METEORITKRATERN MIEN

  

Det slutgiltiga beviset:

den småländska sjön Mien är en meteoritkrater

 

 

Illustration av asteroid som faller mot jorden. Fotocredit: Wikimedia Commons

 

För ungefär 120 miljoner år sedan, under epoken äldre krita, fick de dinosaurier som då befann sig i det som nu kallas för Småland uppleva något rejält dödsbringande. Som en blixt från klar himmel brakade en meteorit ner med en hastighet av flera kilometer i sekunden och med en kraft motsvarande tusen atombomber. Chockvågor skickades genom berggrunden och jord och stenar slungades upp i luften. På några sekunder låg landskapet öde, och växter och djur var utraderade. Kvar fanns ett ärr i jordskorpan som ursprungligen hade en diameter på nio kilometer. Det är ungefär lika stort som staden Lund, vilket får betecknas som ett relativt stort nedslag i jämförelse med de cirka 190 nedslagskratrar som hittills har identifierats på jorden. Den våldsamma tryckvågen skapade nya bergarter, så kallade impaktiter, när jordskorpan smälte. Den ursprungliga meteoriten förångades. Två teorier har under de senaste hundra åren konkurrerat om att förklara sjön Miens uppkomst. Har den varit resultatet av en vulkan eller av ett meteoritnedslag? Nu har en grupp forskare vid Lunds universitet slutgiltigt bevisat att det verkligen var en enormt stor meteorit som var orsaken till sjön. 

 

 

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Jag besökte Mien en gråvädersdag i juli 2009. Sjön ligger på södra sluttningen av det sydsvenska höglandet, cirka 14 kilometer sydväst om småländska Tingsryd, med koordinaterna 56,41812 N och 14,85785 Ö. Se Google Maps

 

 

Sjön Mien med omgivningar, Småland. Lantmäteriet, licens CC BY. Wikimedia Commons

 

Sjön har en rombisk form och mäter cirka 6 kilometer i diameter och har en yta av 20 kvadratkilometer. Sjöns vatten rinner ut genom Mieån och vidare söderut till Hanöbukten. 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Ön Ramsö, som ligger i sjöns nordvästra del, har en storlek av cirka 500 x 400 meter. Den är lämningen efter den centrala upphöjning som bildades som en rekyl av meteoritnedslaget. Sådana upphöjningar uppstår i så kallade komplexa kratrar med diametrar som överstiger 2 – 4 kilometer. Enligt sägner från bygden ska sjön vara bottenlös, och enligt en äldre upplaga av Nordisk familjebok ska största djupet vara 80 meter. Genom ekolodning i början av 1960-talet framkom det att det i sjöns botten finns ett antal rännor, 25 - 35 meter djupa. I en djuphåla nordöst om ön Ramsö lodade man sjöns största djup till 42 meter. Sjöns vatten fyller upp en håla i den prekambriska berggrunden, som framför allt består av granit och gnejs. På sjöns södra och sydöstra stränder hade man hittat stenar som skilde sig markant från de vanliga gråstenarna. Den annorlunda bergarten var gråsvart och finkornig, ibland glasig och tät som flinta. 

 

 

Avhandlingen Ryoliten vid sjön Mien, Nils Olof Holst, SGU, 1890.

 

Den förste som utforskade Miens geologi var statsgeologen Nils Olof Holst (1846 – 1918). I sin geologiska uppsats från 1890, Ryoliten från sjön Mien, beskrev Holst denna bergart som så kallad ryolit, dvs en vulkanisk bergart. Ordet är bildat av grek. rhyax ”(lava)ström” och lithos ”sten”. Den förekommer i vulkaner bland annat på Island och i Italien. Miens rundade form ledde också tankarna till att sjön kunde vara resterna av en vulkan. Holst tidsbestämde vulkanen till någon gång under tertiärtiden, som varade mellan 65,5 och 2,6 miljoner år sedan (i nutida geologi är tertiär ersatt av perioderna paleogen och neogen). Den ansågs vara Sveriges yngsta vulkan. Holst skickade prover av Mienryoliten till en professor F. Zirkel i Tyskland. Efter en mikroskopisk undersökning skrev han följande till Holst: ”Den som känner ryoliter o.d. bergarter och ser preparaten, skall såsom jag tror, icke finna mycket, som är typiskt, vara gemensamt. Däremot skall han finna en stor mängd egendomligheter, som äro främmande för de nämnda bergarterna. Bergartsprofven se öfver huvud alldeles icke ut som normala stelningsbergarter, och jag skulle nästan icke vilja visa ifrån mig den åsigten, att de hafva en fullkomligt abnorm process att tacka för sin uppkomst. Ja, de se till största delen ut såsom ofullständigt sammansmälta produkter, liknande stenar, som bildats på konstgjord väg.” Det fanns alltså en misstanke om att ryoliten inte var en äkta vulkanisk bergart. Mienryoliten har istället visat sig vara urbergsgraniten som smälte av värmeutvecklingen när meteoriten slog ned. Resultatet blev alltså en impaktit, som ibland kallas för mienit. Vid borrningar på Ramsö på 1960-talet upptäckte man att ryoliten fanns i det fasta berget under ett tre meter tjockt jordlager. Genom miljontals år har Mienkratern eroderats och ytmaterialet som bildades vid meteoritnedslaget har brutits ner av väder och vind. Inlandsisen har forslat lösa stenar till sjöns södra sida, däribland impaktiterna. 

 

 

Arvid Gustaf Högbom (1857-1940). Konstnär: Carl Wilhelmsson, 1928. 

Credit: Wikimedia Commons

 

Den förste som föreslog att Mien var resultatet av ett meteoritnedslag var geologen Arvid Gustaf Högbom (1857 – 1940) vid ett möte i Geologiska föreningen i Stockholm den 3 mars 1910. I sitt föredrag, då han berättade om Meteor Crater i Arizona, USA, framkastade han också teorin att även de svenska sjöarna Dellen och Mien kunde vara resultaten av meteoritnedslag. Hans antagande grundade sig på förekomsten av de märkliga smälta bergarterna, som hade hittats vid sjön. Nedslaget skulle ha skett för cirka 120 miljoner år sedan. 

 
 

 

En något udda förklaring till Miens bildande framfördes av civilingenjören Nils Olof Bergquist (1897 – 1977) i böckerna En kollision i världsrymden och dess följder (1946) och The Moon Puzzle (1954). Han menade att sjön uppstod för cirka 60 miljoner år sedan när en gigantisk asteroid, som han döpte till John (!), krockade med jorden. Stöten, som skedde i samma riktning som jorden roterade, blev så kraftig att jordens rotationshastighet ökade. Det förde med sig att en del av jorden, där nu Stilla havet finns, kunde ge sig iväg och bilda månen. 

 

 

Illustration ur boken En kollision i världsrymden och dess följder av N.O. Bergquist

 

Magma i månen expanderade och bildade bubblor, vilket skulle vara förklaringen till uppkomsten av kratrar och berg på månen. När bubblorna brast skickades också materia ut i rymden och en del störtade tillbaka på jorden. Dessa nedslag skapade bland annat Mienkratern, men även kratrarna vid Dellensjöarna i Hälsingland, Lappajärvi i Finland och Jänisjärvi i ryska Karelen. Asteroiden John blev inte en del av den nya månen. Den hade förlorat så mycket energi vid krocken att den förmodligen störtade in i solen efter förrättat värv. 

 

 

Illustration av en planetkollision. Credit: NASA/JPL-Caltech

 

Bergquists teori har ju vissa likheter med den moderna teorin om den himlakropp, stor som Mars och döpt till Theia, som krockade med jorden och skapade månen. Men detta skedde för cirka 4,5 miljarder år sedan och månen består av en blandning av både Theia och ursprungsjorden. 

 

 

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Åsikten att Mien var en vulkan höll i sig ända fram till mitten av 1960-talet då geologerna Nils-Bertil Svensson och Frans E. Wickman hittade coesit vid Mien och Wolf von Engelhardt och Dieter Stöffler hittade så kallad chockad kvarts. Detta gav starka indikationer om att Mien hade skapats av ett meteoritnedslag. Trots att fler fynd stödde nedslagsteorin, har det funnits kvar ett motstånd, i första hand hos allmänheten. En urgammal vulkan uppfattades tydligen som mer spännande än en meteoritkrater. 

 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Efter att ha utfört fältstudier vid Mien år 2017 har nu alltså forskargruppen i Lund, under ledning av doktoranden Josefin Martell, hittat det avgörande beviset för meteoritteorin.
– Vi har undersökt hårstråtunna delar av mineralet zirkon i bergartsprover från Mien. Det är inuti de här chockade zirkonkornen som vi har lyckats hitta spår av högtryckspolymorfen reidite som fungerar som ett slags tidskapsel från meteoritnedslaget, berättade Josefin Martell i ett pressmeddelande från Lunds universitet i mars 2021. Impaktit-materialet, som Lundaforskarna hade samlat in vid Mien, blev sedan bokstavligt slaget i spillror med slägga på laboratoriet. Totalt 288 zirkonkorn handplockades och deras kristallstrukturer undersöktes i svepelektronmikroskop och diverse andra undersökningsinstrument. Lundaforskarna presenterade sina fynd i den vetenskapliga tidskriften Meteoritics and Planetary Science. 

 

 

Zirkonkristall, Pakistan. Fotocredit: Ivan Vtorov. Wikimedia Commons

 

Zirkon (ZrSiO₄) är ett starkt ljusbrytande, och mycket hårt, silikatmineral. Namnet kommer från det persiska ordet ”zargun” som betyder guldfärgade. Eftersom zirkon kan stå emot både stark erosion och höga temperaturer ger det forskarna stora möjligheter att studera hur mineralet uppför sig vid extrema förhållanden. På grund av sin hårdhet finns det mycket gamla zikronkristaller kvar på jorden. Zirkon innehåller också små mängder av uran, vars radioaktiva sönderfall till bly kan användas för att få fram exakta dateringar av geologiska händelser. 

 

 

Chockad zirkon med lameller av reidite från Rock Elm-kratern i Wisconsin, USA. 

Credit: NASA Astrobiology Institute

 

Reidite är ett mineral som enbart bildas vid enormt högt tryck, cirka 30 gigapascal, vilket motsvarar det tryck som finns 1000 kilometer nere i jordens inre. Det kan jämföras med hur grafit blir till diamant under högt tryck. Forskarna anser att det enda naturliga fenomen, uppe på jordytan, som kan nå upp till detta tryck, under en tidsrymd av bara några sekunder, är ett meteoritnedslag. Inte ens vid ett vulkanutbrott uppnås detta extrema tryck. Josefin Martell jämför med sprängkraften hos 1000 atombomber. Reidite har likadan sammansättning som vanlig zirkon, men har ungefär 10 procent högre täthet. Det har värdet 7,5 i Mohs hårdhetsskala (där diamant har värdet 10). Reidite uppkallades år 2002 efter den australiensiske forskaren Alan Forrest Reid (1931 – 2013) som 1969 var den förste som lyckades framställa reidite i laboratorium. 

 

 

Staden Nördlingen är byggd innanför Nördlinger Ries-kratern. 

Foto från 1963. Fotocredit: Roger w, wkimedia commons.

 

På jorden har reidite, förutom i Mien, bara hittats på några få platser, exempelvis i meteoritkratrarna Chesapeake Bay (Virginia, USA), Nördlinger Ries (Tyskland) och Xiuyan (Kina). 

 

 

Ön Ramsö i Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

I informationen från Lunds universitet kan man också läsa att Mien är en gäddrik sjö. Undrar vad dessa representanter för fisksläktet tänker om det faktum att de simmar omkring i en gammal meteoritkrater? 

 

3,6-meters-teleskopet vid La Silla, Chile. 

Fotocredit: ESO. Wikimedia Commons

 

Slutligen kan nämnas att sjön Mien har fått ge namn åt asteroid nummer 7706. Den upptäcktes 19 mars 1993 i samband med projektet The Uppsala-ESO Survey of Asteroids and Comets vid Europeiska Sydobservatoriet i Chile. Mien-asteroiden tillhör de så kallade Nysa-asteroiderna. Det är en stor grupp som rör sig i de inre delarna av asteroidbältet, mellan Mars och Jupiter. (Nysa handlar inte om ”en häftig utandning genom näsan” utan har fått sitt namn från landet Nysa i den grekiska mytologin).

Sjön Mien, meteoritkrater, Tingsryds kommun, Småland. 22 juli 2009. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Källor:
Artikeln Shock deformation in zircon grains from the Mien impact structure, i tidskriften Meteoritics & Planetary Science, Josefin Martell, Carl Alwmark, Sanna Holm-Alwmark och Paula Lindgren, 11 december 2020
Meteorite impact structures – geoturism in the central Baltic, Sebastian Willman, Jüri Plado, Anto Raukas och Heikki Bauert, 2010
Artikeln Mikroskopiskt mineral gav bevis för ett miljontals år gammalt meteoritnedslag, Populär astronomi, juni 2021
Ryoliten vid sjön Mien, Nils Olof Holst, 1890
Avhandlingen Shock metamorphic features in zircon grains from the Mien impact structure - clues to conditions during impact, Josefin Martell, 2018
Inslag i Sveriges Television, 27 mars 2021
Pressmeddelande från Lunds universitet, 19 mars 2021
Mienstrukturen – en kryptoexplosiv bildning i Fennoskandias urberg, Roy Stanfors, 1973
Stenar och fossil, Pehr H Lundegård och Krister Brood, 1996
Wikipedia
Mindat.org
En kollision i världsrymden och dess följder, Nils Olof Bergquist, 1946
The Moon Puzzle, Nils Olof Bergquist, 1954
Nyfiken på geologi, Anders Rapp, 2020
Artikeln The Impact Cratering Record of Fennoscandia – A Close Look at the Database, Andreas Abels, Jüri Plado, Lauri J. Pesonen och Martti Lehtinen, 2002

 

 

VÄNERMETEOREN

Meteoren som försvann över Vänern 1877

 

Söndagen den 18 mars 1877 kunde man över hela mellersta Sverige, ända från Åreskutan i norr till Jönköping i söder, observera en praktfull eldkula, med en lång “gnistqvast”. 

 

Upptäcktsresanden A.E. Nordenskiöld. Målning av Georg von Rosen, 1886. 

Fotocredit: Nationalmuseum, Stockholm

 

Det är polarforskaren och geologen Erik Adolf Nordenskiöld som berättar om denna händelse i sin bok Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden, med utgivning 1883. Han är mest känd för sin resa genom nordostpassagen med skeppet Vega under åren 1878 till 1880. 

 

Satellitbild över Vänern. Fotocredit: NASA

 

Enligt ögonvittnen såg det ut som om eldkulan exploderade, eller slocknade, på en höjd av cirka 37 till 38 kilometer över mellersta delen av Vänern. I närheten av själva fallstället hördes kraftiga detonationer, men på grund av mörka, ogenomskinliga molnskärmar, noterades inga eldfenomen just där. I området där eventuella meteoriter skulle ha kunnat falla ner var marken fortfarande snötäckt och Vänern var täckt av is. Det är idealiska förutsättningar för att hitta meteoriter som har slagit ner. 

 

En meteorit på det blå isfältet vid Miller Range, Antarktis. 

Fotocredit: NASA/Cindy Evans

 

I nutid är det t.ex. på Antarktis isglaciärer som många meteoriter upptäcks. De svarta meteoritstenarna sticker ut mot den vita snön. 

Ett intensivt letande tog sin början. Nordenskiöld berättar att en mängd personer finkammade isfältet under ledning av en “energisk ung geolog”, dr Svenonius. Resultat blev en besvikelse. Man hittade bara mycket små mängder av “ett svart eller svartgrått stoft av tvivelaktigt och, såsom i stoftet inblandade algceller och andra växtfragment utvisade, åtminstone delvis terrestriskt ursprung”. Nordenskiöld drar slutsatsen att “den stora och lysande Vener-meteoren” inte innehöll några meteorstenar eller också att den hade innehållit några stora stenar, som hade undgått upptäckt, eller hade slagit ner med tillräcklig kraft för att bryta igenom isen och sjunka. Så kanske ligger det meteoritrester av den exploderande boliden för alltid förlorade på Vänerns botten! 

 

Utsikt över Vänern från Hjortens udde, Dalsland. 20090913. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

Ps. Läs om skillnaden mellan meteorer och meteoriter

 

Källa:
Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden, Adolf Erik Nordenskiöld, 1883

 

 

 

 

ANTIKYTHERAMEKANISMEN

 

Antikytheramekanismen i Arkeologiska nationalmuseet i Athen, Grekland. 

 © Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Har gåtan med Antikythera-mekanismen lösts?

 I maj för 20 år sedan besökte jag det arkeologiska nationalmuseet i Athen och fick möjlighet att titta på de ärgade bronsresterna av Antikytheramekanismen. Det är en analog dator, med ett mekaniskt urverk, som hittades av tvättsvampsdykare i ett skeppsvrak på 40 meters djup utanför den grekiska ön Antikythera år 1901. Det har daterats till cirka 100 f.Kr. och är den enda mekanismen av sitt slag från den tiden. Den visar positionerna för solen, månen och de på den tiden kända planeterna och även tidpunkterna för sol- och månförmörkelser. Det är ett exceptionellt ingenjörsarbete grundat på en kombination av babylonisk astronomi, matematik från Platons akademi och antika grekiska astronomiska teorier. 

 

Datoranimerad bild av fronten på Antikytheramekanismen. 

Fotocredit: Tony Freeth

 

Först nu ska forskare ha lyckats klura ut hur urverket fullt ut har fungerat. De publicerar sina rön i Scientific Reports. 

I det här klippet från SVT visar arkeologen Jonathan Lindström hur urverket användes.

FLYKTEN FRÅN PARIS

Solförmörkelsen som fick astronomen Jules Janssen att fly från det belägrade Paris med hjälp av luftballong

 

Jules Janssen, fransk astronom. Fotot taget någon gång mellan 1875 och 1895. 

Fotocredit: Felix Nadar.

Den 22 december 1870 skulle en total solförmörkelse bli synlig i medelhavsområdet. Den franske astronomen Pierre Jules César Janssen hade planerat att observera förmörkelsen från staden Oran i Algeriet. Han hade tidigare deltagit i ett flertal solförmörkelseexpeditioner, bland annat i hamnstaden Trani i södra Italien 6 mars 1867 och i den indiska staden Guntur 18 augusti 1868.
Men den här gången fanns det en hake. En jättestor hake. 

Le siège de Paris (Belägringen av Paris). Målning av Jean-Louis Ernest Meissonier. 1870. Credit: Musée d’Orsay. Wikimedia commons

Det var nämligen så att det fransk-tyska (fransk-preussiska) kriget pågick just då (det varade från den 19 juli 1870 till den 10 maj 1871). Paris var omringat av tyska styrkor från den 19 september 1870 till den 28 januari 1871 och ingen slapp ut ur staden. De tyska befälhavarna räknade med att svälta stadens befolkning till kapitulation (och efter att också ha beskjutit staden under 23 nätter lyckades man med detta den 28 januari 1871).
Janssens brittiska kollegor, bland andra hans vän astronomen Norman Lockyer, hade lyckats ordna en fri lejd åt Janssen från Preussens ministerpresident Otto von Bismarck (som senare blev Tysklands rikskansler). Men Janssens patriotiska känslor tvingade honom att bortse från möjligheten att ta emot en favör från sitt lands fiende. En annan anledning var att han inte ansåg att det skulle var etiskt riktigt att ta emot Bismarcks frisedel eftersom han hade lovat att förmedla ett verbalt meddelande till Frankrikes krigsminister, Léon Gambetta. Han hade lämnat Paris i ballong redan den 7 oktober 1870.
 

Léon Gambetta lyfter från Paris i ballongen Armand-Barbés den 7 oktober 1870. 

Målning av Jules Didier och Jacques Guiaud. Credit: Musée Carnavalet. Wikimedia commons

Så det återstod bara ett alternativ för Janssen: han skulle också flyga ballong!
 
Luftballongerna
 

Paris förtröstan på luftballongerna. Litografi av Émile Louis Verner efter Pierre Puvis de Chavannes. 1870. Credit: Bibliothèque Nationale de France. Wikimedia commons

De preussiska styrkorna hade slagit en järnring runt staden. Det var nästan omöjlighet att få ut eller in meddelanden. En telegrafkabel, som var utlagd på botten av floden Seine, hade tyskarna skurit av och kurirer blev nästan alltid infångade.
 

Nadar (mononym för Gaspard-Félix Tournchon) (1820-1910). Självporträtt cirka 1860. Credit: Bibliotheque Nationale. Wikimedia commons

Idén med att använda luftballonger för att ta sig ut ur Paris föreslogs först av fotografen och ballongflygaren Nadar (mononym för Gaspard-Félix Tournachon) och ballongflygaren Eugène Godard.
 

Bröderna Montgolfiers tidiga erfarenheter av varmluftsballonger.

 Illustration av B. Faujas de Saint-Fond. Wikimedia commons

Nästan ett sekel tidigare hade bröderna Montgolfier experimenterat med varmluftsballonger. Den första människan som flög i en luftballong var Jean-François Pilâtre de Rozier den 15 oktober 1783. Ballongen var fäst i ett rep.
Den första friflygningen gjorde de Rozier tillsammans med François Laurent d'Arlandes den 21 november 1783 från Château La Muette i Bois de Boulogne. De nådde en höjd av cirka 1 km och efter 25 minuter landade de på kullen Butte-aux-Cailles nära dagens Place d'Italie i Paris.
 

Den första friflygande ballonguppstigningen i historien med passagerare den 21 november 1783 i Paris. Piloter: Jean-François Pilâtre de Rozier och François Laurent d’Arlandes

De första luftballonger som började användas under belägringen var kvar från världsutställningen Exposition Universelle i Paris. 

Tillverkning av luftballonger på järnvägsstationen Gare D´Orleans. 1870-01-01

Stadsborna började också bygga nya ballonger av kalikå (grovt bomullstyg). För att få tyget lufttätt penslade man det med linolja och blyoxid. Två järnvägsstationer kunde användes för produktionen nu när tågen stod stilla. Ballongerna fylldes med kolgas (lysgas).
 

Luftballongen Neptune förbereds för avfärd den 23 september 1870. 

Foto: Nadar (Gaspard-Félix Tournachon). Wikimedia commons

Den första ballongen från det instängda Paris, Neptune, lyfte den 23 september 1870 med 125 kg post och en pilot. Efter en tre timmar lång resa landade den i Craconville, som ligger 83 kilometer från Paris. 

Teckning av ballongen Louis Blanc när den lyfter från det belägrade Paris 1870-1871.

 Louis Blanc var den 10:e av 66 ballonger. Pilot: Eugéne Farcot.

66 luftballonger flög ut ur staden under belägringen och förde med sig cirka 2,5 miljoner brev och 102 passagerare. Endast fem av ballongerna blev infångade av tyskarna. Tre stycken försvann, förmodligen i Atlanten eller i Irländska sjön.
En försändelse, adresserad till London, med ballongen Ville d´Orléans den 24 november 1870, lyckades ta sig ända till Lifjell i Norge. På webbsidan Olyckspost kan man se ett foto av det brevet.
På samma webbsida finns bilder på två brev som var destinerade till Sverige. Ett av breven var adresserat till Stockholm och avsänt den 6 november 1870. På en auktion i maj 2015 i Sverige var utropspriset 20 000 kr!
 

Stjärnbilden Globus Aerostaticus (Montgolfier-ballongen). Skapad av Jérôme Lalande 1798. Införd i Johann Elert Bodes stjärnkarta Uranografia 1801.

År 1798 föreslog den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande att man skulle skapa stjärnbilden Globus Aerostaticus (Luftballongen, Montgolfier-ballongen) för att hedra bröderna Montgolfier och deras varmluftsballong. 1801 införde den tyske astronomen Johann Elert Bode stjärnbilden i sin stjärnkarta Uranografia. Den låg söder om Stenbocken och mellan Södra fisken och Mikroskopet. Stjärnbilden föll i glömska i slutet på 1800-talet och dess stjärnor räknas nu till Södra fisken.

Janssen hade aldrig flugit en luftballong förut och vid tillfället fanns ingen erfaren pilot att tillgå i Paris. Men det dämpade inte hans beslutsamhet och i sin skrift Voyage aéronautique du Volta berättar han att hans brist på erfarenhet inte ska stoppa honom och han är helt övertygad om att teoretisk kunskap, omsorgsfullt inlärd, och erfarenhet av tidigare resor i världen ska vara tillräckligt för att ge honom förtroendet och den nödvändiga inspirationen för att kunna styra aerostaten tillräckligt bra! (Inget fel på förtroendet där inte!)
Under tiden som Janssen läser in sig på aeronautiska finesser passar vi på att lära känna honom lite närmare.
 
Astronom och äventyrare
 

Porträtt av Jules Janssen. Konstnär: Jean-Jacques Henner.

I föräldrarnas hus på adressen 14 rue l´Évêque i Paris föddes han den 22 februari 1824, klockan 4 på morgonen.
Hans far var en välkänd klarinettist vid namn Antoine César Janssen och hans mor hette Pauline Marie Le Moyne.
Hans fullständiga namn är Pierre Jules César Janssen men han föredrog att enbart kalla sig Jules Janssen. Familjenamnet Janssen ska uttalas “Jeanseine” (franska uttalet av “Jean” + “Seine”). Alltså inte något flamländskt eller skandinaviskt uttal. 
Han arbetade bland annat som banktjänsteman i sju år. Under tiden studerade han matematik på fritiden och upptäckte att han gillade det så mycket att han hoppade av bankjobbet och började studera på Collège Royal de Bourbon. Sina högre studier bedrev han på universitetet Sorbonne där han tog betyg i matematik och fysik.
 

Etsning av universitetet Sorbonne, Paris. Konstnär och datum är okända. 

Credit: Wellcome Library, London. Wikimedia commons

Trots att han vid 8 års ålder råkade ut för en olycka, på grund av en sköterskas slarv, som gjorde honom förlamad för resten av sitt liv, backade han inte inför farliga äventyr.
Jules var en äventyrare och vetenskapsman som reste runt i världen för att kunna studera astronomiska och meteorologiska fenomen.
Låt os ta en titt på några av hans vetenskapliga äventyr.
 
Den magnetiska ekvatorn
 

Illustration av en inklinationsnål av Robert Norman från 1581 (i pamfletten The Newe Attractive). Wikimedia commons.

År 1857 reste Janssen till Sydamerika, tillsammans med två assistenter, för att utforska jordmagnetismen. Han ville bestämma var den magnetiska ekvatorn befann sig. För att få reda på det mäter man den s.k. magnetiska inklinationen, vilket är den vinkel som jordens magnetfältslinjer står i förhållande till horisontalplanet. 

Inklinationsnål av W. Wilson, London, cirka år 1900. 

Arkiv: Museum of Science and Industry, Chicago.

Man använder då en s.k. inklinationsnål (vilket är en kompassnål som är vertikalt upphängd). Vid den magnetiska ekvatorn står nålen vågrätt och vid de magnetiska nord- och sydpolerna pekar magnetnålen lodrätt. 

Karta över magnetiska inklinationen i världen år 2015. 

Credit: National Centers for Environmental Information, USA. Wikimedia commons

(OBS! Klicka på kartan för att komma till en förstoringsbar bild)

Den magnetiska ekvatorn är den linje runt jorden som sammanbinder alla punkter där kompassnålen står vågrätt. Expeditionen fick dock ett abrupt slut då Janssen, i Peru, blev allvarligt sjuk i dysenteri (eller malaria) och tvingades återvända till Paris utan att ha kunnat slutföra sina experiment.
 
Upptäckten av helium i solens spektrum
 

Helium i den synliga delen av spektrum.Credit: NASA. Wikimedia commons

I samband med den totala solförmörkelsen i Guntur i Indien den 18 augusti 1868 observerade Janssen en tidigare okänd s.k. emissionslinje i den gula delen av solspektrat med våglängden 587,4 nm (nanometer = en miljarddels meter). 

Norman Lockyer. Datum: inte senare än 1897. 

Credit: Stereoscopic Co. Wikimedia commons

Linjen blev senare, den 20 oktober, även observerad av Norman Lockyer. Han fastslog att det man såg var ett okänt grundämne som han kallade helium, efter den grekiska solguden Helios. Det blev därmed det första grundämne som upptäcktes på en annan himlakropp, innan det upptäcktes på jorden. Det skulle dröja ett drygt kvarts sekel innan helium upptäcktes på jorden. Helium är nummer två i det periodiska systemet och är det näst vanligaste grundämnet i universum efter väte. Dess kärna består av två protoner och en eller flera neutroner och i det omgivande elektronmolnet finns två elektroner. 

William Ramsay arbetar i sitt laboratorium. Wikimedia commons

Det var den skotske kemisten William Ramsay som syntetiserade helium från mineralet cleveit den 26 mars 1895 (cleveit är en s.k. varietet av mineralet uraninit). 

Per Teodor Cleve. Fotograf: Heinrich Ost, cirka 1885. Wikimedia commons

Intressant att notera är att vid ungefär samma tid lyckades även de svenska kemisterna Per Teodor Cleve och Abraham Langlet framställa helium från just cleveit (jovisst är det så att cleveit är uppkallat efter Per Teodor Cleve). 

Cleveit som Ramsay använde för att syntetisera helium. Wikimedia commons

Telluriska linjer
 
Redan 1862 hade Janssen observerat solens spektrum. Han hade inrett ett observatorium på taket till ett hus som ägdes av hans fru Henriette Forestier i Montmartre, Paris. 

Fraunhoferlinjer

Han ville utforska en del av de mörka s.k. Fraunhoferlinjerna i spektrat, som han misstänkte uppstår när solljuset passerar genom jordatmosfären och som därmed inte ger en rättvis bild av solatmosfärens uppbyggnad. Han kunde konstatera att linjernas intensitet ökade när solen stod lågt på himlen. Då hade solljuset en längre sträcka att färdas genom jordens atmosfär och därmed påverkades solspektrat mera. 
Dessa speciella linjer döpte Janssen till telluriska linjer (efter latinska ordet Tellus = jorden).
 

Berget Faulhorn 2681 meter högt. 2012-06-30. 

Fotocredit: Peter Gronemann. Wikimedia commons.

För att ytterligare bevisa de telluriska linjerna behövde Janssen komma högre upp i atmosfären för att minska dess påverkan på solspektrat. Han begav sig först upp på toppen av det 2681 meter höga berget Faulhorn, 50 km sydost om Bern i Schweiz, år 1864. Janssen blev övertygad om att de flesta av dessa absorptionslinjer orsakas av vattenånga i jordatmosfären.
 

Berget Mont Blanc på gränsen mellan Frankrike och Italien. Foto 3 september 2013. 

Credit: Tangopaso. Wikimedia commons.

Men Janssen ville komma högre upp i atmosfären. Trots sin ålder och sitt rörelsehandikapp beslutade han sig för att ta sig upp på toppen av det 4810 meter höga berget Mont Blanc, som ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien. 

Jules Janssen sitter i sin släde omgiven av alpinisterna som släpade upp honom på Mont Blanc. McClure’s Magazine (1894)

Med hjälp av 22 alpinister från Chamonix blev han den 17 augusti 1890 släpad uppför berget, liggande i en släde. 

Jules Janssen blir transporterad till toppen av Mont Blanc enligt Journal des Voyages den 24 maj 1901

Efter många strapatser lyckades man till slut nå toppen och Janssen kunde göra sina observationer och visa att solspektrat såg annorlunda ut så här högt uppe i atmosfären. Linjerna av syre tillhörde jordatmosfären.
 

Jules Janssens observatorium på toppen av Mont Blanc. Foto: Leo Wehrli. Datum okänt. Wikimedia commons

Senare lyckades man bygga ett litet observatorium på Mont Blancs topp och den 11 september 1893 kunde Janssen besöka det.
Observatoriet var byggt direkt på isen. 1909 började en glaciärspricka öppna sig under byggnaden. Av säkerhetsskäl beslutade myndigheterna att förstöra observatoriet. Endast tornet räddades och togs ner till Chamonix, där man kan se det på Alpinmuseet.
 
Venuspassagerna och revolverkameran
 

Venuspassagen den 9 december 1874. Observerad av Jules Janssen från Japan. Wikimedia commons

År 1874 reste Janssen till Japan för att studera planeten Venus när den skulle passera framför solskivan den 9 december. Resan blev händelserik då hans fartyg hamnade i två tyfoner på Sydkinesiska sjön. Mer än 1500 kineser hade försvunnit med sina sampaner och ett spanskt fartyg hade förlorat 90 passagerare och besättningen. Men Janssen och hans team lyckades undkomma döden och anlände till Yokohama, via Hong Kong. Där delade han upp expeditionen i två delar. Åtta expeditionsmedlemmar, inklusive honom själv, åkte till ett berg i närheten av Nagasaki, med det olycksbådande namnet Kompira-yama (tyfonernas gud). De återstående två medlemmarna åkte till Kobe.
 

Foto av venuspassagen den 5 juni 2012, taget av NASAs satellit Solar Dynamics Observatory. Credit: NASA/SDO

Venuspassager är sällsynta himlafenomen. De uppstår när planeten Venus passerar direkt mellan jorden och solen och därmed förmörkar en liten del av solen. De upprepas i ett mönster vart 243:e år, med två passager med 8 års mellanrum separerade av tidsintervall på 121,5 respektive 105,5 år. Vi fick ganska nyligen möjlighet att uppleva två passager, nämligen den 8 juni 2004 och den 6 juni 2012. Nästa passager infaller först år 2117 och 2125. 

Parallaxberäkning vid venuspassage för att bestämma avståndet mellan jorden och solen. Credit: Cesar och ESA

Astronomernas intresse för venuspassager beror på att om man observerar passagen från två olika platser på jorden och mäter tidpunkten för passagens start eller slut så kan med så kallad parallaxberäkning räkna ut avståndet till Venus och solen. Avståndet mellan jorden och solen kallas för den astronomiska enheten. Numera har man inget behov av venuspassager. Man tar istället hjälp av radar och satelliter. I augusti 2012 preciserade Internationella astronomiska unionen värdet på en astronomisk enhet till exakt 149 597 870 700 meter, dvs cirka 150 miljoner kilometer.
1874 hade tio olika länder skickat ut expeditioner till cirka 80 observationsplatser. Frankrike skickade ut sex expeditioner. Förutom till Japan, till bland annat ön Île Saint Paul i Indiska oceanen, Ho Chi Minh-staden (eller Saigon som den hette då) i Vietnam

Observatorium som användes vid venuspassage-expeditionen till Campbellön 1874. Wikimedia commons

och till Campbell-ön, som ligger drygt 660 kilometer söder om Nya Zeelands sydliga udde Stirling Point. (läs mer om expeditionen till Campbell-ön).
 

Janssens Revolver Photographique vid venuspassagen 1874. Ur tidskriften La Nature 1875

För att kunna dokumentera det exakta ögonblicket när planeten når kontakt med solens kant uppfann Janssen en speciell kamera som han kallade Revolver Photographique. Det var en sorts föregångare till filmkameran, som i boken Catchers of the Light liknas mer vid en gatlingkulspruta än en kamera. Den exponerade 48 dagerrotypi-bilder på 72 sekunder på en roterande skiva. På bilden här ovan kan man genom dörröppningen se hur den s.k. heliostat-spegeln reflekterar solljuset in i revolverkameran. Till höger ser man hur en assistent bär in en exponerad plåt i mörkrummet för framkallning. Kameran fungerade men som alla observationer av venuspassager råkade även Janssen ut för det förtretliga svartadroppen-fenomenet. 

Silhuettporträtt av Anders Johan Lexell från 1784.

Det var den svenske astronomen Anders Johan Lexell som var först med att beskriva fenomenet som en “svart droppe”. Han observerade 1769 års passage från S:t Petersburg. 

Teckning av venuspassagen 1769 av James Cook och Charles Green. Svartadroppen-fenomenet.

Denna optiska effekt yttrar sig på så sätt att Venus skiva ser ut att dras ut när planeten kommer i närheten av solens kant. “Problemet var att Venus inte snabbt hade glidit in över solens yta utan istället tycktes ha dröjt i ända upp till en minut, skenbart fastklistrad vid solens kant, ovillig att ge sig in på sin intressanta bana”, som Andrea Wulf beskriver det i sin bok Jakten på Venus. 

Venuspassagen den 8 juni 2004. Fotograf: Jan Herold. Wikimedia commons

En del observatörer har liknat Venus vid ett “päron” eller som “en vattendroppe” istället för en perfekt cirkel. Man har också beskrivit det som om en “mörk bro” förenade Venus och solen. Detta gör det omöjligt att bestämma en exakt tid när passagen sker. Numera anser man att den svarta droppen beror på hur jordens atmosfär påverkar bildkvalitén och på diffraktion i teleskopen.
 
Solatlasen
 

Atlas de Photographies Solaires av Jules Janssen. 1903. Credit: Gauthier-Villars.

År 1903 publicerade Janssen en atlas med 6000 fotografier av solen tagna mellan åren 1876 och 1903. 

Verket fick namnet Atlas de Photographies Solaires och arbetet hade utförts på Meudonobservatoriet nära Paris. 

Adam Prazmowski. Polsk astronom (1821-1885). Foto före 1867. Jeroen Meeusens samling. Wikimedia commons.

Janssen hade, tillsammans med den polske astronomen och teleskoptillverkaren Adam Prazmowski, konstruerat ett teleskop som kunde ta fotografier av solen med en exponeringstid på mindre än en tusendels sekund. 

Granulations Région Central, Jules Janssen, 30 juni 1893. Credit: Museum of Modern Art. Wikimedia commons.

För första gången kunde man nu se de s.k. granulerna på solens yta. Det är små, ljusa områden som orsakas av att het gas stiger upp från solens inre. 

Solens fotosfär observerad med det svenska 1-meters solteleskopet på La Palma, Kanarieöarna. Granuler. 2017-05-25. Credit: Luc rouppe.

(OBS! Klicka på bilden för att komma till en rörlig film)

Granulerna är cirka 1500 km i diameter och varar under cirka 8-20 minuter. På så vis ser det ut som om solytan bubblar och kokar. Janssen och ett flertal medarbetare tog dagliga fotografier av solens yta. Man använde glasplåtar med storleken 36x36 cm. Av dessa finns bara sju stycken kvar.

Atlas de Photographies Solaires av Jules Janssen. 1903. Credit: Gauthier-Villars.

Flykten från Paris
 

Astronomen Janssen lyfter med ballongen Volta den 2 december 1870 under belägringen av Paris. Relief på staty vid Meudonobservatoriet, cirka 1920. Konstnär okänd. Wikimedia commons.

Nåväl, åter till äventyret med flykten ur Paris.
Klockan 6 på morgonen den 2 december 1870 var det dags för Janssen att testa sina nyvunna aeronautiska kunskaper. Tillsammans med en sjöman, vid namn Chapelain, lyfte Janssen med luftballongen Volta från Gare d´Orléans (nuvarande Gare d´Austerlitz). Luftballongen hade en lyftkapacitet på cirka 1400 kg. Av detta behövdes 1240 kg till vikten av själva ballongen och till ballongkorgen, ballasten och passagerarna. Då återstod bara 160 kg till de instrument som Janssen behövde för att studera solförmörkelsen i Algeriet. 

Banan för totala solförmörkelsen den 22 december 1870. Passerar bl.a. Oran i Algeriet. Credit: NASA. Wikimedia commons

Han beslutade att bara ta med sig det viktigaste och räknade med att kunna komplettera utrustningen i de städer som han skulle komma till senare under resan. Han hade bland annat med sig tre olika teleskop och ett spektroskop.
 

Antiballong-kanon år 1870. Arkiv: Historama 1964. Wikimedia commons.

Trots risken att bli nerskjuten av det preussiska artilleriet förflöt färden utan intermezzon. Volta steg till 2000 meter och landade efter 5 timmar och 15 minuter i en liten by i Saint-Nazaire-distriktet på Frankrikes västkust. Trots starka vindar gick landningen bra och alla instrument var oskadda. Janssen och Chapelain hade då tillryggalagt 400 kilometer med en hastighet av 76 km/tim.
Det dröjde inte länge förrän lokalbefolkningen samlades runt ballongflygarna. Ivrigt frågade de om hur man hade det i det belägrade Paris. Efter en lunch på ägg, smör och kyckling blev aeronauterna eskorterade till järnvägsstationen, dit ballongen och den övriga utrustningen redan hade fraktats av byborna. De reste till Nantes och vidare till Tours. Där kunde Janssen slutföra sitt hemliga uppdrag och överlämna budskapet till Léon Gambetta. Därefter kunde Janssen resa vidare till Bordeaux och sen till Marseille för att slutligen med båt ta sig över till Oran i Algeriet.
 

Staden Oran i Algeriet. Stadshusets trappor. Foto av William Henry Jackson år 1894

När alla förberedelser var klara för att sätta igång studierna av den totala solförmörkelsen visade det sig att vädrets makter inte var på Janssens sida. Himlen blev molntäckt och inga observationer kunde företas.
Efter den oturliga expeditionen till Oran återvände Janssen till Bordeaux där han blev kvar en längre tid. Det visade sig senare att han hade arbetat åt den franska regeringen.
 
Philiberte Henriette Forestier
 

Philiberte Henriette Janssen, född: Forestier (12 november 1828 - 1 april 1913). Foto: Étienne Carjat. Credit: Académie des Sciences, Institut de France.

Det sägs ju att bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna. Janssens fru Henriette var nog inte förvånad men hon var den av de två som fick känna av Paris belägring allra mest. Hon föddes i Paris den 12 november 1828 och fyllde 42 år under tiden som Paris befolkning var instängd. Hennes enda kvarvarande familjemedlem var den 81-åriga svärmodern. Dottern Antoinette befann sig i Le Havre. Henriette kände sig mer och mer instängd. 

Preussiska kavallerister på ballongjakt. Ur L’ illustration Européenne, 1870. Konstnär okänd. Wikimedia commons.

Hon skickade brev efter brev med ballonger som lämnade Paris men mer än hälften av meddelandena kom aldrig fram. Nyheter från yttervärlden var sparsamma. Janssen använde sig av brevduvor för att skicka hem meddelanden, men det var en mycket osäker metod. 

Le Pigeon (Duvan). Målning av Pierre Puvis de Chavannes. 1871. Credit: Musée d’Orsay. Wikimedia commons

Duvorna hade följt med de ballonger som hade flugit ut ur Paris. Nu hoppades man att de skulle hitta hem till sina duvslag igen. Men bara en av åtta kom tillbaka. De preussiska soldaterna sköt ner så många de kunde. Det visade sig också att en del nyheter var felaktiga. Tidning Le Temps skrev den 29 december 1870 att alla Janssens instrument hade förstörts vid landningen. 

Kommunal utspisning sattes upp under belägringen av Paris 1870, där man för fem centimes kunde köpa sig ett mål mat bestående av ris, soppa, bröd, grönsaker och potatis. Målning av Henri Pille. Wikimedia commons

Vinterkylan tilltog (med en tjäle på 50 cm) och många dog av olika sjukdomar. En smittkoppsepidemi spred sig och enbart lunginflammation krävde ungefär tusen personers liv per vecka. Invånarna led brist på mat. Man började slakta katter, hundar och råttor. 

En av de två elefanterna i zoo-anläggningen Jardin de Plantes skjuts

Till och med de två elefanterna Castor och Pollux i zoo-anläggningen Jardin de Plantes slaktades. Undernäring och stress ledde till ”belägringsfeber”. Ett offer beskrev känslan som “om världens alla tusenfotingar trampade fram över mitt huvud”. 

Beskjutning av Paris 1871. Arkiv: Kongressbiblioteket i Washington DC, USA.

Den 5 januari 1871 började tyskarna beskjuta staden. Dagen efter dog Janssens mor. Beskjutningen pågick under 23 nätter. Cirka 200 till 300 granater per natt skickades iväg från kanonbatterier, som fanns på ett avstånd av drygt 8 kilometer. 

Fasorna under belägringen av Paris. Ur L’ illustration Européenne, 1870.

Ungefär hundra människor dog och trehundra skadades. Tjugotusen drevs från sina hem. Det var först efter att Paris kapitulerat den 28 januari 1871 som Henriette fick möjlighet att träffa Jules igen. Efter en kort återförening den 25 mars 1871 skildes de åt igen. Henriette reste till Le Havre och Janssen reste till London på uppdrag av franska regeringen. Där skulle han studera Englands astronomiska institutioner.
 
Asteroiden Henrietta
 
Asteroiden nr 225 Henrietta, som upptäcktes av Johann Palisa den 19 april 1882, är uppkallad efter Henriette Forestier. 
Asteroiden, som är 128 km stor, svävar fram med en hastighet av 16 km/s och tar drygt 6 år på sig för ett varv runt solen.

Johann Palisa. Österrikisk astronom (1848-1925). Foto från ca 1900. Wikimedia commons

Det var Palisa, som på en finare middag i Wien, erbjöd Janssen att få namnge asteroiden. I boken “The Astronomer” citerar Françoise Launay ur ett brev från Jules till Henriette den 18 september 1883: “Jag bad de församlade middagsgästerna att acceptera namnet Henrietta, det namn som Madame Janssen döptes till” (namnet är understruket i boken). Varför Henrietta med bokstaven a på slutet? På den här tiden var det kutym att ge asteroider som kretsade i Asteroidbältet, mellan Mars och Jupiter, kvinnliga namn. För att kunna kringgå denna norm, och ge asteroider namn t.ex. efter män och städer, tillgrep man en lingvistisk kompromiss. Man gav namnen de latinska feminina suffixen “ia” eller “a”. Så till exempel fick den asteroid som uppkallades efter den franska staden Herment heta Hermentaria, och asteroiden Backlunda efter svenske astronomen Oskar Backlund. 

 Henriette eller Henrietta?

Men Henriette var ju en kvinna! Hennes namn behövde ju inte döpas om av den anledningen. Och namnet skrivs Henriette överallt i levnadsbeskrivningar, och i släktträdet som finns i boken “Catchers of Light”. Någonstans borde det ju vara omnämnt att hennes dopnamn var Henrietta. Ett mysterium som jag inte har löst. Om någon som läser dessa rader har en lösning på gåtan så tar jag tacksamt emot ett svar på e-postadressen: kosmografiska@gmail.com 

Ballonger i vetenskapens tjänst
 
Janssen flög bara en gång i luftballong men han hade ett fortsatt intresse för aeronautik och dess vetenskapliga användbarhet. Han blev en pionjär inom höghöjds-astronomi. 

Joseph Crocé-Spinelli, journalist och ballongflygare. Wikimedia commons.

Den 22 mars 1874 bad han uppfinnaren Joseph Crocé-Spinelli att under en ballongflygning göra spektroskopiska mätningar av mängden vattenånga i atmosfären. Ovanför 7000 meter hade alla linjer i spektrat som tillhörde vattenånga försvunnit. 

Luftballongen Zenith. 1875. Wikimedia commons

Ballongflygning kan vara livsfarlig! Den 15 april 1875 omkom Joseph Crocé-Spinelli och Théodore Sivel av syrebrist när de ombord på ballongen Zenith gjorde ett försök att slå höjdrekordet för ballongflygning. Den tredje flygaren, Gaston Tissandier, överlevde. De hade nått en höjd av 8601 meter.
 

Meteor under 2009 års meteorsvärm Leoniderna. 17 november 2009. Fotocredit: Navicore (Wikimedia)

När tiden för den årliga meteorsvärmen Leoniderna inföll i november 1899 hade Janssen ordnat plats åt flera observatörer ombord på de två luftballongerna L’Aero-Club och Le Centaure. Totalt 219 meteorer observerades. Man kastade också ner stämplade vykort under resan. Upphittare ombads skicka tillbaka dem efter att ha angett var de hade hittats. Därmed kunde man till viss del plotta luftballongernas färdväg.
 
Närkontakt med vulkan
 

Kraterkanten på vulkanen Vesuvius, Italien. Credit: A Outra Voz. Wikimedia commons

Ett av Janssens sista äventyr förde honom till vulkanen Vesuvius. Han ville studera hur solljusets spektra förändrades efter att ha passerat genom ångorna från kratern. Det var den 14 december 1904 och Janssen var 80 år. Han fraktades i en bärstol upp till vulkanens topp. Där möttes han och hans team av utslungade vulkaniska bomber. Janssen höll precis på att bli träffad av en 30 cm stor bomb. Den landade bara 4 meter från honom!
 
Slutet och därefter
 

Jules Janssens grav på cimetière du Père-Lachaise, Paris. Fotocredit: Gede. Wikimedia commons

En förkylning, som han drog på sig i december 1907, ledde till lungödem och han dog på vintersolståndet, dagen före julafton, vid 83 års ålder (på den tiden fanns ju ingen antibiotika). Han ligger begravd på Cimetière du Père-Lachaise i Paris.
Internationella astronomiska unionen döpte kratrar på månen och på Mars efter honom.
 

Månkratern Janssen. Foto: Lunar Reconnaissance Orbiter, 2014. Credit: NASA. Wikimedia commons

Månkratern har en diameter på 201 km och ligger i ett höglandsområde nära sydöstra delen av månskivan. Strukturen är mycket gammal och har slagits sönder av flera mindre meteoritnedslag som har skett senare. Namnet godkändes 1935 av Internationella astronomiska unionen.
 

Marskratern Janssen

Kratern på Mars är 154 km i diameter och ligger strax norr om Mars ekvator i området Arabia. Namnet blev godkänt 1973.
 

Jules Janssen. Fotograf okänd. Datum: före 1907. Bulletin de la société astronomique de France, 1913. Wikimedia commons

Pierre Jules César Janssen var astrofysikern, äventyraren och uppfinnaren som med järnvilja varken lät handikapp, aktiva vulkaner, fientliga arméer, tyfoner, höga berg eller långa resor stå i vägen för sin upptäckarlust.
Av den här berättelsen kan man väl också dra slutsatsen att alla vetenskapsmän sitter inte enbart i bibliotek och bläddrar i tjocka, dammiga luntor eller blandar konstiga vätskor i laboratorium.

Staty över Jules Janssen vid Meudonobservatoriet, Paris. Statyn uppfördes 1920.

Källor:
The Astronomer Jules Janssen: A globetrotter of Celestial Physics, Françoise Launay, 2012
Catchers of the Light, Stefan Hughes, 2013
Wikipedia
Webbsidan http://www.astrosurf.com/re/janssen_solar_atlas_20181119.pdf
The Transits of Venus, William Sheehan och John Westfall, 2004
Jakten på Venus, Andrea Wulf, 2012
Artikeln The transit of Venus and the Notorious Black Drop Effect, Bradley E. Schaefer, Journal of the History of Astronomy, 2001
Artikeln The Siege of Paris, John H. Lienhard, University of Houston, https://uh.edu/engines/epi1132.htm
Artikeln Necessity in the Siege of Paris, John H. Lienhard, University of Houston, https://uh.edu/engines/epi1492.htm
The Balloonists, L.T.C. Rolt, 1966, 2006
The Lost Constellations, John C. Barentine, 2016
Radioprogrammet In our time: The siege of Paris 1870-71, BBC, 16 januari 2020
The Franco-Prussian War 1870-1871, Stephen Badsey, 2003
Asteroids, Curtis Peebles, 2000