STJÄRNAN SIRIUS

Sirius i Stora hunden (Canis Major). 

Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

 
Stjärnhimlens ljusstarkaste stjärna och Värmlands landskapsstjärna

1997 gav en grupp astronomer i Lund ut en lärobok i astronomi med titeln Perspektiv på universum. I slutet av boken finns en lista över Sveriges landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder. Författarna påstod att symbolerna var fastställda den 1 april 1996 av Nationalkommittén för svenska landskapssymboler. 
Datumet 1 april får ju den uppmärksamme läsaren att dra öronen åt sig. Aprilskämt, månne? 
Mycket riktigt. Ingemar Lundström, docent i astronomi vid Lunds universitet, och en av medförfattarna till boken, avslöjade i en tidningsintervju år 2007 att han och hans kollegor hade tyckt att det hade gått inflation i alla landskapssymboler. 
“Det var väl så vi tänkte också när vi gjorde den här grejen, att vi skulle driva lite med fenomenet landskapssymboler. Det finns ju så många”. 
Och Nationalkommittén för svenska landskapssymboler har ännu inte sett dagens ljus.
Men landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder har trots detta blivit mer eller mindre etablerade. 
I Perspektiv på Universum blev Värmland tilldelad himlavalvets ljusstarkaste stjärna, Sirius. 

Stjärnkarta Canis Major med Sirius. Credit: IAU/Sky&Telescope

Denna vita stjärna ligger i stjärnbilden Stora hunden, som heter Canis Major på latin. Därav följer att Sirius har fått beteckningen Alfa Canis Majoris (där Majoris är genitivformen). Eftersom Sirius är Värmlands landskapsstjärna är följaktligen Stora hunden Värmlands landskapsstjärnbild. 

Klaudios Ptolemaios ur boken "Les vrais pourtraits et vies des hommes illustres..." från år 1584. Reproduktion ur Popular Science Monthly (april 1911)

På 100-talet e.Kr. tog den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios med Stora hunden bland sina 48 stjärnbilder i verket Almagest, men han kallade den enbart Hunden (Kyon). Lilla hunden kallade han Procyon.

Man hittar Sirius lätt genom att följa en linje genom Orions bälte ner åt sydöst. Sirius befinner sig ungefär åtta bältes-längder bort och markerar Stora hundens skuldra. Sirius ligger på ett avstånd av 8,6 ljusår från jorden, vilket gör den till vårt femte närmaste stjärnsystem. Sirius massa är dubbelt så stor som vår sols. Sirius har magnituden -1,44, vilket innebär att den är fyra gånger så ljusstark som Vega, i stjärnbilden Lyran, och 25 gånger så stark som Polstjärnan. Sirius är en ung stjärna. Dess ålder är beräknad till cirka 200 - 300 miljoner år, att jämföras med solens ålder, som är 4600 miljoner år. 

Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Sirius är en dubbelstjärna. Dess följeslagare, Sirius B, är en vit dvärgstjärna, som inte är synlig för blotta ögat. Sirius B var den första upptäckta vita dvärgstjärnan. Upptäckare var teleskoptillverkaren Alvan Graham Clark år 1862. Det tar 50 år för Sirius B att kretsa ett varv runt Sirius A. 

Storleksjämförelse mellan Sirius B och jorden. 

Bildcredit: User:Omnidoom 999, Wikimedia commons.

Sirius B är lika massiv som vår sol, men är inte större än jorden. En kubikcentimeter av den vita dvärgen väger flera tiotals ton.
 

Sirius A och Sirius B. Fotocredit: rymdteleskopet Hubble/NASA

Namnet Sirius kommer av det grekiska ordet Σείριος (Seirios) vilket betyder brännhet, brännande eller glödande.
Kärt barn har ju många namn och det stämmer verkligen på Sirius. Den kallas bland annat för Hundstjärnan, Sopdet (antikens Egypten), Hoku-kauopae (på Hawaii), Lubdhaka (sanskrit för “jägare”), Lokabrenna (fornnordiskt “Lokes eld”) och HD 48915 (stjärna nummer 48915 i katalogen The Henry Draper Catalogue). 

Enligt de antika författarna Erathostenes och Hyginus representerade Canis Major hunden Laelaps som var så snabb att den kunde hinna upp vilket byte som helst. Laelaps sattes in för att jaga en räv som härjade i ett område norr om Aten. Problemet var att räven var ödesbestämd att aldrig kunna fångas. Därmed uppstod en olöslig paradox, som guden Zeus löste genom att förvandla båda till sten. Laelaps placerade han på stjärnhimlen som Canis Major.
 
Under antiken steg Sirius upp på himlen strax före soluppgången (så kallad heliakisk uppgång) när sommaren var som varmast. Därför kallade man den tiden på året för dies caniculares, hunddagarna. Grekerna och romarna trodde att Sirius var orsak till sommarhettan. 

Inundation du Nil et palmiers. 

Fotocredit: New York Public Library. Wikimedia Commons.

I den antika egyptiska kalendern var Sirius oerhört viktig eftersom dess heliakiska uppgång inträffade strax före Nilens årliga översvämning, ungefär vid sommarsolståndet. Det var en händelse som var livsavgörande för jordbruket i ökenlandet och fick därför markera egyptiernas nyår.
 

Stjärnhimlen vid midnatt 31 december 2018 från Karlstads latitud. 

Planetarieprogrammet Stellarium

I nutid står Sirius som högst på himlen i söder på nyårsnatten mellan den 31 december och 1 januari varje år, och skulle därför kunna kallas “Nyårsstjärnan”.
 
 

Asterismen Vintertriangeln mellan stjärnorna Procyon - Betelgeuse - Sirius. 

Fotocredit: Hubble European Space Agency/Aikira Fuji

Sirius ingår i den så kallade Vintertriangeln, tillsammans med stjärnorna Procyon, i Lilla hunden, och Betelgeuse, i Orion. Vintertriangeln är inte en stjärnbild utan en så kallad asterism. Inom astronomin är det en grupp av stjärnor, som bildar ett mönster, utan stjärnbildernas officiella status. Det kan t.ex. röra sig om en liten grupp inom en stjärnbild (Karlavagnen är en asterism i stjärnbilden Stora björnen), eller stjärnor som befinner sig i flera olika stjärnbilder. Det senare fallet gäller Vintertriangeln. 
Det finns också en Sommartriangel, som består av de tre stjärnorna Deneb i stjärnbilden Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen.
Sen finns det ju faktiskt två trianglar på stjärnhimlen som räknas som riktiga stjärnbilder. På norra stjärnhimlen ligger Triangulum (Triangeln) och på södra stjärnhimlen ligger Triangulum Australe (Södra triangeln).
 

Nebulosan NGC 2359, Tors hjälm. Fotocredit: Jschulman555, Wikimedia commons.

I stjärnbilden Canis Major hittar man många intressanta objekt.
Till exempel nebulosan NGC 2359, som också kallas Tors hjälm eftersom den liknar den populära (men felaktiga) bilden av en vikingahjälm med horn. Men asaguden Tor kanske hade (och har?) en sådan hjälm? Uppgifter om avståndet från oss varierar från 12 000 till 15 000 ljusår. Nebulosan omger en så kallad Wolf-Rayet-stjärna, som kommer att explodera som en supernova i en relativt nära framtid. Stjärnan är 280 000 gånger så ljusstark som solen och har en yttemperatur på 112 000 grader Celsius (solens yttemperatur är cirka 6000 grader). De yttre lagren av Wolf-Rayet-stjärnan har slungats ut och bildat nebulosan. De första WR-stjärnorna upptäcktes år 1867 av de franska astronomerna Charles Wolf och Georges Rayet. 

Spiralgalaxerna NGC 2207 och IC 2163 i stjärnbilden Canis Major. 

Fotocredit: NASA/ESA and The Hubble Heritage Team (STScI)

I Stora hunden kan man också observera två spiralgalaxer som håller på att kollidera. NGC 2207 och IC 2163 befinner sig ungefär 80 miljoner ljusår från oss. Galaxerna upptäcktes av den engelske astronomen John Herschel år 1835. Den större galaxen, NGC 2207 (till vänster i bild), drar till sig stjärnor, och annan materia, från den mindre galaxen. Om cirka en miljard år har de två galaxerna smält ihop till en galax.

Rymdsonden Voyager 2. Bildcredit: NASA

Slutligen kan nämnas att en farkost från jorden kommer att besöka Sirius i en avlägsen framtid. Den amerikanska rymdsonden Voyager 2 kommer att passera 4,3 ljusår från Sirius om cirka 296 000 år.
 
Mer finns att läsa i artikeln Sveriges landskapsstjärnor här på Kosmografiska arkivet. I slutet av den artikeln finns en lista på alla landskapsstjärnorna.


Källor:
The Brightest Stars, Fred Schaaf, 2008
Perspektiv på universum, Nils-Eric Cerne, Anders Johannesson, Ingemar Lundström, Björns Stenholm och Stig Vramdemark, 1997
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Öländska stjärnor ett skämt, artikel i Ölandsbladet, 2007-07-18
Webbsidan Constellation guide: www.constellation-guide.com
Wikipedia
Star Names and their Meaning, Richard Hinckley Allen, 1899
Guidebook to the Constellations, Phil Simpson, 2012
Voyager webbsida: https://voyager.jpl.nasa.gov/mission/interstellar-mission/

KOSMOGRAFISKA ARKIVET 10 ÅR

För tio år sedan gjorde jag mitt första inlägg i Kosmografiska arkivet.
Det handlade om den antika byggnaden Vindarnas torn i Aten.
För att fira detta decennium av “återupptäckande av upptäckarnas upptäckter” kommer här en uppdaterad version av Vindarnas torn.

VINDARNAS TORN

  
I östra kanten av den romerska agoran i Aten i Grekland, står Vindarnas torn. (latitud 37° 58′ 27″ N, longitud 23° 43′ 37″ Ö). 

De Architectura av Vitruvius. 

Översatt till italienska och illustrerad av Cesare Cesariano år 1521

fotocredit: Mark Pellegrini (Wikimedia Commons) 

I sitt verk De Architectura libri decem (Tio böcker om arkitektur) uppger den romerske arkitekten Vitruvius att detta så kallade horologium konstruerades av astronomen och arkitekten Andronikos från Kyrros i Makedonien. Man antar att det skedde ungefär år 100 f.Kr. (Ordet horologium kommer av grekiskans “horologion”, från “hora” = timme, tid och “legein” = säga, ange). 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Vindarnas torn var ett astronomiskt och meteorologiskt instrument vilket användes för att mäta tiden, att räkna soliga dagar, att kunna visa hur solen och planeterna rör sig genom stjärnbilderna och för att kunna hålla koll på åt vilket håll vinden blåser. För att åstadkomma denna byggnad fordrades kunskap i astronomi, arkitektur, geometri, skulptur och en god förmåga att lösa olika tekniska problem med hydraliska mekanismer och solur. Det åttkantiga tornet är byggt av så kallad pentelisk marmor, som man hämtade från bergskedjan Pentelikon, cirka 16 km nordöst om Aten (även templet Parthenon på Akropolis är byggt av samma sorts marmor). 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com) 

Vindarnas torn var ett kombinerat solur och vattenur och det reser sig 13,5 meter högt på en bas av tre steg, och är 8 meter i diameter. Det är inriktat efter de åtta atenska kardinalpunkterna. 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Runt överkanten av tornet löper friser som föreställer de olika så kallade Anemoi, vindgudarna, i den grekiska mytologin: Boreas (norr), Kaikias (nordöst), Apeliotes (öster), Euros (sydost), Notos (söder), Lips (sydväst), Zefyros (väster) och Skiron (nordväst). Byggnaden har två dörrar; en på den nordöstra sidan och den andra finns på den nordvästra sidan. 

ur Antiquites of Athen

av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 

På tornets tak stod en vindflöjel, i brons, i form av havsguden Triton (som var son till havsguden Poseidon och havsgudinnan Amfitrite). Triton var till hälften man och till hälften fisk. Beroende på från vilket håll vinden blåste så pekade Triton med sin stav på den vind-gud som korresponderade med den vindriktningen. Vindflöjeln är nu försvunnen. 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Nedanför varje fris finns ett solur inristat. Totalt finns det nio solur. Åtta på själva tornet och ett på det cirkulära annexet, som står på tornets södra sida.
Solurens ingraverade timlinjer och dagkurvor är i bra skick. Varje solur har tre olika dagkurvor. En är till för dagjämningarna och två är till för de två solstånden, sommar- och vintersolståndet.
Soluren kunde visa tiden under hela dagen och även visa vilken årstid det var. 

Solurslinjer under friserna av Kaikas och Boreas

ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762 

Vindarnas torn, Aten, Grekland. 2001-05-03
© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

De ursprungliga gnomonerna (stavarna som kastar solljusets skugga på solurstavlorna) är borta och ersattes av kopior i mitten av 1800-talet. 

Golvet inne i Vindarnas torn, 2016-09-26

fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Golvet inne i tornet visar upp ett intrikat mönster av kanaler och hål som tyder på att det här en gång fanns en hydralisk mekanism, ett avancerat vattenur. Uret fick sitt vatten från en källa på Akropolis nordsluttning. Källan kallades för Klepsydra, vilket på grekiska betyder “vattentjuv”. Klepsydra är ett namn som ofta används synonymt för vattenur. Man tror att den hydraliska mekanismen plundrades redan under romartiden och den har aldrig återfunnits. Hur mekanismen exakt fungerade vet man inte men man antar att det till vattenuret var kopplat ett planetarium som visade hur stjärnbilderna, solen och planeterna rörde sig under dygnet. 

Innertaket på Vindarnas torn, 2016-09-25

fotocredit: NikosFF (Wikimedia Commons) 

Vid arkeologiska undersökningar har man hittat fragment av freskomålningar, däribland motiv med en ängel och ett helgon till häst. Dessa målningar härstammar från 13:e och 14:e århundradena då tornet användes som kristen kyrka.
Med hjälp av en så kallad multispektrumkamera har man upptäckt dekorationer med kraftiga färger. Bland annat var innertaket utsmyckat med färgen egyptiskt blått. Därmed föreställande himlen. Egyptiskt blått är ett pigment som har den intressanta egenskapen att det avger infrarött ljus när det belyses med rött ljus. Detta har gett arkeologer och konsthistoriker ett verktyg för att kunna upptäcka även små fragment av pigmentet på historiska föremål. 

Målningen “Dance of the Dervishes” (sidan 47)

av konstnären Edward Dodwell, 1821 (Wikimedia Commons) 

Under tiden som Aten lydde under Ottomanska riket användes tornet av sufi-muslimska dervischer. Tack vare närvaron av dervischerna kunde Lord Elgin inte få tillåtelse att flytta tornet till London. 

Målning föreställande Thomas Bruce, 7:e Lord Elgin,

av konstnären Anton Graff, cirka 1788 (Wikimedia Commons) 

Lord Elgin är ju mest känd för att ha tagit ner marmorskulpturer från Parthenon-templet på Akropolis och flyttat dessa till Storbritannien. År 1799 hade han kastat lystna blickar på Vindarnas torn, men eftersom tornet användes av sufi-muslimerna ansåg man att det var en helig plats och hans plan stoppades. 
Tornet har varit stängt för allmänheten allt sedan dervischerna lämnade det år 1828. Så var också fallet när jag besökte tornet i maj 2001. År 2014 påbörjades en omfattande renovering. I augusti 2016 fick allmänheten tillgång till det inre av Vindarnas torn igen, för första gången på nästan 200 år.

Landskapsvy med Vindarnas torn i mitten, och Akropolis i bakgrunden.

ur Antiquites of Athen av James Stuart och Nicholas Revett, 1762

Källor:
Ancient Greece´s restored Tower of Winds keeps its secrets, artikel av Karolina Tagaris och Phoebe Fronista, nyhetsbyrån Reuters, 2016-08-25.
Tower of the Winds, artikel av Mark Cartwright, Ancient History Encyclopedia, 2017-03-31.
Tower of the Winds, engelska Wikipedia.
Tower of the Winds, Greece, artikel av Ioannis Liritzis och Evangelia Panou, Portal to the Heritage of Astronomy, 2017-11-15.
The History and Practice of Ancient Astronomy, James Evans, 1998.
The Tower of the Winds, artikel av Derek J. de Solla Price, National Geographic, april 1967.
Antiquites of Athen, James Stuart och Nicholas Revett, 1762
Decoding the Heavens, Jo Marchant, 2009.

KARLAVAGNEN PÅ ALASKAS FLAGGA

13-årig pojke designade Alaskas flagga

I den lilla fiskarbyn Chignik i Lake and Peninsula Borough i Alaska föddes Benny Benson den 12 oktober 1913. Hans fullständiga namn var John Ben ”Benny” Benson Jr.
 

Fiskesamhället Chignik i Alaska

Hans far, John Ben Benson Sr, var en svensk fiskare (född i Sverige 1875) och hans mor, Tatjana Ivanevna Schebolein (född 29 december 1879), var aleutisk-rysk.
Benny Benson spelar huvudrollen i den här historien om hur en del av stjärnhimlen fick en plats på Alaskas flagga.

Checken på 7,2 miljoner dollar som användes för att betala köpet av Alaska år 1867

Ända sen USA köpte Alaska av Ryssland år 1867 hade invånarna i Alaska hissat den amerikanska flaggan. Alaska var inte en amerikansk delstat utan enbart ett territorium, som kontrollerades av den federala regeringen. Om man kunde få en egen flagga så skulle det kanske hjälpa till att uppgradera Alaska till en delstat, tänkte guvernören George Parks. År 1926 övertalade han den s.k. Alaska American Legion att utlösa en tävling för att få fram designen till en ny flagga. Tävlingen var öppen för alla skolelever i årskurserna 7 upp till 12.
Av de 142 inlämnade förslagen utvaldes den 13-årige Benny Bensons design. Benny gick då i skola i staden Seward. 

Benny Benson håller upp den ursprungliga flaggan, cirka 1927.

credit: Alaska State Library

Som pris fick Benny en klocka med en bild av flaggan ingraverad, och tusen dollar i utbildningspremie.
På en blå bakgrund kunde man, i guldfärg, se Karlavagnens sju stjärnor och Polstjärnan.
På Alaska Historical Societys hemsida kan man se en bild av Bensons ursprungliga designförslag.
Benny Benson gav följande förklaring till sin idé: “The blue field is for the Alaska sky and the forget-me-not, an Alaska flower. The North Star is for the future of the state of Alaska, the most northerly in the Union. The dipper is for the Great Bear – symbolizing strength.”
I USA kallas Karlavagnen för the Big Dipper, Den stora skopan, och Polstjärnan kallas the North Star.

fotocredit: Bernie Kohl

Växten forget-me-not, förgätmigej (Myosotis scorpioides) har små, blå blommor som är gula i mitten. Förgätmigej är Alaskas delstatsblomma (och även Dalarnas Dalslands landskapsblomma [uppdaterat 2018-04-16]).
 

 Karlavagnen i Stora björnen (Ursa Major). Credit: Till Credner

Karlavagnen, och följaktligen även the Big Dipper, är inte en egen stjärnbild. Den är en del av Stora björnen (vetenskapligt namn Ursa Major). 

På Bennys flagga kunde man se Karlavagnens stjärnor Dubhe (i betydelsen “Den stora björnens rygg”), Merak (“björnens ländparti”), Phecda (“låret”), Megrez (“svansroten”), Alioth (oklar betydelse, kanske “fet svans”), Mizar (en gördel eller bälte) och Alkaid (“gråterskornas anförare”. Ibland liknade araberna Karlavagnen vid en likvagn följd av gråterskor), och dessutom Polstjärnan (Polaris) i stjärnbilden Lilla björnen (Ursa Minor).
Om man drar en tänkt linje genom de två bakre stjärnorna i Karlavagnen, Dubhe och Merak, och fortsätter den linjen norrut så hittar man Polstjärnan.
Förövrigt är Alkaid Härjedalens landskapsstjärna och Stora björnen är dess landskapsstjärnbild. Polaris är Lapplands landskapsstjärna och Lilla björnen är dess landskapsstjärnbild. Läs mer om landskapsstjärnor.
 

Alaskas nya flagga, som har proportionerna 125:177, hissades för första gången den 9 juli 1927.
När Alaska den 3 januari 1959 blev USA:s 49:e delstat, blev också Bennys flagga Alaskas officiella delstatsflagga.
 
I Alaskas största stad, Anchorage, hedrade man Benny genom att uppkalla en gata efter honom, Benson Boulevard. Varje år firar man runt om i hela delstaten the Alaska Flag Day och då berättas historien om den 13-årige pojken som gav bild till Alaskas flagga.
Bennys ursprungliga designade flagga, som är gjord av blå silke och med handsydda gyllene stjärnor, förvaras på Alaska State Museum. Där hittar man också Bennys prisklocka, som han donerade till museet 1963.
Benny Benson dog av en hjärtattack 1972 i en ålder av 58 år.
 

Karlavagnen i Arvidsjaurs vapensköld

Ps. 
Karlavagnen ingår även i den svenska kommunen Arvidsjaurs vapensköld. Karlavagnen representerar Arvidsjaurs nordliga läge i Lappland.
Vapensköldens utseende föreslogs av den astronomiintresserade hemmansägaren Karl Nordlund från Hällberg, Arvidsjaur kommun, den 6 december 1944. Slutgiltiga utseendet målades av Riksarkivets heraldiska konstnär Vladimir A. Sagerlund.

Källor:
Artikeln Benny Benson: An Alaska Kid Who Made History, Alaska Historical Society, https://alaskahistoricalsociety.org/discover-alaska/kids-page/benny-benson-an-alaska-kid-who-made-history/
Artikeln Benny Benson, University of Alaska, http://www.alaska.edu/uajourney/notable-people/kodiak/benny-benson/
Wikipedia
Informationsartikeln Ingrids pappa skapade Renenloggan på Arvidsjaur kommuns webbsida: http://www.arvidsjaur.se/sv/kommun/Arkiv/2013/September/Ingrids-pappa-skapade-Renenloggan-/
  

KYANITKVARTSIT

Kyanitkvartsit är Värmlands landskapssten

Det här exemplaret som jag har inhandlat kommer från dagbrottet i Hålsjöberg i norra Värmland och väger 130 gram.
Enligt Sveriges geologiska undersökning består kyanitkvartsit i genomsnitt till 40 procent av kyanit, som är ett aluminiumrikt mineral, och till 60 procent av vit kvarts.
Bergarten har troligtvis bildats “ömsom av mjäliga sediment och ömsom av växelskiktade ler- och kvartssediment” under högt tryck för cirka 1900 till 1500 miljoner år sedan. Kyanitkvartsit är blå eller blå-vitrandig och dess vackra färg har gjort att man gärna vill använda den som byggsten.
Redan år 1852 gjorde man en geologisk undersökning i Hålsjöberg för Uddeholmsbolagens räkning.
Förutom i Hålsjöberg finns fyndigheter i Hökensås i Västergötland och i Västanå i Skåne.
Ordet kyanit kommer från det grekiska ordet kyanos, som betyder blå.

 

Källor:
Sveriges geologiska undersökning: https://www.sgu.se/om-geologi/berg/sveriges-berggrund/landskapsstenar/landskapsstenar-i-svealand/
Encyclopedia of Rocks, Minerals, and Gemstones, Henry Russell, 2001
En resa i kyanitmineraliseringens tecken, http://www.stenrikavanner.se/kyanitbesok.htm

METEORITEN I STEKPANNAN

 Anders Spole om meteoriter och kometer

Den här berättelsen handlar om ett lite ovanligt sätt att experimentera med en meteorit. Huvudperson är astronomen och matematikprofessorn Anders Spole, som verkade i Lund och i Uppsala i slutet av 1600-talet. 

En kort relation om Cometer av Anders Spole (1681)

I sin bok En kort relation om Cometer, hwad de äre, och hwad de betyda; skrefwen til en förnämlig Herre (utgiven januari 1681) vittnar han om hur han såg “flogstiernor eller stierneskott” falla “en Affton något för Juul” 1672 (se fotnot 1 längst ner i texten) när han befann sig vid gästgivargården Bählened i Skåne. Gunnar Broberg, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, har tagit upp det här i sin bok Nattens historia. Han antar att det var meteorsvärmen Leoniderna som Spole såg och att det kanske är dagens Bälganet vid Ronneby, som astronomen gästade. Ett av dessa stjärnskott föll ned på jorden och låg och lyste. Anders Spole gick fram till meteoriten och “såg en Materia brinna hvilken strax slocknade”. Nästa morgon gick han tillbaka till nedslagsplatsen och hittade då en materia som han tyckte såg ut som “vit, kokad stärkelse”. 

 Den här antika stekpannan i Salvador Ferrando-museet i Tlacotalpan, Mexiko, får representera Anders Spoles stekpanna. Fotocredit: AlejandroLinaresGarcia

Han tog med sig meteoriten till gästgivargården där han kastade en bit på elden, men den ville inte brinna. Då tog han fram en stekpanna och lade resten av meteoriten i den och ställde stekpannan i elden. När meteoriten började bli varm “gaff thet ifrån sigh en swarter Röök, uthan någon synnerligh lucht. Sedan begynte thet at sprakla som Salt, och när Röken war affruken, bleff igen en swart Aska eller Stofft, then iagh sedan kastade i Elden och bran sachta som Fihlspån eller annat”.

Onekligen en annorlunda ingrediens i frukostmaten som herr matematikprofessorn försökte testa!

 Anders Spole (1630-1699). Litografi av Otto Henrik Wallgren 1849 (Wikimedia)

Anders Spole (även kallad Andreas) föddes den 10 juli 1630 på gården Målen i Barnarp i Småland, och dog den 1 augusti i Uppsala. (fotnot 2)

I Anders Spoles “CV” ingår bland annat ett mästarbrev i krigskonst och navigation vid det så kallade Feuerverket i Stockholm år 1663. Vid det då nyligen inrättade universitetet i Lund utnämndes han till professor i matematik 1667. Han byggde ett observatorium på sitt hus. Huset hade fyra våningar, förutom själva observatorietornet, som bestod av två våningar, där taket kunde öppnas åt alla sidor. Detta var Sveriges första astronomiska observatorium. Anders Spole var också en duktig instrumentmakare och hade under en vistelse i Paris lärt sig glasslipning. Han kunde därför tillverka ett eget teleskop. 

 

Karl XI under slaget vid Lund 1676. Målning av Johann Philipp Lemke, 

1683 eller 1684 (Wikimedia)

Tyvärr brändes gården ner till grunden under slaget vid Lund den 4 december 1676 (under Skånska kriget 1675 - 1679). Alla Spoles papper brändes också. Anders Spole deltog på den svenska sidan i kriget där hans studier vid det ovannämnda Feuerverket kom till nytta. Han ledde bland annat konstruktionerna vid flera befästningsanläggningar i södra Sverige. Han förde även befäl vid spaningstjänst vid olika krigshandlingar.

Enligt boken Biographiske underrrättelser…, av Magnus Laurentius Ståhl, begav han sig till Halmstad med underrättelser om danskarnas operationer. På vägen dit ska han ha blivit överfallen av tre snapphanar “emot hvilka han sig med pistol försvarade”.

1679 blev han professor i astronomi vid Uppsala universitet. Även här byggde han ett astronomiskt observatorium. Den här gången i sin bostad i centrala Uppsala, på Svartbäcksgatan, inte långt från den plats där astronomen Anders Celsius uppförde sitt observatorium år 1741 (Spole var morfar till Celsius).

Spoles bostad och observatorium förstördes vid stadsbranden 1702.

 

Anders Celsius. Målning av Olof Arenius (1700-1766)

 Den stora kometen år 1680 sedd från Rotterdam, Nederländerna. 

Målning 1680 av Lieve Verschuier (1627-1686). (Wikimedia)

Spole observerade den stora kometen år 1680. Den var som närmast jorden den 30 november 1680, på ett avstånd av 60 miljoner kilometer (knappt halva avståndet mellan jorden och solen).

 Gottfried Kirch. Porträtt skapat av Georg Paul Busch före 1756

Kometen upptäcktes i stjärnbilden Lejonet, på morronen den 14 november 1680, av Gottfried Kirch i Coburg i Tyskland. I närheten av den 23 dagar gamla månen observerade han “en slags dimmig fläck, med ett ovanligt utseende”. Han trodde att det antingen var en komet, eller en beslöjad stjärna. Kometen kallas Kirchs komet efter upptäckaren, men dess officiella beteckning är C/1680 V1. 

Stjärnhimlen 14 november 1680 sedd från Coburg i Tyskland.

Credit: Stellarium 

Det var den första kometen som hade upptäckts med hjälp av ett teleskop. Dess svans var praktfull och när den engelske vetenskapsmannen Robert Hooke observerade kometen den 28 december kunde han konstatera att svansen var 90 grader lång. Kirchs komet var en av de ljusaste kometerna under 1600-talet och när den var som ljusstarkast kunde den ses på dagen.

Sista observationen gjordes av Isaac Newton den 19 mars 1681

 1680 års komet sedd över Nürnberg i december 1680. Samtida kopparstick införd i "Världsrymdens under" (Nordenmark)

Det är med anledning av den här kometen som Spole ger ut sin lilla skrift En kort relation om Cometer. I boken tar han upp olika åsikter om hur kometerna har skapats. En del ansåg att de hade funnits ända sen skapelsen, och att de rörde sig i stora cirklar eller ellipser genom solsystemet. De blev då synliga från jorden först när de passerade genom de inre delarna av solsystemet. Men Spole tillhörde dem som ansåg att de var solfläckar, som hade lämnat solens yta. Han försökte bevisa att det inte syns några kometer när det är solfläcksmaximum, däremot när det saknas solfläckar. 

År 1680 var mycket riktigt ett solfläcksminimum. 

Enligt nutida kunskap skapades kometerna samtidigt som resten av solsystemet för cirka 4,6 miljarder år sedan. Kometerna kretsar runt i olika zoner i solsystemet. En del av dem befinner sig i det så kallade Kuiperbältet tillsammans med transneptunska objekt, dvs. himlakroppar som befinner sig utanför Neptunus omloppsbana (dvärgplaneten Pluto är ett av dessa objekt). 

 Illustration av Kuiperbältet och Oorts moln. Credit: NASA

Längre ut i solsystemet finns det så kallade Oorts moln, som forskarna tror innehåller ett par biljoner kometer! Oorts moln sträcker sig ofantligt långt ut i djuprymden, kanske 1,5 ljusår från solen. Det är 40% av avståndet till Proxima Centauri, vår närmaste stjärna, bortanför solen.

På grund av olika störningar (passerande stjärnor, gasmoln, mörk materia m.m.) kan kometer knuffas in till solsystemets inre delar och blir då synliga för oss på jorden. 

 Kometsvansar. Credit: NASA

När kometen kommer tillräckligt nära solen bildas två olika kometsvansar på grund av solens strålningstryck och solvinden. Från kometens tunna atmosfär (koma) frigörs dels en svans av stoft och dels en som består av gas. Dessa båda svansar pekar i lite olika riktning. Stoftsvansen följer kometens omloppsbana, medan gassvansen (jonsvansen) alltid är riktad bort från solen.

 Midnattssolen sedd från Aavasaksa (midnattssolsberget), Torneå, Finland. 

Gravyr av A. F. Skjöldebrand 1801/1802

År 1695 reste Spole till Torneå där han observerade midnattssolens synlighet. Själva midnattssolsfenomenet var känt sen länge, men han skulle studera den så kallade refraktionen, ljusbrytningen, som gör att man vid sommarsolståndet kan se midnattssolen så långt söder om polcirkeln som vid Torneå. 

 Torneå kyrka med klockstapel 17 maj 2007. Fotocredit: Jvuollo (Wikimedia)

Uppdraget hade kommit från kung Karl XI, som året innan hade beskådat solen när den under tre nätter snuddade vid horisonten, sett från Torneå stadskyrkas klockstapel. 

 Torneå omkring år 1700 ur Suecia antiqua et hodierna

Spole, och hans medresenär matematikern Johan Bilberg, mätte också kompassens missvisning och gjorde ett antal astronomiska positionsbestämningar, som låg till grund för kartläggningen av Sverige. Latituden för Torneå uppmätte man till 65°43’08” (modernt värde för Torneå kyrka är 65°50’60”).

Uppsala domkyrka, Uppland. 20140715.  Västra porten. 

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

Anders Spole begravdes i Uppsala domkyrka 1699. Under sommaren och hösten 2007 genomförde man en arkeologisk undersökning av den norra korsarmen i domkyrkan, eftersom man skulle bygga en ny läktare till en ny orgel. Då upptäckte man en tegelmurad gravkammare i vilken man genom ett titthål kunde se att minst fyra personer var gravlagda där. Sannolikt är det Anders Spole, hans hustru Martha och två barn som vilar där. Man öppnade inte gravkammaren så någon närmare undersökning gjordes inte.

Norra rosfönstret i Uppsala domkyrka.

© Sven Olsson (e-post: kosmografiska@gmail.com)

 

 En kort relation om Cometer av Anders Spole, 1681. 

Sidan som beskriver den upphittade meteoriten

Anders Spoles lilla bok En kort relation om Cometer var en av de första populärvetenskapliga skrifterna i Sverige. Björn Hedberg skriver i sin avhandling Kometskräck, en studie i folkliga och lärda traditioner att “Spoles kometskrift riktade sig till en bildad läsekrets och var utformad som svar på en förfrågan från en “Herre”. Hans syfte har uppenbarligen varit att ge en översikt över aktuella naturvetenskapliga teorier om dessa himlakroppar [kometerna] och i den lilla skriften ville han belysa deras natur, rörelser och eventuella betydelse samt återge sina egna observationer”.

Men visst är det hans försök att steka en meteorit som fastnar i minnet!

Fotnot 1:

I boken “En kort relation om Cometer” anger inte Spole årtalet då han såg meteoriten falla. Han skriver “8 år sedan”. Gunnar Broberg räknar bakåt från bokens utgivningsår, 1681, och kommer då fram till 1673. I boken Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 uppger Nordenmark att Spoles bok gavs ut i januari 1681. Åtta år bakåt ger oss januari 1673. Spole bör då hänvisa till strax före jul 1672?

Fotnot 2:

Det råder delade meningar om både Spoles födelsedatum och hans dödsdatum.

Födelsedatum:

Biographiske underrättelser… anger 13 juni, Astronomiens historia i Sverige intill år 1800 av Nordenmark: 10 juli, men han skriver att på ett epitafium (minnestavla) i Uppsala domkyrka står det 13 juni, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 10 juli, Nationalencyklopedin: 10 juli

Dödsdatum:

I Kjellbergs rapport från utgrävningarna i Uppsala domkyrka anges dödsdatum till 1 november, Riksarkivets Svenskt Biografiskt Lexikon: 1 augusti, Biographiske underrättelser…: 1 augusti, Nordenmark i sin bok: 1 augusti, Nationalencyklopedin: 1 augusti

 Bolid 10 augusti 1899, sedd från observatoriet i Juvisy-sur-Orge i Frankrike. 

införd i "Astronomy for Amateurs" av Camille Flammarion, 1904

Källor:

En kort relation om Cometer, Anders Spole, 1681
(Spoles bok kan laddas ner från Alvin - Plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturarv. http://www.alvin-portal.org/alvin/home.jsf?dswid=2629)
Nattens historia, Gunnar Broberg, 2016 
Astronomiens historia i Sverige intill år 1800, N. V. E. Nordenmark, 1959 
Anders (Andreas) Spole, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20008, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustav Holmberg), hämtad 2017-11-08. 
Uppsala domkyrka - arkeologi i det norra transeptet, Joakim Kjellberg, Upplandsmuseets rapporter 2011:04, 2012 
Kometskräck. En studie i folkliga och lärda traditioner, Björn Hedberg, 1990 
Uppsala-astronom återfanns under Domkyrkans golv http://www.esa.int/swe/ESA_in_your_country/Sweden/Uppsala-astronom_aaterfanns_under_domkyrkans_golv/ 
Vägval i minnesmark, Gunnar Brusewitz, 1992 
Världsrymdens under, N. V. E. Nordenmark (efter C. Flammarion), 1910 
Svensk kulturhistoria, Åke Ohlmarks och Nils Erik Baehrendtz, 1951, 1999 
Biographiske underrättelser om professorer vid kongl. Universitetet i Lund, ifrån dess inrättning till närvarande tid, Magnus Laurentius Ståhl, 1834 (Projekt Runeberg, www.runeberg.org/bioprof/) 
Comets! Visitors from Deep Space, David J. Eicher, 2013 
Atlas of Great Comets, Ronald Stoyan, 2015 
Cometography volume 1, Gary W. Kronk, 1999