BERGSKLÄTTEN

”ett markant blickfång i landskapsbilden”
222 sevärdheter i Värmland

Naturreservatet Bergsklätten ligger på en halvö, i norra delen av Glafsfjorden, cirka en mil väster om Arvika, mellan Sulvik och Jössefors, i Värmland. Udden är omfluten på västra sidan av Sulviken och på östra sidan av Jösseforsviken och Älgåfjorden.
Inom reservatet finns 16 gravanläggningar från förhistorisk tid.
Bergsklättens högsta topp ligger på latitud 59,6636 och longitud 12,4743 (WGS84).

Se Bergsklätten på hitta.se

Läs mer om Bergsklätten på Värmländska fornminnen

SKAGE FYR

Omkring 1870 förvärvade Wenerns Seglations Direktion ett halvt tunnland mark på södra delen av Store holmen, på Hammarö sydspets, till en kostnad av 80 riksdaler.
År 1872 byggdes fyren och fick sitt officiella namn ”Hammarö Skage fyr”. Ordet ”skage” betyder udde. Fyren ligger på latitud 59,2544 grader N och longitud 13,5055 grader Ö.

Det var byggmästaren, och tillika fyrmästaren, Anders G. Andersson som stod för byggnationen. Han fungerade sen också som fyrvaktare, men eftersom han även hade ansvaret för andra fyrar runt Vänern, så blev det hans anhöriga som fick sköta mycket av arbetet. 1907 övertog Johan Olsson fyrvaktarsysslan.

Skage fyr var en varningsfyr med enbart rött sken. Dess uppgift var bland annat att varna för skären Västra Grisen och Östra Grisen, som ligger söder om Skage fyr.



Ljuskällan i fyren bestod av en fotogenlampa bakom vilken man hade satt en försilvrad skärm för att förstärka ljuset. Värmen från lampan fick en propeller att snurra och den i sin tur vred runt skärmen. Senare fick man överta en lampa från Söökojans fyr och då drevs reflexskärmen av ett urverk. Dess lod hängde i en lina ner genom fyrtornet.

År 1930 ansågs fyren vara överflödig. Verksamheten upphörde och dess ljus släcktes för gott. Fyrvaktarfamiljen flyttade till Fiskvik. Det fanns till och med planer på att riva byggnaden.
1932 hade några personer, som ville försöka rädda fyren från förgängelsen, ett möte i Karlstad. 1934 bildades föreningen Fyrtornet och med seglationsdirektionens tillstånd fick man förvärva fyren, med omgivande tomt, för 2 000 kronor. Under andra världskriget användes fyrtornet som luftbevakningstorn.

I oktober 1980 bildades naturreservatet Värmlandsskärgården i norra Vänern. Hammarö sydspets ingår som en liten del i detta reservat, som sträcker sig från Värmlandsnäs nordöstra kust till öarna söder om Kristinehamn.
Nuförtiden ägs och förvaltas fyrtornet av Fyrföreningen Skage fyr.



Berggrunden vid Hammarö sydspets har en ålder av cirka 1,8 miljarder år och räknas till de sydvästsvenska järngnejserna. Det är den röda gnejsen som dominerar och färgen beror på ett stort innehåll av kalifältspat. I området kan man se slipspår i berggrunden efter stenblock som inlandsisen har baxat omkring. Isräfflor finns bland annat invid fyren. Isen har också slipat strandklipporna runda.

Tall är den skogstyp som förekommer mest runt Skage fyr och åldern håller sig runt 100 till 150 år. Ängsmarken runt själva fyren är en kvarleva från den tid då fyren var bebodd. Här kan man finna vanliga ängsarter som timotej, smörblomma och hundkex. Här växer också äkta johannesört och liten blåklocka. Vid hällar kan man på våren se till exempel vårveronika och backförgätmigej. Vid grinden in till fyrtomten står en lönn. Det är vårdträdet. Varje år slår medlemmarna i fyrföreningen ängen med lie.

På udden har Karlstads ornitologiska förening upprättat Hammarö fågelstation, med observation och ringmärkning av fåglar. Fram till och med juli 1991 hade man registrerat 234 arter vid Hammarö sydspets. En fjärdedel av alla märkta fåglar är kungsfåglar. Området hyser också fjärilar. I boken Hammarö sydspets kan man läsa att "301 arter har påträffats, varav 254 är storfjärilar och 47 småfjärilar. Nio arter har här observerats för första gången i Värmland. Närmare 85 % av arterna är helt eller huvudsakligen aktiva på natten".

Från Skage fyr har man i väster utsikt mot Gässlingegrundet, där vindkraftverk håller på att byggas. I sydväst skymtar det långsträckta Värmlandsnäs. Rakt i söder ser man bara öppet vatten och inför den utsikten förstår man varför Vänern ibland kallas för ett ”innanhav”.




Källor:
Artikel i Värmlands folkblad 2004-08-23.
Hammarö sydspets – udde i Vänern, Björn Ehrenroth och Björn Owe-Larsson, 1991.

KUNGSHÖGEN VID HÖGSÄTER

Ligger Olof Trätälja begravd här?

Kungshögen vid Högsäter har fornlämningsnummer 68:1 i Gillberga socken, Värmland, och ligger på latitud 59,3499 grader N och longitud 12,8065 grader Ö.

Fler uppgifter se Värmländska fornminnen

ADOPTERA EN STJÄRNA

Jakten på jordliknande planeter utanför solsystemet

Den 6 mars 2009 skickades rymdteleskopet Kepler upp från Cape Canaveral i Florida med hjälp av en Delta II-raket. Dess uppgift är att utforska främmande planetsystems struktur och mångfald, med en speciell inriktning på att försöka hitta jordliknande planeter. Målet är att upptäcka planeter som har sina omloppsbanor i den "beboeliga zonen" som är det avstånd från en stjärna där flytande vatten kan existera på planetens yta.



Den 8 april 2009 skickade Kepler ner de första bilderna till jorden.
De infällda fotografierna visar den öppna stjärnhopen NGC 6791 och en stjärna med en känd planet, kallad TrES-2. Stjärnhopen är 8 miljarder år gammal och ligger på ett avstånd av 13 000 ljusår från jorden. TrES-2 är en het Jupiter-liknande planet, som passerar framför sin stjärna med ett tidsintervall av 2,5 dagar.



Rymdteleskopet är utrustat med en fotometer, med en diameter på 95 cm, som hela tiden mäter ljusstyrkan på 100 000 solliknande stjärnor under fyra års tid. Teleskopet är som en kraftfull digitalkamera utrustad med CCD-element med 95 miljoner pixlar. Området som ska observeras ligger i stjärnbilderna Svanen (Cygnus) och Lyran (Lyra). Stjärnorna ligger på några hundra ljusårs avstånd upp till några tusen ljusårs avstånd. När en planet rör sig framför en stjärna, sett från en observatör, minskar stjärnans ljusstyrka i flera timmar. På så vis kan man se att en planet har passerat. Med hjälp av teleskopets rådata (och Keplers tredje lag om planetrörelser) kan forskarna räkna ut planetens storlek och dess omloppstid. När man sen vet stjärnans temperatur kan man beräkna vilken temperatur som råder på planetens yta. Planeter som rör sig inom den "beboeliga zonen" har en omloppstid på cirka ett år. För att med säkerhet kunna veta att det är en planet som orsakar stjärnans ljusförändring behöver man kunna observera fyra passager. Därför måste Kepler observera i minst 3,5 år.

Med andra, jordbaserade, teleskop har man hittills upptäckt flera hundra planeter, som kretsar runt andra stjärnor, men de flesta är mycket stora, flera gånger större än vår stora gasplanet Jupiter. Keplerteleskopet blir det första som har möjlighet att upptäcka planeter av jordens storlek. Dess fotometer är så känslig att den till och med ska kunna upptäcka planeter av Mars storlek.



Teleskopet är uppkallat efter den tyske astronomen Johannes Kepler. Läs mer om honom här.



I samband med Keplerprojektet har man startat en kampanj som man kallar för Pale Blue Dot Project som syftar till att samla in pengar för att stödja rymdteleskopets forskning. För att göra insamlingen lite roligare har man lanserat möjligheten att "adoptera" en stjärna. För tio dollar får man välja ut en av de 100 000 stjärnorna som Kepler stirrar på. På så vis får man sitt namn kopplat till just den stjärnan. Som tack för donationen får man ett certifikat per e-post. Om man av en händelse skulle ha valt att adoptera en stjärna runt vilken Kepler hittar en planet så blir man uppmärksammad på en speciell sida på Pale Blue Dots hemsida och man får sig tillskickad mer information om upptäckten. Man blir däremot inte lovad att ens namn på något sätt ska kopplas till stjärnan i någon astronomisk stjärnkatalog.
Man ska inte förväxla denna insamling (som sköts av den ideella organisationen White Dwarf Research Corporation) med de kommersiella företag som "säljer" stjärnnamn för flera hundra kronor. Ingen officiell astronomisk organisation godtar dessa företags verksamhet.

Källor:
Keplerteleskopets webbsida:
http://www.nasa.gov/mission_pages/kepler/main/index.html

Pale Blue Dot Projects webbsida:

http://whitedwarf.org/palebluedot/

STJÄRNBILDEN KATTEN

Katten som klöste på stjärnhimlen

Nuförtiden finns det tre kattdjur på himlavalvet: Lejonet (Leo), som är en av stjärnbilderna i Zodiaken (djurkretsen), Lilla Lejonet (Leo Minor) och Lodjuret (Lynx). Under 1800-talet fanns det ytterligare ett kattdjur. Låt mig få presentera stjärnbilden Katten (som på latin heter Felis). Kattens ljussvaga stjärnor ligger mellan stjärnbilderna Luftpumpen (Antlia) och Vattenormen (Hydra) på södra stjärnhimlen.

Den lilla stjärnbilden skapades på förslag av den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançais de Lalande år 1799. Den amerikanske historikern Richard Hinckley Allen citerar Lalande i sin bok Star Names, Their Lore and Meaning: ”Jag tycker mycket om katter. Jag ska låta den här figuren klösa på stjärnkartan. Stjärnhimlen har bekymrat mig tillräckligt i mitt liv, så nu kan jag spela den ett spratt” (fritt översatt). Allen ger ingen referens till citatet, men Ian Ridpath menar att källan finns i Ludewig Idelers Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen (Berlin 1809, sidan 367) och där står det: ”Jag älskar katter väldigt mycket. Jag ska låta gravera in den här bilden på stjärnkartan. Den stjärnbeströdda himlen har tröttat ut mig tillräckligt under mitt liv så nu har jag rätt att få ha lite skoj” (fritt översatt). Ideler skriver att originalcitatet var publicerat i Allgemeine Geographische Ephemeriden (nummer 3, 1799).

Läs mer om Lalande här.

Johann Elert Bode publicerade Felis först i sin Stereographischer entwurf des gestirnten himmels under namnet Die Katz och sedan tog han med den i sitt stora verk Uranographia år 1801. Där liknar dock katten snarare en välgödd råtta än en katt!

Thomas Young hade Katten med i sin A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts på stjärnkarta nr XXXVII i Joseph Skelton sculp. Engelsman som han var så kallade han stjärnbilden ”Cat”.
Den italienske astronomen Angelo Secchi publicerade den under namnet Gatto år 1878.
Alexander Jamieson tog med många stjärnbilder, som hade skapats av Bode, i sin A Celestial Atlas år 1822 och däribland återfinner man Felis.
I Ormsby MacKnight (O.M.) Mitchels upplaga (1848) av Elijah H. Burritts Atlas, som följde med som bilaga till Burrits bok The Geography of the Heavens, finns Felis med, vilket den inte var i Burritts original.
Felis dyker också upp i James Middletons Celestial Atlas från 1843.

Sorgligt nog, för alla kattälskare, så avverkade den himmelska katten alla sina nio liv på kort tid och överlevde inte in på 1900-talet. Den finns inte heller med bland de 88 stjärnbilder som Internationella astronomiska unionen auktoriserade 1930.


NGC 3242 HST/NASA/ESA
I stjärnkartan The Millennium Star Atlas, utgiven år 1997, finns nästan 60 objekt upptagna inom området som ockuperades av Felis. De flesta av dem är ljussvaga. I området finns till exempel den planetariska nebulosan NGC 3242, som också kallas "The ghost of Jupiter" eftersom den liknar en ljussvag kopia av planeten Jupiter. Den upptäcktes av William Herschel den 7 februari 1785 och ligger på 1400 ljusårs avstånd.



Felis catus (tamkatten) är en art i familjen kattdjur. Den har ett afrikanskt ursprung från vildkatten Felis lybica, men har även inslag från den asiatiska ökenkatten Felis silvestris ornata. Katten blev människans husdjur för flera tusen år sen och den uppskattades som en god hjälp mot skadedjur i spannmålsförråden. I nordiska gårdar blev förmodligen tamkatten allmänt hållen när den svarta råttan (Rattus rattus) började bli ett allvarligt ekonomiskt problem. De äldsta bevisen för förekomsten av tamkatter i Norden finns i utgrävningsmaterial från 1100-talet, som forskarna hittade vid Stortorget i Lund.
Uppdaterat 2009-11-08: I den nyligen utgivna boken Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.Kr skriver Stig Welinder att den äldsta tamkatten i Sverige faktiskt är tusen år äldre än fyndet i Lund. Katten hittades i en kvinnograv från år 100 e.Kr., nära Varnhem i Västergötland, tillsammans med en romersk vinservis och en vinthund.
Det var först på 1800-talet som man började avla katter och därmed fick man fram olika raser med stamtavlor. Numera finns det uppemot 70 olika erkända kattraser.
I Europa finns det fyra olika raser: perser, semilånghår, korthår och slutligen siameser och orientaliska korthår. Vår vanliga huskatt (bondkatt) brukar ibland kallas korthårig europé, men för att få den beteckningen måste den ha en stamtavla och vara registrerad som renrasig korthårig europé. Många huskatter har drag av européen, eftersom de är en blandning av flera olika raser, däribland korthårig europé, men det är alltså bara de katter som har stamtavla som får kallas korthårig europé. Det är dock inget fel att vara en vanlig huskatt! Man räknar med att det finns mer än 1,2 miljoner huskatter mot cirka 200 000 raskatter i Sverige.

Denna artikel finns även på Historiska stjärnbilder

Källor:
Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.kr, Stig Welinder, 2009

Nationalencyklopedin
Bernströms Bestiarium, Johan Bernström, 2008
Star Maps, Nick Kanas, 2007
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
The Mapping of the Heavens, Peter Whitfield, 1995
Star Tales, Ian Ridpath, 1988
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1988 (originalutgivningsår: 1961)
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Astronomical Atlases, Maps, and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen, Ludewig Ideler, 1809
Artiklar i Sky & Telescope nr 2–1995 och nr 4–2001

GYMNASIUM ADOLPHO-FREDERICIANUM

Historien om ett 250 år gammalt byggnadsverk

Texten uppdaterad 2016-09-14
Den 10 maj 1903 skickade en man vid namn Åke det här vykortet från Karlstad till fröken Hanna Sjöberg på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Han skrev och tackade för
namnsdagsgratulationerna som han hade fått två dagar tidigare. Åke har faktiskt fortfarande namnsdag den 8 maj. På vykortet finns ett foto av Gamla gymnasiet, Gymnasium Adolpho-Fredericianum, i Karlstad, med dess åttkantiga observatorietorn. Gymnasiet uppkallades efter kung Adolf Fredrik. Han var Sveriges kung mellan 1751 och 1771.

Som jag tidigare har berättat på den här hemsidan så projekterades och byggdes gymnasiet mellan 1753 och 1759 och dess arkitekt hette Carl Hårleman. Tack vare vykortet blev jag inspirerad till att ta reda på mer om den lite märkliga byggnaden uppe på Lagberget. Byggnaden förvaltas av Statens fastighetsverk och på dess hemsida hittade jag många kompletterande uppgifter. Dessutom fanns det mycket att läsa i Värmland förr och nu från 1923 och mer specifikt om tornbyggnaden i kapitlet Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad i boken Redogörelse för Karlstads högre allmänna läroverk 1937/1938.



Efter Hårlemans död bearbetade hans medarbetare, arkitekten Carl Johan Cronstedt, ritningarna och ändrade både planlösning och fasader. Sedan leddes byggandet av Johan Eberhardt Carlberg, som också han var in och ändrade i ritningarna, så hur dagens interiöra rumsdisposition ser ut överensstämmer till stora delar med hans planlösning. Under hösten 1753 påbörjades sprängningarna i berget för att ge huset en fast grund att stå på. Den 2 september följande år lade man grundstenen. Nästan exakt fem år senare, den 4 september 1759, invigdes gymnasiet med högtidliga ceremonier. Då fick också huset sitt namn: Gymnasium Adolpho-Fredericianum. Dittills hade bygget kostat 33 310 daler silvermynt, men man ansökte om, och beviljades, ytterligare 11 063 daler silvermynt ”till husets fullbordande och vidmakthållande”. Huset skulle hysa undervisningslokaler, och skolans kultur- och naturhistoriska samlingar, och här fanns även stifts- och läroverksbiblioteket.


Adolf Fredrik

Huset hade ju uppkallats efter kung Adolf Fredrik, men det verkar inte som om monarken någonsin besökte gymnasiet. Däremot kom kung Gustav III på besök den 15 november 1772 (klockan 4 på eftermiddagen).

Byggnaden har använts som fältlasarett, dels i början av 1800-talet och sen under första världskriget. Vid krigsutbrottet 1808 av det dansk-svenska kriget blev huset upplåtet till sjukhus för västra armén. Även vid kriget 1813-1814 användes lokalerna som fältlasarett.

Skolundervisningen pågick mellan åren 1759 och 1872, och flyttades sedan till det nybyggda läroverket, Tingvallagymnasiet, som ligger granne med Gamla gymnasiet. Från mitten av 1800-talet till 1929 förvarade Värmlands naturhistoriska- och fornminnesförening sina samlingar i huset. Därefter flyttades dessa föremål till det nyligen uppförda Värmlands museum. Under en tidsrymd av 100 år, mellan 1870 och 1970, var också Domkapitlet inrymt här. De var såpass framsynta att de 1908 installerade en rikstelefon i sina lokaler och 1909 drog man också in elektriskt ljus. 1974 flyttades stifts- och läroverksbibliotekets samlingar från gymnasiebyggnaden. Det var 2 200 hyllmeter som fördelades mellan Stadsbiblioteket och Högskolan. På Folkrörelsernas arkiv förvaras handskriftssamlingen. En del av 1700-talslitteraturen fick stanna kvar i huset och placerades i Skolmuseet, som flyttade in i Gamla gymnasiehusets bottenvåning 1979.

Byggnaden har renoverats vid ett flertal tillfällen. Första gången 1816, efter perioden som fältlasarett (då troligen tornets spira försågs med kulan och stjärnan), och sedan gjordes en grundlig renovering 1928-1929, då man bland annat lade på ett nytt yttertak av kopparplåt. År 2005 förbättrades det befintliga ventilationssystemet, som var byggt enligt självdragsprincipen. Den senaste renovering gick av stapeln under hösten 2009 då hela fasaden putsades upp. Samtidigt fick stjärnan och kulan, på observatoriets tak, en ny förgyllning.



På vykortet från 1903 kan man se att det inte finns någon stentrappa upp till entrén. Den ansågs nämligen vara till hinder för den ökade gatutrafiken på den smala Kungsgatan, så i samband med en reparation av huset blev den borttagen på sommaren 1870. På grund av detta var man tvungen att sänka ingångsporten och man tvingades också bygga en trappa inne i huset för att man skulle komma i jämnhöjd med golven i bottenvåningen. I Värmland förr och nu 1923 berättar Axel Dahlman att man på våren 1923, när man utförde gatuarbeten för att sänka Kungsgatan, påträffade rester av den gamla skoltrappan. ”Härav har domkapitlet föranletts att ingå till stadens drätselkammare med en framställning om vidtagande av åtgärder för den gamla märkliga trappans återställande.” Nu finns det återigen en stentrappa framför ingången.

Sedan 1935 är huset klassat som statligt byggnadsminne. Nuförtiden finns här bland annat Skolmuseet, ett arkitektkontor och en reklambyrå.



Det som framförallt ger byggnaden en speciell karaktär är observatorietornet på dess tak. För att ge de astronomiska instrumenten ett stadigt fundament att stå på uppfördes kraftiga murkonstruktioner i husets mittparti. I beskrivningar av byggnaden från tiden när den var nyuppförd kan man läsa att det i övre våningen fanns ”3:ne rum för Observatorn, utom förstuwa och lång gång. Observatorium är med tjocka murar och pelare från grunden, och sedan med sina hwalfbågar uppdraget öfwer skurtaket, så att det hafwer ren prospect öfwer horizonten på alla sidor”. Tornrummets alla åtta väggar är försedda med stora, höga fönster, vilket gör det möjligt att, med mindre instrument, kunna observera objekt på 75 graders höjd. För att observera direkt i zenit måste man gå ut på taket.

Observatorietornet anses vara så stort att det inte enbart skulle användas till skolundervisningen. Snarare skulle det vara en del i det forskningsarbete som pågick i Sverige på den tiden. Intresset för naturvetenskap var stort. Linné hade vunnit världsrykte som botanist och Anders Celsius hade återvänt till Sverige, efter långa utlandsvistelser, och hade ingjutit ny energi i forskningen. På det nybyggda astronomiska observatoriet i Stockholm arbetade Pehr Wilhelm Wargentin med tabeller över Jupitermånarnas rörelser. Han var i stort behov av större observationsmaterial än vad han hade möjlighet att åstadkomma själv. Kanske var det därför som ansökan om att få göra observatoriet större, så att ”man lägligen kan bruka 20 fots tub” bifölls i ett kungligt brev av den 17 oktober 1753.

Planeten Venus till höger om Observatorietornet den 9 februari 2009.
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Den som skötte om det astronomiska observatoriet i början var lektorn Erland Fryxell. I Vetenskapsakademiens protokoll från den 15 juli 1767 står det att Fryxell belönades med en jetong (belöningsmedalj) för sina astronomiska observationer. De lärare som kom efter Fryxell tycks inte ha haft samma intresse för astronomi, så de ursprungliga, storvulna planerna kom på skam. 1838 gjorde professorn C. G. Brunius en resa genom västra Sverige och besökte då också Karlstad och gymnasiehuset. Han berättar att han fick avslag på sin begäran att få se tornrummet med förklaringen att där inte fanns något att se. Då hade tydligen observatoriet stått oanvänt i flera år och det har heller inte kommit till användning sen dess. Det har nu stått öde i mer än 170 år.


Kvadranten som den såg ut 1938

Det enda instrument som finns kvar är den stora kvadranten, som användes för mätning av stjärnhöjder. (Se även artikeln om stjärnbilden Murkvadranten). Den är gjord av 1¾ och 1¼ tums bräder och har en diameter av 180 cm. Stativet är byggt av grovt virke och foten består av tre kraftiga bjälkar som bildar en triangel. På den träskiva som bildar cirkelbågen är graderingen gjord med inskurna delstreck. Det blev tydligen något fel med graderingen för skalan är överklistrad med papper, där en annan gradindelning finns inritad. Man har inte hittat någon siktanordning och inte heller något lod, som skulle visa vinkeln vid höjdmätningarna.

Redan på 1930-talet framfördes förslag på att tornrummet skulle inrättas som ett astronomiskt museum. Förre skoldirektören Carl Erik Carldén skriver 1992 i kapitlet Gymnasium Adolpho-Fredericianum i boken Semper Ardens: ”Den unika tornbyggnaden bör åter få spegla dess tilltänkta användning och inredas som astronomiskt museum”. 1998 tog Karlstads hembygdsförening återigen upp idén i en artikel i Värmlands folkblad. Men ännu har inget hänt på den fronten.

Himmelsglob och jordglob av Willem Janszoon Blaeu på Skolmuseet i Karlstad. 20100420. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

I artikeln Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad kan man läsa att det år 1938, bland Karlstads läroverks inventarier, också fanns en jordglob och en himmelsglob. I samband med en reparation i huset hade de blivit undanstuvade men hade återfunnits. Himmelsgloben har en diameter på 68,5 cm och är ganska väl bibehållen och figurerna på den är nästan fullständiga. Stjärnbilderna är försedda med latinska och arabiska inskriptioner. Ovanför titelkartuschen finns ett inramat porträtt av Tycho Brahe. Globen är från 1600-talet och gjord av den holländske kartografen Willem Janszoon Blaeu. Jordgloben, som är gjord av samme kartograf, är inte i lika bra skick som himmelsgloben. Dessa båda glober förvaras i Skolmuseet, som är inrymt i Gamla gymnasiet. Uppdaterat 2013-12-31: Skolmuseet har flyttats till Rudsskolan. De båda globerna skänktes till Värmlands museum och ingår för tillfället i utställningen 1001 Inventions (utställningen avslutades den 19 januari 2014).

Uppdaterat 2020-09-04: Himmelsgloben och jordgloben ingår numera i samlingen Värmland föremål på Värmlands museum och kan ses på plats i museet, eller i det digitala museet (Himmelsgloben och Jordgloben).

 

 

Uppdaterat 2016-09-14:
Erik Bengtson har i dagarna gett ut boken Lektor Fryxell och stjärnorna, som handlar om karlstadlektorn Erland Fryxell och hans stora förhoppningar inför observationen av Venuspassagen den 3 juni 1769. Med tornobservatoriet på Gamla gymnasiet som bas ska han bli Värmlands Galileo. Men hans väg kommer att kantas av vedermödor och tragedier.
Jag fick glädjen att bidra med ett par fotografier av Willem Janszzon Blaues himmelsglob till boken. Bilderna tog jag när himmelsgloben och jordgloben fortfarande stod i Skolmuseet i Gamla gymnasiet.

När jag ser på det gamla vykortet så är det lätt att börja fundera över tidens gång. Om man förutsätter att fotot togs samma år som vykortet poststämplades, så ser man alltså 106 år tillbaka i tiden. År 1903 var huset redan då 144 år gammalt. Om inte en brand förstör huset, eller att det blir bombat i något framtida krig, eller utraderat av någon okänslig stadsplanering, så kommer det troligen att stå kvar, och se likadant ut, om ytterligare 200 år.



Uppdaterat 2010-04-03:

Under hösten 2009 fasadrenoverades byggnaden och stjärnan och kulan, på observatoriets tak, fick sin förgyllning förbättrad.

Fler bilder

Källor:
Lektor Fryxell och stjärnorna, Erik Bengtson, 2016
Statens fastighetsverks hemsida, http://www.sfv.se/

Gamla gymnasiet, Per-Jan Wållgren, ur Skolbyggnader i Karlstad (en guide vid Kulturhusens dag 10/9 2000).

Artikel i Värmlands folkblad 1998-10-27.

Gymnasium Adolpho-Fredericianum, ur Semper Ardens, 1992.

Observatoriet på Karlstads gamla gymnasiebyggnad, Brynolf Fänge, ur Redogörelse för Karlstads högre allmänna läroverk 1937/1938.
Gamla gymnasiehuset i Karlstad, Axel Dahlman, ur Värmland förr och nu 1923.

VENUS OCH MÅNEN 2009-02-27

På kvällen den 27 februari 2009 kunde man i väster se hur planeten Venus och månen möttes på himlen ovanför Karlstads domkyrka.



Fler bilder

Den 9 februari 2009 kunde man se Venus till höger om Gymnasium Adolpho-Fredericianums observatorietorn.