METEORITEN FRÅN TJELJABINSK

 

Tjeljabinskmeteoren exploderar (Chelyabinsk) 2013-02-15.

wikimedia commons

Vintermorgon i den ryska miljonstaden Tjeljabinsk (Chelyabinsk), strax öster om Uralbergen, 150 mil öster om Moskva (latitud 55°11’N och longitud 61°22’Ö). Många människor var på väg till sina arbeten. Klockan 9:20 lokal tid (4:20 svensk tid) den 15 februari 2013 kom ett eldklot farande över himlen med en hastighet av nästan 2 mil i sekunden och exploderade till slut i ett ljussken 30 gånger kraftigare än solen. Många ryska bilister har övervakningskameror monterade i sina bilar och tack vare det filmades himlafenomenet från många synvinklar. Händelsen blev också dokumenterad av en mängd seismografiska mätstationer och infraljuddetektorer, på flera ställen på jorden, och observerades även av amerikanska militära spionsatelliter. Tjeljabinskfenomenet är därmed den bäst dokumenterade kollisionen mellan jorden och en asteroid. 

 Meteoren var ungefär lika stor som det här huset när den trängde in i jordatmosfären.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ljusskenet orsakades av en 18-20 meter stor, och 10-15 tusen ton tung, meteor som störtade in i jordatmosfären från sydöst, och kamouflerades därmed av ljuset från den uppstigande solen. Våra markbundna teleskop har en blind fläck i närheten av solen på grund av det starka motljuset. Det kan jämföras med hur jaktpiloterna hade det under andra världskriget. Om fienden hade solen i ryggen kunde man inte upptäcka honom.

Meteorens bana över Ryssland 2013-02-15.

wikimedia commons 

Meteoren blev först synlig på en höjd av 97 kilometer och hade då en hastighet av 18,6 kilometer i sekunden. När den hade sjunkit ner till en höjd av 45 kilometer började den bli utsatt för så kallad ablation, dvs. den blästrades mycket kraftigt av atmosfären och delar av stenblocket förångades. På en höjd av cirka 30 kilometer hade ett tjugotal fragment brutits loss från meteoren. Framför huvudsvärmen färdades ett större block på 20 ton. På den här höjden var meteoren som ljusstarkast. Under inbromsningen genom atmosfären frigjordes en energi motsvarande 500 kiloton TNT eller 30 Hiroshimabomber.
Efter bara 17 sekunder var ljusskenet över. 

 Meteoren lämnade ett rökspår efter sig

wikimedia commons 

På himlen hade meteoren lämnat ett långt, vitt rökspår av finfördelad sten efter sig. Spåret var i form av ett cirka 2 kilometer tjockt, cylindriskt moln med en längd på ungefär 50 kilometer. Eftersom ljuset färdas snabbare än ljudet så dröjde det ett par minuter innan ljudet av explosionen nådde folket på marken. Då svepte också den kraftiga tryckvågen över staden. 

Över 6000 byggnader skadades. Tusentals fönsterrutor krossades, billarm aktiverades och började tjuta, industriportar trycktes in och delar av en zinkfabrik kollapsade. Nästan 1500 människor skadades, framför allt av flygande glassplitter. 

Zinkfabriken som skadades

Merparten av asteroiden förintades i atmosfären, men delar av den nådde jordytan. 

 Kraterfältet söder om Tjeljabinsk (klicka på bilden för att få en förstoring av kartan)

Små meteoriter landade söder om Tjeljabinsk, på en yta som var 60 kilometer lång och flera kilometer bred, utan att orsaka någon skada. Den lokala befolkningen kunde relativt lätt hitta meteoriterna då dessa gjorde hål i snötäcket. 

Största upphittade meteoriten störtade i Tjebarkulsjön (Chebarkul)

En meteorit störtade genom den 70 cm tjocka isen på Tjebarkulsjön (Chebarkul), drygt 70 kilometer väster om Tjeljabinsk (latitud 54°57’33.74"N och longitud 60°19’19.58"Ö). Den lämnade en åtta meter stor isvak efter sig. Den 16 oktober 2013 lyckades man bärga ett stort fragment ur sjön. Det vägde cirka 600 kg.
 

Mitt lilla meteoritfragment från Tjeljabinsk.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Ungefär två och ett halvt år efter nedslaget köpte jag ett litet fragment av meteoriten. Det hade hittats 28 kilometer söder om Tjeljabinsk och väger 1,79 gram och har en diameter på 1,2 cm. Det är en s.k. stenmeteorit, en ordinär kondrit av klass LL5.
 

 Min meteorit sedd genom ett mikroskop.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Meteoriter delas grovt in i tre kategorier: stenmeteoriter, sten-järnmeteoriter och järnmeteoriter.

Siena-meteorit. Ordinär kondrit LL5, 170 gram. Foto: Sailko. 

Florens Naturhistoriska museum

Cirka 80 % av alla stenmeteoriter som hittas är s.k. ordinära kondriter, stenar som innehåller millimeterstora, runda mineralkorn, s.k. kondruler (som består av exempelvis olivin och pyroxen), och även områden med järn och nickel.
Namnet kondruler kommer från det grekiska ordet khondros (chondros) som betyder sädeskorn.
Kondrit-meteoriter härstammar från ytan av sina ursprungs-asteroider. Vid kollisioner bryts delar av asteroiderna av och efter att ha färdats runt i solsystemet under miljontals år landar några slutligen på jorden.
Kondriterna delas upp i undergrupperna H, L och LL beroende på mängden metallinnehåll. H betyder högt metallinnehåll (12-21% järn-nickel), L står för lågt metallinnehåll (5-10%) och LL (ungefär 2%).
Tjeljabinskmeteoriterna, cirka 4,5 miljarder år gamla, har alltså klassificerats som LL5-kondriter och innehåller därmed inte så mycket järn eller andra metaller. Vilket stämmer när jag testar mitt meteoritfragment. Det fäster inte så bra till en magnet.
Inne i meteoritfragmenten hittade man ådror av chockade och smälta mineraler och de hade inte orsakats av det våldsamma inträdet i atmosfären. Forskarna antar istället att förekomsten av dessa sprickor åstadkoms vid en kollision mellan två asteroider. Delen som slutligen skulle störta in i atmosfären över Ryssland hade slitits loss vid den kollisionen. Stressfrakturerna ger också en förklaring till varför den bröts sönder. Ute i den kalla rymden höll asteroiden ihop men vid den stora påfrestning, som det blev vid upphettningen i atmosfären, började asteroiden brytas sönder. 

Det var också tur att asteroiden var så bräcklig att den bröts sönder högt upp i atmosfären. Den efterföljande stötvågen hann till viss del upplösas innan den nådde markytan, annars hade skadorna på människor och byggnader blivit mycket större.
I början trodde astronomerna att Tjeljabinskmeteoriterna kom från en 2 kilometer stor asteroid kallad 1999 NC43, men efter närmare kontroller av asteroidens bana och troliga mineralinnehåll (med hjälp av spektroskopiundersökning) visar asteroiden få likheter med Tjeljabinskmeteoriterna. Forskarna har alltså fortfarande svårt att bestämma från vilken ursprungsasteroid som Tjeljabinskmeteoriterna härstammar, men enligt Paul Abell vid NASA:s Johnson Space Center, kom ursprungsasteroiden från asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Frågan är hur Tjeljabinskdelen kom att färdas i en jordnära bana. Däremot kan astronomerna säga att ursprungsasteroiden har blivit utsatt för ett dussin kollisioner som ska ha skett mellan 300 miljoner år sedan och ungefär 27 miljoner år sedan. 

 Tjeljabinskasteroidens bana före krocken med jorden. Credit: NASA

Under tusentals år, innan krocken med jorden, följde asteroiden en bana runt solen som nådde asteroidbältet, som längst ut, och nära Venus bana som längst in. 

 Tvåtusen kvadratkilometer skog jämnades med marken vid sibiriska Tunguska den 30 juni 1908

Tjeljabinskhändelsen räknas som det kraftigaste nedslaget på jorden sedan Tunguskaexplosionen i Sibirien 1908.

Läs om skillnaden mellan meteoroider, meteorer och meteoriter

Källor:
Field Guide to Meteors and Meteorites, O. Richard Norton och Lawrence A. Chitwood, 2008.
Falling stars, Mike D. Reynolds, 2001.
Rocks from Space, O. Richard Norton, 1998.
The Chelyabinsk event, artikel av Jiri Borovicka, Tjeckiska Vetenskapsakademien.
The Meteoritical Society, databas över meteoriter.
How the Chelyabinsk Meteor hit Earth, artikel av Tobias Roetsch m.fl. i tidskriften All About Space nr 42 2015.
Was the Chelyabinsk meteoroid a fragment of Potentially Hazardous Asteroid 1999 NC43, artikel av Vishnu Reddy m.fl., American Astronomical Society.
Den oväntade meteoren, Pioneer Film och Television, 2013 (visad på Vetenskapens värld, SVT).
Tillbakablick på 2013. Del IV – Chelyabinskmeteoriten, webbartikel av Björn J. R. Davidsson, 2014-02-10.
The Day it Rained Fire over Chelyabinsk, artikel av Keith Cooper i Astronomy Now 2015-02-15.
NASA surprised by Chelyabinsk Russian Meteor Fragments, artikel av Bruce Dorminey i Forbes Tech, 2015-03-22.

SVERIGES LANDSKAPSSTJÄRNOR

Stjärnan Arcturus. Credit: NASA

Arcturus är Jämtlands landskapsstjärna och eftersom den stjärnan ligger i stjärnbilden Björnvaktaren (klassiskt namn: Boötes) så är Björnvaktaren följaktligen Jämtlands landskapsstjärnbild.

Stjärnbilden Björnvaktaren. Credit: Torsten Bronger

Alla andra landskap i Sverige har också fått sina egna stjärnor och stjärnbilder (se nedan).
Vem har hittat på det och varför?

 

Brunkulla. Ur boken Bilder ur Nordens Flora utgiven 1901-1905 av den svenske botanisten C.A.M. Lindman

Vi känner till att varje landskap har sitt eget landskapsdjur och sin egen landskapsblomma (i just Jämtlands fall heter blomman Brunkulla). Men det finns många fler landskapssymboler: svampar, fiskar, stenar, fåglar, mossor, grundämnen med flera. Man kan nästan tycka att det gått inflation i landskapssymboler.

Det var precis det som en grupp astronomer i Lund tyckte, så när de 1997 skrev en lärobok i astronomi, Perspektiv på universum, tog de med en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler.
Första april, minsann! Var det ett aprilskämt?

En av bokens författare, Ingemar Lundström, docent i astronomi och universitetslektor vid Lunds universitet, blev intervjuad av tidningen Ölandsbladet år 2007. Där säger han att han, och hans medförfattare, tyckte att det hade gått inflation i landskapssymboler och “det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. Och någon Nationalkommitté för svenska landskapssymboler finns det inte, än i alla fall.

Idag har landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder, trots att det ursprungligen var ett skämt, blivit mer eller mindre etablerade.

Ackumulatortanken Arctura, Östersund, Jämtland. 20150722.
© Sven Olsson (kosmografiska@gmail.com)

I Östersund, till exempel, har kraftleverantören Jämtkraft döpt sin ackumulatortank till Arctura, efter landskapsstjärnan Arcturus. Tanken byggdes år 2003 och står på Östersunds skidstadion. Den är 65 meter hög och 27 meter i diameter och rymmer 26 miljoner liter hetvatten, som fungerar som en värmereserv. 

På tornets utsida finns tusentals små lampor fastmonterade och olika program styr hur belysningen ser ut. Man kan till exempel efterlikna norrsken. På den översta våningen finns en restaurang med utsikt över Östersund och Storsjön.

Storleksjämförelse mellan Arcturus och vår egen sol. 
Credit: Windows to the Universe

Stjärnan Arcturus, som också kallas Alpha Boötis (stjärnan Alpha i Boötes; Boötis är genitivformen av Boötes) är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden Björnvaktaren, och även den fjärde ljusaste stjärnan på hela himlavalvet (magnitud -0,04).
Bästa tiden på året att observera Arcturus är under sen vår (på norra halvklotet) eller sen höst (på södra halvklotet).
Stjärnan, som är en orange jättestjärna (26 gånger större än vår sol) med stjärnklasssifikationen K2IIIp, har en yttemperatur på 4.290 grader Kelvin (alltså en hel del svalare än vår sols 5.778 grader Kelvin).
Avståndet från jorden är 36,7 ljusår.

Stjärnbilden Boötes (Björnvaktaren). 
Ur Urania’s Mirror, utgiven i London cirka 1825

Namnet Arcturus kommer från grekiskans Arktouros (arktos och ouros), som betyder björnvaktaren (samma alltså som hela stjärnbilden). Det antas att denne väktare håller koll på Stora björnen och Lilla björnen.

Arcturus ålder beräknas till mellan 7,1 och 8,5 miljarder år och den kommer förmodligen att sluta sina dagar med att slunga ut sitt yttre skal. Kvar blir då en liten vit dvärgstjärna omgiven av en planetarisk nebulosa.

 Vintergatan sedd från Trona Pinnacles National Landmark, Kalifornien, USA. 20140723. Credit: Ian Norman www.lonelyspeck.com

Arcturus, och 52 andra gamla stjärnor, kallade Arcturusströmmen eller Arcturusgruppen, färdas med en högre hastighet än andra stjärnor och har en rörelseriktning, som är vinkelrät i förhållande till Vintergatans galaxplan. En teori, för att förklara denna avvikelse, går ut på att stjärnorna i Arcturusströmmen kom in i vårt galaxsystem när Vintergatan kolliderade med en liten dvärggalax för mer än fem miljarder år sen.

Eftersom Arcturus är så ljusstark har den observerats under många tusentals år. I Mesopotamien var stjärnan associerad med guden Enlil. Den grekiske astronomen Ptolemaios betecknade den som subrufa, ”lätt rödaktig”. 

Lite kuriosa: Man lät ljuset från Arcturus tända belysningen på 1933 års världsutställning i Chicago. Läs mer om det på Stjärnljus tände världsutställning.

Till sist kommer här listan över alla landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Först står landskapsnamnet, sen landskapets stjärna och sist stjärnbilden.

Blekinge: Aldebaran – Oxen

Bohuslän: Mira – Valfisken
Dalarna: Capella – Kusken
Dalsland: Spica – Jungfrun
Gotland: Betelgeuse – Orion
Gästrikland: Alpheratz – Andromeda
Halland: Alphard – Vattenormen
Hälsingland: Regulus - Lejonet
Härjedalen: Alkaid - Stora björnen
Jämtland: Arcturus – Björnvaktaren
Lappland: Polaris – Lilla björnen
Medelpad: Castor – Tvillingarna
Norrbotten: Alphecca – Norra kronan
Närke: Nunki – Skytten
Skåne: Schedar – Cassiopeia
Småland: Antares – Skorpionen
Södermanland: Eltanin – Draken
Uppland: Altair – Örnen
Värmland: Sirius – Storahunden
Västerbotten: Markab – Pegasus
Västergötland: Rasalhague – Ormbäraren
Västmanland: Algol – Perseus
Ångermanland: Procyon – Lilla hunden
Öland: Vega – Lyran
Östergötland: Deneb - Svanen

Källor: 
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008 
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997 
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995 
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Jämtkrafts webbsida: www.jamtkraft.se/arctura/om-arctura 
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia

KOSMOGRAFISKA NOTISER

Jag har nu startat min webbsida Kosmografiska notiser. Här kommer jag att publicera notiser om företeelser som inte direkt platsar i mina andra webbsidor och jag kommer även att kommentera mitt arbete med återupptäckandet av upptäckarnas upptäckter.

Första artikeln på Kosmografiska notiser handlar om bergrummet, under Karlstads domkyrkas kyrkogård och Tingvallagymnasiets skolgård, som byggdes under andra världskriget för att användas som ledningscentral.

Läs mer på Kosmografiska notiser.

ÄTTEHÖGARNA PÅ SKOTTABERGET

I gränstrakten mellan Kil och Forshaga, uppe på Skottaberget i Forshaga socken, söder om gården Piskenhus, ligger de s.k. Ättehögarna (i folkmun kallade ”Ätterösera”). 
Koordinater 59° 32’ 11,88” N och 13° 26’ 15,50” Ö
Se platsen på Hitta.se

Det är två gravrösen från bronsåldern, alltså någon gång från tiden mellan 1500 – 500 f.Kr. Strax väster om rösena stupar berget ner mot sjön Norra Hyn. Man tar sig till Ättehögarna genom att följa den 2 km långa Ätterösleden, som börjar vid viadukten över väg 62, strax innanför porten till Sisugården i Forshaga.

Läs mer på Värmländska fornminnen

 

VENUS UPPGÅNG

Planeten Venus stiger upp över en byggarbetsplats i Karlstad på morronen den 17 februari 2014. I forntiden trodde man att Venus var två olika objekt. Grekerna kallade den Fosforos ("ljusbäraren"), när den syntes före soluppgången, och Hesperos ("kvällslig") när den syntes på kvällen. Fosforos var son till Eos, morgonrodnadens gudinna, och guden Astraios. Hesperos var också son till Eos, men hade som far en dödlig människa, Cephalus.

foto: © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

VENUSPASSAGE PÅ CAMPBELLÖN

Ett ovanligt astronomiskt fenomen observerat på en av Nya Zeelands subantarktiska öar

Campbellön, Six Foot Lake med Jaquemart Island i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Den 9 september 1874 närmar sig det franska fartyget Vire den subantarktiska ön Campbell (Motu Ihupuku på maoriska). Uppdraget är att landsätta expeditionsmedlemmar, som ska observera en så kallad venuspassage.

Campbellön sedd från Internationella rymdstationen ISS. Foto: Science and Analysis Laboratory, NASA-Johnson Space Center, mosaik av tre foton skapad av Szczureq

Den 113 kvadratkilometer stora ön ligger drygt 660 kilometer söder om Nya Zeelands sydliga udde Stirling Point, och hade valts av den franska vetenskapsakademien som en lämplig observationsplats av planeten Venus passage över solskivan. Detta sällsynta astronomiska fenomen skulle gå av stapeln den 9 december 1874.

Observation av venuspassagens längd för att kunna beräkna solens parallax

Venuspassager, då Venus passerar mellan jorden och solen, så kallade konjunktioner, inträffar i par med åtta års mellanrum, som i sin tur bara inträffar med långa mellanrum (121,5 och 105,5 år). Venus banplan lutar 3,4 grader i förhållande till jordens banplan, så Venus passerar oftast under eller över solen vid konjunktionerna. Vad forskarna känner till hade man bara observerat passagen tre gånger tidigare (1639, 1761 och 1769). Efter 1874 har Venus glidit över solskivan ytterligare tre gånger (1882, 2004 och nu senast 5/6 juni 2012).

Venuspassagen 5 juni 2012. Foto: astronauten Don Pettit ombord på Internationella rymdstationen ISS

Vi får vänta ända till den 11 december 2117 innan nästa tillfälle och då är den inte synlig i Sverige. Först i december 2125 är nästa venuspassage synlig hos oss.

Tysk expedition till Esfahan (Isfahan), Iran, observerar Venuspassagen 1874

Flera länder hade skickat ut expeditioner till olika delar av världen där passagen skulle vara synlig. Bland annat franska expeditioner till Nagasaki och Kobe i Japan och till Nouméa i Nya Kaledonien, tyska till Esfahan (Isfahan) i Iran, brittiska till Kerguelen, i Indiska oceanen, och ryska till Vladivostok och Peking.

Johannes Keplers skrift om de kommande merkurius- och venuspassagerna år 1631. 
Utgiven av Johann Albrecht Mintzel år 1629

Astronomen Johannes Kepler var den förste att förutspå en venuspassage (den år 1631). Men hans räknemetod var inte tillräckligt noggrann så han missade det faktum att passagen inte skulle bli synlig i större delen av Europa. Ingen observerade därför händelsen.

Jeremiah Horrocks observerar venuspassagen 1639. Målning av William Richard Lavender, 1903. Målningen finns på Astley Hall Museum and Art Gallery i Chorley, England

Den första kända observationen utfördes den 4 december 1639 av Jeremiah Horrocks i Much Hole, England, och av William Crabtree i Broughton, nära Manchester.

Edmund Halley. Porträtt av Thomas Murray, ca 1687. Wikimedia commons

Redan år 1716 hade den engelske astronomen Edmund Halley menat att venuspassagerna kunde användas för att räkna ut avståndet mellan jorden och solen. Det var viktigt att man så noggrant som möjligt mätte tidpunkterna för Venus kontakt med solskivan, vid början och slutet av passagen, och att man gjorde observationerna från flera platser på jorden.

Diagram från Edmund Halleys skrift till Royal Society år 1678, 
där han visar hur venuspassager kan användas för att beräkna avståndet mellan jorden och solen

Venus bana över solskivan skulle därmed bli olika lång, och ta olika lång tid, beroende på varifrån man tittade. Med hjälp av trigonometriska uträkningar kunde man sedan, med de olika observationsresultaten som underlag, få fram avståndet.

Fort Venus byggdes på Tahiti 1769 för att användas vid venuspassagen. Wikimedia commons

Flera expeditioner skickades ut 1761 och 1769 i syfte att hämta hem tillräckligt noggranna mätdata för att kunna räkna ut avstånden i solsystemet. Bland annat gjorde James Cook observationer på Tahiti 1769.

Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye

Ledare för expeditionen till Campbellön var den franske hydrografen Jean Jacques Anatole Bouquet de la Grye. Enligt Schalansky blev han “deprimerad vid blotta anblicken av ön”.

Redan ett år tidigare (från 28 november till 25 december 1873) hade kaptenen Jacquemart, och hans besättning på Vire, varit på Campbellön för att förbereda den astronomiska expeditionen. Man hade gett akt på väderförhållandena, valt ut en lämplig plats för observationen, mellan Camp Cove och Garden Cove, och även planterat potatis, kål och andra grönsaker.

Byggnader använda vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När nu den astronomiska expeditionen anlände till denna trädlösa ö, och seglade in i Perseverance-fjorden och in till Garden Cove, insåg man att platsen inte var tillräckligt stor för lägret och för utrustningen. Man upptäckte också att nästan inget i grönsaksträdgården hade överlevt. I stället slog man upp sitt läger i en närliggande bukt, som fick det passande namnet Venus Bay (52° 33’ 38,98” syd och 169° 08’ 29,61” öst). Där satte besättningen upp prefabricerade byggnader och man anlade till och med en 20 meter lång brygga.

Karta över Nya Zeelands subantarktiska öar

Ön verkar ha varit obebodd, och aldrig besökt, innan den upptäcktes den 4 januari 1810 av säljägaren Frederick Hasselborough (namnformerna Hasselburgh och Hasselburg förekommer också), på briggen Perseverance från Sydney, Australien. Ön döptes efter företaget Campbell & Co, som ägde briggen, och den 5 kilometer långa fjorden, som skär in i ön på östsidan, döptes efter fartyget.

Landskap på Campbellön. Foto: Albatross2147, Wikimedia commons

Förutom några vetenskapliga expeditioner, säl- och valjakt, och fåruppfödning, har ön levt ett undanskymt liv. Under andra världskriget upprättade man en kustbevaknings- och meteorologisk station i närheten av Tucker Cove, men inga japanska eller tyska fartyg siktades. Efter kriget utrustades väderstationen med utrustning för bl.a. jonosfäriska experiment.

Meteorologisk station vid Beeman Cove, Campbellön. 
Foto: John Baxter och http://www.aspen-ridge.net

En ny station upprättades 1958 vid Beeman Cove. Stationen var bemannad till 1995 då den blev helautomatisk. Den ursprungliga stationen har förfallit. Förutom tillfälliga besök, är ön numera obebodd. Ön finns med på UNESCO:s lista över världsarv.

Campbellön med ön Jaquemart i bakgrunden. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön tillhör Nya Zeeland (Campbell Island) och är en gammal vulkan. Dess västra sida har eroderats bort och på östra sidan har det bildats ett fjordlandskap. Nästan två tredjedelar av ön är täckt av vulkaniska flöden. Ön påverkades av istiden under pleistocen och man har upptäckt morän, och så kallade fluvioglaciala sediment.

Dracophyllum på Campbellön. Foto: twiddleblat. Wikimedia commons

Ön består av ett stäpplandskap med allehanda gräsarter, lavar och mossor. Där växer också en barrträdsart, som kallas Dracophyllum. När det gäller djurlivet så kan man få syn på den gultofsade pingvinen, albatrosser, sälar och sjölejon.

Campbellön. Foto: L. Mead & T. Nicklin

Campbellön har ett maritimt tundraklimat med genomgående kallt, molnigt och blåsigt väder. Per år skiner solen bara under 650 timmar. Det regnar i snitt 325 dagar om året, med totalt 1450 millimeter. Ön har en medeltemperatur på +6 grader Celsius. Det låter alltså inte som ett lovande ställe att ägna sig åt astronomiska observationer.

Observatorium som användes vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

När dagen för Venuspassagen randades, den 9 december 1874, kunde expeditionsmedlemmarna konstatera att det blåste en nordvästlig vind, och fram på förmiddagen förde den med sig regnskurar. I sin bok Atlas över avlägsna öar, beskriver Judith Schalansky situationen: “Himlen är nu helt och hållet grå, tills den värmande solen får dimman att lätta en aning och man till slut kan skymta dess blekvita skiva bakom slöjorna. Då, fem minuter före Venus inträde, lägger sig vinden. Bouquet de la Grye kikar genom passageinstrumentets okular — och jublar högt när han upptäcker den mörka fläcken vid solkanten, fransig och suddig: det är Venus”.
(översättning: Carl Henrik Fredriksson)

Karta i "Die Gartenlaube" från 1874 som visar var på jordklotet venuspassagen var synlig

Framgången blev kortvarig. Ett moln drog förbi och solen skymdes i en kvart och när sikten blev klar igen hade redan hälften av planeten glidit in framför solskivan. Detta klara ögonblick varade bara i tjugo sekunder och sen stirrade man in i dimbankarna. Det skulle dröja flera timmar innan himlen klarnade upp igen och under tiden hade Venus hunnit passera över hela solskivan. På så vis gav observationerna inga astronomiskt värdefulla resultat.

Fotonegativ från Burnham, nära Christchurch, Nya Zeeland, visar Venuspassagen 1874. 

Copyright: Jessica Ratcliff och UK Science and Technology Facilities Council

Det finns inga fotografier på Venuspassagen från Campbellön, men de här bilderna, från en brittisk expedition till Burnham, nära Christchurch, på Nya Zeeland, visar samma venuspassage.

Det hade tagit expeditionsmedlemmarna sex månader från avresan, från Marseille, till dagen då Venus passerade över solskivan. Resan hade kostat många franc och nu hade de den långa resan hem igen framför sig. Inte undra på att männen var besvikna.

Resan till Campbellön hade emellertid inte varit helt förgäves. Med på expeditionen hade också naturforskaren Henri Filhol varit och han hade gjort zoologiska, botaniska och geologiska undersökningar. Senare gav han ut en omfattande beskrivning av sina observationer i boken Mission de l’Île Campbell. Viktiga arbeten utfördes också av officerarna ombord på Vire. De hade kartlagt ön och deras mätningar låg sen till grund för de kartor som brittiska amiralitetet använde under flera decennier. På den här sidan finns en högupplöst karta (klicka på den första bilden som kommer upp för att nå den högupplösta kartan)

Till sist vill jag rekommendera Judith Schalanskys bok Atlas över avlägsna öar till den som tycker om att läsa om näst intill oåtkomliga öar och fördjupa sig i kartor över dessa exotiska platser. Hennes kapitel om Campbellön inspirerade mig till den här artikeln.

Judith Schalansky på Erlangen författarfestival 2011. Foto: Amrei-Marie

Judith Schalansky växte upp bakom järnridån i Östtyskland under 1980-talet och hade inte möjlighet att resa utanför sitt hemlands gränser. Hon skriver i sin bok “Jag är uppvuxen med atlasen. Och som atlasbarn var jag naturligtvis aldrig utomlands. Att en flicka i min klass faktiskt kunde vara född i Helsingfors, som det stod i hennes barnpass, kunde jag helt enkelt inte föreställa mig. H-e-l-s-i-n-k-i – dessa åtta bokstäver fungerade för mig som en nyckel till en annan värld och det är fortfarande så att jag betraktar tyskar som är födda i till exempel Nairobi eller Los Angeles med illa dold förundran och inte sällan håller dem för blott och bart skrytmånsar”. Bokens underrubrik är “Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka”.

Socorroön, Mexiko. Foto: National Oceanic and Atmospheric Administration, USA

Bland alla dessa ö-berättelser finns exempelvis den om August Gissler, som i många år, i slutet av 1800-talet, förgäves letade efter guld på Kokosön; sjömannen George Hugh Banning, vars högsta dröm var att lida skeppsbrott, och som förirrade sig in i en skräckinjagande labyrint av fikonkaktusar, törnbuskar och trädstubbar på Socorroön, utanför Baja California; Fangataufa i Franska Polynesien, där fransmännen sprängde sin första vätebomb den 24 augusti 1968; Amelia Earhart, den kvinnliga flygpionjären som ville bli den första människan som rundade jorden längs ekvatorn, och som försvann på väg till Howlandön, mitt i Stilla Havet; Jules Verne har fått ett bergmassiv på Possesionön, i södra Indiska oceanen, uppkallad efter sig. Alla kartor i boken är ritade av Schalansky själv.

NASA:s satellit Solar Dynamics Observatorys bild av venuspassagen 5 juni 2012. Foto: NASA/SDO

Källor:

Atlas över avlägsna öar, Judith Schalansky, 2012
A companion guide to atlas of remote islands, Paul Muljadi, 2011
The Transits of Venus, William Sheehan och John Westfall, 2004
Campbell Island and the Transit of Venus,  http://slightlyintrepid.blogspot.se/2011/07/campbell-island-and-transit-of-venus.html
Expedition Campbell Island: Jakten efter krita-paleogengränsen, artikel av Vivi Vajda, Geologiskt Forum, nr 56 - 2007
Campbell island history, http://www.qsl.net/zl9ci/zl9info.html
Transit of Venus, http://transitofvenus.nl/wp/past-transits/1874-december-9/, Steven van Roode
New Zealand transit of Venus photographs from 1874 and 1882, http://tobin.pagesperso-orange.fr/ToV_NZ.html
Wikipedia