet är bildat av grek. rhyax ”(lava)ström” och lithos ”sten”. Den förekommer i vulkaner bland annat på Island och i Italien. Miens rundade form ledde också tankarna till att sjön kunde vara resterna av en vulkan. Holst tidsbestämde vulkanen till någon gång under tertiärtiden, som varade mellan 65,5 och 2,6 miljoner år sedan (i nutida geologi är tertiär ersatt av perioderna paleogen och neogen). Den ansågs vara Sveriges yngsta vulkan. Holst skickade prover av Mienryoliten till en professor F. Zirkel i Tyskland. Efter en mikroskopisk undersökning skrev han följande till Holst: ”Den som känner ryoliter o.d. bergarter och ser preparaten, skall såsom jag tror, icke finna mycket, som är typiskt, vara gemensamt. Däremot skall han finna en stor mängd egendomligheter, som äro främmande för de nämnda bergarterna. Bergartsprofven se öfver huvud alldeles icke ut som normala stelningsbergarter, och jag skulle nästan icke vilja visa ifrån mig den åsigten, att de hafva en fullkomligt abnorm process att tacka för sin uppkomst. Ja, de se till största delen ut såsom ofullständigt sammansmälta produkter, liknande stenar, som bildats på konstgjord väg.” Det fanns alltså en misstanke om att ryoliten inte var en äkta vulkanisk bergart. Mienryoliten har istället visat sig vara urbergsgraniten som smälte av värmeutvecklingen när meteoriten slog ned. Resultatet blev alltså en impaktit, som ibland kallas för mienit. Vid borrningar på Ramsö på 1960-talet upptäckte man att ryoliten fanns i det fasta berget under ett tre meter tjockt jordlager. Genom miljontals år har Mienkratern eroderats och ytmaterialet som bildades vid meteoritnedslaget har brutits ner av väder och vind. Inlandsisen har forslat lösa stenar till sjöns södra sida, däribland impaktiterna. 

 

 

Arvid Gustaf Högbom (1857-1940). Konstnär: Carl Wilhelmsson, 1928. 

Credit: Wikimedia Commons

 

Den förste som föreslog att Mien var resultatet av ett meteoritnedslag var geologen Arvid Gustaf Högbom (1857 – 1940) vid ett möte i Geologiska föreningen i Stockholm den 3 mars 1910. I sitt föredrag, då han berättade om Meteor Crater i Arizona, USA, framkastade han också teorin att även de svenska sjöarna Dellen och Mien kunde vara resultaten av meteoritnedslag. Hans antagande grundade sig på förekomsten av de märkliga smälta bergarterna, som hade hittats vid sjön. Nedslaget skulle ha skett för cirka 120 miljoner år sedan. 

 
 

 

En något udda förklaring till Miens bildande framfördes av civilingenjören Nils Olof Bergquist (1897 – 1977) i böckerna En kollision i världsrymden och dess följder (1946) och The Moon Puzzle (1954). Han menade att sjön uppstod för cirka 60 miljoner år sedan när en gigantisk asteroid, som han döpte till John (!), krockade med jorden. Stöten, som skedde i samma riktning som jorden roterade, blev så kraftig att jordens rotationshastighet ökade. Det förde med sig att en del av jorden, där nu Stilla havet finns, kunde ge sig iväg och bilda månen. 

 

 

Illustration ur boken En kollision i världsrymden och dess följder av N.O. Bergquist

 

Magma i månen expanderade och bildade bubblor, vilket skulle vara förklaringen till uppkomsten av kratrar och berg på månen. När bubblorna brast skickades också materia ut i rymden och en del störtade tillbaka på jorden. Dessa nedslag skapade bland annat Mienkratern, men även kratrarna vid Dellensjöarna i Hälsingland, Lappajärvi i Finland och Jänisjärvi i ryska Karelen. Asteroiden John blev inte en del av den nya månen. Den hade förlorat så mycket energi vid krocken att den förmodligen störtade in i solen efter förrättat värv. 

 

 

Illustration av en planetkollision. Credit: NASA/JPL-Caltech

 

Bergquists teori har ju vissa likheter med den moderna teorin om den himlakropp, stor som Mars och döpt till Theia, som krockade med jorden och skapade månen. Men detta skedde för cirka 4,5 miljarder år sedan och månen består av en blandning av både Theia och ursprungsjorden. 

 

 

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Åsikten att Mien var en vulkan höll i sig ända fram till mitten av 1960-talet då geologerna Nils-Bertil Svensson och Frans E. Wickman hittade coesit vid Mien och Wolf von Engelhardt och Dieter Stöffler hittade så kallad chockad kvarts. Detta gav starka indikationer om att Mien hade skapats av ett meteoritnedslag. Trots att fler fynd stödde nedslagsteorin, har det funnits kvar ett motstånd, i första hand hos allmänheten. En urgammal vulkan uppfattades tydligen som mer spännande än en meteoritkrater. 

 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Efter att ha utfört fältstudier vid Mien år 2017 har nu alltså forskargruppen i Lund, under ledning av doktoranden Josefin Martell, hittat det avgörande beviset för meteoritteorin.
– Vi har undersökt hårstråtunna delar av mineralet zirkon i bergartsprover från Mien. Det är inuti de här chockade zirkonkornen som vi har lyckats hitta spår av högtryckspolymorfen reidite som fungerar som ett slags tidskapsel från meteoritnedslaget, berättade Josefin Martell i ett pressmeddelande från Lunds universitet i mars 2021. Impaktit-materialet, som Lundaforskarna hade samlat in vid Mien, blev sedan bokstavligt slaget i spillror med slägga på laboratoriet. Totalt 288 zirkonkorn handplockades och deras kristallstrukturer undersöktes i svepelektronmikroskop och diverse andra undersökningsinstrument. Lundaforskarna presenterade sina fynd i den vetenskapliga tidskriften Meteoritics and Planetary Science. 

 

 

Zirkonkristall, Pakistan. Fotocredit: Ivan Vtorov. Wikimedia Commons

 

Zirkon (ZrSiO₄) är ett starkt ljusbrytande, och mycket hårt, silikatmineral. Namnet kommer från det persiska ordet ”zargun” som betyder guldfärgade. Eftersom zirkon kan stå emot både stark erosion och höga temperaturer ger det forskarna stora möjligheter att studera hur mineralet uppför sig vid extrema förhållanden. På grund av sin hårdhet finns det mycket gamla zikronkristaller kvar på jorden. Zirkon innehåller också små mängder av uran, vars radioaktiva sönderfall till bly kan användas för att få fram exakta dateringar av geologiska händelser. 

 

 

Chockad zirkon med lameller av reidite från Rock Elm-kratern i Wisconsin, USA. 

Credit: NASA Astrobiology Institute

 

Reidite är ett mineral som enbart bildas vid enormt högt tryck, cirka 30 gigapascal, vilket motsvarar det tryck som finns 1000 kilometer nere i jordens inre. Det kan jämföras med hur grafit blir till diamant under högt tryck. Forskarna anser att det enda naturliga fenomen, uppe på jordytan, som kan nå upp till detta tryck, under en tidsrymd av bara några sekunder, är ett meteoritnedslag. Inte ens vid ett vulkanutbrott uppnås detta extrema tryck. Josefin Martell jämför med sprängkraften hos 1000 atombomber. Reidite har likadan sammansättning som vanlig zirkon, men har ungefär 10 procent högre täthet. Det har värdet 7,5 i Mohs hårdhetsskala (där diamant har värdet 10). Reidite uppkallades år 2002 efter den australiensiske forskaren Alan Forrest Reid (1931 – 2013) som 1969 var den förste som lyckades framställa reidite i laboratorium. 

 

 

Staden Nördlingen är byggd innanför Nördlinger Ries-kratern. 

Foto från 1963. Fotocredit: Roger w, wkimedia commons.

 

På jorden har reidite, förutom i Mien, bara hittats på några få platser, exempelvis i meteoritkratrarna Chesapeake Bay (Virginia, USA), Nördlinger Ries (Tyskland) och Xiuyan (Kina). 

 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

I informationen från Lunds universitet kan man också läsa att Mien är en gäddrik sjö. Undrar vad dessa representanter för fisksläktet tänker om det faktum att de simmar omkring i en gammal meteoritkrater? 

 

3,6-meters-teleskopet vid La Silla, Chile. 

Fotocredit: ESO. Wikimedia Commons

 

Slutligen kan nämnas att sjön Mien har fått ge namn åt asteroid nummer 7706. Den upptäcktes 19 mars 1993 i samband med projektet The Uppsala-ESO Survey of Asteroids and Comets vid Europeiska Sydobservatoriet i Chile. Mien-asteroiden tillhör de så kallade Nysa-asteroiderna. Det är en stor grupp som rör sig i de inre delarna av asteroidbältet, mellan Mars och Jupiter. (Nysa handlar inte om ”en häftig utandning genom näsan” utan har fått sitt namn från landet Nysa i den grekiska mytologin).

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Källor:
Artikeln Shock deformation in zircon grains from the Mien impact structure, i tidskriften Meteoritics & Planetary Science, Josefin Martell, Carl Alwmark, Sanna Holm-Alwmark och Paula Lindgren, 11 december 2020
Meteorite impact structures – geoturism in the central Baltic, Sebastian Willman, Jüri Plado, Anto Raukas och Heikki Bauert, 2010
Artikeln Mikroskopiskt mineral gav bevis för ett miljontals år gammalt meteoritnedslag, Populär astronomi, juni 2021
Ryoliten vid sjön Mien, Nils Olof Holst, 1890
Avhandlingen Shock metamorphic features in zircon grains from the Mien impact structure - clues to conditions during impact, Josefin Martell, 2018
Inslag i Sveriges Television, 27 mars 2021
Pressmeddelande från Lunds universitet, 19 mars 2021
Mienstrukturen – en kryptoexplosiv bildning i Fennoskandias urberg, Roy Stanfors, 1973
Stenar och fossil, Pehr H Lundegård och Krister Brood, 1996
Wikipedia
Mindat.org
En kollision i världsrymden och dess följder, Nils Olof Bergquist, 1946
The Moon Puzzle, Nils Olof Bergquist, 1954
Nyfiken på geologi, Anders Rapp, 2020
Artikeln The Impact Cratering Record of Fennoscandia – A Close Look at the Database, Andreas Abels, Jüri Plado, Lauri J. Pesonen och Martti Lehtinen, 2002

 

 

VÄNERMETEOREN

Meteoren som försvann över Vänern 1877

 

Söndagen den 18 mars 1877 kunde man över hela mellersta Sverige, ända från Åreskutan i norr till Jönköping i söder, observera en praktfull eldkula, med en lång “gnistqvast”. 

 

Upptäcktsresanden A.E. Nordenskiöld. Målning av Georg von Rosen, 1886. 

Fotocredit: Nationalmuseum, Stockholm

 

Det är polarforskaren och geologen Erik Adolf Nordenskiöld som berättar om denna händelse i sin bok Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden, med utgivning 1883. Han är mest känd för sin resa genom nordostpassagen med skeppet Vega under åren 1878 till 1880. 

 

Satellitbild över Vänern. Fotocredit: NASA

 

Enligt ögonvittnen såg det ut som om eldkulan exploderade, eller slocknade, på en höjd av cirka 37 till 38 kilometer över mellersta delen av Vänern. I närheten av själva fallstället hördes kraftiga detonationer, men på grund av mörka, ogenomskinliga molnskärmar, noterades inga eldfenomen just där. I området där eventuella meteoriter skulle ha kunnat falla ner var marken fortfarande snötäckt och Vänern var täckt av is. Det är idealiska förutsättningar för att hitta meteoriter som har slagit ner. 

 

En meteorit på det blå isfältet vid Miller Range, Antarktis. 

Fotocredit: NASA/Cindy Evans

 

I nutid är det t.ex. på Antarktis isglaciärer som många meteoriter upptäcks. De svarta meteoritstenarna sticker ut mot den vita snön. 

Ett intensivt letande tog sin början. Nordenskiöld berättar att en mängd personer finkammade isfältet under ledning av en “energisk ung geolog”, dr Svenonius. Resultat blev en besvikelse. Man hittade bara mycket små mängder av “ett svart eller svartgrått stoft av tvivelaktigt och, såsom i stoftet inblandade algceller och andra växtfragment utvisade, åtminstone delvis terrestriskt ursprung”. Nordenskiöld drar slutsatsen att “den stora och lysande Vener-meteoren” inte innehöll några meteorstenar eller också att den hade innehållit några stora stenar, som hade undgått upptäckt, eller hade slagit ner med tillräcklig kraft för att bryta igenom isen och sjunka. Så kanske ligger det meteoritrester av den exploderande boliden för alltid förlorade på Vänerns botten! 

 

Utsikt över Vänern från Hjortens udde, Dalsland. 20090913. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Ps. Läs om skillnaden mellan meteorer och meteoriter

 

Källa:
Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden, Adolf Erik Nordenskiöld, 1883

 

 

 

 

ANTIKYTHERAMEKANISMEN

 

Antikytheramekanismen i Arkeologiska nationalmuseet i Athen, Grekland. 

 © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Har gåtan med Antikythera-mekanismen lösts?

 I maj för 20 år sedan besökte jag det arkeologiska nationalmuseet i Athen och fick möjlighet att titta på de ärgade bronsresterna av Antikytheramekanismen. Det är en analog dator, med ett mekaniskt urverk, som hittades av tvättsvampsdykare i ett skeppsvrak på 40 meters djup utanför den grekiska ön Antikythera år 1901. Det har daterats till cirka 100 f.Kr. och är den enda mekanismen av sitt slag från den tiden. Den visar positionerna för solen, månen och de på den tiden kända planeterna och även tidpunkterna för sol- och månförmörkelser. Det är ett exceptionellt ingenjörsarbete grundat på en kombination av babylonisk astronomi, matematik från Platons akademi och antika grekiska astronomiska teorier. 

 

Datoranimerad bild av fronten på Antikytheramekanismen. 

Fotocredit: Tony Freeth

 

Först nu ska forskare ha lyckats klura ut hur urverket fullt ut har fungerat. De publicerar sina rön i Scientific Reports. 

I det här klippet från SVT visar arkeologen Jonathan Lindström hur urverket användes.